En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under oktober 2015

Av Sara Modigh - 28 oktober 2015 13:30

Något jag inte riktigt förstår är varför så många människor frågar mig frågan "Varför är du sjuk?"


Det är ju inte som att jag blivit magsjuk av att slicka på en toalettstol direkt! Långt ifrån alla sjukdomar har en klar grund till varför man blev sjuk. 

Faktum är att idag så vet man faktiskt inte varför vissa drabbas av MS och andra inte. Man vet inte alls vad sjukdomen beror på eller varför den uppkommer. 


Så att svara på frågan "varför jag är sjuk" är för mig totalt omöjlig. 


Det jag vet är att jag har en sjukdom som inte går att bota och att jag har en bromsmedicin som jag behöver för att den hjälper mig att hålla sjukdomen i schack. Den är till för att sjukdomsutvecklingen inte ska ske lika snabbt och förhoppningsvis då också hjälpa mig att ha ett så normalt liv som möjligt så länge som möjligt.

Jag är jätteglad över min medicin och jag ifrågasätter inte vare sig medicinen eller varför jag fick min sjukdom. Faktum är att för mig spelar det faktiskt inte särskilt stor roll varför jag blev sjuk. För mig är det mycket viktigare att fokusera på hur jag ska leva med det och hur jag ska kunna göra det bästa möjliga av mitt liv som MS-sjuk. 


Om jag fick min MS för att jag har ett genetiskt anlag, bor för långt ifrån ekvatorn och därför inte fått tillräckligt med sol, eller om det är på grund av Epstein Barr-virus spelar ingen roll. Det spelar inte heller någon roll om riskfaktorer som rökning ligger i grund eller övervikt som barn, psykiska trauman, stress och vad tusan mer det finns teorier. Det gör liksom inte någon skillnad för mig. Det är ingenting som går att ändra på nu om jag skulle få veta vad som gjorde att jag fick min MS. Det finns fullt med teorier, men inga klara svar till varför någon drabbas av Multipel Skleros. Många verkar tro att genetiskt anlag tillsammans med flertalet riskfaktorer så som virus, lite sol och rökning till exempel skulle kunna vara en grund. Men det finns inga vetenskapliga belägg för detta. 

 

Så vad ska man ens svara på frågan om varför man är sjuk?

"Jag hade otur?"

 

Jag tycker att det känns lite anklagande och ifrågasättande att få den frågan "Varför är du sjuk?", det är som om ni tror att jag valt detta med flit, som om jag hade ett val att välja om jag ville vara sjuk eller inte. Just ordet "Varför" är ju ett ord som jag upplever kräver en förklaring. "Varför har du en grön tröja på dig?", "varför är du försenad", Varför, varför varför? Men jag har ingen förklaring och jag tycker inte heller att jag är skyldig att ge någon förklaring. 

Jag skulle inte önska Multipel skleros på min värsta fiende så jag förstår inte folk som verkar tro att MS är något som man vill ha.


Det är en svår sjukdom som kräver livslång behandling. 


Som det är ju så får jag bromsmedicin via dropp var fjärde vecka.

På tal om det så höll jag på att glömma min tid på sjukhuset igår. Var så trött efter helgen och andra dagen i rad med svår huvudvärk så jag missade helt att det var tisdag och dags för dropp. 

Så när jag var fyrtiofem minuter försenad ringde de och undrade vart jag var någonstans. 

Så jag fick slänga på mig första bästa kläder, sätta upp mitt smutsiga trassliga hår i en tofs och tvätta bort gårdagens smink som fortfarande var utsmetat i halva ansiktet och springa till bussen.


Kom dit vid 13:37 fast min tid egentligen var vid 12:30, men de var inte arga på mig som tur var.

Det var första gången sen jag började med Tysabri som jag kom försent. Det var jobbigt, men förr eller senare så händer det väl de flesta att de glömmer en tid. 

Det var ju tur att det var droppet jag glömde så det inte var en läkartid eller en MR i alla fall. 

Det hade ju vart lite svårare. 

 

Men det var nästan som om det var ödet som ville att jag skulle vara sen, för tackvare att jag kom så sent så fick jag träffa på min första MS-sjuksköterska som jag hade för två år sedan. Åh jag tycker så mycket om henne. Vi pratade lite och det var verkligen jättetrevligt att träffa henne igen. 

Jag träffade också en jättetrevlig kvinnan som också hade MS och fick sim medicin samtidigt som mig. 

Hon var i ungefär samma ålder som min mamma hade vart idag och hon hade haft MS sen hon var 24 år, så ungefär samma ålder som jag var i när jag drabbades. 

Tyckte det var väldigt intressant och mycket trevligt att prata lite med henne. Jag känner ju ingen som har MS så det är inte ofta man kan prata med någon som man känner förstår vad man går igenom. 


För MS är en pers, det är riktigt jobbigt att leva med och vetskapen om att det aldrig kommer bli bättre är inte särskilt rolig. 

Jag kämpar varje dag med att försöka göra det bästa möjliga av situationen och jag behöver verkligen inte någon som frågar varför jag är sjuk. 

Av Sara Modigh - 26 oktober 2015 11:00

Det har vart massor med kalasande den här helgen. 

Vi började tidigt med spelkväll med Alfons och hans tjej på torsdagen. Det var jättetrevligt! Vi lagade lite mat, satt och pratade lite och sen spelade vi spel hela kvällen. Det var så roligt att de ville komma förbi och umgås. Jag tyckte verkligen att det var jättekul.

Sen på fredagen så blev det tacos och spelkväll hemma hos pappa igen. Alfons och hans tjej var också med så det var två riktigt mysiga dagar då vi åt och spelade lite spel tillsammans. 

På Torsdagen spelade vi Kortslutning, Lika par leka bäst och Utan tvekan, och på fredagen blev det Familjens Frågespel och Bohnanza. 



Sen på lördagen så hade vi kalas för Jakob 

 
Så då var vi hemma hos hans föräldrar och åt god mat, umgicks och spelade spel ännu en gång. Tredje kvällen på rad. Det gillar vi!  

Av mig så fick Jakob ett nytt spel och så ska vi åka på en resa till Stockholm i vår som jag hoppas blir trevlig. Vi fick en riktigt god tårta på Jakobs kalas som hans syster hade bakat. Det var en tårta med chokladmousse och banan i, det gillade jag :)


Sen på söndagen så var det dags för kalas IGEN! Den här gången ett försenat födelsedagskalas för Alfons och Matilda. 

Det var jättetrevligt och det var kul att få komma på kalas hemma hos Alfons. Han hade bakat cheesecake som han bjöd på och Matilda hade med sig cupcakes som hon hade bakat.

Så vi fikade och det öppnades paket.

Jag tror att alla har blivit nöjda med vad de har fått.

Vi umgicks och lekte med varandra hela kvällen och vi fotograferade en ny syskonbild

   

Sen framåt kvällen så åkte farmor och farfar hem och kort därefter åkte pappa och småpojkarna också.

Så när de hade åkte hem så provade vi att spela Jakobs nya spel. Det var helt okej faktiskt :) 

Kul med nått nytt som inte är för svårt att lära sig. Det hette Dixit och var ett spel med kort med massa bilder på. När det var ens egen tur att vara "sagoberättare"skulle man ge en ledtråd på vad man har på sitt kort. Sen skulle alla medspelarna välja ett av sina kort att ge till sagoberättaren. Sen ska alla gissa vilket av korten de tror är Sagoberättarens. 

Kruxet är att ledtråden man ger får inte vara för bra och inte för dåligt. För målet är att få bara några av medspelarna att gissa rätt. För gissar alla rätt får man inget poäng och gissar alla fel så får man inget poäng. Det var mycket roligare än det låter när jag försöker förklara. 


När vi spelat klart så åt vi lite mat tillsammans och satt och pratade ett tag innan vi avslutade helgens andra och sista kalas. 


När vi kom hem så spelade jag, Alfons, Ludvig och Jakob CS och det var så jäkla kul!

Vi spelade någon mysko "låtsasbana" som någon tillverkat och det buggade en aning och det var bara så lustigt. Det var en massa fiender som typ flög runt i luften och bara snurrade runt jättefort och allt möjligt knäppt. 

Skrattade så jag höll på att kissa ner mig när de flög förbi. 

Sen råkade jag döda mig själv x-antal gånger för att jag var dålig på att svinga i lianer :P

 

Sådär död känner jag mig nästan nu när det har vart så mycket i helgen. Jag har haft mycket ångest, varit rätt nedstämd till och från och har haft rätt ont. Men jag har också haft riktigt kul!

Så för att avsluta så vill jag väl bara säga att visst, allt har inte vart helt på topp, men jag har haft det riktigt bra ändå. 


Sen så vill jag också hälsa grattis till min pappa som fyller år idag, Grattis pappa! :D 

Av Sara Modigh - 22 oktober 2015 13:45

Åh, igår fyllde min lilla gubbe år <3

  

Nu har han bara ett år kvar till 30, känns ju så knäppt. Han var ju liksom 19 när vi träffades och nästa år blir han trettio! 


Vi firade inte så mycket igår utan vi hade bara en lugn mysdag hemma så blir det kalas i helgen.

Jakob jobbade ju igår men när han kom hem så spenderade vi kvällen med att spela CS med varandra, och sen spelade vi Mortal Kombat mot varandra och utöver det så hade vi det bara myspys. Åt mat, låg och kramades i soffan, låg och kramades i sängen, kramades framför tv-serier. 

En väldigt trevlig kväll måste jag säga :) 





Av Sara Modigh - 20 oktober 2015 13:00

Ibland när jag säger att jag är tjock så händer det att folk blir helt förfärade och säger saker som

till exempel, "Nej men nej, du är så fin så! Du har ju en helt perfekt kropp"

Jo tack, jag vet att min kropp är perfekt. Men det motsäger väl inte att jag är tjock?


Tjock är ett adjektiv precis som smal, kort, lång, bred, grön och så vidare och inget som behöver sägas emot. Säger jag att jag är tjock så behöver jag inte någon som säger "Nej, du är bara lite mullig", "du har bara lite extra att ta  på", eller "Nej du är kurvig" för det säger bara att det är fel att vara tjock och tjock, det är jag ju. 

För kurvig, mullig, fyllig, trind, yppig och "lite extra att ta på" är alla bara olika ord för att beskriva något som ordet tjock också beskriver.



 

Men ordet tjock har bilvit så tabu i vårt samhälle att man inte ens får kalla sig själv tjock i en positiv klang. Därför är det ju oerhört svårt att få ordet "Tjock" att sluta vara så negativt laddat. 

Det är väldigt många som tar otroligt illa upp över att bli kallade tjocka. Det är som om det är det värsta man kan bli kallad. Det är värre att bli kallad tjock än att bli kallad elak.

Det är ju egentligen inte så konstigt med tanke på den synen som många har på personer som är överviktiga. 

Det är en syn vi måste ändra på!


Men när man har den här diskussionen har jag många gånger fått motargument om att det är minst lika hemskt att bli kallad smal så därför ska man som tjock bara sluta klaga, och det håller jag inte riktigt med om.

Visst det kanske är hemskt just för dig att bli kallad smal och det respekterar jag. Det finns många som är smala och mår dåligt över sin vikt och därför tar illa upp när någon påpekar att de är just smala. Men som smal har man inte ett helt samhälle som påpekar att din vikt är fel precis varje dag.



För om man tittar på det stora hela så handlar det framför allt om alla sociala konstruktioner och det stora förtryck som feta människor utsätts för i dagens samhälle. Smal = bra och Tjock = dåligt, Det är något vi alla får lära oss av media redan i väldigt tidig ålder.

Smala personer har massor med förebilder och anses som bra människor medans vi tjocka ses som samhällets bottenskrap och ses som odugliga. Överallt så ser vi budskapen om att vi ska banta, gå ner i vikt, "nå drömkroppen". Det är ena dieten efter den andra och målet är alltid det samma. Man ska bli smal.

 

Med det sagt så är det självklart inte okej att säga saker som gör någon upprörd, men det handlar då mer om att respektera personer i sin omgivning att lära sig att respektera varandras sårbara punkter. Alla har vi saker som vi inte trivs med eller som sårar oss när någon påpekar. Men skillnaden mellan att vara smal och att vara tjock är att hela samhället påpekar för oss tjocka att det är fel.

 

Så att jämföra hur det är att vara tjock och smal och låtsas som att det är precis samma sak att säga "du är tjock" och "du är smal" är i min mening bara väldigt dumt för det kommer aldrig vara samma

sak i samhällets ögon. Jag har levt både som underviktig och som överviktig så jag vet verkligen hur det är. Som smal lever man upp till en standard där man respekteras och beundras, man ses som duktig, smart, hälsosam och så vidare. Folk utbrister beundrat att man är så smal och fin och ibland är det någon som kanske blir lite orolig för att man "är för smal". Men som tjock diskrimineras man på jobbmarknaden, människor blänger ner i kundvagnen när man handlar och dömande blickar bränner i nacken när man är ute och äter. Man ses som korkad,obildad, lat och oduglig.

Ordet tjock är betydligt mer negativt laddat än ordet smal och det tror jag nog att de flesta egentligen är medvetna om.

Alla har vi väl sett och hört alla människor som klagar på att de är tjocka och fula, och varje gång man tittar på tv eller läser tidningar får vi bekräftat att det är fel att vara tjock. Så de allra flesta människor skulle nog välja att vara smala framför att vara tjocka om man fick valet mellan att antingen vara fet eller vara smal för all framtid bara genom ett knapptryck.


Även om jag personligen gillar min kropp, tycker att det ser fint ut  och trivs så skulle jag gärna byta bort det för att slippa dömas. För det är mycket enklare att vara smal i ett samhälle där kroppsfett hatas och tjocka människor utsätts för förtryck. Det är jobbigt att stå utanför en norm, att ifrågasättas och ses som äcklig och korkad bara för att man ser ut på ett visst sätt. 


Tänk om vi kunde leva i en värld där människors värde inte baserades efter kroppsvikt. 

Där vi faktiskt respekterades och blev behandlade lika oavsett vem vi är och hur vi såg ut. En värld där tjock kunde få vara just ett adjektiv precis som smal, kort, lång, bred, grön och så vidare.

En värld där vikten på din kropp inte var något att må dåligt över.


 

Sist men inte minst vill jag på peka att vem du än är så är du inte under-, över- eller normalviktig,

utan du är jätteviktig! Glöm aldrig det ;)



 

Av Sara Modigh - 18 oktober 2015 14:45

Vilken helg alltså!

Jag har haft två riktigt bra dagar och det har vart riktigt roligt.


Vi började helgen med att åka ut på lite ärenden på stan, jag letade efter lite kläder och födelsedagspresenter och så var vi tvungna att köpa en ny hdmi-sladd.

Eftersom vi var ute och höll på och gå i affärer hela förmiddagen lyxade vi till det genom att äta lunch på den nyöppnade restaurangen ChopChop Asian Express, jag tyckte att de hade god mat där :)

 
Jag brukar kunna vara lite känslig mot sån där mat som man köper ute när man inte vet vad det är i, brukar ju kunna få migrän rätt lätt. Så vi köpte två olika rätter som vi sedan delade på så. Jag tycket att  båda smakade bra, men den ena hade lite migräntendenser vilket var synd.

Vi tog med oss maten hem och åt samtidigt som vi tittade på Elementary. Det är en tv-serie som handlar om en modern Sherlock Holmes. Rätt bra faktiskt. 

Sen spenderade vi några timmar hemma tillsammans innan vi begav oss hem till pappa där framåt fredagskvällen.


Vi fortsatte vårt fullspäckade äventyr med tacos hos pappa och småpojkarna. Mina andra två lite större småbröder var också med och Alfons hade sin flickvän med sig. Så det var bara Matilda som saknades ur syskonskaran.

Det var lite tråkigt att hon inte kunde vara med. Men det kommer fler dagar. 

Vi pratade, åt tacos och så spelade vi sällskapsspel tillsammans. Vi Spelade TP-Team, Det var jag, Pappa och Ludvig mot Alfons, Emelie och Jakob. Det var en bra och riktigt jämn match måste jag säga.

Det var verkligen jättetrevligt så jag hoppas att vi kan göra om det snart igen. 

När vi sen åkte hem från pappa bestämde vi barn att vi skulle spela Counter-Strike tillsammans när vi kommit hem. Så sagt och gjort, jag, Jakob, Alfons, och hans tjej och Ludvig och en kompis till honom spelade CS resten av kvällen. Det var väldigt kul även fast jag var sämst i världen på det. 
Sen blev det dags att lägga sig så vi skulle orka med morgondagen. 


Lördagen började med att vi åkte och hämtade Matilda och  Ludvig så att vi kunde åka ut och gå på Secondhand tillsammans.  Vi var på både Myrorna och på Erikshjälpen både i Huskvarna och i Jönköping.

Matilda letade efter en Jacka och Ludvig letade maskeradkläder, men de hittade inte det dem sökte den här gången. Det är ju tyvärr så ibland.

När vi hade gått färdigt i alla secondhandbutikerna bestämde vi att vi skulle äta lunch tillsammans så det blev Pizza Hut eftersom ingen av oss prövat det. Haha så otroligt onyttig helg! Både Kinamat, Tacos och Pizza på två dagar.

 

Jaja, Pizza Hut tyckte inte jag var någon vidare höjdare om jag ska vara ärlig. 

Tror vi fick vänta i strax över en timme innan vi hade fått vår mat och priserna var dyra och maten var äcklig. Så det blir nog inget mer av det för min del i alla fall. Men de andra verkade tycka maten var bra i alla fall. Jakob blev nog glad för han fick en extra pizzahalva att ta med sig och äta på jobbet eftersom jag tyckte det var så äckligt att jag inte ville äta upp :P 


När vi hade ätit klart var Jakob tvungen att skynda sig och åka till jobbet för han skulle jobba kväll. 

Men jag och Syster Matilda fortsatte dagen med att gå på H&M och leta kläder. Men jag hittade inte det jag sökte på A6, så vi bestämde oss för att åka ner till stan istället för att se om det fanns där.

När vi gick längst med den stora gatan mot H&M nere på stan så såg jag en filmkamera, så jag började kolla mig lite om kring för att se vad det var de höll på och skulle filma. Man vill ju inte gå i vägen för något tänkte jag. 

Jag frågade Matilda "Undra vad det är de ska filma?", Det visade sig att det var mig de skulle filma!

Jag han knappt avsluta meningen innan det hoppade fram en jäkla växtman ur en kruka och ropade "BUUUU". Jag höll på att få en hjärtattack eller nått. 

Skrek rätt högt och min syster reagerade typ inte alls hahah. Detta underlättar ju inte direkt mitt rykte om att vara alldeles för lättskrämd. 

Blev helt ställd så väl inne på H&M så glömde jag helt vad jag gjorde där och glömde kolla efter det jag skulle kolla efter. Men antar att det inte fanns där heller om det inte fanns uppe på A6. 


När vi kom ut från H&M så satt gräsgubben i sin kruka och vinkade glatt åt allt folk som hade samlats där. 

 

Så då tog jag en bild på honom för att se om det är någon som känner igen honom? ;)


Efter det så gick jag och Tildis gick lite mer på stan, Matilda hittade sig en varm jacka och vi kikade i lite olika butiker fram tills att de stängde. Eftersom det var lördag så stänger ju allt rätt tidigt så efter att vi gått på stan åkte vi hem till mig och kollade lite på tv-serier och åt popcorn. 

Vi tittade på en ny serie, "CSI: Cyber", kan vart det lamaste jag någonsin sett. 

Så den blir det nog inte att jag kollar något mer på.

Vi tittade på lite roliga klipp på datorn istället och sen spenderade vi resten av kvällen med att sjunga Singstar och vara lika tokiga som vi alltid är.


Alltså ni fattar inte hur mycket Singstar jag och Matilda spelade när vi var små. 

Ett tag så vart det typ varje dag! Så det är så nostalgiskt på något vis att spela det spelet. 

Men det hade vart kul att ha lite nya låtar tycker jag. Kanske ska skaffa det, men man spelar det ju inte så mycket längre. Kanske finns några begagnade Singstar 2 eller 3 som man kan köpa lite billigt? Eller om det är någon som vill skänka till mig? 

Är det någon som vill komma hit och spela så är det bara att säga till i alla fall :D


Kan ju säga att det spårade lite för mig och Tildis där sen på kvällen när vi spelade!




Men kul det hade vi verkligen, skrattade så jag grät vi flera tillfällen kan jag ju säga!

Skrattade faktiskt så mycket att jag fick ont i huvudet. Kände mig helt mörbultad framåt kvällen.

Så när Jakob kom hem efter jobbet så skjutsade vi hem Tildis och lade oss sen i sängen och åt vi lite kvällsmat samtidigt som vi  kollade på Modern Family.

När jag sen äntligen somnade så sov jag i nästan tolv timmar för jag var så utmattade efter dessa två dagar. 


Idag så jobbar Jakob så jag passar på att vila och återhämta mig, jag tror att det får bli en väldigt lugn dag idag faktiskt.

Vad har ni gjort för kul i helgen då? 

Hoppas att nu har haft det lika kul som jag har haft!


Av Sara Modigh - 15 oktober 2015 20:45

Ni vet den där härliga smärtan man kan känna under och efter träning, då det riktigt bränner i musklerna, man känner pulsen stiga, man blir varm, svettas och allt är bara härligt. Man tränar på och tänker att "det här kommer kännas imorgon"

Jag saknar verkligen den känslan. 

Alltså känslan av att ha ont på ett bra sätt. För ont det får jag varje gång jag försöker träna. 

Jag får ont i huvudet, blir yr, mår lilla, känner mig febrig, överhettad, får ont i benen, i axlarna och blir extremt trött. Inte trött som att jag blir trött i musklerna av att jag rört mig, utan trött som om jag har 40-graders feber och måste hem och sova i ett dygn. 



Alltså det känns verkligen inte särskilt lockande att dra till gymmet när en liten promenad räcker för att jag ska bli sängliggande resten av dagen.

Igår när jag var ute och gick svimmade jag och idag efter gymmet var jag tvungen att sova i flera timmar för att återhämta mig. 


Det är så fruktansvärt frustrerande

 

Det känns som om det bara blir värre och värre dessutom, först trodde jag att det var sommarvärmen som gjorde det eftersom jag har min värmekänslighet, men det funkar fortfarande inte och nu är det inte varmt ute längre. Så det vet i tusan vad det är som gör att det inte funkar. Eller ja, jo jag kan ju gissa att det har med min MS att göra. Men det funkade ju så bra för bara ett år sedan.

Sen kom sommaren och så tog det tvärstopp.


Hur tusan ska detta sluta när bara en promenad gör att man mår skit resten av dagen? 


Jaja, den som lever får se, jag försöker i alla fall att gå ut och gå varje dag och då och då åka till gymmet och bara gå där också. Träna lite lugnt och hoppas på att det blir bättre med tiden. Men de senaste två veckorna när jag verkligen vart ute varje dag och gått så har jag mått så otroligt dåligt.

Alltså ni fattar inte hur det känns när man mår så otroligt  kasst av att bara röra på sig lite. 

Det enda jag kan likna känslan med är att vara sjuk i influensa och hur man kan tänka sig att en hjärtinfarkt skulle kännas. 


Igår när jag var och handlade kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna för det tryckte så över bröstet och jag kände mig så febrig. Obehaget var så starkt att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. 



Det känns också som att jag inte riktigt får den hjälp jag behöver från MS-Vården, visst jag går på regelbundna kontroller och får mitt dropp. Men jag har inget som hjälper mig mot tröttheten eller smärtan. Har inte hört något om min tinnitus, medicinen jag fick för mina kisseriproblem funkar inte och har inte fått någon uppföljning på det, jag får ingen hjälp för huvudvärken och inte heller för min värmekänslighet. Ibland känns det som om läkaren inte har en aning om vad jag faktiskt kämpar med varje dag för de enda de bryr sig om är nya symptom. 


Just de känslorna av att mina problem inte riktigt tas på allvar gjorde sig tillkänna idag när jag i utmattningen efter träningen somnade. Jag drömde att jag fick svar på magnetkameraundersökningen som jag gjorde häromdagen och alla var jätteglada och var så ivriga att visa resultatet. Jag fick gå före en lång kö och öppna ett stort kuvert och när jag läste stod det typ "Grattis, du har inte MS och din behandling kommer därför att avslutas", och där stod jag med tårarna i ögonen och en klump i halsen och kände mig helt övergiven och rädd. 


För jag känner mig allt annat än frisk, men samtidigt så är det ingen som kan se hur sjuk jag är. 

Det är otroligt obehagligt och min tillit till vården är inte den starkaste efter allt jag vart med om. Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om jag inte fick beskedet att jag inte har MS och blev övergiven på det sättet. Helt ensam med alla de problem jag har.


Så nu sedan jag vaknade har jag haft en gnagande oro i kroppen till råga på allt.


Alltså det där med att leva är ta mig tusan inte lätt alla gånger.

Men man får göra sitt bästa.

 

Ja "what doesn't kill me makes me stronger" är ju vad de brukar säga, men de menar uppenbarligen inte fysiskt haha

Man jag har ett starkt sinne, en otrolig vilja och jag har kampen i blodet så jag ger inte upp i första taget och det är styrka för mig!

Jag kommer kanske aldrig bli en sådan där bergsklättrande eller maratonlöpande ms-sjuk som man alltid läser om i tidningarna, men jag kommer i alla fall göra allt det som JAG kan. 

Att acceptera sina svagheter är en styrka det med och det är nog något som jag skulle behöva jobba lite på. 

Av Sara Modigh - 14 oktober 2015 11:45

Jag fick en kommentar igår och den skrämmer mig, det känns alltid lite jobbigt när man får den sortens kommentarer från personer som hotar med att ta sitt liv, för då känner jag mig alltid personligt ansvarig för vad som sen händer. Ni kanske inte tänker på det, men ni lägger ert liv i mina händer och jag är absolut inte kapabel att rädda någon från sig själv. 

Men jag vill ändå säga några ord till dig som skrev den här kommentaren och jag väljer att göra det öppet i bloggen i förhoppningen om att du och kanske andra i samma situation kan se det här innan det är försent.

Du lämnade ingen kontaktinformation alls så jag vet inte hur jag ska kunna nå fram till dig annars. 

     




Det är en väldigt gripande text du skrivit och jag känner verkligen din frustration och känsla av maktlöshet. Du har gjort allting rätt men det går ändå inte som du vill, och anledningen är så tråkig som att det är en hård arbetsmarknad.

Så trots att du har alla rätt så finns det femtio andra med samma rätt som också söker det där jobbet du vill ha, och den allra största delen av alla dessa sökande kommer bli precis lika besvikna som du över att de inte fick det där jobbet.

Men jag förstår absolut din besvikelse, nu när du kämpat dig igenom dessa utbildningar för att kunna få jobb och det känns som om det hela var förgäves. Jag kan verkligen förstå hur onödigt allt måste kännas och hur frustrerande det är.

Men om du, som du säger i texten är knappt trettio år så har ju livet knappt ens hunnit börjat för din del.

Jag vet många i din ålder som fortfarande pluggar och söker jobb. Det är faktiskt inte alls många har hela livet färdigt innan de är trettio. Så det betyder ju inte att du måste ge upp allt bara för att du inte fått ditt drömjobb än.


Du har satt upp ett mål för dig själv som har visat sig väldigt svårt att uppnå, men det innebär ju inte att man måste ge upp om hela livet för det.
Jag förstår att du vill ha ett jobb inom det du har utbildning för, men tyvärr är det så att allt fler får jobba med annat än det dem utbildade sig till.
Livet är orättvist, tro mig, jag vet!


Men ibland får man släppa vissa drömmar och acceptera livet för vad det är. 

Ett jobb är ju trots allt bara ett jobb och det finns saker som är betydligt mycket viktigare än att ha "just det där jobbet". 


Du beskriver ju att du vill göra rätt för dig, betala tillbaka den utbildning du fått och ge tillbaks till andra. 

Men det finns fler sätt att ge tillbaka till samhället än att betala av sina studieskulder. Du kan ju till exempel engagera dig ideellt i något som hjälper utsatta människor. Att hjälpa människor i nöd tycker i alla fall jag är väldigt viktigt.


Sen vet man ju aldrig, ett av de där "jobben du kunde fått av att hoppa av gymnasiet" kanske blir det bästa som hänt dig? Så varför inte prova på några av de där jobben och se vad som händer innan du ger upp.



Jag vet att jag sa strax innan jag fick min MS-diagnos att jag skulle ta mitt liv om det var Multipel skleros jag hade.

Men när jag fick allt svart på vitt så bestämde jag mig för att ändå kämpa.

Jag föreställde mig att bli drabbad av MS utöver allt jag redan kämpade med skulle ta kol på mig och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara av det. Men nu har det gått två år sedan jag fick diagnosen och jag mår så mycket bättre nu när jag har fått rätt behandling och mitt liv överlag har blivit bättre än någonsin tidigare.


Men visst mitt liv ser inte alls ut som jag hade tänkt mig, likväl lever jag och gör det bästa möjliga av situationen.

Ibland måste man anpassa sig och tänka om när livet inte går i den riktningen som man önskar.

Jag tror att vi alla har drömmar som aldrig går i uppfyllelse och vi har alla våra egna svårigheter som vi måste tampas med. 

Livet handlar om kompromisser, vi kan inte få allt.


Men för dig är det ju ändå inte försent. Du är bara i början av dina år som arbetsför och har fortfarande många år framför dig där du kan jobba. Även om du i några år framöver kanske behöver jobba med något du inte hade tänkt dig från början så innebär ju inte det att du om tio-femton år kanske har det där jobbet du verkligen vill ha. 

Enbart tiden kan utvisa vad som kommer hända i framtiden, men ger du upp livet nu kommer du aldrig få veta vad som skulle bli av ditt liv.


Du skriver också att du antar att andra inte vill att du ska leva, men tror du verkligen att hela samhället är i maskopi mot just dig för att få dig att ta ditt liv? Vad skulle vara syftet till det? Vad skulle "andra" vinna på det? 

Jag vet att du har det tufft just nu och att dina känslor tagit överhanden, men jag lovar dig att dina motgångar inte är en del av en stor ond plan för att förstöra ditt liv. 


Du måste försöka hitta de delarna i ditt liv som du vill leva för, du måste ha fler mål och drömmar, försöka göra saker som du blir glad av och som får dig att må bra. 

Du måste försöka hitta livsglädjen igen. Snälla du, lova mig att du försöker!


Du har gett mig en liten liten inblick i ditt liv och jag vet ju egentligen inte mycket om dig. Men jag vill tro att detta meddelandet var ett rop på hjälp för att du innerst inne inte vill ha det så här. Jag tycker verkligen att du borde söka hjälp. Ta kontakt med en kurator eller psykolog i ditt landsting som kan hjälpa dig. Någon som är utbildad och som vet hur de kan gå till väga för att hjälpa dig. För du förtjänar verkligen att få hjälp.


Livet behöver inte kännas så som du upplever det nu, det kan alltid bli bättre om man ger det tid och gör det bästa man kan av situationen.  


Jag har varit där du är nu, en tid då det kändes som att avsluta sitt liv är enda utvägen. Men det finns alltid lösningar på problemen även om det kanske inte känns som det just nu.

När jag gjorde mitt självmordsförsök så kunde jag inte se något ljus alls. Men trots att jag fortfarande har samma psykiska ohälsa som då och dessutom även behövt genomgå att förlora en förälder och få en allvarlig diagnos som Multipel skleros så är jag otroligt glad att jag inte lyckades. För då hade jag ju aldrig fått uppleva det fina och bra med att leva. 


Kan du tänka ut tre saker som är värt att leva för? 

Mina tre är familj och vänner, skratt och tv-serier, men man kan ju välja precis vad man vill. Vad tycker du är roligt? 


Jag hoppas verkligen att du finner den hjälp du behöver och att du lyckas ta dig ur dessa mörka tankar och känslor. 

Av Sara Modigh - 13 oktober 2015 18:15

Japp, då var det den där tiden på året igen. Tiden för att göra en magnetkameraundersökning av hjärnan. 

 

Detta var min femte gång i tuben på de senaste två åren och någon månad. 

Jag tycker verkligen inte om det!

Men det brukar gå bra och det gjorde det den här gången också. 


Jag tycker ju dock att det är jobbigt att ligga still och det är ju en väldigt klaustrofobisk känsla att ligga i ett långt smalt rör där endast fötterna sticker ut. Samtidigt som man också har låst fast hela huvudet i britsen med ett slags plastgaller framför ansiktet så att man inte ska kunna röra på huvudet.

Som tur var så behövde jag bara ligga fastspänd i röret i 25 minuter den här gången.


Men det är inte bara det att det är jobbigt att vara fast i ett trångt utrymme som är jobbigt. Utan jag tycker att det på något sett är en påminnelse om hur sjuk jag faktiskt är. 

Kanske låter dumt men det rör alltid upp en massa känslor när man ska genomgå en MR. Man ser andra människor som är sjuka, man vet att detta är en sådan sak som görs för att kolla min sjukdom. Det är svart på vitt hur lilla det ligger till.

Att göra en MR är ju en sådan grej som många går hela livet utan att göra och därför går det inte att låtsas som att man är frisk de minuterna man är där i röret.

Idag frågade dessutom vårdpersonalen "Har du vart med om det här innan", ja jo, jag har ju det ett par gånger och fler kommer det bli.

Så länge allt funkar som det ska med mediciner och sjukdomen håller sig i schack så kommer jag göra en MR om året. Men det får man ju bara lära sig leva med.


Det kommer väl förr eller senare bli en vanegrej det med. I början tyckte jag ju att droppet var rätt jobbigt också. Men nu när jag fått det var fjärde vecka i över ett och ett halvt år så känns det inte så farligt längre. Det har blivit som en normal rutin i livet och det har blivit så normalt så det känns som om det alltid vart så. 


Jaja, jag överlevde som sagt den här magnetkameraundersökningen också,

och det är skönt att det är över!


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se