En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 6 mars 2014

Äckliga män!

Av Sara Modigh - 6 mars 2014 14:00

Nu ska jag berätta om något som hände mig när jag var yngre som påverkar mig än idag. 


Allt började när jag gick i högstadiet. Det var en fin dag i början av sommaren,  jag var på väg in till Esplanaden i staden som jag bodde. Jag skulle möta en vän där. Jag gick ensam men jag var inte rädd, för det var ju mitt på ljusa dagen.

Helt plötsligt kom en man i 40 års åldern fram till mig. Han log och frågade vad klockan var. Jag tog upp min mobil och svarade. Han log och sa. "Tack". Jag fortsatte att gå och mannen följde efter.

Jag började bli nervös. Helt plötsligt frågade han "Hur gammal är du" 14! Svarade jag bestämt för att markera att jag bara är ett barn och att han skulle sluta titta med en så äcklig blick på mig. 

Men det hjälpte inte....


Han la handen runt min midja och viskade i mitt öra "Vill du följa med mig hem"  

Jag sa genast NEJ! Han tittade på mig med ett hånleende och mannen bestämde sig sedan för att vända och gå åt ett annat håll. 

Mitt hjärta slog så fort, jag kände mig illamående av skräck. Jag halvsprang den sista biten för att så fort som möjligt ta mig till en så befolkad plats som möjligt.. Tänk om han följde efter? Tänk om han våldtar mig? 

Men nej, han följde inte efter och jag kände mig lugnare.


Jag försattes i andra tankar och tänkte inte så mycket mer på just den händelsen. Men inte visste jag att det bara var början på helvetet. 


Denna mannen bodde i samma stad som mig, bara ett par hundra meter ifrån mitt hus så det dröjde inte länge innan jag stötte på honom igen och samma procedur upprepades.

Jag kände mig allt mer och mer rädd när jag var ute själv. 

Jag började se honom oftare och oftare. Varje gång kom han fram till mig och blev allt mer närgången. 

Tillslut slutade han bry sig om när jag var med kompisar eller när det fanns andra människor i närheten.


Han kom fram och stoppade in händerna under mina tröjor och smekte mig över ryggen, tog mig på rumpan, smekte mina kinder, mina armar eller smekte mig över håret. 

När jag gick i gymnasiet slutade jag varje dag vid samma tid och tog alltid samma buss hem. Samma buss som han också tog , så varje dag träffades vi på bussen och han satte sig bredvid mig varje gång som han kunde. Alltid samma sak. "Jag har stor kuk", "känn på min kuk" "jag är så hård" , "jag vill slicka din lilla fitta" , "Är du kåt", "följ med mig hem". Varje gång han satt bredvid mig så försökte han ta på mig och drog mina händer mot sitt kön för att jag skulle känna hans stånd under byxorna. Det var en mardröm att se hur han satt och smekte sitt kön utanpå byxorna, värre blev det när mina svaga armar inte kunde stå emot hans stora starka och jag var tvungen att känna hans hårda lem genom jeansen. 

Min rädsla växte allt större och större. När kommer han sluta ta mitt nej på allvar och faktiskt våldta mig? Detta hade ju pågått och eskalerat i 2 års tid nu?


Det gick så långt att jag inte längre vågade gå ut, och definitivt inte åka buss. 

Jag berättade för en lärare om vad som hänt och det togs med en gång på allvar och polisen ringdes. Jag fick istället skjuts av lärare fram och tillbaka till skolan.

Jag gjorde en polisanmälan mot mannen. Men då jag inte visste vad han hette och det ändå bara skulle vara ord mot ord om de tog fast honom lades anmälan ner ganska så omgående. 

 

Jag är grymt besviken att vuxna män får trakassera barn och ungdomar sexuellt i flera års tid och ändå gå fria!

Varför tar inte polisen sådana här händelser på allvar? Jag var ett BARN! Han var en vuxen man som förföljde mig, tog på mig och tvingade mig att känna på hans stånd. Det sabbade mitt liv! Det gjorde mig skräckslagen, vilket jag fortfarande är. Jag ser honom fortfarande då och då när jag är i min gamla hemstad och jag mår illa varje gång. 



Men sånt här händer så sällan kanske ni tänker?


Men nej det händer kvinnor dagligen! Tyvärr är detta inte det enda tillfället något sådant hänt mig, det är bara det att detta var det värsta då det pågick under så lång tid!

Men framför allt på bussar eller busshållplatser eller när man går ensam på kvällar har liknande saker hänt mig. 

Killar som följer efter, kommenterar utseende, försöker ta på mig, kyssa mig eller säger obehagliga saker. 

Detta har gjort att jag litar inte på män! 

Jag får hemska flashbacks varje gång någon främmande man skriver något av sexuell karaktär till mig. 


Det finns så många vad jag brukar kalla "Cybertafsare".. Det vill säga, män som tar sig friheten att skriva sexuella meddelanden till tjejer. 

Det är lika mycket sexuella trakasserier om ni skriver det till någon på internet som om ni skulle gå fram till en okänd tjej på stan och säga så!




 
 
Annie

Annie

6 mars 2014 16:47

Men fyy vad hemskt! Usch :-(
Hemska människor det finns ....

Kram/

http://Lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

23 mars 2014 22:39

Jaa det var verkligen jättehemskt! Men det hemskaste är ju ändå att polisen inte gör något åt att ett barn blir utsatt för sexuellt ofredande under en lång tid. Jag litar verkligen inte på att om jag skulle bli utsatt för fler brott att jag då kommer få hjälp av polisen. Jag har polisanmält två gånger för brott jag blivit utsatt för och ingen av gångerna resulterade i att någon blev tagen för brotten.

 
Emilie

Emilie

6 mars 2014 18:37

Jag tycker du är så stark som delar med dig av så hemska minnen. Kan verkligen inte förstå hur polisen kan vara så blinda. Du visar ett stort stöd för tjejer (och killar såklart) som har varit i samma sits.
Om ändå dessa människor kunde förstå vilka spår de sätter i liven. Har de ingen skam i kroppen kan man ju undra.
Så himla äckligt och respektlöst! USCH:(

http://www.emilielevinsson.bloggplatsen.se

Sara Modigh

6 mars 2014 20:01

Jaa det är hemskt att man kan få göra så och gå helt ostraffad!

 
Camilla

Camilla

23 mars 2014 09:44

Starkt att dela med dej! Kan lova att du genom detta inlägg hjälper någon annan att våga berätta! Jag är tjej så självklart (tyvärr men sant) har jag oxå blivit utsatt för trakasserier. Jag har väldigt lite till övers för poliser och andra maktmissbrukare. Visst har jag träffat på nån bra genom åren men dom är fan sällsynta :( Ha det bäst!!!

http://camillamylifemyway.blogg.se

Sara Modigh

23 mars 2014 11:46

Tack så mycket. Detta var otroligt svårt att skriva. Men jag vill ändå skriva om det så att det kanske kan hjälpa andra att våga berätta och framför allt vågar anmäla. Även om man inte får någon fällande dom eller om poliserna inte ens gör något så är det viktigt att anmäla.
Enligt BRÅ så är det uppskattat att bara 20% av alla sexualbrott anmäls och det är ju bara så sorgligt!

 
Ingen bild

Linnéa

23 mars 2014 12:43

Jättehemsk historia verkligen... Men menar du seriöst att han tvingade dig att ta på honom på bussen? Borde inte folk ha sett det? :S

Sara Modigh

23 mars 2014 13:11

Ja, Tyvärr. Tror säkert det fanns folk som såg. Men i svennebananlandet är det ingen som ingriper :/

 
Ingen bild

Darkobitch

23 mars 2014 21:14

Du skulle ha gjort något redan innan allt de där hände.

Sara Modigh

23 mars 2014 22:31

Vad menar du att jag skulle ha gjort?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15


Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag...

Av Sara Modigh - Onsdag 30 maj 09:00


    Wow, Mister hobbypsykolog kommer och talar om för mig vad jag bör och inte bör göra baserat på en bild på mig.    Sådant här gör mig så jäkla förbannad, alltså på riktigt. Det är så otroligt oansvarigt att säga åt sjuka människor att slu...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se