Har suttit och tittat igenom lite gamla bilder idag. Det sägs ju att en bild säger mer än tusen ord.

Men när det gäller sina egna bilder säger det nog mer än så. Framför allt så väcker det tusentals känslor och tankar.

När jag tittar på bilder från många år tillbaka så minns fortfarande jag hur mitt liv var. Jag minns de tankar och känslor jag kämpade med när bilden togs. Jag minns sorgen, jag minns smärtan, jag minns ångesten och hjälplösheten. Men framför allt minns jag skammen.
Skammen över mitt mående, mina alla misslyckanden och över allt annat så minns jag skammen över min kropp.

Jag har alltid haft ett komplicerat förhållande till min kropp. 

På denna bild är jag runt 15 år, jag har ännu inga synliga ärr på mina armar. Det är nästan en lite märklig känsla att se mig själv utan ärren. Jag har ju inte sett mina armar fria från ärr sen innan den här tiden i mitt liv. För denna bilden togs nått år innan mina självskador blev allvarliga nog att lämna kvar ärr. När denna bilden togs var sex den form av självskador jag använde mest. Jag avskydde mig själv, jag hatade min kropp och lät mig utnyttjas av män som uppenbarligen inte hatade min kropp. 

Jag tänkte att om någon annan vill ha min kropp så kan de få den. 

Jag önskade varje natt att jag skulle vakna och vara smal, min högsta dröm var att bli smal. 

Det gick så långt att jag slutade äta för att jag skämdes så över min vikt. 

På de här bilderna som är tagna strax innan jag skulle fylla 16 år, väger definitivt inte "för mycket". Men det var det jag tycke. Jag hatade min mage som jag ansåg var så tjock. Jag skämdes varje gång jag satt ner för jag hade "så mycket valkar". 

Jag minns fortfarande den där känslan så väl. Jag trodde alla stirrade äcklat på mitt fett. Jag skämdes över att sitta ner, och när jag satt hade jag alltid armarna korsade över magen för att försöka dölja hur fet jag var.

När jag tittar på dessa bilder idag kan jag inte förstå hur jag kunde tycka att jag var så tjock. 

Idag ser jag ju att jag var långt ifrån fet. 

Men den där självuppfattningen när man lever med psykisk ohälsa stämmer ju inte alltid överens med verkligheten. I mina ögon är och har jag alltid varit fet. 

Det är först efteråt som jag faktiskt har kunnat se att jag inte var så tjock som jag trodde. 

För även nu för ett par år sedan då jag bantade ner mig genom att ännu en gång svälta mig själv smal så var jag där igen. Hatade min kropp, såg mig själv som världens fetaste människa trotts att jag hade gått ner 40 kilo. 

Jag skämdes så mycket över min kropp att jag knappt vågade lägga upp bilder från mitt eget födelsedagskalas för jag tyckte att jag såg så tjock ut på bilderna. 

och ännu en gång, när jag tittar på bilden nu så är jag ju definitivt inte så tjock som jag själv uppfattade mig som. Jag skämdes så mycket över fur fet jag såg ut att jag aldrig någonsin använde den där klänningen igen. 

Hur sjukt är inte det där egentligen? Jag kan verkligen inte banta utan att hamna i de där banorna igen. 

Att jag svälter mig och hatar min kropp i så stor grad att jag inte längre kan leva normalt. 

Jag har aldrig hatat min kropp så mycket som när jag var smal, just på grund av de destruktiva tankar och beteenden jag hade för att nå den kroppen. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...