En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 23 juni 2013

Skuggfolk

Av Sara Modigh - 23 juni 2013 00:45

Något som jag inte vet om jag pratat om någon gång tidigare är "skuggfolket".

Det är ett fenomen som jag i princip ALDRIG pratar om. Kanske för att det skrämmer mig så extremt mycket. 

I perioder av mitt liv har jag kunnat se det som jag kallar skuggfolket. 


Skuggfolket är skuggor av människor som bara jag kan se. Jag har många gånger vaknat av att skuggan av en man i hatt står böjd över sängen och tittar intensivt på mig. Men i samma stund skuggan inser att jag sett honom försvinner han i tomma intet. 

Jag har även sett en liten pojke titta in på mig genom fönstret på min balkong.


Mannen med hatten har följt mig sedan jag var tretton år. Då såg jag honom nästan dagligen, nu är det inte ofta längre. Bara under perioder av mycket stress, dålig sömn, depressiva episoder och vid mycket ångest. 


Trots att skuggfolket varit en del av mitt liv i snart tio år så vänjer jag mig aldrig av känslan av att bli iakttagen och att se en svart skugga som lurar.


Jag vet att skuggfolket inte kommer att skada mig. MEN jag är livrädd för att bli skrämd av dem. 

För skrämd det blir jag. 


Tänk dig själv att du bor ensam, och helt plötsligt står det en främmande människa i ditt hem. Man blir rädd. 


Varje gång det händer mig känns det som jag ska få en hjärtattack. Jag är så rädd och på helspänn att jag inte vågar titta ut på balkongen när det börjar bli mörkt ute. Ett tag var de så illa att jag inte vågade gå ut på balkongen själv. 


  

När jag ser dessa skuggfolk så vet jag inte vad jag ska tro. För mig är de en verklighet precis som om jag har ett oönskat husdjur.  Jag kan känna deras närvaro , jag kan se dem i ögonvrån. Jag kan inte ta på dem, men jag kan känna känslan av att det är någon där. 

De försvinner så fort så har bara en vag uppfattning av vilka de är.  En ledsen orolig man, ibland är han arg. Jag vet inte om han vill skada mig eller skydda mig. Men han har förföljt mig i många år. Det började när jag var tretton med att jag kunde känna en närvaro utanför mitt fönster. Jag mins också känslan av att vara förföljd. Jag var rädd när jag var ute i mörkret. Första gången? (en av de gånger som jag minns) jag såg skuggan med hatten var en mörk kväll när jag var ute. Jag kände mig för följd och jag sneglade mig över axeln. Jag såg en svart skugga bland mörka träd, och när jag skulle titta noga var skugga borta. 

Jag har också minnen av mannen i hatten stå bakom min dörr när jag bodde hemma hos mamma. 

Det är också han som brukar stå böjd över mig när jag sover.


Den andra skuggfiguren som jag sett flera gånger är en ung pojke, Han känns som en pojke som har mycket hyss för sig. Han har ett elakt grin i sitt ansikte och utstrålar en känsla av illvilja. Det känns som han vill skada mig, skrämma mig och få mig att må dåligt. Jag kan känna hans skadeglädje då han skrämt mig.  Det är han som brukar vara på balkongen. 


Jag har bara tagit upp detta med psykiatrin två gånger, för när jag inte känner dem i min närhet så vägrar jag tro på att det överhuvudtaget hänt. Jag försöker förtränga dem. Känns lite som att om jag berättar om detta kommer de låsa in mig för evigt. 

Men jag berättade på BUP när det först började. Då kallades det för Paranoia eller förföljelsemani. Men man förklarade inte vad man menade med det, eller vad det innebar. Jag har fortfarande ingen aning vad de menade och ingenting om detta står nämnt i de journaler som jag fått läsa.


Andra gången jag pratade om detta och mina andra "syner" som jag haft, var med min förra psykolog, hon ansåg att det kunde röra sig om "gränspsykoser" som hon kallade. Det vet jag inte så mycket om vad det är heller. Men fick förklarat hur hon menade i alla fall. Hon sa att jag har så kraftig ångest att jag förlorar verklighetsuppfattningen och glider in i en slags psykos. Känner mig inte särskilt bekväm med att prata om just denna delen av mitt liv.


Men det känns ändå befriande att ha skrivit ut en så stor hemlighet här. Det känns för mig lite som ett friskhetstecken att jag kan börja inse att dessa tankar eller vad det nu är, är en del av min psykiska ohälsa och inte faktiskt ett folk som förföljer mig. Fast de skrämmer mig fortfarande. Hur gör man för att inte låta sig skrämmas av skuggfolk?


 
 
Frugnu

Frugnu

23 juni 2013 08:57

Oj så långt och modigt skrivet. Tänkte läsa vidare i bloggen.
Kram

http://www.frugnu.blogg.se

Sara Modigh

23 juni 2013 16:28

Tack :)

 
Anette

Anette

23 juni 2013 10:21

Hej Sara (Jakob vet vem jag är. :) )
Först tänkte jag att det kunde vara ett verkligt fenomen då du nämnde att den ena kommit när du mått som värst, att det kunde vara någon skyddsängel. Men det stämmer inte med om båda du ser sprider otrygghet omkring sig och framstår som elaka. Det skulle kunna vara av den typen som kännt på sig att du mår dåligt och därmed klistrat sig fast på dig därför... Men det kan ju också vara hallucinationer av den typen som psykiatrin påstår, men har du aldrig fått det utrett?

http://www.netza.se/blog

Sara Modigh

23 juni 2013 16:27

Hej, Jag vet vem du är med :)
Jag har i perioder trott att detta kan vara andar som på något sätt fastnat vid mig, men ju "friskare" jag är desto mer känns de som hjärnspöken framkallade av extrem ångest.
Jag har haft svårt att få utredningar överhuvudtaget. Min läkare på BUP ansåg att barn inte skulle ha diagnoser och när jag började på vuxen psykiatrin så gjordes en utredning där de konstaterade att jag hade Asperger, efter de verkar de nöjda och vill inte utreda mer.

 
Ingen bild

Therese

29 oktober 2013 07:42

Hejsan!!! Har du någon gång varit i kontakt med ett medium??? Tycker du skulle ta kontakt med ett medium som kanske kan hjälpa dig så du får klarhet i vad det kan vara om det är hjärnspöken eller om du har dessa med dig från andra sidan ! Hos ett bra medium behöver du inte vara rädd för att bli klassad som galen eller att du ska bli inlåst. Jag tycker du skriver mycket braoch intressant ! Kramar Tessa

Sara Modigh

29 oktober 2013 13:49

Tack för tipset :)

 
Nina

Nina

11 november 2013 15:03

Hej! Bläddrar igenom din blogg lite, och detta skrev du ju om för flera månader sen. Men var bara tvungen att berätta att det du beskriver påminner om "sömnparalys", som du kan googla o läsa mer om, om du vill. Kram!

http://soyghurt.blogg.se

 
Ingen bild

Emma

12 april 2014 02:25

Gillade din blogg grymt mycket! Vill bara säga att jag ser dem också. Jag går på psyk och så, men jag vet att dessa inte är påhittade. Jag är övertygad om att dessa är andar. Dels för att både mamma, pappa och farmor också ser och känner dem. Som skuggor precis som du beskriver.
Jag har hört liknande historier som din. Och är som sagt övertygad om att det inte är påhittad eftersom jag hade en med mig hela hela tiden. Det var min morfar som dött i alzheimers.
Så jag tror jag är galen på många sätt, och sjuk. Men inte vad gäller det här.

Sara Modigh

12 april 2014 12:31

Nä det är svårt att veta. Själv upplever jag oftast detta när jag varit väldigt stressad eller haft mycket ångest. Min psykolog kallade det för gränspsykos. Hon sa att kroppen är under en sådan psykisk stress att man börjar hallucinera.

 
Ingen bild

Daniel H

18 maj 2014 06:06

Hej. Har upplevt dessa entitys i många många år. Samt vanliga spöken. Jag bodde i ett hus i örkelljunga där svarta skuggor kom in i sovrummet o tittade på mig. Rörde vid mig tills jag upplevde paralyserad. Var även andra spöken där som ryckte i dörrhandtag inne i huset mm. Hade jag inte flyttat så hade jag bränt ner det. Men som du skrev så är de inte farliga. Jag gjorde så att jag sade hej o sedan sade jag att du inte är välkommen idag. Det funkade, de lämnade då. Detta gjorde mig stark så att jag inte längre blir rädd av dem trotts att jag sett att deras ögon ibland är röda eller gula.. Utanför kyrkogårdar ser jag dom ibland, springer mellan träden. Men inget oroligt där inte.tror ibland att de är väktare Lycka till. Mvh Daniel

Sara Modigh

18 maj 2014 13:35

Som tur är så ser jag dem allt mer sällan. Har märkt att jag mest ser skuggor när jag är väldigt stressad under lång tid.

 
Emma Backlund

Emma Backlund

14 november 2014 11:16

Anledningen till att du ser skuggfolk när du mår sämre är för att dom lever på negativ energi. Det finns olika grader av skuggfolk och en del kan skada dig. Det bästa man kan göra för att försöka bli av med dom är att använda salvia. Nu är inte jag ett proffs så du får ta det jag säger med en nypa salt men jag vet att salvia ska fungera.

http://www.dufattarinte.wordpress.com

 
malin

malin

8 december 2015 12:28

har varit med om "liknande" själv.. att jag har vaknat mitt i natten och "känt" mej iaktagen..och då sett en man stå i fotändan och stirrat på mej.. har alltid blivit rädd och dragit täcket över huvet. har berättat detta för min mamma dom gånger jag varit med om det..
men jag har faktist aldrig tänkt så långt att det kanske är "hallucinationer" eller psyket som spökar?!.. man tänker lixom att nä så sjuk är jag inte så jag ser i syne.. :( vette fan man kanske skulle nämna det till läkaren nästa gång man är där? eller ska man vara tyst om det så man inte blir helt "galen" förklarad? ja, jag vet inte...

http://www.pittkvist.bloggagratis.se

Sara Modigh

8 december 2015 18:58

Jag tror att det du beskriver att du ser något precis när du vaknar till är ett helt fenomen som uppstår när man fortsätter drömma fast man har vaknat. Hjärnan hänger inte riktigt med i uppvaknandet ibland.
Hypnopompa hallucinationer kallas det och är ingenting som är farligt om det sker vid enstaka tillfällen.

Om du oroar dig över detta så tycker jag absolut att du ska prata med din läkare om det.
Berättar man inte om problemen man har kan man inte heller bli hjälpt.

 
Ingen bild

Linnea

23 mars 2016 04:25

Hej du jag måste bara skriva till dig även fast tråden är så gammal,när jag var 3 år gammal hade jag mardrömmar bokstavligen varje natt jag minns så tydligt hur någon stog över min säng och andades på mig,jag minns att jag skulle springa till mamma på övervåningen men jag fick inte bena gav vika och känslan av att man blir så rädd att man inte kan springa någonstans jag minns så väl en stor svart skugga som sträckte sig och drog ner mig var som att han sög all kraft ur mig jag är livrädd varje dag men allt detta försvann när jag fyllde 6 men sen när jag var 13 och bodde hos fosterfamilj tror jag att den rörde mig jag vill aldrig uppleva det igen jag låg bara still och kunde inte röra mig personen i min dröm var en kvinna och hade röda ögon det var som om någon höll fast mig riktigt hårt och jag kunde inte röra mig på 10-20sek och jag var i sånt chock tillstånd att jag skrek på hjälp men kunde inte ens göra det vilka dom än är så gillar jag det inte jag vet inte vad jag ska säga hela den här grejen just freak me out

Sara Modigh

23 mars 2016 09:13

Ja, det är verkligen en väldigt obehaglig upplevelse och förmodligen ännu värre när man är barn och kanske inte inser att det bara är en dröm som håller sig kvar.
När min mamma gick bort hade jag många sådana drömmar och det är verkligen inte roligt även om man vet att det inte är på riktigt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Torsdag 6 sept 03:01

Vem är jag ens? Är detta mitt liv? Är det såhär det ska vara?    Jag vill bara fly från allt, försvinna... Men hur mycket jag än flyr kan jag inte springa ifrån livet. Livet som jag så innerligt hatar, jag avskyr allt med det. Den ständiga ån...

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se