En sak som jag fått höra är att jag bara "spelar martyr". Något jag tror många som mår dåligt någon gång har fått höra.

Man kämpar och kämpar och den kommentaren visar precis hur lite förståelse det finns för hur jobbigt man kan ha det. För blir det tungt och det brister för mig eller nån annan som mår dåligt ses det bara som att man spelar martyr eller att man överdriver och tar på sig en offerkofta. 

Ja, visst kan det bli värre. Men jag har det så jävla jobbigt, och jag är så fruktansvärt trött på att spela teater och låssas som allt är bra. Det får jag ju dessutom aldrig höra nått positivt om. För ni ska bara veta hur jävla mycket jag spelar. 90% av alla mina leenden och skratt är skådespel. Nästan varje natt gråter jag! 

Jag vet inte alls hur jag ska göra!

Det känns som jag måste spela teater för att få vardagen att rulla på smidigt. Men brister fasaden ses jag som en martyr, eller att jag överdriver mina problem. Men samtidigt gör det väl mig till martyr att hålla in allt och låssas att allt är bra?

JAG VET att jag är en pain in the ass ibland. Men jag jobbar så gott jag kan på det. 

Jag försöker att vara optimistisk, Jag försöker att hålla mig glad och se saker från den ljusa sidan. Jag kämpar hårt med allt livet slängt på mig och jag tycker att jag för det mesta håller en rätt bra ton i livet trots svårigheter.

Men jag tycker också att jag borde få säga ifrån när det blir för mycket. Något jag har EXTREMT svårt för då mitt dåliga mående så många gånger gjort folk arga, sura, ledsna och/eller besvikna på mig. Vilket i sin tur bidragit till min taskiga självbild. Jag ser mig själv som något dåligt och misslyckat när jag inte klarar av att göra de saker som jag "borde" klara.

Det är mitt ansvar att försöka ändra den bilden och jag jobbar så mycket jag kan med det. Vilket gör att det blir en evig cirkel med misslyckande, tankar på att vara värdelös, vilket är ett misslyckande vilket genererar mer tankar om att vara värdelös. Så går det runt , runt , runt och jag har jättesvårt för att bryta det. 

Jag har grymt dålig självkänsla och dåligt självförtroende när det kommer till det mesta. Hur mycket jag än försöker säga till mig själv "jag duger som jag är" så är det alltid med en pipande svag röst som knappt gör sig hörd under alla skrikande toner av "du är misslyckad" , "du är sämst" , "du kan ingenting"..

Jag tycker att jag varit med om för mycket skit i mitt liv. Visst det kanske är att ta på sig en offerkofta? Men jag vill inte sopa allt jag varit med om undermattan och låssas som det aldrig hänt.

Hur fan ska jag bearbeta det då?

Jag har haft det väldigt tufft i många perioder av mitt liv. Men jag kämpar.. allt jag kan!

Jag tycker att det är tråkigt att man aldrig ska få prata om sina problem för då "tar man på sig offerkoftan" och pratar man inte om det, utan håller allt inne så är man martyr. Vad jag än gör så blir det fel. 

Men faktum är att jag kan inte göra bättre än mitt bästa, vilket många gånger inte räcker hela vägen fram. Det är mitt ansvar att göra det bästa av situationen och tyvärr sätter jag mina målbilder för högt. Ännu ett problem som jag har av den bild jag byggt upp om hur jag "borde" vara. 

Det är så svårt att släppa den bilden. Ingen har någonsin sagt "det är okej att inte klara av att gå i skolan" , "det är okej att du inte klarar av att ha ett jobb", "det är okej att inte bidra till samhället" , "det är okej att inte klara av att sköta ens de enklaste hushållssysslor" och så vidare i all oändlighet.

Jag möts dagligen av frågor och åsikter som säger "lagar du inte ens mat", "Men tvättar du inte ens", "kan du inte ha ett litet halvtidsjobb åtminstone", "Du borde försöka plugga upp dina skolämnen" , "det är dåligt att leva som en parasit i samhället" 

Som långtidssjuk(skriven) är det ju inget man får inpräntat lika mycket som hur mycket man kostar samhället och hur lite man bidrar med själv till samhället. 

Är det egentligen konstigt att min syn på mig själv är skadad? När jag tänker efter så har jag hela mitt liv växt upp med klagomål och bilder av hur jag "borde" vara. Hur läker man en sådan syn när man ständigt matas med förmaningar och elaka attityder om hur man "ska" vara som människa. 

Ja, jag kanske är martyren med offerkoftan. Men jag är i alla fall inte en empatilös idiot med fördomsmössan över ögonen. 

Det tycker i alla fall jag är värre! När man är så förblindad av fördomar att man inte kan förstå vilka svårigheter många sjuka utsätts för i världen, när man inte har empatin nog att förstå hur det är att leva med kroniska sjukdomar eller funktionsnedsättningar och att personen som har svårigheter i livet faktiskt kan ha ett behov att få uttrycka hur det känns utan att beskyllas för att göra sig själv till ett offer!

 

Annie

25 februari 2014 15:59

Förstår vad du menar. Jag tycker du är en riktig kämpe, som kämpar mot dina sjukdomar och det du varit med om!
Tycker det är så tråkigt att inte vissa människor har mer empati för/mot sjuka människor.

Hur skulle dem själv reagera om det var dem som var sjuka? :-( Ganska ofta måste jag tacka nej till saker pga min värk och sjukdom, då kan en del bli sura ? .. och det kan jag inte förstå! :-(
Jag har liksom inte Valt att bli sjuk!! Kan bli så otroligt irriterad på såna människor.
Stå på dig! Jag tycker att du är grym och en kämpe!<3

http://Lifebyannie.bloggplatsen.se

Sara Modigh

25 februari 2014 16:24

Tack så mycket. Jag har också flertalet gånger upplevt att folk blir sura, arga eller besvikna på mig när jag inte klarar av det som de har har förväntningar på att jag ska klara. Min skolgång var ett helvete. För skolan klarade jag inte alls, vilket lede till att många vuxna människor var arga och sura på mig under hela min skolgång. Fick inte mina diagnoser förrän i vuxenålder så hade ju ingen förklaring till varför skolan gick så dåligt för mig. Därför sågs jag bara som en lat liten skitunge som gillade att jävlas.

 

MartinaOlsson

25 februari 2014 19:05

hej! allt bra? :)

http://martinaolsson.myshowroom.se

Sara Modigh

25 februari 2014 20:26

Jag överlever nog :)

 

Anette

26 februari 2014 09:31

Man är inget offer förrän den dagen man låter problemen ta överhanden och slutar kämpa, men du kämpar dagligen, Sara! Precis som du säger är din situation bättre än att vara en oempatisk idiot som inte kan sätta sig in i andra människors situation. Ta inte åt dig av vad de säger för de har inte rätt. Bara du lever ditt liv och därmed vet bara du hur du ska leva det och vad som är rätt för dig.

Fortsätt kämpa! Den dagen du mår bra kommer du vara tusen gånger starkare än alla bittra människor som bara gnäller på andra.

http://www.netza.se/blog

Sara Modigh

26 februari 2014 12:01

Tack så mycket :)
Det är så sant det du säger. Just nu känner jag att det är mycket kamp. Men jag har ändå aldrig låtit problemen ta över och jag vill definitivt inte ge upp.

 

Mizca

26 februari 2014 11:50

Det är tråkigt när man bara får höra när saker och ting är negativa - de borde ju faktiskt se till att du är stark nog och orkar hålla huvudet över ytan och gör det med ett leende. De måste ju se det positiva med dig - och berömma dig för det.

http://www.mizca.se

Sara Modigh

26 februari 2014 11:58

Jaa. Men det är nog svårt vissa gånger. Både för mig och för människor runt omkring mig. Det enda jag kan säga är i alla fall att jag kämpar och jobbar allt jag kan på att förändra mig oavsett om människor märker det eller ej :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...