En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Sara Modigh - Tisdag 27 feb 15:30

Hur man man känna sig så ensam trots att man är omgiven av så mycket folk. Hur kan man känna sig ensam trots att man har sin familj och alla sina vänner runt omkring sig? Hur man man känna sig övergiven fast alla man känner gladeligen skulle hjälpa mig om jag bara bad om det? 


Jag förstår ärligt talat inte det det där. Ändå så känner jag mig ensammast i världen. 

Känner mig helt övergiven och utanför. 

Vet inte alls vad jag ska ta mig till eller hur jag ska kunna bryta mig ur denna överväldigande känsla. 

Jag känner mig maktlös inför mina egna tankar och känslor. Allt är så mörkt och läskigt, jag förstår inte hur det kan ha blivit såhär igen. 

Hur kan jag ännu en gång må såhär dåligt? 


Varför ska jag må såhär? Jag vill inte må såhär? Jag har gjort allt jag kan för att inte må såhär, och ändå är jag här igen. 

Liggandes på golvet skrikgråtandes tills jag nästan spyr, självskadetankar, självmordstankar och inget hopp om en ljusare framtid. 

Det är som att allt jag kämpat för de senaste åren är som bortblåst.


Ingenting känns roligt längre, inget av det som jag blivit glad av förut gör mig glad längre. 

Jag har inte ens orken att göra det mer. Jag vill bara sova, men sömnen fungerar inte heller. 

Antingen sover jag inte alls eller så sover jag nästan ett dygn i sträck. 


Av Sara Modigh - Måndag 19 feb 16:15

Jag var nitton år gammal, för många en ung tjej med hela livet framför mig. 

Men för mig fanns det ingenting att leva för. Jag kunde inte se en framtid som för mig skulle vara värd att leva för. 

Depressionen jag hade gjorde mitt liv becksvart, tankarna i mitt huvud var så destruktiva och jag kunde inte kontrollera dem. Tankar om att jag var en börda, och att alla i min omgivning skulle må mycket bättre om inte jag fanns. 

Jag kunde inte se någon lösning på alla mina problem. 


Jag kände mig så värdelös, så äcklig, dum och i princip varenda negativt adjektiv jag kunde komma på.

Så en dag bestämde jag mig, nu får det vara slut. Jag står inte ut mer... 

Tankarna på självmord hade följt mig väldigt länge, jag vet inte vad det var som gjorde att just den där dagen blev dagen då jag skulle dö. Men så blev det.

När Jakob hade lagt sig tog jag en överdos av mina mediciner och hoppades på att döden skulle komma.  


Detta är snart tio år sedan, så mycket har hänt sen dess. Mitt liv är egentligen så mycket mer stabilt än det var då. Men ändå jag befinner mig ännu en gång där nere i mörkret. Jag är där på botten som jag trodde jag hade lyckats ta mig upp från. 


Det är mörkt nu, väldigt mörkt. 


Destruktiva tankar och beteenden är återigen en del av min vardag. 

Jag kan inte fly ångesten, jag kan inte fly från mina tankar på att döden är min enda utväg. 



Av Sara Modigh - Söndag 14 jan 15:45

Jag är trasig, så trasig att jag tvivlar på att jag någonsin kommer kunna bli hel.
Jag har vart trasig hela livet. Men ibland har jag kunnat limma ihop några bitar och kunnat fungera.
Men nu, nu är det som om allt jag lagar går sönder igen och alla bitar av mig ligger i ett enda kaos.

Jag trodde tiden för mina självskador var förbi. Jag trodde den tiden av mitt liv var över.
Men nu är jag där igen. Skadar mig själv.

Ligger inne i ett rum på akuten och lyssnar på en tickande klocka och tänker på livet.
Hur hamnade jag här igen?
I ett vitt kalt rum på sjukhuset med en blödande arm?
Då och då kommer någon och tittar till mig genom dörren som står på glänt.
Jag väntar i min ensamhet på läkaren som ska komma och sy.

Det var många år sedan jag var här för något sådant, jag känner mig så dum, så misslyckad.
Jag skäms över min svaghet.


Av Sara Modigh - 21 december 2017 10:33

Det har inte blivit mycket skrivet här på bloggen inte. 

Jag har tagit en oannonserad paus på obestämd tid. 

Just nu mår jag inte så bra och att skriva på bloggen har kommit i skymundan. 


Men jag lever iallafall, och jag hoppas att jag kommer må bättre när julen är förbi.

Att jag får lite mer ork och intresse för livet igen. 

Av Sara Modigh - 27 november 2017 15:15

Hej Staffan! Jag är en ung kvinna som deltagit i #MeToo, där jag berättade om ett av alla de övergrepp som jag har utsatts för, det allra värsta av dom. Jag berättade om en destruktiv relation där jag blev våldtagen om och om igen. Att våga öppna upp och berätta om det är verkligen inte lätt.

Men MeToo-rörelsen hjälpte mig att våga prata om det, det gav mig kraft och styrka att våga tala om den orätt jag utsatts för. Jag tror att många kvinnor som deltagit känner likadant. Sexuella övergrepp är ju inget man brukar prata om annars, det finns inte så mycket plats för ett sådant samtalsämne i vardagen. Men MeToo har gett det utrymmet, och många som fallit offer för sexuella ofredanden och övergrepp delar nu sina historier. 

Något som borde vara något som självfallet är väldigt bra, men så läste jag din kolumn på Aftonbladet

"Metoo en häxjakt med drag av Stalins utrensningar", och jag häpnas över de åsikter som du uttrycker. 


Du liknar MeToo med häxbränningarna, men skillnaden mellan att en kvinna berättar om ett övergrepp och att anklaga någon för att vara en häxa borde ju vara självklar.

Övergrepp existerar, häxor gör det inte!

Att jämföra MeToo med ett masshysteri som krävde många kvinnors liv är ju helt absurt.

För det första råder det ingen masshysteri, sexuella övergrepp, ofredanden och våldtäkter är ett allt för verkligt problem. 

För det andra så är det inga män som har bränts till döds på ett bål till följd av MeToo. 



Härnäst kommer du med en jämförelse med "Stalins utrensningar", som var en intensiv förföljelse av både verkliga och inbillade statsfiender som dirigerades av Josef Stalin. Utrensningen kunde innebära alltifrån uteslutning ur partiet till arrestering, straffarbete och till och med avrättning. 

Åter igen har vi alltså kommit till en jämförelse med död som möjlig utgång. 

Men vad jag vet har inga män avrättats för att en kvinna berättat att hon också blivit utsatt för ett övergrepp. Faktum är att vi inte ens har dödsstraff i Sverige så att män skulle börja avrättas är högst osannolikt. 


Ungefär här tröttnade jag på att läsa ditt historiska dravel som inte tycks leda någon vart. 

Det enda jag har att säga till dig är att du borde skämmas, att försöka smutskasta och tysta kvinnor som talar ut om ett såhär viktigt ämne är riktigt gräsligt. 



Men tyvärr är du ju inte ensam om att klaga på MeToo.

För i massan av kvinnor som pratar har männen kommit, männen som är arga och frustrerade.

Inte över att så många kvinnor utsätts för sexuella trakasserier, övergrepp och våldtäkter. Nej de är arga över att "man kan ju inte ens ragga längre", men om dina raggningsförsök kan räknas som sexuellt ofredande kanske du ska sluta ragga?!

De är arga över att tjejer talar ut. De säger att kvinnorna som pratar om #MeToo bara är ute efter uppmärksamhet eller överdriver. Att de vill vara offer, newsflash, INGEN vill vara ett offer, men många är det!

I massan finns också de som är arga och frustrerande för att MeToo är så tjatigt

Men det är ett stort problem i samhället, alla kvinnor jag känner har på ett eller annat sätt utsatts för sexuellt ofredande. Istället för att bli arga på kvinnor deltagit med sina berättelser kanske man ska bli arg på hur samhället ser ut. Men det är ju lättare att blunda för ett problem om man inte ständigt påminns om det, eller hur? 


Jag har verkligen svårt att förstå hur människor kan bli så provocerade av att kvinnor står upp för rätten till sin egen kropp och säger nej till tafs, och övergrepp.  

Nä skärpning hörrni. 

Sitt ner och läs och lyssna på de historier som kvinnor delat med sig av. Ta in vidden av hur många kvinnor som utsätts dagligen för ofredanden, övergrepp och våldtäkter och framför allt sluta vara en del av problemet! 




#MeToo

Av Sara Modigh - 21 november 2017 06:45

Altså det här är ju en av anledningarna till att det är så kul att chatta. Vissa människor är ju såååå konstiga. Det här är en chatt som börjar helt normal men snabbt spårar ut när det visar sig att jag inte är singel och "inte" gillar sex


 




Sen har vi den här konversationen med gubben med stenkoll...not

 
Inte bara en, inte heller två, utan TRE gånger frågar han hur gammal jag är. 

Två av de tre tillfällena vi chattat på har han dessutom frågat om jag var singel. 

Antingen har han världens sämsta minne och saknar förmågan att scrolla upp och läsa tidigare konversationer. Eller så kan han inte skriva fler än dessa meningar 


Av Sara Modigh - 11 november 2017 01:15

Jag är inte vacker. Jag har aldrig varit vacker. 

Hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag inte räcker till. 

Jag är inte smal nog, jag är inte söt nog, mina bröst är inte tillräkligt stora och så vidare i en oändlighet. 


Jag säger inte det här för att jag på nått sätt söker bekräftelse. 

För det spelar ingen roll hur många gånger man får höra att man är "fin som man är". när man i själen vet att det inte är sant. 

För egentligen handlar det inte om mitt utseende, utan om hur jag ser på mig själv. 

Jag ser inte mig själv som en värdefull människa, jag ser inte mig som vacker. 

Det är oftast jag själv som sagt alla de där elaka sakerna om min kropp, om mitt utseende och min personlighet. Det är jag själv som varit min största mobbare, och jag tror att många som lever med psykisk ohälsa kan känna igen sig i det där. 

Känslan av att man inte duger, att man är värdelös på alla sätt. 


Självhat är något som jag har brottats med otroligt mycket i mitt liv, och i perioder har jag faktiskt kunnat övervinna självhatet. Men så slår depressionen till igen, ångesten stiger och sen sitter man där igen som den fulaste och mest avskyvärda varelsen på denna jord.  



Jag önskar att jag hade verktygen jag behöver för att alltid kunna känna mig tillfreds i min egen kropp, Jag önskar jag hade förmågan att känna mig värdefull och jag önskar att jag var vacker. 


Alltid är den där sista tanken den starkaste. Tänk om jag bara kunde få vara vacker. 

Tänk så mycket bättre mitt liv hade varit om jag såg bra ut. Jag hade vart omtyckt, haft många vänner och mina förhållanden till män hade inte vart så destruktiva. 

Jag skulle vara trygg i mig själv, varit självsäker och social. Jag skulle ha haft lätt för att prata med människor för ingen skulle dömma mig för ärr och valkar. För jag skulle ju vara vacker. 

Så många nätter har jag gråtit mig till sömn, så många gånger har jag drömt om ett nytt liv, så hårt har jag önskat att jag vore vacker att det gjort fysiskt ont inom mig. 


 




Av Sara Modigh - 4 november 2017 16:45

       

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se