En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 11 november 2015

Jag överlevde ett självmordsförsök

Av Sara Modigh - 11 november 2015 18:45


Här är en bild från då jag firade min 25-årsdag. En dag jag under många år trodde att jag aldrig skulle få uppleva. 
 


För jag är en av många som har överlevt ett självmordsförsök, på kvällen den femte maj 2009 försökte jag ta mitt liv.

Jag var endast 18 år gammal och ville helt enkelt inte leva mer. Jag hade fått nog av allt elände.

Allting var bara för mycket och döden kändes som den enda utvägen.

Jag var i en period av mitt liv då ingenting funkade och allt var hemskt. Jag klarade inte av livet överhuvudtaget och en dag var det något som fick bägaren att rinna över och jag bestämde att "nu får det räcka".

Jag väntade på att Jakob skulle gå och lägga sig, och när han väl hade somnat skred jag till verket.

Jag minns inte riktigt vad som hände sen.

Det är bara små små fragment som finns kvar i minnet. Jag minns ljudet av en ambulanssjukvårdare som ropade mitt namn, små små fragment av minnena från en ambulansfärd och jag har också ett vagt minne av att det regnade den där kvällen.

Jag minns att jag på akuten fick dricka vad som kändes som stora mängder av medicinskt kol.  

Kol som skulle binda sig till de läkemedel jag överdoserat , så att kroppen inte skulle kunna ta upp det. 

Jag drack och drack den där kolsvarta sörjan som skulle rädda mitt liv samtidigt som jag funderade på om det verkligen var värt det.

När jag hade druckit mitt kol och genomgått lite undersökningar så fick jag ligga på en medicinavdelning med hjärtövervakning i ett nästan dygn. Jag sov den allra mesta av tiden då en del av alla de tabletter jag tagit redan hade börjat ge effekt. 

Men då jag var vaken så kunde jag se mina föräldrar och min sambo sitta runt min säng och se så fruktansvärt oroliga ut.

Sjuksköterskor kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och syresättning och jag fick svara på mängder av frågor angående mitt psykiska mående.

 

När jag hade piggnat till lite framåt kvällen den sjätte så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning och jag skrek och grät för jag ville verkligen inte vara där. 

Jag kom dit rätt sent på kvällen tror jag för jag fick gå direkt och lägga mig när jag kom till avdelningen. 

Just i det ögonblicket så hatade precis alla som tvingade in mig där. Jag var så arg och jag kunde inte förstå varför de ville straffa mig. Jag mådde ju redan dåligt så varför ville de göra det ännu värre?

Jag kommer ihåg att jag på vägen till avdelningen i ren panik slängde mig på golvet och bara skrek och skrek för jag ville verkligen inte bli inlagd. Just då kunde jag verkligen inte förstå varför de valde att göra så mot mig.

Jag tyckte att mina föräldrar och Jakob som tryckte på för att jag skulle få bli inlagd var så fruktansvärt dumma och jag kände ett så stort hat mot dem så jag trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem igen. 


Men idag så kan jag förstå vilken otrolig skräck och maktlöshet mina närstående måste ha känt i den situationen. Vad gör man egentligen när någon mår så dåligt att det inte vill leva mer?

När man inte kan skydda en sjuk person från att skada sig själv eller till och med ta sitt liv.

Jag förstår att en inläggning var nödvändig just då. För jag kan inte säga med säkerhet att jag hade överlevt om jag hade fått åka hem direkt. Men just då kunde jag inte förstår det.



Jag var absolut inte öppen för att ta emot hjälp och jag var totalt fast i mitt egna dåliga mående och såg verkligen inget annat än den smärtan jag bar inom mig. Allt var svart och jag kunde inte så någon som helst ljusning.

Jag var väldigt otrygg och ångesten höll mig i ett så hårt grepp att jag var skräckslagen mer eller mindre hela tiden. 

Jag gjorde dock mitt bästa för att inte visa hur illa det var och lögner och falska leenden hjälpte mig att maskera hur jag verkligen mådde. 


Ibland kommer jag att tänka på det där med att fejka leenden och skratt och att låtsas som att allt är bra, och en fråga uppkommer. Hade jag sjunkit lika djupt om jag hade vågat släppa människor in på? Hade detta självmordsförsöket någonsin hänt om jag hade vågat berätta om mina tankar, planer och mitt dåliga mående?

Jag vet faktiskt inte.


Trotts dessa tankar så har jag fortfarande svårt för att visa sanningen. Jag fejkar fortfarande.

För än i dag så klarar jag inte av att släppa någon så nära. Jag berättar nästan aldrig när något är för jobbigt. När det är något jag inte klarar av så skyller jag på något annat.

"Nej jag orkar inte hitta på något idag för jag har ont i halsen, jag tror jag håller på att bli sjuk"

Fast det är ju inte halsen som har ont. Det är ju själen.

Varför är det så svårt att visa sig sårbar när det gäller psykisk ohälsa?



Men är det något jag lärt mig med åren så är det att om man bara ger saker tid så har det alltid en chans att förändras. 

 

Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur den svåra perioden jag hade och valde därför att ta mitt liv. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades. 

Mitt liv känns inte så svårt längre och allt är inte mörkt. 

Jag har lärt mig att hitta ljusglimtar och hålla mig fast vid dem. För mig har det allra viktigaste varit att hitta glädje och trygghet i vardagen och det har jag lyckats med. 

Allt är inte perfekt, men jag har inte dagliga självmordstankar längre och jag är glad på riktigt över att jag lever!


Så tänkt på det om ni sitter där och funderar på att ta ert liv. Det kan alltid bli bättre, det finns saker att leva för och ni har kraften inom er att göra små förändringar som på sikt kan göra underverk. 

 
 
Göran

Göran

12 november 2015 07:31

:-) En stor smiley till detta inlägg. Vad du är modig som vågar berätta om det här. En inspiration för de som är "nere i skiten" just nu och ett bevis på att det alltid kan vända uppåt. Jag har slumpats in här förut och kanske lämnat nån kommentar också, det vet jag inte säkert. Men varje gång jag har varit inne här och läst häpnar jag över vilken livsglädje, självförtroende och styrka du utstrålar på bilderna av dig själv. Önskar dig verkligen all lycka i fortsättningen också och tack för att du lyfte mig denna morgon. Den styrkan ska jag ta med mig till min torsdag.

http://singelfarsan.bloggplatsen.se

Sara Modigh

12 november 2015 09:37

Tack så mycket :)
Det har varit en stor kamp men det har vart värt allt vad blod, svett och tårar heter eftersom jag tagit mig så långt.

Det är svårt att se att det finns en ljusning när man mår så dåligt. Men om bara någon kan läsa min historia och finna lite hopp så är det otroligt viktigt att våga vara öppen.
Skrivandet har varit en räddning för mig och jag är otroligt glad över att jag fått höra att andra finner tröst i det också.

 
Lovisa

Lovisa

12 november 2015 22:01

Blir så glad att se första bilden, hela du strålar :) Din resa är så imponerad, tack för du delar med dig! Du verkar vara en sådan fin och härlig människa. Fortsätt på denna resa, va stolt över den du är och försök vara ärlig i alla lägen. Jag har slutat fejka, slå på dessa falska leénden. Har kommit så långt att jag inte skäms längre, utan insett att jag är sjuk. Hamnar jag i en depression, mår skit dåligt så säger jag som det är idag. Ibland är det hårt när människor förlöjligar än, föder denna depression mer men jag hoppas någonstans att psykisk ohälsa tas mer på allvar, som vilken sjukdom som helst. Att man snart kan säga att jag är sjuk i depression, så är det inget mer med det. Utan då förstår människor. Något som jag tycker börjar hända, läste till och med om psykisk ohälsa i en skvallerblaska. Kram på dig och hoppas du fått en fin dag :)

http://www.kampenmotbipolar.devote.se

Sara Modigh

12 november 2015 22:07

Tack själv för att du kommenterar så fint Lovisa :)

Jag hat inte riktigt kommit så långt att jag klarar av att vara helt ärlig. Men jag tror att det på något plan är för att jag själv inte vågar acceptera. Slutar jag fejka blir det dåliga måendet alldeles för verkligt.
Jag gömmer mig bakom leenden och skratt för att inte inse hur dåligt jag faktiskt mår.
Men å andra sidan så mår jag ju fantastiskt mycket bättre nu än jag någonsin gjort tidigare och det är jag otroligt glad över.
Nu är det inte stor procent av mina skratt som är falska längre :)

Hoppas att du har det bra du med :)
Kram!

 
Mogge

Mogge

16 november 2015 09:59

Förlåt mig innan jag börjar, för jag kommer svära...
(Mitt sätt att sätta "tyngd" på det jag vill säga, förlåt igen)

Satan så jävla bra av dig att ta dig igenom detta helvete för att komma i rätt riktning!!!
Sen så in i helvetes starkt gjort av dig att berätta detta för övriga världen!!!

Jag har nära erfarenhet av din erfarenhet, men det skiljer sig med att hon överlevde inte...
Min störste son´s mamma valde att ta sitt liv istället för att ta emot den hjälpen som hon blev erbjuden...
Nu till jul är det 4 år sedan och jag minns allting så klart, varje förlopp...
Vi var inte längre ett par, hon hade hittat en annan redan när våran son var knappt 1 år.
När detta hemska hände så var han 10år...
Vi ska inte gå in på det nu, utan nu saluterar vi dig för att du lyckats att ta dig i rätt riktning!!!

Jag vill att du ska veta att jag med många ser upp till dig och dina inlägg, där du skriver om hur du har det och haft det.
Det ger i alla fall mig en styrka att fortsätta mitt jobb för att komma i rätt riktning.
Även om jag inte varit i närheten av att vilja sluta mitt liv, men bara att behöva kämpa varje dag för att orka med, orka med att kämpa för att få rätt hjälp när man behöver den...

Fortsätt med det du gör, fortsätt att berätta, du är ett föredömme, tycker jag, du visar att det går :-)

Morgan

http://morgan-bockman.bloggplatsen.se

Sara Modigh

16 november 2015 11:09

Först och främst vill jag börja med att säga att jag beklagar sorgen.
Det kan inte vara lätt att förlora någon på det sättet.
Sen så vill jag verkligen tacka dig för din fina kommentar.
Ord räcker inte till för att beskriva hur glad jag blir av att höra dina ord.
Livet har verkligen varit tufft och det har varit en lång kamp.
Men jag gör verkligen mitt bästa för att orka med och fortsätta kämpa.

Det känns så otroligt bra att jag faktiskt lyckats ta mig så långt att jag är glad att jag lever :)

 
Mogge

Mogge

16 november 2015 12:47

Vet inte vad man svarar på när någon beklagar sorgen. Men jag tror det är, TACK :-)

Jag förstår dig i att det inte finns ord som räcker till, känner likadant ibland.
Men jag hoppades att du skulle "suga" åt dig av det goda i det jag skrev.

Ja livet är en lång kamp, bara vetskapen att man INTE är ensam gör det enklare att fortsätta.

http://morgan-bockman.bloggplatsen.se

Sara Modigh

16 november 2015 13:34

Ja, tack brukar jag med säga. Men jag håller med om att man inte riktigt vet vad man ska säga.

Att veta att man inte är ensam är för mig en trygghet. Allt känns bättre om man inte är ensam och det är en av anledningarna till att jag har den här bloggen. För jag kände mig ensam väldigt länge för att ingen vågade prata om psykisk ohälsa och ingen borde behöva känna sig så ensam.

 
jessica/nestor förlag

jessica/nestor förlag

28 november 2015 09:26

tack för att du delar med dig, du har en otroligt viktigt historia att berätta. Många kramar

http://www.nestorforlag.se/blogg-2

Sara Modigh

28 november 2015 11:14

Tack så mycket :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Söndag 14 jan 15:45

Jag är trasig, så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna bli hel. Jag har vart trasig hela livet. Men ibland har jag kunnat limma ihop några bitar och kunnat fungera. Men nu, nu är det som om allt jag lagar går sönder igen och alla b...

Av Sara Modigh - 21 december 2017 10:33

Det har inte blivit mycket skrivet här på bloggen inte.  Jag har tagit en oannonserad paus på obestämd tid.  Just nu mår jag inte så bra och att skriva på bloggen har kommit i skymundan.    Men jag lever iallafall, och jag hoppas att jag komm...

Av Sara Modigh - 27 november 2017 15:15

Hej Staffan! Jag är en ung kvinna som deltagit i #MeToo, där jag berättade om ett av alla de övergrepp som jag har utsatts för, det allra värsta av dom. Jag berättade om en destruktiv relation där jag blev våldtagen om och om igen. Att våga öppna upp...

Av Sara Modigh - 21 november 2017 06:45


Altså det här är ju en av anledningarna till att det är så kul att chatta. Vissa människor är ju såååå konstiga. Det här är en chatt som börjar helt normal men snabbt spårar ut när det visar sig att jag inte är singel och "inte" gillar sex     ...

Av Sara Modigh - 11 november 2017 01:15


Jag är inte vacker. Jag har aldrig varit vacker.  Hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag inte räcker till.  Jag är inte smal nog, jag är inte söt nog, mina bröst är inte tillräkligt stora och så vidare i en oändlighet.    Jag säger in...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se