En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2017

Av Sara Modigh - 30 mars 2017 02:15

Jag är definitivt en konflikträdd människa. Bråk och diskussioner, människor som är oense eller bara är otrevliga mot varandra skrämmer mig oerhört mycket. 

Jag mår fruktansvärt dåligt av negativ attityd och jag påverkas väldigt lätt av det. 

Det är något som jag behövt jobba på mycket under mitt liv då det berört mig så mycket i min vardag.

Jag är och har alltid varit väldigt känslig och jag är som en svamp som bara suger åt mig all negativitet i min omgivning. Sen sparas all sorg och smärta inom mig oavsett om den är min eller någon annans. 


Men faktum är att jag kommit väldigt långt. Jag mår inte längre dåligt och tar åt mig av höjda röster på tv:n. Jag blir inte negativt påverkad av att människor bråkar i en film eller tv-såpa. Jag klarar av att hantera en situation när någon höjer rösten mot någon annan än mig, även om det fortfarande ger mig svår ångest.

Vad jag däremot inte har lärt mig att kunna värja mig mot är när jag är den som är målet för någon ananas irritation eller ilska. Det spelar ingen roll att det är via nätet, det är så fruktansvärt hemskt ändå. 


Just det var något som hände mig idag, och hela min dag har verkligen varit förstörd. Hela dagen har jag haft gråten i halsen och mått rent utsagt illa. Vart nära att spy varje gång det plingat till i telefonen av rädslan för att någon av de där tjejerna som blev arga på mig skulle skriva något nytt.

Eller att det till och med skulle komma ännu en person och lägga sig i. 

Vad gjorde jag för att uppröra dessa tjejer kanske ni tänker? 


Jo jag svarade på en tråd i en Facebookgrupp och höll inte med trådstataren om att det var rimligt att bli arg på en vän för att vännen ifråga valt att blockera två personer som bråkar på ett sätt som påverkar henne. 

Ni kanske kan förstå att just detta var något som jag kunde relatera till. Att man väljer att blockera någon eller några för att de bråkar och man mår dåligt av det. För jag vet precis hur ont det kan göra, även om man själv inte är med i bråket egentligen. 


Jag förstår verkligen inte hur det är så fruktansvärt av mig att tänka så. Jag menar bråkar folk så man far illa, varför inte blockera dem tills problemet är löst? 

Jag tycker inte heller att jag var elak eller "kärlekslös" som de så vänligt kallade mig. 


Kan ju klistra in hela konversationen här, så kan ni väl berätta om jag verkligen var så elak i min första kommentar, där jag skrev att det borde vara okej för människor att blockera vem de vill på sina privata konton? 


     


Jag är fullt medveten om att jag måste jobba på att kunna hantera sådant här. Men just nu är jag ännu inte där och detta har påverkat mig hela dagen. 
Nu ligger jag och kan inte sova för jag grubblar över vad jag gjorde för fel och varför de blev så arga. 

Är det verkligen så fel att tycka att det var okej att blockera två personer som bråkade så att man slipper påverkas av det? Är det så hemskt att vara av en annan åsikt?

Är det inte okej att tycka och tänka annorlunda? Måste man stryka alla medhårs trots att man uppfattar att det dem gör är fel? 

För jag kan inte förstå varför man blir arg på en kompis för att kompisen blockar någon, och inte heller varför man ska uppmuntra någon att vara arg för det.

Det var ju dessutom en frågeställning i inlägget som frågade om det var "konstigt eller överdrivet" att bli arg för det. Vilket jag anser att det var. Men det fick man ju uppenbarligen inte tycka?


Ligger även och funderar på vad den där piken om kärleken handlade om. 

Att jag inte skulle veta vad riktig kärlek är och att det är så fruktansvärt synd om mig, och inte konstigt att jag mår dåligt. 


Det var en så förminskande attityd i den där kommentaren. Det kändes verkligen som om hon pratade ner till mig och såg sig själv som så mycket bättre än mig. Det kändes lite som att hon hintade om att jag liksom förtjänar min psykiska ohälsa och att jag bara har mig själv och min "kärlekslöshet" att skylla. 
Samtidigt kan jag ju inte låta bli att tänka att om man läger energi på att må dåligt över vem någon annan väljer att blockera kanske man är den som mår mest dåligt. Antingen det eller så har man inget verkligt att må dåligt över. 

Fun fact: Människan som blev så fruktansvärt upprörd över att vännen blockerar folk, blockerade mig efter sista kommentaren jag skrev. Så det var tydligen okej för henne att blockera folk, det är bara hennes vänner som inte har tillåtelse att göra det.


Helt ärligt känns det som ett rätt kontrollerande beteende att bli arg på sina "vänner" över vad den personen väljer att göra för att kunna må bra. 

Eller är det bara jag som tänker så? Är jag helt omedveten om vad "riktig kärlek är". 

Är "Riktig kärlek" att låta sig bli indragen i ett bråk som sliter din själ i bitar. Är riktig kärlek att lida och offra sitt eget välmående genom att sitta och bli indragen i andra människors konflikter? 


Hela dagen idag har jag gått och grubblat och tvivlat på mig själv, och jag hoppas att de själva också har reflekterat över sitt beteende. Men det tvivlar jag ju på. 

Men en liten glimma av karma fick jag som tröst. 

 
Jag vet att det var väldigt omoget av mig att skratta åt hennes inlägg, men det kändes så jävla skönt att det uppenbarligen inte bara är jag som inte vet vad "riktig kärlek" är. Hon kan gott ha att ingen gillar hennes inlägg på Facebook.

Hade faktiskt god lust att skriva något om det eller kommentera med skärmklippet där hon nedvärderar mig, och påpeka att hon kanske inte är så snäll som hon tror.

Men jag hejdade mig, och det var väl lika bra det. 


Men jag kände ändå att jag var tvungen att skriva av mig lite. Brukar sällan skriva den här typen av inlägg på min blogg av förståeliga skäl.

Det här är verkligen inte ett bra inlägg, men jag skriver det här för min egen skull. Jag behöver bearbeta det jag vart med om och jag behöver få ventilera för att kunna släppa detta och gå vidare.

Sådana här saker skadar mig så oerhört mycket så ni förstår nog inte hur ont det gör inom mig.  

Det här inlägget var mest ett inlägg för mig egen skull och jag hoppas att ni inte dömer mig för hårt.

Har blivit tillräckligt hatad för idag.


Av Sara Modigh - 28 mars 2017 15:15


Tre veckor har alltså gått sedan jag bestämde mig för att sluta röka. Tre veckor utan en enda cigarett!

Men det har verkligen inte varit lätt, det är nästan svårt att förstå att det ska vara så fruktansvärt svårt att sluta röka. Suget finns där varje dag och det är nästan omöjligt att så emot, de första tre dagarna var tortyr. Men abstinensen är ändå inte det jobbigaste. Nej det är saknaden efter den där vanan att kunna gå ut på balkongen och röka. Saknaden av tryggheten i att ha något som dämpar min ångest eller kan trösta mig när jag är arg eller ledsen. Saknaden efter den sociala biten att gå ut på en cigg tynger mig också. För dessa saker dämpas inte efter tre dagar. Vanan försvinner inte ur kroppen på tre veckor så som nikotinet gör. 

  

Det är så konstigt men jag känner mig faktiskt ensam utan mina cigaretter. Flera gånger under de här veckorna har jag faktiskt tänkt "äh skitsamma om jag dör i cancer, jag fortsätter röka", och det är ju helt absurt att man kan tänka så! Det visar ju verkligen vilket gift de där cigaretterna är och hur djupt de påverkar vår hjärna. När man är villig att dö en långsam och plågsam död i framtiden bara för att få andas in sitt gift. 

  

Den här gången vet jag ju också sedan innan hur tomt det känns att vara utan cigaretterna. Första gången jag slutade var det faktiskt lättare. 

För nu vet jag ju känslan av att tända en cigarett efter ett långt uppehåll och allt jag kan tänka på är den där känslan. Hur jag för första gången kände mig hel sen jag slutade. Hur det var som en bit av mig hade saknats. 

Jag vet också att om jag tar en enda cigarett så är jag helt fast igen.

Jag vet att det inte spelar någon roll hur lång tid det har gått.

Min kropp kommer vilja ha lika mycket nikotin som den var van vid tidigare om jag får i mig nikotin igen. 

Så nu vet jag att det måste vara slut för alltid. Vilket skiljer sig lite från mina andra beroenden.

För jag kan dricka coca cola på en fest, jag kan få ett återfall i mina självskador och ändå kunna resa mig upp direkt, och gå vidare i mitt annars självskadefria liv. Men en cigarett blev över ett år av rökning innan jag lyckades få upp modet att sluta igen.


Nu måste jag hålla mig från rökningen för alltid! 


Av Sara Modigh - 24 mars 2017 15:30

Läste nyss en insändare i Gefle Dagblad, från en man som anser sig vara mer insatt i Neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) än en hel läkarkår.


"ADHD är någonting som blivit mycket populärt att diskutera på senare år. Och framför allt för läkare, som inte har en aning om vad barnets problem egentligen handlar om. De ställer gärna olika diagnoser, som passar till barnets olika symtom för att tillfredställa föräldrarna."

Ja så börjar insändaren från mannen som kallar sig Kurt. 

Hela texten är fylld av liknande smörja och kontentan av det hela är att det är föräldrarnas fel att barnen drabbas av en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Det pratas om att barnen med dessa diagnoser inte får någon kärlek från sina föräldrar, och han anklagar familjer till barn med NPF-diagnoser för att vara kärlekslösa.

"Det finns hem där det råder total kärlekslöshet, kränkning och mobbning av barn! Försummelse och utanförskap, att inte duga som man är, utan bli psykisk misshandlad i sitt eget hem. Detta är någonting som sätter djupa spår i hjärnan och ger sår i själen på ett barn och det går aldrig bort.

Och det hemska är att ett barn kan inte berätta för någon hur de har det hemma, hur de känner sig och hur de mår. De måste vara tysta och lojala mot dem de bor hos. Det kan få stora oanade konsekvenser annars. Det vet de!"

Det känns som ett rejält övertramp att uttala sig på det viset om familjer han inte vet någonting om.

Det är ju rätt grova anklagelser om man säger så. 

Självklart finns det barn som far illa, och självklart påverkas dessa barn. Det tvivlar jag inte en sekund på! MEN jag tror inte alls på att det skulle vara grunden till alla NPF-diagnoser. 


Han avslutar nämligen sedan sin insändare med slutklämmen;

"Därför tror jag, att det oftast är familjen där barnet växer upp som genom sin behandling av dem, gett problemen som utlöst symtomen som läkare så enkelt klassar som ADHD, Aspergers, Tourettes, autism, tics med mera"

Där emellan skrev han om sina "bevis" för att så skulle vara fallet. 


Forskare har ju kommit fram till att hjärnan ser annorlunda ut hos en person med ADHD än vad den gör hos någon som inte lider av den diagnosen. När det gäller ADHD ser man att personernas hjärnor har en fördröjd utveckling. Man har upptäckt att den totala hjärnvolymen och fem identifierade ställen i hjärnan är mindre än hos personer som inte har ADHD. Där bland hippocampus.

Det är alltså detta som Kurt menar är beviset på att det är föräldrars fel att barn får ADHD, för det finns en studie som upptäckt att en förminskning i hippocampus har hittats hos barn som inte fått lika mycket kärlek och tillgivenhet som andra barn. 

Men jag tror inte att det är så enkelt, för det första skulle det bara förklara ett av 5 hittills hittade områden i hjärnan som är mindre, och det skulle inte heller förklara ärftlighet eller hur det kommer sig att en familj kan ha barn som både har och inte har en NPF. Inte heller förklarar det varför pojkar oftare har diagnosen än flickor. 

Faktum är ju dessutom att vi vet mer om rymden än vi gör om människans hjärna. Så att påstå att det bara skulle kunna finnas en anledning till att hippocampus är mindre hos ett barn känns både naivt och rätt löjligt tycker jag. 


Det jag hör och ser när jag läser denna insändare är någon som sitter och säger att jag inte är älskad av min familj och därför har fått min psykiska problematik. En man som aldrig träffat mig eller någon i min familj tar för givet att jag inte fått någon kärlek eller tillgivenhet som barn. 

Kurt såg aldrig mina föräldrars oroliga blickar, han var inte där när mina föräldrar gjorde allt för att hjälpa mig. Han var inte där när mamma varje kväll läste en godnattsaga för mig. Han var inte där när min familj stöttade mig och hjälpte mig genom de svåraste tiderna i mitt liv. Hur olika medlemmar ur min familj följde med mig till skolan och satt bredvid mig i skolbänken för att jag överhuvudtaget skulle klara av att gå dit när jag var 8 år gammal. 
Kurt har inte sett hur hårt föräldrar kämpar för sina barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar.

Det enda Kurt gör med den här insändaren är att sprida fördomar om att NPF-drabbade barn kommer från dåliga familjer och är dåligt fostrade. 
Det är skammande mot familjer som redan har mycket fördomar riktade mot sig. 

Nej skärpning herr Kurt!




Av Sara Modigh - 22 mars 2017 21:15

"Apropå att du inte rakar dig, läs den här boken om mansförtryck"

- Random snubbe på nätet, år 2017.


 


Erhm...vad ska man ens säga? Menar han att jag förtrycker män genom att inte raka mig?

Säger han att han känner sig förtryckt över det faktum att jag eller andra kvinnor väljer att INTE förändra sina kroppar?  

Tar han för givet att mitt hår är ett politiskt statement? Att jag är feminist för att jag har kroppshår och att jag därför ska läsa en bok om hur sämst feminismen är? 


Jag har ingen aning, men det var en kommentar som kändes rätt konstig oavsett. 

För mitt kroppshår har ingenting med vare sig honom, andra män eller feminism att göra.

Det handlar om hur JAG trivs bäst och vad som fungerar bäst i mitt liv. 

 

      

Rakar inte du dig? Varför rakar du dig inte?  

Har du hår i armhålan? :O :O :O 

Ve och fasa! 


Dessa meddelanden med frågor angående mitt kroppshår dyker upp väldigt ofta faktiskt, och jag förstår inte riktigt hur dessa människor tänker. 

Vadå "Rakar du dig inte?", vad är det ens för fråga?

Uppenbarligen inte liksom, och det har du ju redan sett med tanke på din fråga. 


Vad är det med mitt kroppshår som är så otroligt spännande att du måste söka upp mig och fråga mig varför jag inte rakar bort det.


Vad är det för svar ni väntar er?


"Jag rakar mig en gång i timmen, men jag har en sjukdom som gör att håret växer ut igen jättesnabbt. På den bilden du såg hade jag inte rakat mig på fem minuter".. Eller vad? 



Säger det sig inte självt att om en kvinna inte rakar sig så är det för att hon inte vill göra det?

När blev min kropp en statlig egendom? 

Det är min kropp och mitt val! Varken du eller någon annan har med det att göra överhuvudtaget. 

Även fast folk får för sig att det är okej att lägga sig i eller kommentera andras kroppshår,

så är det faktiskt inte det. 


 

 

Att skratta åt eller håna en annan människas kropp är riktigt vidrig. Tänk om det var din kropp som hånades sådär? Tänk om det var du som var föremålet för hån och elaka kommentarer?

Det hade väl inte vart så trevligt? 

Vad ger dig rätten att behandla en annan människa illa bara för att den inte gör allt för att leva upp till ett ideal skapat av samhället? 

Vad får dig att provoceras så mycket av en kvinna som väljer att inte raka bort allt sitt hår? 

Jag förstår inte hur vissa människor är funtade alltså! 

Av Sara Modigh - 22 mars 2017 19:00

       

Av Sara Modigh - 19 mars 2017 15:15

Hur många gånger har jag inte fått höra att min sjukdom bara är ett sätt att söka uppmärksamhet.

Att jag haft mitt svåra självskadebeteende för att jag vill att folk ska tycka synd om mig?

Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra den där kommentaren om att alla som skär sig för det för att "Du vill bara att folk ska tycka synd om dig".

 
Till det påståendet har jag bara en fråga!


Vet du hur fruktansvärt obehagligt det är när någon du inte ens känner verkligen tycker synd om dig?

När någon kommer fram med den där attityden "Åh din lille stackare :( "


Det är faktiskt inget man vill! Det är bara obekvämt med din medlidande blick som fylls med tårar när du innerligt studerar varenda ärr du kan se. När huvudet läggs på sned och ögonen som söker mina ser ut som hos någon som tittar på en sjuk och ynklig liten hundvalp eller något. 

Jag vet inte alls hur man ska hantera en sådan situation. Vad ska jag säga, vad ska jag göra?

Jag fylls med skuldkänslor för att jag vållade dig dessa känslor och jag känner ansvaret att trösta dig och lugna din oro, trots att vi inte ens känner varandra. Det är jag som måste vara den som försäkrar dig om att  allt är lugnt, och att jag kommit vidare i mitt liv. 
Det är svårt nog när det gäller familj och vänner. Men när det är totala främlingar så är det totalt omöjligt.

 

När du inte känner mig nog att veta min historia, känner du mig inte heller nog för att komma fram till mig på stan och stryka mig över armen och säga åt mig att jag är en så fin tjej och att jag "inte ska göra så", syftande på mina gamla ärr.

   

Det är påträngande, och alldeles för personligt. Jag vet att ni menar väl, men det är inte alls en trevlig upplevelse för min del.  Tänk om jag skulle gå fram till dig på stan och klappa dig på magen och säga

"Åh vilken puttenuttig mage du har" eller komma fram om peta dig på näsan och säga något om den. 

Det skulle väl inte kännas så bra? 

Att gå fram till någon man inte känner och ta på dem och kommentera deras kroppar är aldrig okej. 

Man kan visa stöd och visa att man bryr sig utan att tycka synd om personen. 

Jag menar jag tycker inte synd om mig själv, så varför ska andra då göra det? 





Av Sara Modigh - 13 mars 2017 14:45

Tänk dig en butik som hoppar på "trenden" att alla ska älska sina kroppar som dem är. Tänk dig en butik som pratar om att älska sina kurvor och tänk dig en reklam med två modeller som visar upp kläder från höstens nya kollektion under texten "Love your curves". 

Hur föreställer du dig dessa modeller som ska framföra detta budskap "älska dina kurvor"?
Långa? Korta? Blonda? Brunetter? Kvinnor? Män? Mörka? Ljusa? Fräkniga? 
Man kan föreställa sig precis vad som helst när man tänker på en modell som modellar för budskapet "Älska dina kurvor", men jag tror att de flesta föreställer sig en kurvig modell under de där orden

"Love your curves".


Men en butik valde att visa upp två väldigt smala modeller för att representera kurviga kroppar. Jag kan inte riktigt låta bli att känna ett visst obehag över vad detta sänder för budskap till unga tjejer om detta är vad som är "kurvigt".

 

Alla kroppar är självfallet jättefina som de är.

Att vara smal och ha en rakare kroppsform är jättefint. Men vad som inte är fint är självhat, ätstörda beteenden och jakten på att nå den "perfekta kroppen". Den där kroppen som media

så länge sagt att vi kvinnor ska ha. 

Under hela min uppväxt har jag bara sett smala kvinnor i tidningar och reklamplancher. 

Hela min uppväxt har jag fått lära mig att

smal = vacker. 


Det är först nu på senare år som jag faktiskt ens börjat kunnat se att man kan vara vacker även om man inte har kroppen som en modell.

Kampanjer som "eff your beauty standards" och "Love your curvs" har hjälpt många att må bättre i sina kroppar. 


Men ibland blir det bara helt fel!

Som för den här butiken.

När man jobbar med reklam kanske man bör fundera i vilka sammanhang vilken typ av kropp passar bäst.

Ska man promota självkänsla och budskapet

"Love your curves" till kvinnor, kanske det är bra att låta kurviga kvinnor framföra det budskapet.

Att låta två väldigt smala tjejer stå upp för att älska sina "kurvor" sänder ut ett farligt budskap. 

Budskapet att detta skulle vara det nya kurviga. 


Konsekvensen av detta blir ju att unga tjejer som redan har så många krav på sig att vara smala får ännu en bild av smala kroppar som inte ens ses som smala.

Kvinnorna på denna bilden ska alltså representera vad kurviga kroppar är, och det är faktiskt skrämmande. 

För överallt ser vi kvinnors kroppar och utseenden kritiserade. Överallt läser vi tips på hur man ska gå ner i vikt och hur vi ska få plattare magar. 

Vi växer upp i en värld med bilder på redan smala och vackra kvinnor redigerade för att se ännu bättre ut. Vi lever i en värld där vi förväntas se ut på ett sätt som är helt omöjligt. 

Det kan få fruktansvärda konsekvenser om det där är vad som ska representera kurviga kroppar i en värld som hatar tjocka människor.



Av Sara Modigh - 9 mars 2017 10:30

29 september 2013 slutade jag röka. Jag trodde verkligen att jag var fri från rökning för livet. 

Det gick så bra att sluta, jag lyckades faktiskt på första försöket. 

Jag hade tänkt på det läge och en dag bara bestämde jag mig att nu får det vara nog. 


Men efter 850 dagar som rökfri föll jag dit igen. 
Jag upplevde en kris i mitt liv, och jag mådde så dåligt att jag både började självskada igen och mitt i krisen tände jag den där cigaretten med tanken att "en kan ju inte skada". 

Jag ville bara ta mig igenom den där fruktansvärda smärtan. Jag trodde inte att jag efter nästan två och ett halvt år som rökfri skulle falla dit så hårt. 

 

Men när jag satt där med cigaretten i handen kände jag mig hel. Det var som om en bit av min arm hade saknats under all den tiden, och det går inte ens att beskriva känslan av att få andas in den där röken och långsamt andas ut den igen. Det kännes underbart, mina tankar klarnade, ångesten dämpades och jag kände ett rus som aldrig tidigare. 

   

Nu har det gått lite mer än ett år sen den där dagen och jag röker fortfarande. 

Men jag vill inte röka! 

Jag är rent utsagt livrädd för vad de där cigaretterna gör med min kropp. Jag är helt övertygad om

att jag kommer få både cancer och KOL inom kort. 

Jag började ju röka redan i högstadiet så sammanlagt har jag väl rökt i ungefär tio år. 

 

Cigaretterna har varit min tröst, mitt stöd, belöningar för att jag klarat av saker och de har lugnat mig i situationer där jag varit nära att tappa kontrollen. 

Jag har tröstat mig själv så mycket med dem där cancerpinnarna och jag hatar att jag är så beroende. Om jag ändå kunde åka tillbaka till den där dagen då jag rökte min första cigarett och kunde få det ogjort. Då hade jag sluppit det här bekymret jag står med nu.

 

För nu känner jag att jag måste sluta, jag måste få ordning på mitt liv.

Men det känns svårare att sluta nu än det gjorde första gången jag slutade. Jag tänker varje gång jag sitter ute på balkongen och andas in den där giftiga röken att "det här är den sista", men ändå sitter jag lik förbannat där igen efter några timmar med precis samma tanke. 

Jag förstår inte hur svårt det kan vara att bara sluta. Men det är väl rädslan att ge upp mitt stöd, och tanken på ytterligare något att behöva kämpa med som skrämmer mig mest. 

 

Jag har svårt att tro på min egna förmåga att sluta, trots att jag har lyckats tidigare. 

Jag mår fortfarande dåligt och intalar hela tiden mig själv att jag förtjänar en cigarett, bara en till.

Men nu får det vara nog! Nu vill jag bli rökfri igen!

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards