En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Mamma

Av Sara Modigh - Torsdag 27 juli 22:45

Åh mamma, jag kan knappt tro att det redan gått fem år. Att du varit borta i hela fem år.
Tiden har gått så fort, åren bara rullar på. Samtidigt känns det som en evighet.
En evighet sen jag såg ditt varma leende. En evighet sen jag såg dina vänliga ögon. En evighet sen jag hörde ditt skratt som alltid hördes lång väg.
Faktum är att ditt skratt var det allra sista jag hörde från dig, när jag körde iväg från ditt radhus med vindrutan öppen och fick en stor buske in genom rutan.
Du skrattade så högt så det ekade mellan husen och jag körde vidare själv full i skratt.
För du hade ett sådant skratt som alltid smittade av sig.

 
Om jag ändå hade vetat att det var sista gången jag någonsin skulle höra ditt skratt hade jag aldrig kört där ifrån.

Jag förstår inte hur någon så levande helt plötsligt inte längre är det.
Det kom som en blixt från klar himmel.

När jag fick veta att mamma var död kunde jag verkligen inte förstå. Jag ville inte förstå. 

Det fick bara inte vara sant.


Jag minns den där dagen för fem år sedan så väl. Hur jag satt hemma och fixade naglarna inför mitt födelsedag intet ont anande, när Jakob kom inspringande ropade att jag skulle komma fort.
När han berättade att de hittat mamma död fick jag en sådan klump i magen. Det sved och isade.

Min kropp sved av ångest men jag ville inte tro på hans ord.
Hela bilresan hem till mamma kändes som en evighet och sekund på en och samma gång.

Jag ville komma dit fort och se så att allt var okej. Att det bara var ett dåligt skämt.

Samtidigt ville jag inte komma fram alls. För jag visste att när jag kommer fram kommer jag behöva inse den hemska sanningen att min underbara fina mamma inte längre finns.


Det går inte ens och beskriva den skräcken jag kände i det ögonblicket vi kommer fram till mamma, och ser en ambulans parkerad på gatan utanför dörren och polismän i dörröppningen. Inte heller går det att beskriva sorgen som kom som ett slag i magen när man ser hela familjen sitta gråtandes tillsammans. Där och då blev allt alldeles för verkligt. Då gick det inte längre att fly från det faktum att min mamma är död.


 

Fem år senare finns sorgen fortfarande kvar. Men den är inte lika kvävande. Att mamma inte längre finns har blivit en del av livet. Det är en hård verklighet och det finns inget annat man kan göra än att kämpa vidare. Dagarna blir lättare och sorgen mer hanterbar. Men det kommer alltid att finnas en tomhet som aldrig kan fyllas. Saknaden efter mamma kommer aldrig att försvinna. 

Av Sara Modigh - 13 september 2016 12:30

En text jag skrev för fyra år sedan dök upp på mitt flöde, en text jag skrev inte ens två månader efter min mammas bortgång. Det är en text som rör upp så mycket känslor hos mig. 


"Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.

 

Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

 

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!"


När jag skrev detta var allt så nytt. Jag kunde inte föreställa mig ett liv där min mamma inte levde. 

Det gick inte att begripa, jag kunde inte förstå hur min mamma inte längre fanns hos oss och aldrig mer skulle komma tillbaka igen. 

Döden är så slutgiltig, och det var först när den slog till och tog min mamma ifrån mig som det verkligen sjönk in exakt hur slutgiltigt det verkligen är. Det finns ingen hjälp, det finns ingen återvändo, det finns inget man kan göra. Mammas liv var över och mitt liv där jag hade en mamma hos mig tog slut i samma ögonblick hennes hjärta slutade att slå. 

Saknaden efter mamma är så stor att den blir fysiskt smärtsam. Ibland känns det verkligen som att jag inte står ut. Jag måste ha min mamma. Känna hennes varma omfamning och höra några tröstande ord viskandes in i mitt öra. 

 

Det jag saknar allra mest är att höra hennes röst, och det skrämmer mig så mycket att jag knappt ens kommer ihåg hur hon lät. Jag försöker föreställa mig hennes röst men det går inte. Det är bara enstaka ord och meningar som jag kan höra i hennes röst. 


Jag sörjer också alla de fina stunder som hon missar, och saknar att ha henne där. 

Det finns inga ord i världen som kan beskriva den saknaden man har efter en bortgången förälder. 

Det är ett stort ekande hål som aldrig kan fyllas. 

Av Sara Modigh - 27 juli 2016 14:15

Nu har vi kommit till den där tiden på året, tiden då tankar om döden invaderar mitt sinne. 

Slutet av juli är en mörk tid och jag har känt hur det blir allt svartare och svartare för varje dag som går. 


När jag sitter helt ensam hemma i min lägenhet eller när jag ligger i sängen och försöker sova så

kommer alltid de där hemska tankarna. Tankarna på den där dagen då hela livet kraschade.

Den där dagen för exakt fyra år sedan. Dagen då mamma hittades död.

Det är fortfarande helt ofattbart för mig, hur kan jag leva utan min mamma? Hur kan hon vara borta? 

Hur kunde hon ryckas ur mitt liv så plötsligt? Vi fick ju inte ens chansen att ta farväl.

Det skrämmer mig så mycket att döden är så skoningslös, att ingen av oss står säkra och att vem som helst i min närhet kan vara borta redan i morgon. 


Jag var rädd för döden redan innan. Rädd för att någon i min närhet skulle gå bort och rädd för att bli ensam kvar. Den rädslan har vuxit sig ännu starkare nu när jag fått veta exakt hur verklig den rädslan är. Nu när jag fått lära mig hur fruktansvärt det är att faktiskt förlora någon. 

Jag tror de flesta människor skulle säga att deras största rädsla i livet är att förlora någon de älskar. 

Förmodligen för att man vet att risken är väldigt stor att det förr eller senare kommer att ske. 

Alla kommer någon gång att förlora någon de älskar och det går aldrig att förbereda sig på chocken och smärtan. Man kan inte förbereda sig på hur tomt det kommer vara och inte heller på hur det kommer kännas som att en stor bit av dig själv saknas. 

Varje dag lever jag med en känsla av tomhet som aldrig kan fyllas igen. En tomhet som svider och ömmar inom mig för den längtar efter att fyllas igen. Men mamma kommer aldrig någonsin tillbaka igen.


Det enda som finns kvar är minnen och en gravplats

 

Av Sara Modigh - 17 september 2015 17:15

Jag tänkte ta en liten paus i bloggserien idag men i morgon fortsätter det igen. Anledningen till att jag tänkte ta en ledig idag är för att det är min mammas födelsedag idag och jag tänkte därför ägna ett blogginlägg till henne. 


Min mamma skulle ha fyllt 47 år idag om hon fortfarande hade levt.

Jag sitter och funderar lite på hur det hade varit om hon fortfarande var i livet, hade vi suttit hemma hos henne på Frejagatan och fikat tillsammans med familjen? Hade vi sjungit "ja må hon leva uti hundrade år" och förväntat oss att det var så det skulle vara? Förväntat oss att hon skulle leva tills hon var hundra. För några år sen trodde jag nog det. 

Hennes mormor blev ju strax över nittio år, så på något vis förväntade jag mig nog lite att mamma också skulle bli det. 

Ingen av oss väntade oss att hon skulle gå bort strax innan sin fyrtiofyraårsdag i alla fall.  


Det är så svårt att greppa att mamma kunde försvinna sådär plötsligt. Det är så svårt att förstå hur hon som var så ung kunde dö i sömnen bara sådär. Svårt att fatta hur hon inte kunde förstå att hon var så sjuk att hon var döende? 

Man tror ju att när man är så sjuk att man är millimeter från att dö så måste man ju känna det?

Eller?

Det är otäckt att tänka på det. För det finns ju bara två svar och båda svaren är ju fruktansvärda.

Antingen så visste hon och gjorde inget åt det eller så visste hon inte och fick inte ens en chans att försöka. Det skulle ju kunna betyda att vem som helst i min närhet är döende just nu utan att veta om det, och det är fruktansvärt obehagligt att tänka på. 



Mamma finns i mina tankar varje dag,men såhär kring årsdagar så som årsdagen för hennes bortgång eller födelsedagar, jul, nyår, påsk och allt sådant som man brukade fira med henne så känns det särskilt jobbigt.

För det där tomrummet som hon lämnat efter sig blir så extra tydligt och saknaden och tankarna på mamma kommer upp mycket mer när man vet att hon borde varit med. 


Jag önskar verkligen att jag kunde få träffa henne igen, se henne framför mig, höra hennes röst, känna hennes doft och kunna krama henne hårt och länge. 

Men det går inte. Istället får jag nöja mig med att gå till en grav och lämna lite blommor.

 

Detta är den fjärde födelsedagen som hon skulle haft men aldrig fick. Det är så orättvist så orden inte räcker till för att uttrycka det.




Men jag vill ändå säga, Grattis på födelsedagen mamma, jag älskar dig!

Jag hoppas att du sitter uppe på ett moln och kan se ner på alla dina barn och glädjas åt hur långt vi alla kommit i livet. 

Jag vet att du hade varit så stolt om du fortfarande varit med oss. 



Av Sara Modigh - 27 juli 2015 08:45

  

Idag är det tre år sedan mamma dog. Att helt oförberett och chockartat få sin mamma bortryckt ur livet är så otroligt hemskt. Det går inte ens att beskriva chocken, sorgen och smärtan.

Bara dagar innan hon gick bort så var hon samma gamla vanliga mamma med hela livet framför sig, och sen i nästa ögonblick så var hon borta.

Hur kan man greppa något sådant? Hur kan man förstå? Det går inte. Trotts att det gått tre år så är det så svårt att förstå att hon är borta för alltid och att det kunde så snabbt från levande till död. 

När man tänker på en förälder som dör så har jag alltid föreställt mig en gammal människa i en sjukhussäng där man vet att döden är nära.

 

Men så var det inte för min mamma.

 

Vi visste inte att hon skulle dö, mamma visste inte att hon skulle dö.

Inte att hon skulle dö så ung och inte att det skulle ske just då i alla fall.

    

Min mamma fick bara ett halvt liv och det gör ont att veta att hon hade så mycket drömmar och planer för framtiden som hon aldrig kommer få uppfylla. Det gör ont när jag tänker på att hon missar att se sina barn växa upp. Att hon har inte fått se några av mina framsteg. Att hon aldrig fick se sina barn gifta sig eller skaffa familjer. 

 

Att förlora sin mamma är det värsta tänkbara.

Men det känns som att mammas död blev en vändning för mig


Mammas död var en smärta som inte gick att fly från ens om jag hade försökt.

Jag har spenderat otroligt mycket tid av mitt liv att försöka fly och undkomma ångest, depressioner, sorg och allt annat dåligt mående. Men nu hade det värsta hänt, och kan jag klara av att fortsätta leva, klara av att fortsätta andas fast mamma inte längre gör det, ja då klarar jag fasiken allt! 


Jag tror att mammas död har fått mig att se annorlunda på livet, men jag tror också att smärtan av att ha förlorat henne går djupare än jag vågar erkänna. 

För ibland känner jag mig väldigt kall och hård, det är som om jag stängt av alla känslor.

Jag tror att jag stängt av och att det är någon form av ett omedvetet försök att skydda mig själv från smärtan och saknaden efter mamma. Jag orkar inte känna mer. Jag har nått min gräns för vad jag orkar bära för länge sedan. 

Jag kan ibland känna det genom att jag inte är lika empatisk som jag tidigare varit och människor som gnäller på småsaker irriterar mig på ett sätt som det inte gjort tidigare. 

För det tjänar ingenting till att gnälla, det kommer inte förändra något och jag blir trött på att det är så många som bara gnäller men ändå inte försöker göra en förändring.



Men jag känner också att jag blivit lite mer... Ja vad ska man säga?

 

Jag har en känsla av att allt löser sig på ett eller annat vis om man bara försöker hitta lösningarna. Livet är hårt och hur mycket det än skiter sig så får man leta lösningar och fortsätta existera. 

Man måste lära sig att livet är skit och man får uppskatta det som är bra och har man inget som är bra så får man skapa bra saker för sig själv. 

Det är upp till dig att göra de förändringar som krävs. 

Att sitta hemma och klaga på småsaker som att vädret är dåligt kommer inte ge dig solsken.

Men att sätta på en rolig film i regnet, ta ett mysigt bubbelbad eller tända levande ljus och spela sällskapsspel med vänner kan i alla fall ge en ljusglimma i ovädret och då kan man fokusera på det istället för att bara fokusera på att det regnar. Då blir alla lite gladare. 

 

Mycket handlar om inställning. 

Jag har varit med om mycket i livet och jag har flera gånger vela ge upp. 

Men jag gör mitt bästa för att hålla modet uppe trots att det är svårt. 

Jag kämpar allt jag kan för att försöka ha en positiv attityd och jag letar ständigt efter bra saker att fokusera på. Jag har många mörka delar i mitt liv som är betydligt värre än lite regn och det kanske är därför som sådant gnäll börjat irritera mig så. Men jag försöker att inte låta deras gnäll påverka mig och låta dessa gnällspikar komma mig under skinnet. För jag vet ju att även detta är upp till mig att hantera. 

Men det är en svag punkt hos mig för jag kan inte låta bli att tänka vad är lite regn jämfört med att förlora sin mamma? 

 

 

När jag fick beskedet om att mamma hade dött så tänkte jag bara att det måste vara ett skämt? 

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte tro på det. 

Jag försökte förneka det. Jag hoppades att mamma hade hamlat i något trubbel och var tvungen att fejka sin egen död och sen skulle hon komma tillbaka igen. 

Men det har gått tre år och tankarna på att det skulle vara så är sedan länge borta. Men jag önskar att det hade varit så.

Min mamma kommer aldrig att komma tillbaka och det är svårt att tänka på. Att hantera ett dödsfall är riktigt svårt och jag tänkte många gånger att det hade vart bättre om mamma och jag hade bytt plats.

Det hade vart bättre om det var jag som dog istället. 

Hade jag fått chansen att byta plats där och då så hade jag gjort det utan att tveka. 

Men egentligen så tror jag att jag tänkte så för att jag ville skydda mig själv från sorgen och smärtan. 

Jag är idag glad att det inte var tvärtom, för jag hade inte velat utsätta mamma för smärtan att förlora ett barn. 

   

 
Att släppa taget och acceptera att mamma är borta har varit så otroligt svårt. 

Saknaden finns inom mig jämt och en stor del av mig dog tillsammans med min mamma.

Det finns ett hål i mitt bröst som aldrig någonsin kommer kunna fyllas. 

Men med tiden har sorgen förändrats, den är inte längre lika fysisk och genomgående i hela kropp och sinne, utan det har blivit som en sorg som alltid finns med mig och som sitter där djupt inne i mig. 

Som en gnagande sorg och smärtande saknad som jag bär med mig hela tiden. 

Det har blivit en del av livet. 

 

Av Sara Modigh - 2 juni 2015 11:45

I söndags var det morsdag, det är en tung dag. Det är så mycket prat om hur vi ska fira våra mammor och överallt ser man alla fina texter och bilder som cirkulerar om hur man ska uppvakta sin mamma. 

Det är även et samtals ämne som liger i luften och jag fick frågan "Har du firat din mamma något i dag då?" tre gånger och varje gång hugger det till i bröstet. För vad ska man säga? 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jag har ingen mamma att uppvakta. Min mamma finns inte mer.

Det enda jag har kvar är en grav att gå till

 

Vissa dagar är tyngre än andra när man förlorat någon man älskar och som betyder så mycket i ens liv. En mamma kommer alltid att vara saknad. Det är ett stort svart hål som aldrig kan fyllas.

Många gånger undrar jag varför det var hon, varför det var mamma som var tvungen att dö?

Det hade ju vart bättre om det var jag.



© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Av Sara Modigh - 9 februari 2015 15:31

 

Idag är en sådan där dag som är tung. Jag saknar mamma så otroligt mycket. 

Jag var och skaffade ett pass i torsdags för att jag och Jakob ska åka till London i slutet av mars. 

När jag var där så såg jag en kvinna i ögonvrån och det kändes precis som om att det var mamma. Men så vänder man sig om och ser att det är en helt annan människa och då gör det så fruktansvärt ont.

Det är som att jag förlorar mamma igen.


Jag önskar så att hon fanns här hos mig nu. 

Det känns så orättvist att min älskade fina snälla lilla mamma skulle behöva dö. Visst alla dör någon gång, men varför var mamma tvungen att dö så tidigt?

Hon var ju bara halvvägs genom livet. Att dö när man är 43 år är ingen ålder.

Det är alldeles för tidigt för att man ska somna och aldrig mer vakna igen.


Min tjugotvåårsdag var den värsta födelsedagen i mitt liv. Mamma dog bara tre dagar innan jag fyllde år och varje födelsedag känns så svart och tom. Jag tycker det är så jobbigt. Min födelsedag kommer alltid att vara förknippad med dagen då mamma dog. Hon dog dagen innan vi skulle fira mig så det fanns paket till mig där hemma och maten hon hade beställt var tvungen att avbokas och det kändes bara så fruktansvärt alltihop. 

I köket låg en lista på allt hon skulle göra i ordning inför kalaset. Överallt fanns tecken mammas oavslutade liv. Allt som hon inte han göra innan hon dog.

Varje år påminns man om allt som mamma missar, allt som vi inte kan dela med henne.


Det känns som om det är en stor och viktig del av mig själv som har försvunnit. 

Saknaden av mamma finns som ett stort svart sår inom mig som aldrig läker. 

Det ekar så tomt efter mamma och hon saknas i varje del av mitt liv. 

Bara tanken på att det är två och ett halvt år sedan jag hörde min mammas röst. Att jag aldrig någonsin kommer kunna prata med henne igen är för svår för att greppa. 

Jag skulle nästan ge vad som helst bara för att få ett telefon samtal från min älskade mamma. Att få höra hennes röst, höra henne prata om allt hon gör om dagarna, att få berätta om mitt liv och det som händer mig. 

Ett vanligt vardagligt prat med mamma är det jag saknar mest av allt.


Det gör så ont i mig.


 



Av Sara Modigh - 27 juli 2014 15:04

Idag är ännu en årsdag, idag är det två år sedan min mamma dog. Det är väldigt svårt att förstå att hon är borta.

Idag har vi varit på kyrkogården och satt blommor på hennes grav.


Livet är så otroligt orättvist och jag önskar verkligen att du hade ftt vara med och se allt som händer. Det är så tomt och det känns sjukt att det redan gått två år, samtidigt som det känns som du vart borta i en evighet. 



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

123 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se