Direktlänk till inlägg 7 juni 2017
Något jag upplever som väldigt smärtsamt är när människor som lever i närheten av någon med psykisk ohälsa, uttalar sig negativt om personen ifråga.
När anhöriga till exempel skriver på öppna forum om hur synd det är om dem för att deras kompis/partner/syskon, förälder.. inte blir frisk, inte lyssnar på råd, inte orkar umgås, alltid är ledsen och så vidare i oändlighet. Alltid med en anklagande ton som om personen väljer att fortsätta vara sjuk. Som om det är ett val att vara deprimerad.
Det sista man behöver som psykiskt sjuk är kommentarer som berättar om hur jobbig och värdelös man är. Det gör verkligen ont och ger en enorm osäkerhet som bara bidrar till mer stress och psykisk ohälsa i längden.
För ett tag sedan läste jag till exempel det här på Jodel:
"såååå trött på min kompis", "hon börjar alltid lipa", "lackar ur och gråter", "hon vill inte ta emot hjälp", "hon är deprimerad", "orkar inte hennes negativa energi"
"när jag erbjuder mig", "jag lägger all min kraft", "JAG har kämpat i 7 månader"
Kanske jag läser in för mycket i sådana här kommentarer på gurnd av min egen problematik och erfarenheter.
Men när jag ser detta blir jag faktiskt upprörd. Jag tycker inte att det känns rätt och jag tycker definitivt inte att detta låter som en fin och fantastisk vän som vissa tyckte i denna Jodel.
Jag ser bara en frustration över att hennes kompis "vägrar bli frisk" från en depression.
Jag ser också ett väldigt egocetretat sätt att se på en väns sjukdom.
Med allt tjat om hur mycket hon kämpar istället för insikten över hur mycket hennes sjuka vän faktiskt måste kämpa med sin depression.
Kommentarerna till detta inlägg gjorde ju inte precis saken bättre heller.
"dumpa", "Lämna henne..sjuk människa", JA hon är sjuk. Och hade det inte vart en psykisk sjukdom hon hade så hade ni ju aldrig skrivit sådär eller hur?
Ni som följt mig i hundra år har kanske läst detta inlägget tidigare
"Psykiska VS Fysiska sjukdomar". Ett inlägg där jag verkligen visar hur stor skillnad det är när någon skriver negativt om en fysiskt sjuk respektive en psykiskt sjuk person. Till och med SAMMA person svarade i bägge trådarna. Läs gärna det inlägget även om det är gammalt
"Glöm inte bort att fokusera på dig själv, du är viktigast", jag tycker inte TS gör något annat än att fokusera på sig själv och hur hon påverkas av att någon annan är drabbad av en sjukdom.
För i denna Jodel är det en väldig "skylla på den sjuka och tycka synd om sig själv"-attityd.
Speciellt kommentaren "Jag har kämpat i 7 månader", för hur mycket du som närstående än kämpar så har du alltid ett val. Du kan ta en paus från sjukdomen, du behöver inte känna symptomen..bara höra dem. Du lever inte med tyngden av en depression dygnet runt, du ser bara en deprimerad människa den tid du väljer att spendera med personen som är drabbad.
Jag menar inte att förminska någon annans känslor, för jag förstår verkligen att det är jobbigt att stå som anhörig och vara helt maktlös och frustrerad. Jag förstår att det är tufft att se någon man älskar bryta ihop och gå in i sig själv.
Jag inser att det är skitjobbigt när man försöker göra allt man kan för att få en person att må bättre och det ändå inte fungerar.
Men det är lite det som är grejen. Det är en attityd som säger att en psykiskt sjuk människa inte kämpar tillräckligt, man blir frustrerad för att personen inte blir frisk. Man säger oavsiktligt att personen väljer att fortsätta vara sjuk för att den, till exempel inte vill bli tvingad till att söka ett jobb när man är deprimerad och inte ens kan ta sig upp ur sängen.
Förstår ni hur jag menar? Ibland känns det som om den anhöriga helt saknar förståelse för hur en sjukdom fungerar, och blir frustrerad på den som är drabbad. Det är det jag hatar!
Att människor blir frustrerade över en annan persons sjukdom och de symptom den ger. Som att de tar det som en personlig förolämpning att deras närstående inte slutar vara sjuk.
Jag tänker att det beror på att människor fortfarande inte riktigt ser psykisk ohälsa som "riktiga" sjukdomar. Det finns inte samma respekt och förståelse för psykisk ohälsa som det finns för fysiska sjukdomar.
Jag har till exempel inte fått höra något liknande om min Multipel Skleros.
Och även om det kanske existerar så ser iallafall aldrig jag denna typen av kommentarer när det gäller fysiskt sjuka personer.
Aldrig är det någon som är sur över att deras vän inte blir frisk från sin cancer fast de har hjälpt hen så mycket.
Jag ser aldrig någon som skriver irriterade inlägg på Facebook om hur deras kompis är så tråkig som aldrig blir frisk från sin förkylning. Eller människor som är upprörda för att deras vän inte skärper till sig och slutar ha diabetes.
Men väldigt ofta ser jag detta när det kommer till psykisk ohälsa. Som att många fortfarande tror att man väljer om man ska vara psykisk sjuk eller inte.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se