En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Tips till anhöriga

Av Sara Modigh - 4 oktober 2016 15:00

Det här är jag, en bild från när jag var femton år gammal och hade rispor över  hela kroppen.

Jag var ung, svart och svår och jag mådde väldigt dåligt. 

Vid den här tidpunkten i mitt liv dolde jag inte längre mitt självskadebeteende. Men trots det så var det aldrig någon som reagerade. Jag tänker ofta på alla de där vuxna människorna som jag mötte under alla åren av självskadebeteende, och jag undrar varför ingen uppmärksammade detta. Varför tog ingen tag i det och såg till att jag fick hjälp att komma ur mitt destruktiva beteende?

Helt ärligt så är det faktiskt inte så troligt att ett barn på egen hand tar tag i och söker hjälp för ett problem de har. Vi förväntar oss inte att ett barn kontaktar vårdcentralen själv om hen har öroninflammation, så varför lämnas så många barn och ungdomar att ensamma ta itu med psykiska problem? 


Trots att jag när jag kom upp i högstadieåldern, var öppen med att jag hade ett självskadebeteende så var det inget som man la särskilt mycket vikt vid. 

Jag minns tydligt att en lärare en gång såg mina ärr och frågade om jag hade en ilsken katt hemma. 

Det är en kommentar jag fått många gånger faktiskt, och jag svarade alltid ja på den frågan. För då slapp jag ju följdfrågor. Men mer än så har aldrig mina självskador uppmärksammats. 

Jag tycker på sätt och vis att det är väldigt dåligt, för jag anser att skolan har ett stort ansvar i att upptäcka och uppmärksamma barn som inte mår väl. 

Jag tror att det är mycket viktigt att vuxna som jobbar med barn, framför allt i skolan, får lära sig hur man känner igen och hanterar en situation med en ungdom som självskadar. 


Att upptäcka ett självskadebeteende hos en person är inte alltid så lätt, men det är väldigt viktigt. 

För det är betydelsefullt att kunna nå fram till dessa personer och kunna se till att de får hjälp så fort som möjligt med sitt självskadebeteende. 


Men det är som sagt ibland väldigt svårt att upptäcka, men det finns några tecken som gör att man kanske ska titta lite extra. 


*Det kan till exempel vara ett en person går i långärmat/långbyxor jämt. Även om det är varmt och alla andra går i linnen, shorts och kortärmat, så har den här personen alltid heltäckande kläder och vill absolut inte ta av sig något trots värmen. 


*Det kan också vara så att den här eleven börjar skolka från gymnastiken för att undvika att byta om med de andra eleverna, alternativt att personen bara byter om inne på toaletten. 


*Hög frånvaro i skolan kan också vara en varningssignal. Det är ett tydligt tecken på att allt inte står rätt till. Om en ungdom mår dåligt och håller sig borta från skolan bör tanken på att ett självskadebeteende kan existera alltid finnas hos både föräldrar och skolpersonal.


*Även en plötslig vikt ned/uppgång kan vara ett tecken på dåligt mående som skulle kunna härleda till ett självdestruktivt beteende. 


*En elev med ett utåtagerande beteende kan mycket väl ha ett självskadebeteende, och skolpersonal borde vara medvetna om det.


*Ibland kan det vara så att personen pratar öppet om självskador eller självmordstankar och det är viktigt att kunna snappa upp detta, då det faktiskt kan vara ett rop på hjälp.



Jag tror att ett öppnare samtalsklimat och bättre kunskap om självskadebeteenden skulle gynna oss alla. Det är viktigt att upptäcka och behandla självskadebeteenden i ett tidigt stadium och därför blir skolan en viktig del i att kunna upptäcka och hjälpa utsatta personer. 

Jag tror att det skulle vara väldigt bra om all personal som jobbar med barn fick en utbildning i psykisk ohälsa och hur man upptäcker och bemöter ett barn som är drabbat.

För som jag ser det så är det ingen vuxen på en skola som skulle ha problem med hur de skulle hantera ett barn med ett brutet ben, så varför är det så svårt när det gäller en bruten själ? 


För föräldrar finns det ännu några fler tecken att vara uppmärksam på, och det kan till exempel vara,


*Att barnet börjar dra sig undan och isolera sig själv mer och mer. kanske spenderar hen mer och mer tid instängd på sitt rum eller på toaletten. 


*Att man upptäcker blodfläckar på barnets lakan


*Rakhyvlar eller andra vassa föremål befinner sig på platser de inte varit förut, exempelvis på barnets rum. 


*Att man ofta ser nya sår eller runda brännmärken


*Förändringar i beteendet kan också tyda på att självskadebeteende skulle kunna finnas. Om barnet blir oroligt, ångestfyllt, nedstämt eller agerar aggressivt bör man vara vaksam på tecken som tyder på självskadebeteenden. 



Jag är helt övertygad om att det är viktigt att hitta och identifiera självskadebeteenden tidigt. Det är ett problem som måste kvävas i sin linda för att hindra att det växer sig till ett oerhört stort problem. 

Ju längre man lever med ett självskadebeteende desto värre blir det och desto svårare blir det att bryta sig ur det. Kan man då som barn eller ungdom få rätt hjälp snabbt är det otroligt värdefullt. 

Men för att de ska ske måste alla vuxna som vistas kring barn hålla ögonen öppna. 

Av Sara Modigh - 24 april 2014 13:15

Många gånger är det svårt att veta hur man som anhörig till någon med en psykisk ohälsa kan hjälpa och stötta den som mår dåligt. I boken "Panikångest och depression" finns det en lista som Christian Dahlström har skrivit ihop efter att ha ställt frågan "Vad är det bästa anhöriga kan göra för att stötta dig med psykisk ohälsa?"  Det han då kom fram till var dessa fem tips som jag nu kommer skriva min tolkning av:


1. Håll kontakten

När man drabbats av en psykisk ohälsa är det väldigt vanligt att man drar sig undan och isolerar sig. Det är då viktigt att anhöriga att höra av sig ofta och ser till att hålla kontakten. Många som mår psykiskt dåligt orkar inte själva hålla igång en kontakt och drar sig ofta undan så att andra ska "slippa dem". Egentligen kanske man vill ha kontakt men tabut kring psykisk ohälsa hindrar dem från att våga vara med andra och riskera att visa att man inte mår bra. För mig har det många gånger handlat om en rädsla att bli bortstött eller vara jobbigt genom att må dåligt. 

Jag vågar aldrig ta första steget för att ta en kontakt. Jag sitter snällt hemma och väntar på att någon annan ska kontakta mig. Jag vill inte tvinga mig på någon. Tyvärr har detta lett till att jag väntat förgäves. Det är inte många som har hört av sin och när det väl händer kanske det bara är nån enstaka gång per år. 
Något som skulle hjälpa mig är om personer som tycker om mig och vill träffas eller bara prata en stund hör av sig till mig istället. För jag klarar det inte. 


2. Lyssna

Det är viktigt att man som anhörig finns där och lyssnar när den som mår dålig vill prata. Det är många gånger svårt att våga öppna upp och prata så när man väl vågar är det inte kul att bli avbruten eller att den man försöker prata med byter ämne. Det har hänt mig många gånger att jag försöker öppna upp mig och att det inte blir mottaget särskilt bra.  Det är viktigt att hålla öronen öppna och finnas där när den som mår dåligt vill avlasta sin smärta. 


3. Prata öppet 

Det är väldigt viktigt att som anhörig prata öppet om psykisk ohälsa. Det är stora tabun att prata om vilket kan göra att den som mår dåligt kan känna sig väldigt tyngd av tabut och det kan då leda till att den som mår dåligt håller allt inom sig, drar sig för att söka hjälp och också drar sig undan från allt för att dölja sin problematik.  Genom att prata öppet vet den som mår dåligt att det finns platser där tabut inte är lika stort. En plats där man kan vara öppen och det bidrar till att man så småningom mår bättre,

 


4. Läs på 

Ett av i min mening de viktigaste delarna! Att läsa på om psykisk ohälsa. Många som mår dåligt har väldigt svårt att förklara hur de mår och varför de mår om de gör. Att då okunskapen är så stor kring psykisk ohälsa leder ofta till problem att förstå hur den sjuka mår och fungerar. Ofta kommer då kommentarer i stil med "ta dig i kragen" eller "skärp till dig". Dessa kommentarer hjälper ingen. Snarare tvärt om. Att känna sig oförstådd och få kommentarer om att man ska rycka upp sig gör att man känner sig väldigt dålig. 


5.Ge praktisk hjälp

Ibland kan det vara skönt att få hjälp med praktiska saker som att till exempel städa eller laga mat. Ofta om man drabbas av psykisk ohälsa kan man känna sig väldig handlingsförlamad. Man har ingen ork och man mår för dåligt för att riktigt kunna se vad som behöver göras, eller åtminstone orka bry sig om vad som måste göras. Att då som anhörig komma förbi och laga lite lunchlådor och se till att den som mår dåligt får i sig lite mat kan vara otroligt värdefullt för den som mår dålig.  

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards