En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 1 januari 2010

Min historia

Av Sara Modigh - 1 januari 2010 09:00

    

– Del 1  1996-2003

Nu minns jag inte mycket från min skoltid, det mesta som jag minns är all ångest den framkallat.

Jag kommer ihåg känslorna från när jag började på lekis. Varje dag var jag livrädd och jag tyckte det var fruktansvärt hemskt att gå till lekis.

Jag tror att det var i samband med att jag började lekis som min ångest började.

Jag minns hur ont i huvudet och magen jag fick varje morgon.

Men eftersom jag bara var sex år gammal förstod jag ju inte att det var för att jag var så orolig och spänd som jag fick ont.

 Då jag var så liten fattade jag inte alls var oron var för något.

 Jag trivdes inte med dem andra barnen och jag vill inte gå dit. När jag talade om för mina föräldrar hur ont det gjorde i magen så blev de ju såklart oroliga och tog mig till vårdcentralen.

Som inte kunde hitta några fel eftersom det var på grund av oro som min mage gjorde ont.

Efter ett tag slutade mina föräldrar att tro på att jag hade ont i magen och började tvinga mig tillbaka till lekis.

Detta gjorde att jag som sexåring började hitta på att jag hade ont lite överallt för att slippa gå till lekis.

Jag minns fortfarande hur hemskt det kändes att ha så ont och att ingen trodde på mig.

Att ingen fattade hur dåligt jag mådde och att ingen fattade eller trodde på att jag faktiskt hade ont på riktigt.


Min ångest fortsatte att finnas vid min sida, genom hela låg och mellanstadiet. Jag hade fortfarande ont i magen & huvudet och jag hade fortfarande ingen aning om varför.

Den gnagande ångesten i bröstet började också bli kraftigare och komma oftare vilket resulterade i att jag började skolka från skolan. Jag brukade ”låssas” vara sjuk för att få stanna hemma eller gå hem tidigt.

När jag började mellanstadiet började min frånvaro från skolan uppmärksammas och BUP kopplades in. På BUP fick jag höra att allt var helt okej och att allt var normalt.

Det jag inte fick veta var att mitt magont och den konstiga obehagliga känslan jag hade inuti mig, känslan av att bli uppäten inifrån och den ständiga rädslan, var ångest och att det kunde bli motarbetat.

Visst man kanske inte ska berätta för en tioåring att den har ångest. Men jag spenderade flera år med att ha ångest som förvärrades för varje år, samtidigt som jag trodde att det var normalt och att det skulle vara så. Att det var rätt att vara i en sådan ständig smärta och jag kände mig jättedålig som inte klarade livet på samma sätt som alla andra runt omkring mig.


Det var någonstans i lågstadiet som jag började skada mig själv med flit. Jag hade sedan en tid tillbaka knutit mina händer hårt för att känna smärtan från naglarna i handflatan. Men nu började jag även skada mig på andra sätt.

Jag märkte att jag blev av med lite av alla krigande känslor jag hade inom mig när jag slog näven hårt i väggen.

När jag inte hade någon vägg i närheten så bet jag mig själv i armen eller handen.

Den fysiska smärtan tycktes dämpa känslorna jag hade inne i mig.

Jag vet inte hur det kom sig att jag tog steget att skära mig själv, antar att det blev den naturliga utvecklingen från att nypa, bita riva, till att riva mig själv med föremål till att sedan hitta vassare och vassare saker att riva mig själv med.

Men ångesten blev bara starkare och starkare och då också mitt behov av att dämpa och stoppa känslorna.

Jag skadade mig med vassa föremål, slog mig själv med hårda saker eller dunkade huvudet i väggen.

Ju mer ångest jag fick desto mer skadade jag mig, och ju mer jag skadade mig desto mer ångest fick jag. Ångesten utvecklades till det sämre och den började tala till mig, små röster i mitt huvud som talade om hur värdelös jag var, att ingen ville ha mig och att jag inte förtjänade att leva. Detta gjorde att jag blev djupt deprimerad.


                         


– Del 2  2003-2006

Jag kände mig så värdelös. Jag hatade mig själv mer än något annat på jorden. Jag hatade mig själv för att jag levde och förpestade livet för alla som hamlade i min väg, jag hatade mig själv för att jag var så ful och misslyckad.

Jag hatade allt som hade med mig att göra. Jag kände att det inte fanns någon i hela världen som tyckte om mig.

Allt självhat förblindade mig så jag inte kunde se min familj och mina vänner som alla älskade mig.

Mitt självskadebeteende hade vid det här laget nått stadiet där jag började skära mig.

Men mitt självdestruktiva beteende slutade inte vid det.

Jag hade börjat röka bara 13 år gammal och jag förlorade oskulden inte långt där efter, med en kille nästan dubbelt så gammal som mig.

Jag upptäckte att killar ville ha mig, killar såg mig. Jag märkte också att det var lätt att låta dem utnyttja mig.

Jag började ha sex med killar och låta dem utnyttja mig för att på nått sett visa att jag faktiskt var nått att ha. Ville de ha sex med mig kunde jag ju inte vara så hemsk?

Min högstadietid består av cigg, sex och rakblad. Det är sjukt hur många äckel som utnyttjade mig. Jag hatar verkligen att ingen sa nej. De flesta var faktiskt vuxna, och borde fattat att allt inte stod rätt till.

Jag menar en trettonåring med risp-sår över hela kroppen? en fjortonåring som inte är oskuld? En Femtonåring som haft flera sexpartners? Hur kan man ens ha sex med någon så ung? Jag menar ingen jag hade sex med var under 18 år, var det tanken på en oskuld som var lockande?

Jag brukade säga att jag var oskuld fast jag inte var det i början eftersom jag skämdes så över mig själv. Tror att vissa märkte att jag inte var oskuld men dem fick gärna tro att jag var det. Killarna verkade tända på att ta min oskuld så jag lät flera stycken göra det.

Under dem åren jag lät mig utnyttjas skaffade jag mig ett par förhållande med riktigt idiotiska killar. Våldsamma killar, killar med alkohol- och drogmissbruk. Killar som jag intalade mig själv att jag förtjänade att tvingas vara med.


Under mina högstadieår gjorde jag mycket dumt som jag ångrar. Jag lät ångesten styra mitt liv. Jag lät ångesten ta över helt.

Jag lydde mina impulser jag sket totalt i skolan. Den gav ju mig bara ångest ändå så varför besvära sig med att gå dit? Det gjorde ju så ont att vara där, det var bättre att självplåga mig på ett förståelig vis. Barn och Ungdomspsykiatrin var förstås inte till någon hjälp nu heller.

Jag vet faktiskt inte om de försökte hjälpa mig och jag stötte bort hjälpen eller om jag inte fick någon hjälp. Jag kan inte minnas att de gjorde så mycket mer än att tvinga mig dit & prata 1-2 gånger i veckan och skriva ut oändliga mängder mediciner.

Jag minns att jag fick vara inlagd på BUP:s psykavdelning tre gånger, de försökte få mig att bo där men jag totalvägrade för det mesta.

Men som sagt, tre gånger lyckades de tvinga dit mig.

Jag rymde dock ganska fort. Jag hatade det där stället och ännu mer hatade jag personalen.

Det var ett par gubbar där som verkligen inte borde få jobba med människor. Speciellt inte barn som mår psykiskt dåligt. De skrämde verkligen livet ur mig. De betedde sig väldigt hotfullt mot mig och de andra patienterna.

De var också väldigt nedlåtande.
Absolut inte bra kvaliteter för någon som ska jobba med en trettonårig tjej med social-fobi och dåligt självförtroende.

Att hota med våld och prata om hur alla ouppfostrade barn borde få sig ett kok stryk så de lär sig, var inte så bra taktik för att få mig att lättare vara tillsammans med människor. Kan ju säga att det bidrog ganska bra i fördel till min ångest istället för att hjälpa mig.

Detta låter antagligen inte som nått farlig för dem flesta, men jag var verkligen livrädd för de två männen som var där. Jag trodde verkligen att de skulle slå ihjäl mig om de fick chansen. De fällde alltid små kommentarer som skrämde mig. Även om det inte var riktat till mig blev jag riktigt rädd.

De kunde t.ex sitta och kolla på tv, till exempel nått polis-program där en skurk tagit någon gisslan & tvingar gisslan att köra en bil. Då kunde den ena kläcka ur sig. Jag skulle lätt kunna ta honom, ett slag i tinningen & han skulle hamla i koma. Varje natt hörde jag de där kommentarerna spelas upp i huvudet på mig.

De sa också saker som skadade mitt redan alldeles förstörda självförtroende. De antydde att jag var dålig för att jag inte klarade av att gå till skolan som normala barn, de antydde att jag var ouppfostrad och lat. De pratade om hur dåligt det skulle gå för mig i livet eftersom jag ”förväntade mig få allt på silverfat”, de tyckte sa att jag var dum som trodde att jag skulle kunna sitta hemma & lata mig & ändå få pengar.  Vilket barn med svår psykisk ohälsa behöver höra sådant?

Andra gången jag var inne gav den ena in ett slag under bältet genom att förolämpa mitt husdjur.

”Fan vilken äcklig astmahund. Det är ju sådana som andas så konstigt”. eller ”En sådan hund är ju bara för gamla kärringar”. och ”Vilken tönt hund. Kamphundar ska det vara”

Iallafall efter de två inläggningarna kämpade jag med näbbar & klor för att inte bli inlagd där igen. Jag tror att det enda man fastslog på BUP under mina 8 år där var att jag inte hade någon neuropsykiatrisk diagnos.

Det jag dock inte fattar är varför de proppade mig så full med mediciner om de verkligen ansåg att allt var helt normalt som de fortsatte att säga under 7 av dom 8 åren.

Dock när jag läste min journal efter att jag slutat där så stod det att jag har panikångest, depressioner och ”skolfobi” vilket egentligen är socialfobi. Så, så mycket var det med att allt är normalt.

Förstod de inte att ovissheten om vad mina känslor kom ifrån gjorde att jag mådde sämre?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.

BUP hade säkert kunnat stoppa min problematik om de bara hade velat.

Men det är ju lättare att bara skriva ut lite mediciner & hoppas att det hjälper istället för att kosta på en lång utredning och riktig behandling. Så någon behandling blev det inte, och mina sjukdomar lämnades att utvecklas och få fullkraft.

När jag slutade högstadiet gick jag ut med sträck i princip alla ämnen och 97 % frånvaro.

Det enda positiva som hände under högstadieåren var att jag träffade min underbara pojkvän.  

Jag var som vanlig ute efter att låta mig utnyttjas av massa killar, men just honom var det nått speciellt med. Han brydde sig faktiskt om mig på riktigt. Han brydde sig om mig som person och inte som sexdocka.

Vi blev kompisar och 2 månader senare blev vi ihop och vi är ihop fortfarande.


           

            
– Del 3 2006-2009

Det var när jag träffade Jakob som mitt liv fick en mening.

När jag träffade honom upptäckte jag att det fanns en mening med att fortsätta leva.

Han har hjälpt mig otroligt mycket och det är tack vare honom som jag fortfarande lever. Han är det bästa som hänt mig. Han fick mig att inse att det var värt att kämpa för att bli frisk. Han fick mig att se att det fanns vackra saker i livet.


Allt var inte längre svart. Vår kärlek öppnade ett fönster som släppte in lite ljus i allt mitt mörker.

Han fick mig att tro på att livet kan bli bra. Han fick mig att se att jag förtjänade att bli frisk, han hjälpte mig att bygga upp ett självförtroende och han fick mig att för första gången se en framtid. Den bilden av en framtid tillsammans med honom fick mig att börja kämpa.

Vårt liv är inte perfekt jag är fortfarande inte frisk, men vi har nått långt. Mitt självskadande är nästan helt borta.

Vi har våra underbara katter och en fin lägenhet, och jag älskar honom mer och mer för varje dag som går.

Han har ställt upp så mycket för mig, och han har kämpat tillsammans med mig för att bli kvitt mina självskador.

Han har fått se mig göra saker som ingen människa borde behöva se.

Men han har ändå stannat vid min sida. Men som de säger ” Kärleken övervinner allt” Han har fått uppleva min ångest på många olika sätt, jag önskar verkligen att han inte hade behövt det. Eller de gånger han har fått lämna mig på behandlingshem när jag legat på ett sjukhus golv och skrikit och gråtit. Eller alla gånger han fått följa med mig till akuten efter mina återfall i självskadandet.

De gånger han fått torka mitt blod och mina tårar. Ingen människa ska egentligen behöva göra sådana saker.

Jag står inte ut med mig själv, så det är ett under att han gör det. Han är min egna lilla hjälte  det har hänt mycket under de åren vi varit ihop. Först, direkt efter högstadiet, började jag i en specialklass med folk med liknande problem som jag. Där började jag jobba på att få betyg i svenska och engelska. Där var lärarna utbildade att hantera ”problembarn” som jag.

Jag säger problembarn för det var det de kallade mig när jag gick i högstadiet.


Där i den skolan som låg i en lägenhet bredvid den riktiga skolan kände jag för första gången att någon förstod mig.

Jag fick mycket hjälp och jag kunde också plugga i min egen takt, det vill säga så mycket jag klarade av utan att överbelasta mig med ångest.

Jag gick i skolan 2 dagar i veckan och 2 timmar åt gången, och jag blev hämtad av en lärare varje morgon så att jag skulle slippa åka buss till skolan. Vilket gjorde att jag kunde koncentrera mig bättre på skolarbetet.

Jag gick 2 år på den skolan och fick betyg i både svenska och engelska.

Efter det började jag på en folkhögskola för att läsa in matte, historia mer svenska och engelska och även lite musik. Jag gick där i 2 veckor sen fick jag lungsäcksinflammation.

När jag kom tillbaka efter en vecka som sjuk betedde sig läraren väldigt illa. Hon trodde inte på att jag vart sjuk utan trodde att jag hade skolkat.

Det ledde till att jag fick en ångestattack och hon skällde ut mig inför hela klassen för att jag inte kunde skärpa mig. Så jag slutade där och började fokusera på att ta itu med min ångest problematik istället, för det blev tydligt att jag inte skulle klara av att gå i skolan på fulltid innan jag blivit frisk.

Så det senaste året har jag vart sjukskriven och stått i kö för behandling. Det har i stort sätt inte hänt mycket på psykvården men jag hoppas att de kan få igång det hela snart.

Jag vill bli frisk nu nu nu.

Jag är jävigt trött på ångest, depressioner och panikattacker jag vill verkligen att det ska försvinna. Någon borde uppfinna en mirakel medicin som tar bort all skit. Speciellt med tanke på att mediciner är det enda psykvården har att erbjuda.

Jag är iallafall glad att jag med Jakobs hjälp lyckas ta mig ut ur självskadorna. Det är tur att jag träffat nån som kunnat hjälpa mig. Nästa steg är att kämpa mot ångesten & kanske kunna klara av att gå ut ur lägenheten någon gång ibland.

2008 så flyttar jag och Jakob ihop i en liten lägenhet. och det känns otroligt frigörande. Men det tar lång tid att få en remiss skickad från gamla psykiatriavdelningen till den nya. Efter ett halvår kontaktar jag akutpsyk i ren desperation när jag inte längre kan hantera min ångest. Väl där får jag en liten papperspåse med tabletter och så skriver de en remiss. Det tog ungefär fem minuter att göra. Vilket egentligen får mig ännu mer upprörd. Om det bara tar fem minuter att skriva en remiss, hur kan man då inte ha hunnit mer det på ett halvår? Vad är det för jävla psykvård i har här?

Jag får i alla fall tillslut en kontakt på psykiatrin. Men är i så dåligt skick att jag inte kan ta mig dit utan min make och jag hade panikattack efter panikattack.

Då bestämde min psykolog att hon skulle göra hembesök istället.

Jag tyckte att det var jättehemskt i början. Hon stod utanför min ytterdörr och plingade på medans jag låg på golvet i panik och höll för öronen. Men när Jakob var hemma så fungerade det bra och efter ett tag när vi lärt känna varandra kändes det mycket bättre.  

Men år 2009 var jag i enväldigt mörk tid av mitt liv. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att livet skulle bli bättre. Jag orkade ingenting. Var så trött, hade så mycket ångest, kände att ingen lyssnade på mig och ingen brydde sig om mig. 

Så en dag tog jag en överdos på alla mediciner jag hade hemma, vilket var många vid det laget då psykiatrin tycket att det bästa sättet att hjälpa mig var att droga mig med tabletter. 

Efter självmordsförsöket hamlade jag på en medicinavdelning där jag fick dricka kol och ha hjärtövervakning. Jag var ganska borta då men jag vet att Jakob och mina föräldrar satt där med mig under hela tiden.

 Efter det så blev jag inlagd på en avdelning igen och jag tyckte det var fruktansvärt att vara, jag ville bara hem. Alla minnen från tidigare inläggningar gjorde att det kändes som ett helvete att vara på avdelningen. 

Jag fick höra att jag skulle lägga in mig frivilligt eller så skulle det bli LPT. Där och då bestämde jag mig för att jag skulle ut så fort som möjligt och en LPT skulle hindra det. Så jag gick med på att vara där frivilligt och fejkade varje stund tillsammans personalen att allt var bra igen. 

Så tre dagar efter mitt självmordsförsök blev jag hemskickad igen. 




            

- Del 4

År 2010 är jag 20 år gammal och sjukskriven sedan ett par år tillbaka.

Jag går hos en psykolog där jag bor som misstänker att jag har en borderline personlighetsstörning.

Det händer fortfarande inte mycket.

Jag medicineras och träffar min läkare max 2 gånger om året.

Men jag får iallafall en remiss till en utredning.

Men mitt i utredningen blir jag väldigt sjuk. Jag blir bara tröttare och tröttare. En depression tänker jag.

Det går bara längre och längre och snart kan jag inte gå mer än ett par meter utan att det börjar susa i öronen och svartna för ögonen. Sen när jag inte längre kunde behålla någon mat i magen så började jag inse att detta var nog inte psykiskt ändå.

Jag sökte hjälp på vårdcentralen och där trodde de att jag var uttorkad och ville ha in mig på akuten så att jag kunde få lite vätskedropp.
Jag mådde så dåligt den dagen att Jakob fick köra mig i rullstol till vårdcentralen och jag kände mig verkligen döende. 

Vi fick en sjuktaxi som körde oss till akuten och jag stapplade in helt grå i huden, illamående och svimfärdig.

Jag vet inte hur länge vi fick sitta och vänta med det kändes i alla fall som en evighet. Det var jobbigt att bara sitta upp. Jag ville hem och lägga mig igen för det var så utmattande att sitta upp. Men tillslut så kom de och jag fick lägga mig på en liten brits och de tog lite blodprover.

När resultatet kom så blev både jag och de som jobbade där förvånade. 

Det visade sig att mitt blodvärde var väldigt lågt. Mitt HB låg på 77 men ska egentligen ligga runt 120.

Jag hade så allvarlig anemi att de fick lägga in mig med en gång och jag fick en blodtransfusion och näringsdropp.  

Jag var så rädd för att vara inlagd, men personalen på avdelningen har jättesnälla. Det fixade så jag gick ett enkelrum, Jakob fick bo där med mig och när Jakob skulle åka hem och hämta lite kläder så att en sjuksköterska och höll min hand under hela tiden.  
Jag fick ligga inne i tre dagar och jag fick genomgå massor med tester för att se varför jag fick näringsbristen, men man hittade ingenting. 

Tydligen kan man inte leva på att bara äta en gång om dagen och sen leva på cola och cigaretter utan att få allvarlig näringsbrist. Även om läkarna tyckte att det var lite konstigt. De frågade typ hundra gånger om jag var vegetarian eller vegan. För det är tydligen ovanligt att få den typen av näringsbrist som jag hade om man äter kött.

Jag hade nämligen b12-brist.

Efter blodtransfusionen kände jag mig som en helt nu människa. Jag blev förvånad över hur pigg jag blev efteråt. 

Jag jag blev utskriven fick jag lite vitamintabletter som jag skulle ta morgon och kväll och behapan-sprutor som jag skulle ta var tredje månad för att få upp lagret av B-12 i min kropp. 


Jag fortsätter i alla fall utredningen jag höll på med och blir tillslut efter ett halvårs utredning diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD, Panikångest och Atypisk Depression. Jag får av utredningsläkaren veta att de finns ADHD-medicin att prova som kan hjälpa mig att må bättre. Hon hänvisar mig till min egen läkare.

Jag ansöker direkt efter ett läkarmöte. Men väntetiderna är långa.

Det tar mer än ett halvår att få ett möte. Jag får ett recept i handen och läkaren skickar hem mig igen med löfte om uppföljning efter en vecka.

Medicinen funkar inte alls och veckorna går utan att min läkare hör av sig. Veckorna blir till månader och fortfarande hörs ingenting. Tio månader har gått sedan jag fick mina diagnoser när jag kontaktar vårdjouren och ber dem tjata på min läkare.

Han skickar då ett nytt recept med min psykolog. Så nu har jag ännu en ny medicin att prova.


Jag känner mig konstig. Men nu har jag ju iallafall ett svar som jag så länge letat efter.

Mest av allt blir jag besviken när jag tänker på all hjälpen jag hade kunnat få i skolan om jag hade fått diagnosen i tid. Jag hade kunnat få tillgång till specialskolor, assistenter och inte minst av allt, Jag hade blivit förstådd.

Att inte veta har ju länge tärt på mig. Jag mår bättre nu när jag vet vad som är fel. Jag har fått tillbaka ett litet hopp om att jag i framtiden kommer kunna få hjälp nu när det finns en diagnos att jobba efter.

Allt hänger nu på att psykiatrin skärper sig och tar i tu med sina problem. För just nu fungerar den inte.



           

            

-Del 5 Året är nu 2012 Min mamma har just dött. Jag tänker mycket på varför så mycket tycks drabba just mig. Jag har aldrig förväntat mig att livet ska vara lätt, Men så här svårt? Har alla så mycket skit i sina liv?

Jag saknar min mamma så otroligt mycket. Hur kan man dö i sömnen när man är 43 år gammal och aldrig har varit sjuk?

Är detta någon hämnd från några högre makter emot mig för att jag är en så dålig människa? Är det för att jag inte kan jobba? för att jag inte kan ta hand om mig själv? Varför kan jag inte få ett normalt liv?


Jag är fortfarande sjukskriven och har i dagsläget inga mediciner. För de tycks ju inte fungera för mig. Det är tal om att jag kanske ska skaffa boendestöd. Känner mig rädd. Bara tanken på att okända människor ska komma in i mitt hem och röra mina grejer.

Människor som jag måste prata med. Vara tillsammans med helt ensam. Jag blir så nervös att jag nästan spyr bara av att tänka tanken. Min psykolog har bytt jobb så jag står just nu helt utan psykologkontakt. Men jag har fått en arbetsterapeut i stället.




            


Del 6-2013-05-24

 

Livet rullar på. Det har snart gått tio månader sedan mamma dog. Jag kämpar fortfarande på allt jag kan.
Vid jul hade jag ett återfall i mina självskador efter att ha varit självskadefri i nära två år. 
Jag skriver mycket för att reda ut mina tankar och känslor. Efter mammas död har jag blivit väldigt rädd för att förlora någon eller något som jag älskar. Döden finns ständigt i mina tankar. Precis efter mamma gick bort så var jag väldig orolig och vaknade flera gånger varje natt för att gå runt och kolla så alla djuren och Jakob fortfarande levde. Att Jakob lever är fortfarande det första jag kollar när jag går in i sovrummet och Jakob sover.
Att ha förlorat min mamma är jättetungt. Men jag fokuserar på att utmana mig själv. Jag kämpar med att försöka lära mig vara i mataffärer och jag försöker ta körkort, Jag spenderar också mer tid med familjen och jag träffar arbetsterapeuten varannan till var tredje vecka. Det är ganska mycket prat om att börja på DBT. Men jag är fortfarande inte "frisk nog" att klara av den utmaningen. 
När jag får körkort kommer det nog att gå lite lättare för då försvinner ju ett av de svåra delarna av att börja på DBT , nämligen att åka buss helt själv.
Precis som för alla så har jag både bra och dåliga dagar och jag försöker verkligen ta tillvara på alla bra och fina stunder som jag får uppleva.



           

 

2013-11-27


När man tror att livet inte längre kan bli värre så kommer nästa slag. 

För lite mer än en månad sedan fick jag diagnosen Multipel Skleros. Just nu är jag jättedålig. Kan knappt gå eller styra min vänsterarm. Jag är totalt utmattad, och jag vet på riktigt inte hur mycket mer jag ska orka med. Jag är 23 år gammal och mitt liv känns som ena helvetet efter de andra. Tänk om det fortsätter såhär? Vad kommer härnäst?

Jag vet i nuläget inte mycket om min MS, Det jag vet är att man hittat flera förändringar i både hjärna och ryggmärg, vilket förmodligen betyder att antingen har jag en aggressiv form MS eller så har jag haft MS:en längre än man först trott. 

Jag personligen tror att allt började för cirka 3 år sedan, då jag själv märkt en försämring i mitt fysiska mående allt sedan jag hade min B12-brist och det var ju år 2010. I samband med det fick jag mina första konstiga smärtor i kroppen. Smärtor som jag nu kopplar till min MS. 


Vägen till att få diagnosen var lång. Jag har fått kämpa mycket för att någon ska ta mig på allvar. 

Vid påsk blev jag för första gången väldigt rädd för de konstiga symptom jag upplevt allt oftare under dem senaste åren. Då påverkades min syn. Jag vaknade en morgon och kunde inte fokusera blicken. Det var svårt att läsa för blicken hängde inte riktigt med och jag blev "yr" i ögonen när jag var ute och skulle kolla efter något. Det var som om blicken inte kunde ställa om sig ordentligt. 

Jag sökte läkarhjälp för första gången då, och svaret jag fick var "hmm, jag ska prata med en annan läkare". Sen kom han tillbaka och sa att det säkert berodde på biverkningar från medicinen jag åt för min psykiska ohälsa. 

Så jag slutade äta Lyrica då men jag blev inte bättre. Jag gick till läkaren igen och fick ta blodprov och fick lite folacintabletter då mitt värde låg lite lågt. Mina symptom försvann ett tag men kom strax tillbaka igen tillsammans med nya symptom. 

Jag fick myrkrypningar, bortdomnad hud, nervsmärtor, svaghet och balansproblem. 

Jag mådde så dåligt att jag inte orkade gå till vårdcentralen så Jakob fick köra mig dit i rullstol. 

Men på vårdcentralen var det fortfarande ingen som lyssnade. 

 När vi ringde in var de oroliga och tyckte kom så fort som möjligt. Men väl där efter en blick på mina ärr förändrades hela läkarens sätt. Hon gick från trevlig till iskall inom loppet av en minut. Samtalet som följde direkt efter att hon sett mina ärr lät såhär:

Läkaren: - Jaha vad jobbar du med då?

Jag: -Jag är sjukskriven

L: -För vad då?

J: -Psykisk ohälsa

L:  -Jag ska gå och kolla en sak i din journal. 

Sedan var hon borta ett tag och när hon kom tillbaka sade hon till mig, "Det här är bara lite ångest, jag såg att du har Sobril utskrivet. Gå hem och ta en sådan

Där och då blev jag så arg, rädd och kränkt. Jag har aldrig känt mig så hjälplöst frustrerad. 

Jag var så övertygad om att detta inte var ångest och det sa jag till henne. "Jag har haft ångest i 20 år så jag vet hur det känns, Detta är inte ångest!"

Men hon sa bara i nedlåtande ton "Ångest kan faktiskt förändras, det måste du förstå. Det ända vi kan göra är att lägga in dig"

Då fick jag ångest. Alla tankar och minnen från senaste gångerna jag vart inlagd på psykiatrin kom flygande tillbaka i rasande fart. "Jag vill inte bli inlagd" sa jag med en gång. Det är ju liksom ingen ångest och psykiatrin är värdelös.

Så efter ett tags diskussion gick hon med på att ta ett par blodprov, bara för att få mig tyst kändes det som. 

Hon kollade lite salthalter och annat skrutt som inte spelade någon roll och så blev jag ännu en gång hemskickad.

Men jag mådde bara sämre och sämre och alla symptom jag haft de senaste månaderna stämde så bra in på Multipel Skleros så jag började bli väldigt rädd att jag hade drabbats av just ms.

Jakob höll med och tyckte också att all stämde alldeles för bra in på det för att ignoreras. 


Jag kände hur all min kraft bara försvann ur min kropp. Efter minsta ansträngning låg jag som en blek hög och skakade. Jag mådde så dåligt och jag var så rädd. För ingen ville lyssna på mig. 

Jag skrev mycket på nätet för att få stöd och tillslut lyckades jag ta modet att söka mig in till akuten istället. 

Jag mådde så dåligt och det var mitt i sommartider, men där tyckte de också att,"visst det kan vara ångest. Men vi borde göra en MR för säkerhetsskull.

Men jag går på semester i morgon. Så det är bättre att du går tillbaka till din vårdcentral igen så du slipper en lång strulig inläggning nu under sommaren".

 Sagt och gjort med denna läkarens ord gick jag tillbaka till vårdcentralen och träffade en fjärde läkare. 

Då sa jag rakt ut. Att jag tror att det är ms, och läkaren på akuten tyckte att en MR skulle göras.

Äntligen var det någon som lyssnade. Han skrev en remis med frågeställning om ms.

Det tog ett par veckor innan det var dags, och sedan ytterligare ett tag innan svaret om att ytterligare tester behövdes göras. 

Så den 19 september 2013 gjorde jag en Lumbalpunktion. 

Det var nog bland det mest obehagligaste jag varit med om i mitt liv och huvudvärken som jag hade efteråt är en av den värsta huvudvärk jag någonsin haft.

Jag kunde inte sitta upp på en vecka för det gjorde så ont när man reste upp huvudet. Jag kunde inte ens ligga med huvudet på en kudde. 

Sen den 17 oktober kom domen, Det var MS jag hade. 
Det kändes väldigt otäckt att få en så allvarlig diagnos. Men samtidigt var det skönt att veta vad det var som var fel på mig. Skönt att veta att jag hade rätt och att jag nu kan få hjälp. Jag har fått en bromsmedicin utskriven som Heter Extavia. Den tar jag som en spruta varannan dag. Det var jättejobbigt i början att lära sig sticka sig själv. Det gör ont ibland men oftast går det bra. Jag har en Autoinjektor som jag laddar sprutan i så det är bara att trycka på en knapp så skjuts sprutan in i låret eller magen. 

Jag får flytta runt lite mellan olika ställen så man inte tar på samma ställen hela tiden. 



         

Del 7 - 2014-05-10

För första gången på länge känns det som om mitt liv är på rätt spår igen. Jag har precis gift mig och det var den lyckligaste dagen i mitt liv. Vi hade så otroligt roligt och jag är så tacksam över alla som ställt upp och jag är så otroligt glad över att jag klarade något så stort som att gifta mig. 
Jag mår mycket bättre i dag än jag någonsin gjort tidigare. Jag har fått en livsgnista och en ork som inte funnits tidigare.

Jag äter inte längre mediciner mot min psykiska ohälsa och har fått börja med en ny medicin mot min MS då den första linjens behandling inte fungerade får mig. Så nu får jag Tysabri, ett dropp en gång i månaden mot min MS. Jag hoppas verkligen att den medicinen bromsar för jag är livrädd över att bli så sjuk att jag måste göra en stamcellstransplantation. 


Jag har genomgått många svårigheter och hinder i mitt liv och jag är så otroligt glad att jag kommit ut starkare på andra sidan. Jag är tacksam över att jag mår så pass bra som jag gör trots allt som hänt.
De senaste åren har varit en extremt stor utmaning och ibland fattar jag inte ens hur jag orkat med allt. Kanske är det så att jag inte saktat ner och låter mig känna efter. 
För jag är rädd för att sätta mig och känna efter, jag har alltid något projekt på gång och distraherar mig själv med allt jag kan. Jag försöker att inte tänka eller känna. Egentligen är det väl ohållbart. Men just nu vill jag inte känna. 


 
Del 8 2015-02-08

Det har nu snart gått ett helt år sen jag började få mitt Tysabri dropp. Jag har hunnit få droppet tolv gånger och jag tycker att det är väldigt skönt. Jag känner stor skillnad fysiskt och jag har inte haft några skov sen jag började med den medicinen. 

Det är väldigt bekvämt att inte behöva tänka på att komma ihåg en massa tabletter eller sprutor. Nu behöver jag bara åka till sjukhuset var fjärde vecka och fylla på lite medicin så är jag "good to go" sedan. 

Psykiskt däremot börjar det går lite nedåt igen. 

Min kontakt på psykiatrin gick på pappaledighet i slutet av September..2013 och har fortfarande inte kommit tillbaka.

Helt utan ett ord eller utan att ge mig någon annan att vända mig till lämnades jag och när jag ringt så har det visat sig att han varit tillbaka och bara glömt mig och sen gått på föräldraledighet igen. Sen fick jag höra att han skulle sluta och det fick jag veta av en annan myndighet.

Så psykiatrin har jag inte mycket för alls. 

Känns som om jag klarar mig bättre utan dem ändå. 

Allt jag har gått igenom har jag fått klara själv. Men ibland är det väldigt svårt. 

Förra året började jag plugga igen. Jag började min utbildning till undersköterska höstterminen 2014. Det var meningen att jag skulle läsa på halvfart. Men kurserna var på helfart så det blev ju väldigt krångligt. 

Jag kämpade och kämpade, och psykiskt tog det inte lång tid innan jag var helt utbränd. Jag föll fortare än jag någonsin gjort innan och det gick så långt att jag inte klarade av att ta mig upp ur sängen och jag började självskada igen. 

Så strax innan jul tog jag beslutet att hoppa av skolan. Jag får acceptera att jag trotts alla framsteg jag gjort inte klarar av skolan ännu. 

Det blir för mycket med all den psykiska ohälsan och sedan MS på det. 

Tyvärr triggar stress och ångest igång restsymptom i min ms och det i sin tur ger en ökad oro så blir en negativ spiral som är lätt att fastna i. 

Men jag kämpar på. Nu är det ett nytt år med nya möjligheter.

Jag har börjat komma ut mer och mer, och jag umgås med vänner och hittar på saker som jag aldrig trodde var möjligt förr. 

Vi går tipspromenad med pappa, vi har varit i Uppsala, ska åka till London, vi har varit på Boda borg, Jag har gått på krogen och jag har börjat träna på gym. 

Det känns så otroligt att jag faktiskt klarar av så mycket som jag gör. 

Visst jag klarar inte skola eller jobb och det slog mig väldigt hårt. Men jag jobbar på att acceptera det som inte fungerar och fokusera på det jag faktiskt kan. 

För jag kan så mycket mer än att bara ligga i sängen som jag gjorde förr. 

 
 
Ingen bild

Rebecca

6 augusti 2013 21:23

WOW!! Du är en sån kämpe. Du har verkligen alla mot dig ser jag. Jag måste bara säga att du är helt otrolig!! Att du tar nya tag varje dag och försöker lösa det så gott så möjligt. Jag vet hur det känns att förlora en förälder. Min pappa dog i en bilolycka när jag bara nyss fyllt 4år. Jag gråter när jag ser nåt som påminner mig om pappa. Just nu i 13års åldern så fattar jag vad som hänt. Jag har ingen pappa. Jag kommer aldrig få skjuts av pappa till skolan, jag kommer aldrig att få dansa med min pappa i mitt bröllop,han finns inte längre. Min bror har en syndrom som kallas asperger eller nåt så jag har blivit slagen av min egna bror. Mitt i detta så har man haft falska vänner och personer som man trodde man kunde lita på. I början av 2013 så började jag självskada mig själv.. Jag vet inte helt varför, men det fick mig att tänka på nåt annat än mitt orättvisa liv... Nu när jag kollar på ärren så är det bara en påminnelse om vad jag gått igenom i livet. Att varje dag gå i en värld som påminner en om allt man har gått miste om är hemskt, jag vet. Jag vet att om man gör som du, fortsätter kämpa och ta varje dag som den kommer så blir det bättre. Stay strong gumman det är sånna som du som borde kallas hjälte. Och det att du är emot sjävlmord är som grädden på moset!! Det bevisar att även om du självskadar dig så vägrar du ge upp. Det bästa citatet jag vet är ''When you wonder where god is when you need help, remember. The Teacher is always quiet during the test''

Du är en stor förebild för mig :)

Sara Modigh

6 augusti 2013 22:36

Först av allt så vill jag bara säga tack så mycket. Blir väldigt glad av din kommentar.

Jag tror att det är viktigt att hitta sina styrkor i livet. Ibland har man det otroligt svårt och då måste man våga tro att det kommer bli bättre. Så länge man fortsätter kämpa så har man aldrig förlorat.

 
Maria

Maria

28 november 2013 18:25

Tycker att det är hemskt att du fått vänta så länge på att få hjälp, både med din psykiska och fysiska hälsa. Att du måste vänta så länge på att få börja med DBT, inte ok. Men verkar ändå vara en otroligt stark människa som faktisk klarar alla utmaningar du får, även fast det inte känns som så. Kramar

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

28 november 2013 19:37

Ja, anledningen till att jag får vänta är för att jag är för sjuk för att kunna ta mig dit då det innebär att jag ensam måste ge mig av till ett grupp möte och jag måste åka buss som är ett av de saker som jag är mest rädd för. Så grejen är att om jag är frisk nog att ta mig dit så har jag kommit över de problem som jag ska dit för och nu skulle det krävas för mycket för att jag skulle klara av behandlingen. Det bästa vore jo om de fanns något mellanting.

 
Linnea

Linnea

7 februari 2014 11:01

fruktansvärt gripande och sorglig historia. men oj! Vilken kämpe du är! helt otrolig! Jag känner inte dig men du är verkligen en förebild som kämpar vidare och är så grym! Heja dig! Massa styrka och kramar!

http://thefatcheerleader.com

Sara Modigh

7 februari 2014 13:45

Tack så jättemycket :)

 
Jenny

Jenny

11 maj 2014 19:56

Jag läser och imponeras så av att du klarar av allt som du tvingas gå igenom! Jag hoppas att du aldrig slutar kämpa, för som du mer och mer får uppleva så finns det så mycket fint i livet och Du är viktig!

http://www.nattstad.se/norrsken

Sara Modigh

11 maj 2014 23:14

Tack så mycket. Livet för mig har gått mot en vändning och jag mår så mycket bättre nu än jag mått tidigare och det känns verkligen jättebra. Ibland när det varit mörkt har man aldrig kunna tro att saker kan bli bättre. Så jag är så glad över att jag brutit mig ut så mycket.

 
Ingen bild

Ingrid Steen

12 maj 2014 21:14

Tack för att du delar med dig av din historia. Kram!

Sara Modigh

12 maj 2014 22:30

Tack själv för att du tagit dig tiden att läsa.

 
Ogonrorelseterapi

Ogonrorelseterapi

25 juni 2014 00:55

Å vad jag blir berörd över Din livshistoria!! Ibland kan man sannerligen undra hur mycket EN person verkligen ska behöva tackla. Jag beklagar Din kära mammas död! Min pappa mördades när jag var 10 år, så jag har också upplevt sorg.
Du är fantastisk som orkar kämpa! Vilken inspiration Du är för många!! Stor STYRKEKRAM, Anna

http://Ogonrorelseterapi.wordpress.com

Sara Modigh

25 juni 2014 13:47

Tack så mycket. Beklagar det som hände din far. Måste varit väldigt svårt.
Jag är glad att jag kunnat vända min livshistoria till att kunna inspirera andra att också kämpa :)

Kram Sara

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 21 sept 16:41


Jaha ja, vad ska man ens säga? Är så trött på skiten.  Tror ni inte att så fort min öroninflammation och hörselgångsinflammation går över på högersidan så hoppar den till mitt vänstra öra istället?  Började göra ont i förrgår kväll. Sen igår gjor...

Av Sara Modigh - Tisdag 19 sept 13:00

Alltså sedan jag började ta Theralen-droppar till kvällen för att kunna sova har jag börjat drömma så konstiga drömmar.  Alltså drömmarna är så sjukt knäppa så det inte är sant. Önskar ibland att jag kunde spela in drömmarna och visa upp dem för ja...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 sept 03:45

09-09-17 Alltså fy sjutton så ont jag har i mitt öra. Det riktigt pulserar i hela örat och smärtan strålar ner i nacken och käken. Kan knappt öppna munnen. Fick åka till jourcentralen igår morse för att kolla örat. Visade sig att jag har öroninflam...

Av Sara Modigh - Torsdag 7 sept 02:30


Ja, här är en snubbe som inte vet när det är dags att sluta. Att han dessutom försökte skriva till hälften av mina kvinnliga vänner på Facebook gör ju inte saken bättre.  Detta är nog en av de konstigaste "konversationer" jag har haft.  Redan i b...

Av Sara Modigh - Fredag 1 sept 18:15


Får man börja om sitt liv? Bara trycka på reset och göra om allt från början. Fast med kunskapen och vetskapen jag har nu?  Det finns så mycket jag skulle vilja ändra i mitt tidigare liv. Tyvärr fungerar det ju inte så. Det går inte att trycka på e...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

122 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se