En text jag skrev för fyra år sedan dök upp på mitt flöde, en text jag skrev inte ens två månader efter min mammas bortgång. Det är en text som rör upp så mycket känslor hos mig. 

"Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.

Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!"

När jag skrev detta var allt så nytt. Jag kunde inte föreställa mig ett liv där min mamma inte levde. 

Det gick inte att begripa, jag kunde inte förstå hur min mamma inte längre fanns hos oss och aldrig mer skulle komma tillbaka igen. 

Döden är så slutgiltig, och det var först när den slog till och tog min mamma ifrån mig som det verkligen sjönk in exakt hur slutgiltigt det verkligen är. Det finns ingen hjälp, det finns ingen återvändo, det finns inget man kan göra. Mammas liv var över och mitt liv där jag hade en mamma hos mig tog slut i samma ögonblick hennes hjärta slutade att slå. 

Saknaden efter mamma är så stor att den blir fysiskt smärtsam. Ibland känns det verkligen som att jag inte står ut. Jag måste ha min mamma. Känna hennes varma omfamning och höra några tröstande ord viskandes in i mitt öra. 

Det jag saknar allra mest är att höra hennes röst, och det skrämmer mig så mycket att jag knappt ens kommer ihåg hur hon lät. Jag försöker föreställa mig hennes röst men det går inte. Det är bara enstaka ord och meningar som jag kan höra i hennes röst. 

Jag sörjer också alla de fina stunder som hon missar, och saknar att ha henne där. 

Det finns inga ord i världen som kan beskriva den saknaden man har efter en bortgången förälder. 

Det är ett stort ekande hål som aldrig kan fyllas. 

 

Nathalie

13 september 2016 13:42

Usch det måste vara helt fruktansvärt!! Ibland kommer den tanken över mig, att mamma inte kommer finnas för alltid och det är en sån rädsla och skräck jag känner med den tanken. Mamma är ju alltid mamma oavsett hur gammal man blir. Känner med dig!! <3

http://naatly.se

Sara Modigh

13 september 2016 13:45

Tack

 

Stina

13 september 2016 13:49

Jag förlorade min mamma när jag var 24 . Vet hur d känns ❤

Sara Modigh

13 september 2016 16:59

Jag beklagar :(
Ingen borde behöva förlora sina föräldrar så tidigt, det är så orättvist

 

Lindah

14 september 2016 10:29

Hej!

Hittade precis din blogg och insåg ganska snabbt att "Oj! Här kommer jag spendera timmar".
Jag lider av MS och även jag psykisk ohälsa.
Det är trygghet att veta att man inte sitter själv i denna båt.

Keep fighting!

MVH
Lindah

http://intealltidstark.blogg.se

Sara Modigh

14 september 2016 11:49

Ja, även om det är tråkigt att någon annan lider av samma motgångar är det definitivt skönt att inte vara ensam om det! :)

 

Lindah

14 september 2016 13:37

Svarade din kommentar i min blogg 🙏🏼

http://Intealltidstark.blogg.se

Sara Modigh

14 september 2016 13:54

Så glad jag blir :)

 

Maria

15 september 2016 19:37

Kram till dig. Jag vet inte hur hemsk det kan kännas, men tanken på att jag en dag ska förlora min mamma är väl så hemsk <3

Sara Modigh

16 september 2016 00:56

Tack

 

hagar

22 september 2016 21:00

hej sara, jag är bara 18 och har förlorat min mamma i september 2015 jag vet hur det känns plus att jag har små syskon. det är hemsk jag vet exakt hur det känns med klumpen i magen och kan andas. min mamma va åxo 44 år. jag såg henne hur hon dör och kan aldrig glömma hennes klar blåa ögon slocknade. alla ska dö och vi kommer träffa henne i paradiset. varje kväll kollar jag på himlen och pratar som att min mamma hör mig. jag älskar min mamma för att hon va allt.
jag läste precis din blogg och du är en fin och söt person hoppas det går bra nu.
mvh hagar

Sara Modigh

23 september 2016 20:42

Tack för din fina kommentar Hagar.
Jag beklagar sorgen efter din mamma.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...