En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 12 maj 2015

Jag är inte min diagnos

Av Sara Modigh - 12 maj 2015 10:15

Diagnoser är bara förklaringar på de problem man har.

Det är en mall där symptom i en viss ordning eller blandning förklaras med ett enda ord. 


En diagnos berättar ingenting om en människa mer än just de symptomen och det definierar inte mig som person. 

Jag är inte min diagnos, mina symptom preciserar inte vem jag är eller hur jag är som person. 


En diagnos kan ge en förklaring till svårigheter som uppkommer på grund utav symptomen.

Att jag inte kan lyfta händerna över huvudet utan att bli otroligt matt och få iskalla myrkrypningar genom hela armarna är något som kan förklaras av att jag har Multipel Skleros, Att jag får ångest i vissa situationer kan härledas till att jag har GAD men det kan inte bestämma hur jag är som person.

Alla är olika. Vi har alla våra problem men i har också våra styrkor, våra mål och drömmar. Vi har olika ambitioner i livet och vi har alla våra egna sätt att nå dem. 

Alla har vi vårt egna sätt att tänka och alla har saker vi tycker om och saker vi inte tycker om. 


Allt som händer i vårt liv formar oss till det vi är och varje dag är en ny dag då vi får uppleva saker som så småningom kommer att fortsätta att forma oss. 

Att ha en sjukdom är självklart en sak som till stor del påverkar hur man utvecklas. Men det är bara en av många delar så att haka upp sig på bara en punkt är enligt mig väldigt dumt.


Det är lite som att påstå att allt som gör dig till den du är beror på ditt hår. 

Ditt hår är en del av dig och det kommer ibland påverka hur du blir bemött och det kommer forma dig på olika sätt. Men det är ju bara en liten liten del i ditt livspussel. Det är bara en ynka ingrediens i receptet till att du ska bli den du är. 

Likadant är det med allt annat också. Vissa ingredienser ger större påverkan än andra. Men de är ändå bara en del av allt som gör dig till den just du är. 


Hade jag inte haft min psykiska problematik så hade jag aldrig bloggat, jag hade förmodligen haft jobb nu och jag skulle antagligen aldrig ha träffat Jakob. 

De svårigheter jag upplevt har bidragit till att forma mitt liv och även att bli den jag är.

Eftersom det är så stora saker så kan man lätt se hur mycket de har påverkat. Men det är just det som är grejen. Det har påverkat mitt liv och hur jag har utvecklats som människa, inte bestämt att jag är på ett precist sätt som alla vet bara genom att läsa igenom diagnoskriterierna på de diagnoser jag har. 


En diagnos bestämmer inte över vem jag är!


 

 
 
Ann Pettersson

Ann Pettersson

12 maj 2015 22:29

Jätterbra skrivet, får jag länka hit i ett inlägg på min blogg så att så många som möjligt får läsa?

http://nouw.com/Annorlunda

Sara Modigh

12 maj 2015 22:51

Tack så mycket,
Det får du jättegärna göra :)

 
Lovisa

Lovisa

15 maj 2015 20:44

Sara, du skriver så jäkla bra! Det bästa jag läst på länge :)

http://www.kampenmotbipolar.devote.se

Sara Modigh

15 maj 2015 23:34

Tack! :D

 
MiaMIaMIa

MiaMIaMIa

17 maj 2015 02:39

Jag söker kvinnliga vänner och jag vill komma i kontakt med alla er som liksom jag också har en Asperger-Diagnos. Din ålder ska vara 40+. Jag själv är en mamma,fru på 44 år år. Bosatt i Småland. Jag älskar hundar, hästar, hantverk, promenad, familjen, utför, träna, djur, segling m.m Så du med en Asperger-diagnos. Skriv gärna! Det skulle göra mig jätteglad!
E-mail: mia2@home.se
miamiamia.bloggplatsen.se
Mitt liv ! Jahaa, var börjar man. Jag är Mia. Jag är 44 år och sjukskriven. Jag har nyligen fått diagnosen Autism, asperger, utvecklingstörning m.m Här på bloggen kommer jag skriva om min vardag som mina förhinder, hur jag hanterar det och förhoppningsvis hur jag förbättras. Ingen vill vara sjuk eller fångad i sina egna tankar.
Skämmas över ensamhet ?
Jag skäms över att jag är ensam. Till vardags säger jag det inte till någon. Jag har ju familj så när människor frågar vad jag t ex har gjort i helgen så har jag alltid något att berätta.
Men jag vet inte om de reflekterar över att jag aldrig berättar om att jag träffat andra människor. På facebook skriver alla om olika familjeträffar, fester och parmiddagar de varit på. Det gör aldrig jag. Värst är storhelger som midsommar och nyår. Då “ska” man ju gå på olika fester. I bland kan man fira med släkten men det är inte samma sak.
Nyår har jag firat med bara min familj flera gånger. Det är inte lika festligt att bara vara 4. Särskilt efteråt när alla ska berätta hur kul de hade på sin stora fest.
Då skäms jag. Förra nyår åkte vi bort till en större stad och firade på restaurang och så. Nästan bara för att kunna säga “vi åkte bort bara vi i familjen och hade det mysigt”. Typ självvald ensamhet. Det är inte lika skamligt.
Varför är det så ?
Finns det fler som skäms ? Det är inget fel på mig. Det är bara omständigheterna som har skapat min ensamhet. Det finns heller inga naturliga mötesplatser längre. Så varför skäms man ? Det är fult att vara ensam eller ?
Ensamhet !
Undrar i bland hur det kunde bli så här. Hur kunde jag bli så ensam. Jag flyttade till en ny stad, gifte mig och fick barn. Har alldrig haft vänner. I den nya staden hittade jag inga vänner. Hur går man vidare ? Man börjar tvivla på sig själv. Vad är det för fel på mig ? Jag är helt normal, hyfsat social, trevlig och ordnat liv. Alla andra är så upptagna. Varför finns det ingen i min stad som passar mig ?
Att veta eller inte vet!
Att veta hur hemskt det än är, är alltid bättre än att leva i ovisshet. I alla fall när man undrar och vill veta. Man skonar ingen genom att undanhålla sanningen och verkligheten.
För att kunna gå vidare måste man få ett avslut, ibland går det inte att få det, då får man skapa sitt eget avslut. Bygga upp en bild som stärker beslutet att ta första steget till ett nytt liv.
Det finns saker man aldrig kommer bort i från, men desto fler man kan lämna bakom sig, desto färre behöver man släpa med sig in i framtiden.
Jag ska städa i min ”ryggsäck” nu, jag ska tömma den på allt jag inte behöver, kanske behöver några fläckar skuras bort, vissa kanske inte ens går bort. Då får jag täcka över dem, dölja dem. Bara jag vet vad som finns där. Ingen annan.
Jag känner mej lite, vilsen nu på kvällskvisten/natten. Mycket tankar och känslor som kommer. Jag söker arbete, men vet väl egentligen inte vad jag vill jobba med. Varför ska det vara så förvirrande. Jag skulle verkligen vilja brinna för något, som skulle vara unikt. Något som verkligen skulle kunna utvecklas till något jag kan leva på. Sen ensamheten att inte ha någon respektive är också jobbigt ibland. Att ha någon som älskar mej för mej, skulle vara toppen. Allt kommer i sinom tid, sägs det. Så det gör väl det också, .
Tankar och känslor !
Jag känner mej lite, vilsen nu på kvällskvisten/natten. Mycket tankar och känslor som kommer. Jag söker arbete, men vet väl egentligen inte vad jag vill jobba med. Varför ska det vara så förvirrande. Jag skulle verkligen vilja brinna för något, som skulle vara unikt. Något som verkligen skulle kunna utvecklas till något jag kan leva på. Sen ensamheten att inte ha någon respektive är också jobbigt ibland. Att ha någon som älskar mej för mej, skulle vara toppen. Allt kommer i sinom tid, sägs det. Så det gör väl det också,
Förbjudna tankar ?
Ibland far tankarna runt så det nästan gör ont i skallen, tankar som bara drar mig neråt. Vad är det för mening? Varför gör det så ont? Varför ska jag när det inte spelar någon roll? Om jag inte vaknar i morgon, om jag inte kommer till jobbet i morgon, om jag inte kommer hem i morgon. Visst skulle jag saknas men mest för att jag skapar ett problem med att inte komma till jobbet, eller ingen betalar hyran. Men sedan då när det obekväma är över och det praktiska är löst? Mina barn! Javisst skulle de bli ledsna visst skulle de sakna mig, men sedan då när gråten och längtan är över? Att leva enbart för sin egen skull är svårt, det är så svårt att det inte går. Glädje, kärlek, behov, samhörighet, gemenskap är ord som vill få dig att vilja, att vilja andas, att vilja vakna, att vilja äta, att vilja sova…att vilja leva. Vad är det då som får mig att göra det jag gör. Att gå upp om morgonen, ta på mig kläderna och gå till jobbet. Vad får mig att le när det passar och att skratta på rätt ställe. Någonstans inom mig finns minnet kvar. Det om hur det var när jag var lycklig, när jag var lycklig och ville leva.
Att acceptera !
Det är nog det svåraste som finns att kunna acceptera att jag är ensam. Jag har levt i ett långt förhållande där vi varit sammansvetsade och gemensamt tagit beslut och hanterat svårigheter men också delat de lyckliga stunderna. Att sedan stå helt ensam med allt är fruktansvärt, man är sårbar, känner sig utlämnad och förvirrad. Jag har delvis vant mig men känslan av att inte längre ha en annan människa vid sin sida som förstod allt man sa och kände inger en känsla av tomhet. Även om jag har vänner och släkt så har de sina egna liv, det är inte alltid lätt att tynga dem. Jag har insett att jag aldrig kan få tillbaka det jag förlorat men optimisten i mig säger att jag kan komma nära.
Hoppas att ni kan hjlpa mig med detta ! Tack i förhand! På återsende !
Det som är lätt med min Asperger
•Vara med djur (det ställs liksom inga krav då, det är helt kravlöst)
•Umgås med barn (det är samma sak där, helt kravlöst)
•Prata och umgås med vuxna (Det är lätt det också, fast bara om de känner mig)
•Skriva ned mina tankar och funderingar
•Skriva på msn
•Prata via nätet med jämnåriga (då känner ju inte de mig och har inga förutfattade meningar)
•SMS:a om det är något särskilt (föredrar det framför att ringa. En del tycker om att jag gör det, andra inte)
Det som är svårt med min Asperger
Ta mig för saker (alltså att göra saker om jag inte blir tillsaggd)
•Vara social (Jag funkar bäst för mig själv)
•Inte våga ringa samtal till läkare, sjukvård, färdtjänst bland annat (vågar inte prata med de jag inte känner på telefon)
•Inte kunna prata och umgås med jämnåriga utan att det känns jobbigt
•Inte kunna stänga av ljud (Fokusera i en diskussion om det är fullt med ljud runt omkring)
•Prata med de jag inte känner
•Titta folk i ögonen
•Åka buss
•Vara på stan länge (ett tag går bra sedan blir jag trött i huvudet)
•Prata över huvudtaget (om det inte är med familjen) Föredrar att skicka sms så långt det går istället för att ringa folk.
•Blir trött om det är mycket ljud omkring mig
Finns säkert fler. Gäller bara att komma på dem.
Mitt liv
Jahaa, var börjar man. Jag är Mia. Jag är 44 år och sjukskriven. Jag har nyligen fått diagnosen Autism, asperger, utvecklingstörning m.m Här på bloggen kommer jag skriva om min vardag som mina förhinder, hur jag hanterar det och förhoppningsvis hur jag förbättras. Ingen vill vara sjuk eller fångad i sina egna tankar.

/Mia
mia2@home.se
miamiamia.bloggplatsen.se

Är en gift mamma och har två barn och vi bor på landet. Är 44 år.

Ni kommer att få följa mitt liv som att vara annorlunda med diganoser m.m & mitt liv. Jag är född -70, lever med min man och 2 barn, 6 hundar, Hundar är mitt liv, Utan dessa underbara varelser vore inte livet ett liv.

Jag är en person som har svårt att möta ensamheten och inte ha någon att bolla mina tankar med. Jag behöver ha någon som orkar lyssna. Jag har vänner som jag känner jag inte vill tära på mer. De är vana vid mitt glada jag och det känns att jag vill kunna prata med människor som inte har förutfattade meningar och samtidigt kan ge mig perspektiv på mina tankar och funderingar.

Vad jag gör på min fritid!
Jag tycker om att hitta på saker på min fritid som allt från att träna, kolla film, äta något gott, åka någonstans, bara vara, ut i naturen, fiska, vad som helst helt enkelt. Det finns inget jag inte kan tänka mig att göra. Tycker om när det händer något eller inte på rätt sätt.

Om den jag söker!
Jag söker den som är villig att förstå, som har en drivkraft och är ärlig i sina avsikter och som kan värdesätta utbytet av tankar och goda råd. Någon som är rak och intresserad av att ge och ta.
Vad vill jag göra med dig
Det är svårt att säga, beror alldeles på personen i fråga. Ibland är det tillräckligt att prata, ibland att göra något roligt eller intressant. Sådant visar sig efterhand.

Vilken kontakt är jag öppen för IRL – Träffas och umgås, Brevkontakt här på sajten, Chatt, Träffas på tu man hand, Träffas flera och hitta på nåt kul
Etniskt ursprung Europeisk
Önskad relation Vänskap, Endast vänskap, Onlinevän / Chattvän

Läs gärna min blogg:

miamiamia.bloggplatsen.se

http://miamiamia.bloggplatsen.se

 
Mia

Mia

18 maj 2015 01:49

Min hjärna fungera inte som den ska! Har svårt att skriva och hittar på saker och ting m.m

Jag är utvecklingstörd och jag fungera inte som alla andra!

http://miamiamia.bloggplatsen.se

Sara Modigh

18 maj 2015 01:52

Hur många gånger ska man behöva säga att man inte ska stjäla från andra?

 
Mia

Mia

18 maj 2015 01:58

Jag fatta trögt och jag fungera inte som alla andra. Har en hjärnska!

Min hjärna fungera inte som den ska! Har svårt att skriva och hittar på saker och ting m.m

Jag är utvecklingstörd och jag fungera inte som alla andra!

http://miamiamia.bloggplatsen.se

Sara Modigh

18 maj 2015 02:02

Det gör ju inte att det är okej för dig att göra precis som du vill.
Det är inte okej att stjäla och kan du inte skriva själv så ta bort din blogg.
Du har inget inom bloggvärden att göra om du inte klarar av att skriva och inte kan skilja på mitt och ditt.
Jag har sagt flera gånger att jag inte vill att du tar mina inlägg från mig.

 
Mia

Mia

18 maj 2015 02:09

Det ska du fan skita i! Jag har lika rätt att skriva m.m

http://miamiamia.bloggplatsen.se

Sara Modigh

18 maj 2015 10:13

Jag har inget emot att du skriver, men det gör du ju inte. Du kopierar det som andra har skrivit.
Vill du skriva så skriv en ursäkt för att du stulit. Det är ju en bra början.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se