En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under september 2012

Av Sara Modigh - 27 september 2012 00:15

Idag har det gått två månader sedan min mamma så hastigt lämnade oss.

Jag saknar henne så otroligt mycket och livet känns väldigt orättvist. Visst jag förstår att livet aldrig kommer bli rättvist. Men ibland känns det som att just jag drabbas av så mycket. Asperger, ADD, Depressioner, Gad och panikatacker. mobbning, Självskadebeteende och osäkerhet och nu har jag även förlorat min mamma. Hon han aldrig fylla 44. Hon levde inte till min 22 årsdag utan dog 3 dagar innan. Varför händer allt detta mig?  Varför händer det vår familj?

Jag undrar så vad som hände. Hur kan man 43år gammal bara dö i sömnen helt plötsligt? Visst min mamma var trött. Men hon var glad. Tränade flera gånger i veckan. Hade hela livet fyllt av planer. Planer hon nu aldrig kommer få genomföra. Jag önskar så att jag fick min mamma tillbaka.

Någon månad innan hon dog ringde hon och bad mig skicka en önskelista över saker jag önskade mig i födelsedags present . Nu önskar jag mig bara att hon kommer tillbaka.

Men det kommer aldrig att ske.

tillbaka


Dagen innan vi skulle fira min födelsedag så dog min mamma. Hon hade köpt födelsedagspresenter och beställt mat från en restaurang Men istället för ett fint födelsedags kalas drabbades vi alla av chock. Mamma är död. Min födelsedag detta året var hemsk. Ingen mamma och alla helt förstörda av sorg.

Nu har 2 månader gått och begravningen och urnsättningen har varit. Vet inte hur jag tagit mig igenom allt. Har levt som i dvala inuti en bubbla. Har svårt att minnas detaljer från begravningan. Men vid urnsättningen hade jag nog landat lite mer i förståelse så den mins jag mer ifrån. Det var väldigt fin. Jag fick bära urnan och sätta ner den i marken. Pappa sa att det var fint eftersom mamma bar så mycket på mig när jag va liten.  Det var så jobbigt att bära urnan och sedan släppa taget. Ville klamra mig fast vid mammas aska för alltid. Jag vill inte släppa taget än. Jag vill ju ha min mamma kvar. Men hon fins inte kvar på det sättet som vi vill. Hon lever inte längre på de sätt vi vill. Hon finns bara inom oss. Hon lever bara i våra minnen.

mammamalin



Av Sara Modigh - 17 september 2012 14:30

Idag skulle du fyllt 44 år . Så orättvist att du inte längre finns på denna jorden!
Hoppas du har det bra var du än är. Jag älskar dig mamma <3

 

Av Sara Modigh - 12 september 2012 02:00

fråga


Först och främst vill jag bara säga tack. Det är kul att min blogg uppskattas.

Jag och Jakob har vart tillsammans i 6 år. Han är mitt största stöd i livet. Han har stöttat mig i allt.

Genom att han funnits där som stöd har jag kunnat bli av med mitt självdestruktiva beteende. Han hjälper mig att trotsa min ångest och våga lämna min trygghet och mitt hem för att gå ut.

Jakob är en otroligt stark person som stått vid min sida under många år trotts att det vart allt annat än lätt. På grund av min Asperger har jag en del svårigheter med relationer.

Under min uppväxt har det vart mycket bråk i familjen. Bråk om "småsaker" . Till exempel har jag väldigt svårt för att ändra en tanke. Har jag fått en tanke att jag vill att persiennen ska vara neddragen så blir det ett otroligt kaos inom mig om någon drar upp persiennen. Just sådana saker gör det svårt att inte bråka i en familj. Detta har dock blivit något bättre på senare år.

Idag har jag en normal relation till min familj. Vi bråkar inte och har det trevligt och mysigt när vi träffas. Något som för ett par år sedan var väldigt svårt för mig är idag mycket lättare.

Varje fredag åker vi hem till min pappa och äter tacos och kollar på Dobidoo. Detta är väldigt mysigt.

Vänner har jag inte på samma sätt som många andra. Just för att jag varit mycket sjuk har man förlorat kontakten med alla skolkompisar . Jag har träffat människor på internet och gamla klasskompisar då och då. Men vi har inga direkta vänskapsband.


Sen hur Jakob ser på min psykiska hälsa Tycker jag hatt han kan få svara på. Så välkommen Jakob för första gången in i min blogg :)


Hej! jag heter Jakob, jag är snart 26 år gammal och arbetar som sjuksköterska. Jag träffade Sara för sex år sedan, det började med att vi pratade på internet och sedan träffades vi på riktigt. Första gången vi träffades så kom jag med buss till Saras skola och på långt håll från bussen såg jag en person med rosa hår som stod och väntade och jag tänkte "där är hon :)".

Jag visste redan innan vi träffades att hon led av ångest och depression, jag själv har inte någon psykisk ohälsa men det är heller inget som är främmande för mej.

Det märktes tydligt att hon hade mycket ångest och många sätt att skada sej själv för att få ut den, inte bara genom att hon skar sej över hela kroppen utan även sexuellt.

I början var det lite obehagligt med alla skärsår, hon skar sej inte när jag var med då men man såg ju nya färska sår varje dag, hon hade även flera sexuella kontakter vilket gjorde det lite oroligt att starta ett förhållande då man inte visste ifall det skulle fortsätta efteråt eller inte men till slut blev vi ihop efter att ha känt varandra i ett par månader.

Under de första åren fick hon ofta känslostormar, när man var ute och gick eller låg och kollade på tv eller vad som helst så hon kunde hon helt plötsligt till synes utan anledning bli arg och skrika och vi började bråka, det var först då tror jag som jag förstod att hon inte var riktigt frisk, utöver ångesten och depressionen.

Vi umgicks i stort sett varje dag, de få undantagen var när jag åkte upp till Hälsingland som jag kommer från och hälsade på farmor. Ju oftare vi träffades desto svårare hade hon att vara ifrån mej, jag har ställt in många släktkalas och sådant för att stanna hemma hos Sara. Efter ett par år flyttade jag även in hos Sara för att underlätta för henne på nätterna, samt att jag då studerade i stan så jag hade betydligt lättare att ta mej till skolan därifrån.

När jag bodde med henne hos hennes mamma så började hon kämpa mer för att sluta med självskadorna, ibland fick hon återfall och skar sej ordentligt när jag sov, jag torkade blodet så hennes mamma inte skulle märka. Efter ett halvår flyttade vi sedan till lägenhet.

Efter att vi flyttat har självskadorna blivit mindre och mindre till att helt avta och hon har nu varit fri från självskador i över ett år. Hon har även haft längre perioder då hon uppgett att hon varit näst intill fri från ångest och depression och då varit väldigt glad. Hon har fått testa mycket olika mediciner men ingen som riktigt fungerat mot ångesten och därför även längre perioder varit utan medicin. Hon har ej längre känslostormar även om hon ibland kan vara lättirriterad.

Självklart påverkar hennes mående även mej, hennes ångest och hennes depression, men när det är som jobbigast brukar jag tänka att "om jag tycker det här är så jobbigt, hur jobbigt är det då inte för Sara?" samt att när vi bråkar över "småsaker" så vet man att det är på grund av sjukdomen, och avvaktar några minuter och låter det värsta avta och sedan tröstar jag henne.


Av Sara Modigh - 11 september 2012 00:00

Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.


Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, Nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!

IMG_5690

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards