Idag är det tre år sedan mamma dog. Att helt oförberett och chockartat få sin mamma bortryckt ur livet är så otroligt hemskt. Det går inte ens att beskriva chocken, sorgen och smärtan.

Bara dagar innan hon gick bort så var hon samma gamla vanliga mamma med hela livet framför sig, och sen i nästa ögonblick så var hon borta.

Hur kan man greppa något sådant? Hur kan man förstå? Det går inte. Trotts att det gått tre år så är det så svårt att förstå att hon är borta för alltid och att det kunde så snabbt från levande till död. 

När man tänker på en förälder som dör så har jag alltid föreställt mig en gammal människa i en sjukhussäng där man vet att döden är nära.

Men så var det inte för min mamma.

Vi visste inte att hon skulle dö, mamma visste inte att hon skulle dö.

Inte att hon skulle dö så ung och inte att det skulle ske just då i alla fall.

Min mamma fick bara ett halvt liv och det gör ont att veta att hon hade så mycket drömmar och planer för framtiden som hon aldrig kommer få uppfylla. Det gör ont när jag tänker på att hon missar att se sina barn växa upp. Att hon har inte fått se några av mina framsteg. Att hon aldrig fick se sina barn gifta sig eller skaffa familjer. 

Att förlora sin mamma är det värsta tänkbara.

Men det känns som att mammas död blev en vändning för mig

Mammas död var en smärta som inte gick att fly från ens om jag hade försökt.

Jag har spenderat otroligt mycket tid av mitt liv att försöka fly och undkomma ångest, depressioner, sorg och allt annat dåligt mående. Men nu hade det värsta hänt, och kan jag klara av att fortsätta leva, klara av att fortsätta andas fast mamma inte längre gör det, ja då klarar jag fasiken allt! 

Jag tror att mammas död har fått mig att se annorlunda på livet, men jag tror också att smärtan av att ha förlorat henne går djupare än jag vågar erkänna. 

För ibland känner jag mig väldigt kall och hård, det är som om jag stängt av alla känslor.

Jag tror att jag stängt av och att det är någon form av ett omedvetet försök att skydda mig själv från smärtan och saknaden efter mamma. Jag orkar inte känna mer. Jag har nått min gräns för vad jag orkar bära för länge sedan. 

Jag kan ibland känna det genom att jag inte är lika empatisk som jag tidigare varit och människor som gnäller på småsaker irriterar mig på ett sätt som det inte gjort tidigare. 

För det tjänar ingenting till att gnälla, det kommer inte förändra något och jag blir trött på att det är så många som bara gnäller men ändå inte försöker göra en förändring.

Men jag känner också att jag blivit lite mer... Ja vad ska man säga?

Jag har en känsla av att allt löser sig på ett eller annat vis om man bara försöker hitta lösningarna. Livet är hårt och hur mycket det än skiter sig så får man leta lösningar och fortsätta existera. 

Man måste lära sig att livet är skit och man får uppskatta det som är bra och har man inget som är bra så får man skapa bra saker för sig själv. 

Det är upp till dig att göra de förändringar som krävs. 

Att sitta hemma och klaga på småsaker som att vädret är dåligt kommer inte ge dig solsken.

Men att sätta på en rolig film i regnet, ta ett mysigt bubbelbad eller tända levande ljus och spela sällskapsspel med vänner kan i alla fall ge en ljusglimma i ovädret och då kan man fokusera på det istället för att bara fokusera på att det regnar. Då blir alla lite gladare. 

Mycket handlar om inställning. 

Jag har varit med om mycket i livet och jag har flera gånger vela ge upp. 

Men jag gör mitt bästa för att hålla modet uppe trots att det är svårt. 

Jag kämpar allt jag kan för att försöka ha en positiv attityd och jag letar ständigt efter bra saker att fokusera på. Jag har många mörka delar i mitt liv som är betydligt värre än lite regn och det kanske är därför som sådant gnäll börjat irritera mig så. Men jag försöker att inte låta deras gnäll påverka mig och låta dessa gnällspikar komma mig under skinnet. För jag vet ju att även detta är upp till mig att hantera. 

Men det är en svag punkt hos mig för jag kan inte låta bli att tänka vad är lite regn jämfört med att förlora sin mamma? 

När jag fick beskedet om att mamma hade dött så tänkte jag bara att det måste vara ett skämt? 

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte tro på det. 

Jag försökte förneka det. Jag hoppades att mamma hade hamlat i något trubbel och var tvungen att fejka sin egen död och sen skulle hon komma tillbaka igen. 

Men det har gått tre år och tankarna på att det skulle vara så är sedan länge borta. Men jag önskar att det hade varit så.

Min mamma kommer aldrig att komma tillbaka och det är svårt att tänka på. Att hantera ett dödsfall är riktigt svårt och jag tänkte många gånger att det hade vart bättre om mamma och jag hade bytt plats.

Det hade vart bättre om det var jag som dog istället. 

Hade jag fått chansen att byta plats där och då så hade jag gjort det utan att tveka. 

Men egentligen så tror jag att jag tänkte så för att jag ville skydda mig själv från sorgen och smärtan. 

Jag är idag glad att det inte var tvärtom, för jag hade inte velat utsätta mamma för smärtan att förlora ett barn. 

 
Att släppa taget och acceptera att mamma är borta har varit så otroligt svårt. 

Saknaden finns inom mig jämt och en stor del av mig dog tillsammans med min mamma.

Det finns ett hål i mitt bröst som aldrig någonsin kommer kunna fyllas. 

Men med tiden har sorgen förändrats, den är inte längre lika fysisk och genomgående i hela kropp och sinne, utan det har blivit som en sorg som alltid finns med mig och som sitter där djupt inne i mig. 

Som en gnagande sorg och smärtande saknad som jag bär med mig hela tiden. 

Det har blivit en del av livet. 

 

Annie

27 juli 2015 13:59

Så gripande och fint du skriver Sara<3

Får jag fråga vad som hände din mamma? Om det är ok förstås :)

Du är stark :)

Kramar

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

27 juli 2015 15:55

Tack Annie!

Min mamma hade en hjärtsjukdom som ingen visste om att hon hade(inte hon heller).
Hon hade vart hos vårdcentralen några gånger och klagat på att hon var trött och hade fått sämre kondition/blev andfådd fortare. Men då hittade de inga fel.
Men egentligen var det symptomen på att hennes hjärta höll på att ge upp.
Sen tillslut orkade hjärtat inte med mer så natten till den 27 juli somnade hon och vaknade aldrig mer igen.

 

Carmen

28 juli 2015 02:17

Du skriver så fint om din mamma! Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns att förlora en så nära anhörig som en mamma är. Men hon lever kvar i er syskon och släkt som finns kvar här.
Måste säga att du har många drag utseendemässigt från henne. Fin hon var! Du är säkert lik henne på många andra sätt. Låt alla fina och bra minnen leva kvar.

-En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar får vi leva...

Det är en mening som etsat sig fast i mig. Det är ingen tröst. Men vi får alla i livet chansen att försöka göra det bästa av det. Även om det må vara jobbigt och tufft emellanåt. kramar till dig Sara!

Sara Modigh

28 juli 2015 09:38

Tack så mycket Carmen :)

Den där meningen var väldigt fin faktiskt. Det väckte mycket tankar. För det är ju faktiskt så att alla andra dagarna får vi ju faktiskt leva så varför inte öra det bästa möjliga av det innan det är försent.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...