En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Mamma

Av Sara Modigh - 15 februari 2013 03:48

Just nu saknar jag min mamma så otroligt mycket. Jag saknar hennes varma trygghet som hon alltid utstrålade. Jag saknar hennes vänliga blick och jag saknar hennes skratt. Jag önskar att jag kunde få prata med henne igen, eller snarare att hon kunde prata med mig. Jag pratar och pratar men kan inte få några svar. Det är svårt just nu. Saknaden blir bara större och större. Det är så hemskt att min mamma inte får uppleva livet med oss.
Jag trodde aldrig att min mamma inte skulle finnas där på mitt bröllop, jag tog för givet att mamma skulle hjälpa mig med planeringen. Jag trodde verkligen att mamma alltid skulle finnas där vid min sida. Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att min mamma skulle dö i sömnen när hon bara var 43 år gammal. Chocken efter beskedet om min mammas död har lagt sig, men det är svårt att acceptera att det är sant. Jag vill inte att det ska vara sant. Jag tänker ofta på varför det så ofta är fina underbara mammor , pappor och barn som dör när det fins folk som Hitler , Binladin och Breivik som får leva och ställa till med fruktansvärda saker. Varför kunde inte Breivik dö istället för min mamma? Kanske är dumt att tänka så. Ingen människa är väl egentligen mer värd än en annan. Breivik har väl säkert familj som älskar honom oavsett vad han har gjort. Att förlora någon man älskar är fruktansvärt. Jag önskar inte den smärtan till någon annan. Tyvärr kommer alla att behöva uppleva den. Det bästa jag kan göra just nu är att tänka på alla fina stunder jag haft med min mamma. Jag har dock börjat få problem med det. Jag har börjat tänka på alla våra bråk vi haft. Jag har börjat tänka på hur jobbigt vi har haft det. Jag tänker på hur hon sårat mig och hur jag sårat henne. Jag tänker på att det är försent att be om förlåtelse och jag kan aldrig någonsin säga till henne hur mycket jag älskar henne och hur mycket jag uppskattat allt hon gjort för mig även om det blev fel ibland.

Mamma jag älskar dig! Mamma förlåt för alla bråk! Förlåt för alla jobbiga stunder! Tack för att du fans för mig!

Av Sara Modigh - 27 januari 2013 10:00

    

Idag har det gått ett halvår sedan min mamma dog. Kan inte fatta att tiden går så snabbt. Känns verkligen som om det var förra veckan Jakob kom hem från jobbet och berättade att min mamma hittats död i sin säng. Jag minns så väl bilresan till mammas hem. Det kändes som det tog en evighet att komma fram ville fram så fort som möjligt. Ville hemm till min mamma. Samtidigt gick alldeles för fort att komma fram. Jag ville ju inte komma fram för när man var framme kunde man inte förneka sanningen längre.  Jag hoppades verkligen in i det sista att det inte skulle vara sant att min mamma var död.  Jag minns mycket från den dagen, men minns nästan ingenting alls från begravningen. Jag minns att det stod en ambulans utanför mammas hus, jag minns att det stod 2 poliser innanför dörren, jag mins att det stod två ambulanspersonal utanför mammas rum. Jag minns hur vi alla satt ute i trädgården och grät. Jag mins att det var varmt. Jag mins hur "krishanterar" personer kom och jag minns att någon av dem kom fram och tog på min arm medans hon pratade med mig. Jag minns orden som ekade i mitt huvud, som fortfarande ekar. "Det får bara inte vara sant", "Varför min mamma?" "snälla säg att det inte är på riktigt" "kom tillbaka mamma, snälla kom tillbaka"

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Fast det har gått sexmånader så kan jag fortfarande knappt tro att det är sant. Min mamma har ju alltid varit så levande. Hon höll alltid igång, ständigt nya projekt, Hon tränade flera gånger i veckan, Skrattade jämt och sen bara försvann hon över en natt. Från levande till död på bara ett par timmar. Jag funderar mycket på mammas död. Kände hon sig dålig? Hade hon ont? Förstod hon att hon var döende? Hur lång tid tog det? Gick det på en sekund eller låg hon medvetslös och döende i flera timmar? Hade man kunna göra något om sjukdomen upptäckts innan hon dog? Frågorna är många.

Min mammas död har påverkat mig mycket. Jag har väldigt mycket mer ångest nu än vad jag hade för ett år sedan. Jag är helatiden rädd för vem som kommer dö här näst. Jag försöker verkligen bryta de negativa tankegångarna men det är svårt. Jag försöker att ta en dag i taget. Jag har kämpat så länge och trots att min kraft börjar ta slut så tänker jag fortsätta kämpa. Jag ska kämpa till den dagen jag dör.



Hittade föresten en bild när jag kollade igenom bilderna jag hade på mamma i datorn.

Det är en bild på "de fyra generationerna" Det är min morfar Arne, Min mamma Malin, Jag Sara och min morfars mamma Berta

Jag gissar på att denna bilden är tagen när jag är i två eller treårsåldern. Det gör att bilden är tagen för cirka 20 år sedan. Tänk om man hade vetat när man tog bilden att alla utan lilla Sara skulle vara döda om 20år.

  

Jag har tänkt mycket på det viset.

"tänk om vi vetat att mamma skulle dö innan frodo när vi köpte honom   "

"tänk om jag vetat att mamma skulle dö innan Mumsi när vi köpte henne    "

"tänk om vi vetat att min födelsedag 2011 skulle bli den sista födelsedagen jag har med min mamma fortfarande i livet    "

"tänk om vi vetat att mamma bara skulle leva i någon månad till efter att denna bilden togs   "


Tänk om man vetat? Men saker hade väl inte varit bättre av att veta heller. Att stå brevid och se någon gå dag för dag mot sin död och veta att den närmar sig mer och mer och man inget kan göra åt det hade gett en otrolig ångest. Vi fick i alla fall ha fina stunder med vår mamma ända fram till dagen hon dog.


Tack mamma för att du var den Bästa, Finaste, Underbaraste och Snällaste mamman <3 Jag älskar dig!

Av Sara Modigh - 23 januari 2013 16:42

Vi fick en tid på jorden, alldeles för kort. Nu är du vår ängel, Mamma sov så gott.

1968 09 17 - 2012 07 27

 Mamma, min fina fina Mamma. Kan inte fatta att du är borta. Du var för fin för denna jorden och nu bor du med alla andra änglar. Där lyser du klarast och ditt skratt klingar med vinden och dina ögon glittrar som solen. Du är den finaste av alla änglar. Jag älskar dig och kommer aldrig glömma dig .


Music by Enya.

"If I Could Be Where You Are"

--- Where are you this moment Only in my dreams You're missing, but you're always a heartbeat from me.

I'm lost now without you. I don't know where you are. I keep watching, I keep hoping, but time keeps us apart.

[chorus]

Is there a way I can find you? Is there a sign I should know? Is there a road I could follow, to bring you back home?


Winter lies before me, Now you're so far away In the darkness of my dreaming The light of you will stay

If I could be close beside you, If I could be where you are, If I could reach out and touch you, And bring you back home.

[chorus]

Is there a way I can find you? Is there a sign I should know? Is there a road I could follow, to bring you back home?

To me...

Av Sara Modigh - 15 januari 2013 00:11

Mamma du har tagit ditt sista andetag,

Ditt hjärta har slagit sitt sista hjärtslag.

Du finns ej mer i livet. Du finns ej längre kvar.

De fina minnena är det ända vi har.

Mamma du gav oss allt , du fanns alltid där.

Men nu är du inte längre här.

Du finns i allt som är fint på vår jord.

Du finns i små kärleksord.

Du är ringarna i sjön, du är Glittret i snön.

Du är solsken på min kind. Du finns i en stilla vind.

Du är borta men ändå här för vi kommer alltid att hålla dig kär.


IMG_9429

Av Sara Modigh - 28 oktober 2012 00:00

Det har nu gått tre månader sedan min mamma gick bort och vi har äntligen fått veta vad som gjorde att hon dog.

Hon hade en hjärtsjukdom, Dilaterad Kardiomyopati heter den. Den innebär att hjärtats pumpförmåga är försämrad, vilket leder till att kammare och förmak blir förstorade.


”Dilaterad Kardiomyopati är den vanligaste typen av kardiomyopati. Den är oftast förvärvad och vanligast ibland äldre

och folk med ett stort alkoholintag. Sjukdomen kan också vara genetisk.


Sjukdomen börjar med att vänster kammare växer och långsamt utvecklas till

att även höger kammare och atrium växer.

Hela hjärtat växer.


Dilaterad kardiomyopati leder till allvarlig hjärtsvikt och 75% dör inom fem år.


Dilaterad kardiomyopati kan ses

som ett slutstadium för en mängd sjukdomar

som involverar myokardit, t.ex hypertension,

myokardit och alkoholmissbruk.


Den enda behandlingen är hjärttransplantation.

I övrigt kan man bara behandla hjärtsvikten. ”


Vi ska få prata med en läkare om denna sjukdomen så att vi får veta mer om vad det är. Hittar förvånansvärt lite information om denna hjärtsjukdomen på Internet Men all information i världen gör inte att min mamma kommer att komma tillbaka. Kan inte låta bli att tänka på hur livet skulle sett ut om sjukdomen hittats tidigare. Hade mamma levt idag? Hade hon varit jättesjuk och legat på sjukhus. Hade hon behövt göra en hjärttransplantation?  I så fall kanske det var bättre för henne att inget veta. Att somna helt ovetandes om sin sjukdom och aldrig mer vakna igen.  Hon dog mitt i livet med tre barn som fortfarande bodde hemma. Ja tror att det faktiskt var det bästa för henne. Hon behövde aldrig vara ensam. Även om jag vet att hon ofta kände sig ensam.  Hade sjukdomen hittats hade hon förmodligen varit väldigt sjuk, och vi barn skulle flytta hemifrån en efter en och mamma skulle känt sig otroligt ensam.  Det är otroligt hemskt att behöva vara med om detta och det känns läskigt att det kan vara genetiskt. Klarar inte av att tänka att någon mer i familjen kanske är sjuka i denna sjukdom.  Men det är bara att vänta och se vad som händer.






http://en.wikipedia.org/wiki/Dilated_cardiomyopathy

Av Sara Modigh - 27 september 2012 00:15

Idag har det gått två månader sedan min mamma så hastigt lämnade oss.

Jag saknar henne så otroligt mycket och livet känns väldigt orättvist. Visst jag förstår att livet aldrig kommer bli rättvist. Men ibland känns det som att just jag drabbas av så mycket. Asperger, ADD, Depressioner, Gad och panikatacker. mobbning, Självskadebeteende och osäkerhet och nu har jag även förlorat min mamma. Hon han aldrig fylla 44. Hon levde inte till min 22 årsdag utan dog 3 dagar innan. Varför händer allt detta mig?  Varför händer det vår familj?

Jag undrar så vad som hände. Hur kan man 43år gammal bara dö i sömnen helt plötsligt? Visst min mamma var trött. Men hon var glad. Tränade flera gånger i veckan. Hade hela livet fyllt av planer. Planer hon nu aldrig kommer få genomföra. Jag önskar så att jag fick min mamma tillbaka.

Någon månad innan hon dog ringde hon och bad mig skicka en önskelista över saker jag önskade mig i födelsedags present . Nu önskar jag mig bara att hon kommer tillbaka.

Men det kommer aldrig att ske.

tillbaka


Dagen innan vi skulle fira min födelsedag så dog min mamma. Hon hade köpt födelsedagspresenter och beställt mat från en restaurang Men istället för ett fint födelsedags kalas drabbades vi alla av chock. Mamma är död. Min födelsedag detta året var hemsk. Ingen mamma och alla helt förstörda av sorg.

Nu har 2 månader gått och begravningen och urnsättningen har varit. Vet inte hur jag tagit mig igenom allt. Har levt som i dvala inuti en bubbla. Har svårt att minnas detaljer från begravningan. Men vid urnsättningen hade jag nog landat lite mer i förståelse så den mins jag mer ifrån. Det var väldigt fin. Jag fick bära urnan och sätta ner den i marken. Pappa sa att det var fint eftersom mamma bar så mycket på mig när jag va liten.  Det var så jobbigt att bära urnan och sedan släppa taget. Ville klamra mig fast vid mammas aska för alltid. Jag vill inte släppa taget än. Jag vill ju ha min mamma kvar. Men hon fins inte kvar på det sättet som vi vill. Hon lever inte längre på de sätt vi vill. Hon finns bara inom oss. Hon lever bara i våra minnen.

mammamalin



Av Sara Modigh - 17 september 2012 14:30

Idag skulle du fyllt 44 år . Så orättvist att du inte längre finns på denna jorden!
Hoppas du har det bra var du än är. Jag älskar dig mamma <3

 

Av Sara Modigh - 11 september 2012 00:00

Att förlora sin mamma när man knappt blivit vuxen. Hur klarar man en sådan sak? Hur kan man någonsin komma över det och gå vidare?

46 dagar har gått sedan jag förlorade min mamma för alltid. Jag börjar inse att jag ALDRIG kommer få träffa henne igen. Jag blir helt kall inombords varje gång dem tankarna går igenom mitt huvud. Jag är ju bara 22 år. Min mamma ska inte dö nu. Hon kan inte vara död. Hon som alltid var så pigg och glad kan ju inte vara borta? Det är så svårt att tro på det.


Även fast vi har tittat på henne i kistan och även fast begravningen har varit så är det svårt att förstå. Det kan ju inte vart min inte ens 44-åriga mamma som låg där i kistan. Det måste ha vart nån annan. Min mamma är väl hemma och sjunger och dansar till radion. Hon är väl ute och går med Frodo. Hon är väl och tränar på Friskis och Svettis. Hon lever väl fortfarande?

Nej det gör hon inte. Innerst inne vet jag att hon är borta. Borta för alltid. Men någonting i mitt inre vägrar att inse att det är så. Det kanske är någonting inuti mig som vill skydda mig från den hemska sanningen. För jag kan bara inte tro det även fast jag vet att det är sant.

Någonting som man aldrig tänker på är hur mycket man faktiskt förlitar sig på sin mamma. Även fast jag flyttade hemifrån för lite mer än 3 år sedan så har mamma alltid varit en trygg punkt att förlita sig på. Man inser inte hur många gånger ordet mamma far igenom huvudet medans hon lever. Men nu, Nu när man tänker så inser man hur ofta man faktiskt tänker på sin mamma. Till exempel." Vad ska jag köpa till mamma när hon fyller år". just ja hon finns inte mer. "Oj det får jag fråga mamma om" Det går inte för hon kan inte svara. Hon är borta för alltid. "åh den/det måste jag visa för mamma." Nej det går inte, hon finns inte mer. "Det måste jag berätta för mamma" Men det går ju inte, Hon har ju dött.

Det flyger sådana tankar i mitt huvud flera gånger varje dag. och varje gång jag tvingas påminna mig själv om att hon inte längre finns fylls jag av skräck. Jag kan inte andas. Jag blir helt iskall i kroppen. Jag får en klump i halsen och det känns som jag ska spy.

Hur kunde detta ske? Hur kunde min fina mamma dö så här plötsligt? Snälla låt mig vakna upp från den här mardrömmen!

IMG_5690

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Ovido - Quiz & Flashcards