En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 10 augusti 2015

Psykiska övergrepp inom psykiatrin

Av Sara Modigh - 10 augusti 2015 18:30

Min syster skickade en länk till mig igår, det var en tidningsartikel om hur patienter har behandlats inom psykiatrin i Skåne.

 

Det var verkligen inte någon rolig läsning. Artikeln handlade om hur illa patienter behandlas inom vuxenpsykiatrin i Malmö och Lund. Trots att jag inte varit inlagd just där, så kan jag ändå säga att jag kände igen mig lite i en del av det som skrevs. Att personalen plågar patienterna för sitt eget nöjes skull. 

Detta hände mig när jag var ett barn, alltså när jag var inlagd på barnpsyk!


Men för mig handlade det inte om några fysiska övergrepp, utan psykiska. 


Männen som jobbade på avdelningen som jag var inlagd på skrämde mig så mycket att jag än idag känner ångesten komma krypande så fort jag är i närheten av byggnaden där jag var inlagd. 

 

Jag har senare i livet kommit i kontakt med fler som råkat ut för dessa män och de har vittnat om samma sak, att de skrämmer och dominerar både barn och vuxna i sin omgivning. 

Att de uppträder väldigt hotfullt och aggressivt och finner nöje i det. 


Så jag är inte den enda ungen att bli livrädd för de där gubbarna. 


När jag var inlagd så låg jag i mitt rum och grät de dagarna som männen jobbade, inte på grund av anledningen som i första hand fick mig inlagd utan jag grät utav av skräck. 


Så otrygg, ensam, övergiven och skräckslagen som jag var då har jag nog aldrig varit vare sig före eller efter tiden på barnpsykiatrins inläggningsavdelning. 

För det var verkligen en skräckupplevelse som förändrade mitt liv. 

Där och då bestämde jag mig för att aldrig någonsin visa psykiatrin exakt hur dåligt jag mår, just för rädslan att bli inlagd igen. 


Det blev jag ju dock ändå, två gånger till blev jag inlagd var av en av gångerna var på barnpsyk igen. 

Men jag lyckades kämpa mig där ifrån på ett dygn, och på vuxenpsykiatrin lyckades jag spela så frisk efter mitt självmordsförsök att jag fick komma hem efter tre dagar. 

Jag tänker aldrig någonsin utsätta mig för risken att bli inlagd hos psykiatrin igen, och att jag känner så beror på mina tidigare upplevelser. 


Det beror på två vuxna män som skrattade åt, förolämpade, skrämde och var elaka mot en trettonårig liten flicka med svår ångestproblematik. 



När jag stolt och glatt visade upp min lilla hundvalp som vi hade hemma så skrattade männen och sa att det var en ful kärringhund och de kallade honom astmahund och gjorde grisgrymtande ljud för att härma hur hunden lät när den andas, och så skrattade de högt. Mitt hjärta brast i tusen bitar och jag blev så sårad. Det var ju min älskade lilla hund de pratade om. 

 

De förklarade för mig hur otroligt töntigt det var med sådana hundar och började prata om kamphundar som var så mycket bättre. Det pratades om hur dessa hundar kunde slita strupen av andra töntiga små hundar, och de pratade om hur starka dessa kamphundar var.

De gjorde det tydligt att inga småtjejer och deras tanthundar skulle ha en chans mot dessa stora, starka och otroligt bra kamphundarna. 

Så som de pratade då, fick de mig att tro att jag skulle bli överfallen och få min hund dödad i vilken stund som helst. 


Det är märkligt hur vissa människor har en förmåga att få sina ord att träffa rakt in i hjärtat och samtidigt ta sig in i hjärnan och ge en sådan hemsk skräck. 

Kanske är det ett tonläge, eller de där blickarna som på något vis sa att detta inte alls är ett skämt.

Oavsett hur det var, så skrämde de mig så otroligt mycket.


Det fanns alltid en ton av förakt i deras röster och de gjorde också klart för mig vad de tyckte om mig och andra barn med min problematik. 

De pratade om hur bortskämda jag och alla andra ungar där var, som tror att de ska få allt serverat på silverfat medans de kan ligga hemma och lata sig. 

Den ena av männen sa till mig att jag förtjänade ett rejält kok stryk. Han beklagade sig högt och länge över att man inte fick slå barn längre och sa att om man hade fått slå sina barn hade de minsann skärpt till sig och gått till skolan utan gnäll. 


Idag tänker jag bara, hur i helvete kunde dessa män ens få jobba med sjuka barn? 

Hade de överhuvudtaget någon förståelse för psykiska sjukdomar och hur de fungerar? 

För det handlar inte om att ligga hemma och lata sig, det handlar om att vara sjuk. 

Jag tror knappast att detta skulle förekomma på en avdelning för cancersjuka barn. Att sjuksköterskor skulle säga till en trettonårig cancersjuk tjej som är så sjuk att hon måste vara inlagd, att hon borde bli slagen så hon skärper sig och blir frisk och kan gå till skolan. 


Men det var ändå så de sa till mig, när jag var för sjuk för att klara skolan. 

Och jag trodde på att de tänkte slå mig. Jag var livrädd så fort de var i samma rum som mig, jag var så rädd att jag skulle bli slagen att jag ständigt gick med lamslående skräck. 

Varje gång jag gjorde ett "misstag" som att inte veta vad alla hette första gången jag träffade dem, att inte veta vart kvällsmaten var när jag skulle göra kvällsmat åt männen, att jag inte visste hur diskmaskinen fungerade när jag blev beordrad att diska undan efter männen och att jag inte klarade skolan och allt annat sådant där som fick mig att känna mig misslyckad så trodde jag att jag skulle bli slagen. 


Det gjorde ju inte heller saken bättre att de pratade om hur starka de var och att de med ett enda slag mot tinningen skulle få vilken stor man som helst att bli medvetslös, hamla i koma och aldrig någonsin vakna igen. 


Jag kunde knappt sova under hela tiden jag var där för jag var så rädd. 

   

     

Andra gången jag blev inlagd på barnpsyk var jag sjutton år gammal. Minns inte mycket alls från den gången mer än paniken då Jakob och min mamma lämnade mig där. 

Ytterdörren var av glas och när de gick stod jag ensam kvar i hallen och såg dörren stängas och paniken slog över mig. Jag föll ihop och låg bara där på golvet och skrek och grät av skräck när jag såg dem gå iväg mot bilen och jag visste att jag ännu en gång var ensam med en av de där männen som plågade mig så när jag var tretton år gammal. 


Att det överhuvudtaget får se ut sådär inom psykiatrin är helt vedervärdigt. Psykiatrin ska hjälpa människor i nöd, inte plåga dem så de får men för livet. 

Att självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna för unga människor är inte så konstigt egentligen när man tittar på den "hjälpen" man får när man är drabbad av psykisk ohälsa. 


 
 
Ingen bild

Carina Widmark

10 augusti 2015 20:37

Så fruktansvärt. Det är skrämmande att det går till på detta sätt. Inom psykiatrin är det oerhört viktigt att allt går rätt till. På 80-talet arbetade jag på S:t Görans sjukhus i Stockholm. Där ingick jag i poolen o hoppade in som vikarie på olika avd. Några gånger fick jag rycka in på psykakuten visserligen vuxna men jag reagerade över hur den ordinarie personalen var mot de stackarna som kom in. Det var skrämmande. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du slipper återkomma till psykavd igen. Ger dig styrkekramar i massor. Fina Sara. Sköt om dig. Kram

Sara Modigh

10 augusti 2015 22:40

Tack så mycket Carina :)

Det är verkligen hemskt att personer som hamlar hos psykiatrin behandlas så illa.
Jag som både legat inlagd på psykiatrin och på vanliga medicinska avdelningar har verkligen fått uppleva skillnaden.
Min psykiska ohälsa respekterades mer när jag var inlagd på medicin avdelningen på sjukhuset då jag hade svår B12-brist än när jag varit inlagd hos psykiatrin.

 

Sara Modigh

11 augusti 2015 12:29

Jag är inte det minsta förvånad.
Hon har ju hållit på i flera månader och sno saker från mig och flera andra.

 
Ingen bild

Sasha

16 augusti 2015 16:47

Jag undrar bara, lever hundvalpen som männen trakasserade fortfarande? Jättegullig :)

Hemskt med såna där människor, usch fattar inte hur de ens kan få jobbet? Otroligt.

Sara Modigh

16 augusti 2015 21:29

Ja det är inte rimligt att sådana personer ska få jobba inom vården, speciellt inte när det är vård för barn.

Hunden lever tyvärr inte längre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 19 april 14:16

         

Av Sara Modigh - Tisdag 17 april 13:30


Jag önskar jag hade en bild som kunde illustrera den där känslan av att hela huvudet exploderar i frustration. För just så känner jag i detta ögonblick.  Jag känner frustration över alla dessa uttjatade meningar om hälsa som människor upprepar likt...

Av Sara Modigh - Lördag 14 april 12:30

Ångesten är hög just nu, jag känner mig ensam och dålig. Saker från mitt förflutna gör sig påminda och jag mår så dåligt. Jag är trött på att känna mig bortvald så fort något bättre dyker upp. Det känns som om jag aldrig räcker till. Jag är bara en r...

Av Sara Modigh - Tisdag 27 mars 16:59

         

Av Sara Modigh - Torsdag 1 mars 16:45

     

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

128 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se