En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 27 juli 2015

Det värsta har hänt

Av Sara Modigh - 27 juli 2015 08:45

  

Idag är det tre år sedan mamma dog. Att helt oförberett och chockartat få sin mamma bortryckt ur livet är så otroligt hemskt. Det går inte ens att beskriva chocken, sorgen och smärtan.

Bara dagar innan hon gick bort så var hon samma gamla vanliga mamma med hela livet framför sig, och sen i nästa ögonblick så var hon borta.

Hur kan man greppa något sådant? Hur kan man förstå? Det går inte. Trotts att det gått tre år så är det så svårt att förstå att hon är borta för alltid och att det kunde så snabbt från levande till död. 

När man tänker på en förälder som dör så har jag alltid föreställt mig en gammal människa i en sjukhussäng där man vet att döden är nära.

 

Men så var det inte för min mamma.

 

Vi visste inte att hon skulle dö, mamma visste inte att hon skulle dö.

Inte att hon skulle dö så ung och inte att det skulle ske just då i alla fall.

    

Min mamma fick bara ett halvt liv och det gör ont att veta att hon hade så mycket drömmar och planer för framtiden som hon aldrig kommer få uppfylla. Det gör ont när jag tänker på att hon missar att se sina barn växa upp. Att hon har inte fått se några av mina framsteg. Att hon aldrig fick se sina barn gifta sig eller skaffa familjer. 

 

Att förlora sin mamma är det värsta tänkbara.

Men det känns som att mammas död blev en vändning för mig


Mammas död var en smärta som inte gick att fly från ens om jag hade försökt.

Jag har spenderat otroligt mycket tid av mitt liv att försöka fly och undkomma ångest, depressioner, sorg och allt annat dåligt mående. Men nu hade det värsta hänt, och kan jag klara av att fortsätta leva, klara av att fortsätta andas fast mamma inte längre gör det, ja då klarar jag fasiken allt! 


Jag tror att mammas död har fått mig att se annorlunda på livet, men jag tror också att smärtan av att ha förlorat henne går djupare än jag vågar erkänna. 

För ibland känner jag mig väldigt kall och hård, det är som om jag stängt av alla känslor.

Jag tror att jag stängt av och att det är någon form av ett omedvetet försök att skydda mig själv från smärtan och saknaden efter mamma. Jag orkar inte känna mer. Jag har nått min gräns för vad jag orkar bära för länge sedan. 

Jag kan ibland känna det genom att jag inte är lika empatisk som jag tidigare varit och människor som gnäller på småsaker irriterar mig på ett sätt som det inte gjort tidigare. 

För det tjänar ingenting till att gnälla, det kommer inte förändra något och jag blir trött på att det är så många som bara gnäller men ändå inte försöker göra en förändring.



Men jag känner också att jag blivit lite mer... Ja vad ska man säga?

 

Jag har en känsla av att allt löser sig på ett eller annat vis om man bara försöker hitta lösningarna. Livet är hårt och hur mycket det än skiter sig så får man leta lösningar och fortsätta existera. 

Man måste lära sig att livet är skit och man får uppskatta det som är bra och har man inget som är bra så får man skapa bra saker för sig själv. 

Det är upp till dig att göra de förändringar som krävs. 

Att sitta hemma och klaga på småsaker som att vädret är dåligt kommer inte ge dig solsken.

Men att sätta på en rolig film i regnet, ta ett mysigt bubbelbad eller tända levande ljus och spela sällskapsspel med vänner kan i alla fall ge en ljusglimma i ovädret och då kan man fokusera på det istället för att bara fokusera på att det regnar. Då blir alla lite gladare. 

 

Mycket handlar om inställning. 

Jag har varit med om mycket i livet och jag har flera gånger vela ge upp. 

Men jag gör mitt bästa för att hålla modet uppe trots att det är svårt. 

Jag kämpar allt jag kan för att försöka ha en positiv attityd och jag letar ständigt efter bra saker att fokusera på. Jag har många mörka delar i mitt liv som är betydligt värre än lite regn och det kanske är därför som sådant gnäll börjat irritera mig så. Men jag försöker att inte låta deras gnäll påverka mig och låta dessa gnällspikar komma mig under skinnet. För jag vet ju att även detta är upp till mig att hantera. 

Men det är en svag punkt hos mig för jag kan inte låta bli att tänka vad är lite regn jämfört med att förlora sin mamma? 

 

 

När jag fick beskedet om att mamma hade dött så tänkte jag bara att det måste vara ett skämt? 

Jag kunde inte tro på det, jag ville inte tro på det. 

Jag försökte förneka det. Jag hoppades att mamma hade hamlat i något trubbel och var tvungen att fejka sin egen död och sen skulle hon komma tillbaka igen. 

Men det har gått tre år och tankarna på att det skulle vara så är sedan länge borta. Men jag önskar att det hade varit så.

Min mamma kommer aldrig att komma tillbaka och det är svårt att tänka på. Att hantera ett dödsfall är riktigt svårt och jag tänkte många gånger att det hade vart bättre om mamma och jag hade bytt plats.

Det hade vart bättre om det var jag som dog istället. 

Hade jag fått chansen att byta plats där och då så hade jag gjort det utan att tveka. 

Men egentligen så tror jag att jag tänkte så för att jag ville skydda mig själv från sorgen och smärtan. 

Jag är idag glad att det inte var tvärtom, för jag hade inte velat utsätta mamma för smärtan att förlora ett barn. 

   

 
Att släppa taget och acceptera att mamma är borta har varit så otroligt svårt. 

Saknaden finns inom mig jämt och en stor del av mig dog tillsammans med min mamma.

Det finns ett hål i mitt bröst som aldrig någonsin kommer kunna fyllas. 

Men med tiden har sorgen förändrats, den är inte längre lika fysisk och genomgående i hela kropp och sinne, utan det har blivit som en sorg som alltid finns med mig och som sitter där djupt inne i mig. 

Som en gnagande sorg och smärtande saknad som jag bär med mig hela tiden. 

Det har blivit en del av livet. 

 

 
 
Annie

Annie

27 juli 2015 13:59

Så gripande och fint du skriver Sara<3

Får jag fråga vad som hände din mamma? Om det är ok förstås :)

Du är stark :)

Kramar

http://www.lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

27 juli 2015 15:55

Tack Annie!

Min mamma hade en hjärtsjukdom som ingen visste om att hon hade(inte hon heller).
Hon hade vart hos vårdcentralen några gånger och klagat på att hon var trött och hade fått sämre kondition/blev andfådd fortare. Men då hittade de inga fel.
Men egentligen var det symptomen på att hennes hjärta höll på att ge upp.
Sen tillslut orkade hjärtat inte med mer så natten till den 27 juli somnade hon och vaknade aldrig mer igen.

 
Ingen bild

Carmen

28 juli 2015 02:17

Du skriver så fint om din mamma! Jag kan inte säga att jag förstår hur det känns att förlora en så nära anhörig som en mamma är. Men hon lever kvar i er syskon och släkt som finns kvar här.
Måste säga att du har många drag utseendemässigt från henne. Fin hon var! Du är säkert lik henne på många andra sätt. Låt alla fina och bra minnen leva kvar.

-En dag ska vi alla dö, men alla andra dagar får vi leva...

Det är en mening som etsat sig fast i mig. Det är ingen tröst. Men vi får alla i livet chansen att försöka göra det bästa av det. Även om det må vara jobbigt och tufft emellanåt. kramar till dig Sara!

Sara Modigh

28 juli 2015 09:38

Tack så mycket Carmen :)

Den där meningen var väldigt fin faktiskt. Det väckte mycket tankar. För det är ju faktiskt så att alla andra dagarna får vi ju faktiskt leva så varför inte öra det bästa möjliga av det innan det är försent.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Onsdag 14 nov 06:55

Jag förstår inte vad det är som händer med mina mina känslor.  Samtidigt som jag känner mig så tom och likgiltig inför allt så har jag så mycket känslor inom mig.  Jag pendlar så fort mellan alla dessa känslor så jag inte hänger med.  Gråter, s...

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se