Ibland läser man sådana där saker som ger en känsla av att vilja slita sitt hår i ren frustration, för att sedan gå vidare med att riva ut ögonen rätt ur ögonhålorna bara för att slippa se all dumhet samlat på ett och samma ställe. 

Kommentaren till den här statusen är precis en sådan sak som får mig att känna på det viset.

"Tycker det är meningslöst att gå till sådant"
Jaha ja, så du tycker alltså att det är meningslöst att sjuka människor går till vården som är inriktad på just deras problematik för att få hjälp med sina problem? 

Eftersom du tycker att det är meningslöst för personer med psykiska problem att gå till en psykolog,

tycker du då också att det är meningslöst för en cancersjuk att gå till en onkolog?

Tycker du att det är lika meningslöst för mig som är MS-sjuk att träffa min neurolog angående de problem jag har på grund av min ms, som du tycker att det är för mig att gå till psykiatrin och träffa en psykolog för mina psykiska problem?

Är det enligt dig meningslöst för människor med diverse blodsjukdomar att söka hjälp hos hematologen?

Tycker du att det är helt meningslöst för personer med hjärtproblem att se en kardiolog?

Eller är det så att det enbart är en av alla avdelningar på ett sjukhus du anser att det är meningslöst att gå till, och i så fall hur kommer det sig? 


 "tycker folk borde ta tag i sig själva och vända sig på rätt håll."
Skulle du förmedla det där budskapet till någon som är förlamad? Att det är bara att ta tag i sig själv och börja gå. Förmodligen inte, för du inser att det inte fungerar så. 
Att vara drabbad av psykisk ohälsa är ett allvarligt tillstånd som i många fall kräver professionell hjälp för att kunna ta sig vidare. Psykisk ohälsa skördar fler liv per år än vad till exempel bilolyckor gör, och självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna hos ungdomar. 

Det handlar inte om att bara "ta tag i sig själv", det handlar om att överleva, kunna bearbeta och anpassa sig efter livets förutsättningar.

Något som är otroligt svårt och för många kräver livslång behandling. 

"Har aldrig känt att det varit svårt att hålla sig själv på topp oavsett milstolpar eller annat som påverkar livet."
Ja men grattis till dig då, vilken tur du har som inte drabbats av svår psykisk sjukdom.

Faktum är att så många som 25% av Sveriges befolkning beräknas någon gång under sin livstid drabbas av någon form av psykisk ohälsa.

Kanske du ska börja se dig själv som lyckosam och ta vara på ditt liv, istället för att se ner på de som haft oturen att bli mycket sjuka.

Du erkänner själv att du aldrig haft svårt att hålla dig på topp, det innebär att du inte har någon insikt i hur det är när man har någon form av psykisk ohälsa. Du vet inte hur det är att känna den där tyngden som gör varje liten uppgift blir helt omöjlig. Du kan inte förstå hur det känns när bara tanken på att gå upp ur sängen för att kissa gör att du börjar gråta för att det känns som ett projekt lika stort som att bestiga Mount Everest. Du förstår inte känslan av skammen att ligga där i sin egen avföring för att man inte klarat av att gå på toa, just för att den psykiska sjukdomen har dig i ett så hårt grepp att du inte klarar av livet. 

Du inser inte hur svart allt blir, du förstår inte hur det känns att  inte ha något hopp. Du kan inte ens föreställa dig hur mörka tankarna blir och hur maktlös man är i den situationen. 

Så förslagsvis kan du ju ta dina milstolpar och köra upp någonstans där solen inte skiner, för det handlar inte om dina jävla stolpar!


"Säger inte att jag är en perfekt människa, långt ifrån!" 
Nej, du är definitivt inte en perfekt människa, det tror jag inte någon är. Men det betyder inte att man inte kan sträva efter att bli den bästa versionen av sig själv. Av vad jag har sett i denna kommentar har du mycket att jobba på. Till exempel att arbeta bort din okunskap kring psykisk ohälsa.  

"Men att om man verkligen försöker kan man göra vad som helst."
Det där är ju en av de största lögnerna som existerar, för vi kan inte göra vad som helst bara för att vi vill. Jag kan försöka hur mycket som helst att få min mamma att uppstå från de döda. Men bara för att jag verkligen vill det så betyder det inte att det någonsin kommer fungera. Jag kan inte bli frisk från min MS hur mycket jag än försöker, och lika lite kan jag bli av med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men det betyder ju inte att jag inte kämpar.
Det är en väldigt nonchalant attityd att gå runt och säga sådär, för många kämpar och kämpar bara för att hålla sig vid liv. Vi kämpar för att få livet att fungera och vi gör allt för att få en så bra tillvaro som möjligt.

Slutligen så vill jag bara säga det att jag tycker att det är hemskt att det finns en sådan negativ syn på att ta hjälp från psykiatrin. Jag vet att det är många som aldrig vågar söka hjälp, just för att skammen är så stor. En skam som kommentarer som denna bidrar med att hålla vid liv. 

Det du bidrar till genom att skriva sådana där saker kan faktiskt leda till att människor som verkligen behöver hjälp inte söker den. 

På SPES hemsida kan man läsa att det sker ungefär femtontusen självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer som gör dessa försök är det bara ungefär hälften som faktiskt söker hjälp, och den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är just på grund av skamkänslor.
Så även om det för dig kanske kändes som en oskyldig kommentar kan den få förödande konsekvenser.

Jag fick en kommentar igår och den skrämmer mig, det känns alltid lite jobbigt när man får den sortens kommentarer från personer som hotar med att ta sitt liv, för då känner jag mig alltid personligt ansvarig för vad som sen händer. Ni kanske inte tänker på det, men ni lägger ert liv i mina händer och jag är absolut inte kapabel att rädda någon från sig själv. 

Men jag vill ändå säga några ord till dig som skrev den här kommentaren och jag väljer att göra det öppet i bloggen i förhoppningen om att du och kanske andra i samma situation kan se det här innan det är försent.

Du lämnade ingen kontaktinformation alls så jag vet inte hur jag ska kunna nå fram till dig annars. 

     

Det är en väldigt gripande text du skrivit och jag känner verkligen din frustration och känsla av maktlöshet. Du har gjort allting rätt men det går ändå inte som du vill, och anledningen är så tråkig som att det är en hård arbetsmarknad.

Så trots att du har alla rätt så finns det femtio andra med samma rätt som också söker det där jobbet du vill ha, och den allra största delen av alla dessa sökande kommer bli precis lika besvikna som du över att de inte fick det där jobbet.

Men jag förstår absolut din besvikelse, nu när du kämpat dig igenom dessa utbildningar för att kunna få jobb och det känns som om det hela var förgäves. Jag kan verkligen förstå hur onödigt allt måste kännas och hur frustrerande det är.

Men om du, som du säger i texten är knappt trettio år så har ju livet knappt ens hunnit börjat för din del.

Jag vet många i din ålder som fortfarande pluggar och söker jobb. Det är faktiskt inte alls många har hela livet färdigt innan de är trettio. Så det betyder ju inte att du måste ge upp allt bara för att du inte fått ditt drömjobb än.

Du har satt upp ett mål för dig själv som har visat sig väldigt svårt att uppnå, men det innebär ju inte att man måste ge upp om hela livet för det.
Jag förstår att du vill ha ett jobb inom det du har utbildning för, men tyvärr är det så att allt fler får jobba med annat än det dem utbildade sig till.
Livet är orättvist, tro mig, jag vet!

Men ibland får man släppa vissa drömmar och acceptera livet för vad det är. 

Ett jobb är ju trots allt bara ett jobb och det finns saker som är betydligt mycket viktigare än att ha "just det där jobbet". 

Du beskriver ju att du vill göra rätt för dig, betala tillbaka den utbildning du fått och ge tillbaks till andra. 

Men det finns fler sätt att ge tillbaka till samhället än att betala av sina studieskulder. Du kan ju till exempel engagera dig ideellt i något som hjälper utsatta människor. Att hjälpa människor i nöd tycker i alla fall jag är väldigt viktigt.

Sen vet man ju aldrig, ett av de där "jobben du kunde fått av att hoppa av gymnasiet" kanske blir det bästa som hänt dig? Så varför inte prova på några av de där jobben och se vad som händer innan du ger upp.

Jag vet att jag sa strax innan jag fick min MS-diagnos att jag skulle ta mitt liv om det var Multipel skleros jag hade.

Men när jag fick allt svart på vitt så bestämde jag mig för att ändå kämpa.

Jag föreställde mig att bli drabbad av MS utöver allt jag redan kämpade med skulle ta kol på mig och jag trodde verkligen inte att jag skulle klara av det. Men nu har det gått två år sedan jag fick diagnosen och jag mår så mycket bättre nu när jag har fått rätt behandling och mitt liv överlag har blivit bättre än någonsin tidigare.

Men visst mitt liv ser inte alls ut som jag hade tänkt mig, likväl lever jag och gör det bästa möjliga av situationen.

Ibland måste man anpassa sig och tänka om när livet inte går i den riktningen som man önskar.

Jag tror att vi alla har drömmar som aldrig går i uppfyllelse och vi har alla våra egna svårigheter som vi måste tampas med. 

Livet handlar om kompromisser, vi kan inte få allt.

Men för dig är det ju ändå inte försent. Du är bara i början av dina år som arbetsför och har fortfarande många år framför dig där du kan jobba. Även om du i några år framöver kanske behöver jobba med något du inte hade tänkt dig från början så innebär ju inte det att du om tio-femton år kanske har det där jobbet du verkligen vill ha. 

Enbart tiden kan utvisa vad som kommer hända i framtiden, men ger du upp livet nu kommer du aldrig få veta vad som skulle bli av ditt liv.

Du skriver också att du antar att andra inte vill att du ska leva, men tror du verkligen att hela samhället är i maskopi mot just dig för att få dig att ta ditt liv? Vad skulle vara syftet till det? Vad skulle "andra" vinna på det? 

Jag vet att du har det tufft just nu och att dina känslor tagit överhanden, men jag lovar dig att dina motgångar inte är en del av en stor ond plan för att förstöra ditt liv. 

Du måste försöka hitta de delarna i ditt liv som du vill leva för, du måste ha fler mål och drömmar, försöka göra saker som du blir glad av och som får dig att må bra. 

Du måste försöka hitta livsglädjen igen. Snälla du, lova mig att du försöker!

Du har gett mig en liten liten inblick i ditt liv och jag vet ju egentligen inte mycket om dig. Men jag vill tro att detta meddelandet var ett rop på hjälp för att du innerst inne inte vill ha det så här. Jag tycker verkligen att du borde söka hjälp. Ta kontakt med en kurator eller psykolog i ditt landsting som kan hjälpa dig. Någon som är utbildad och som vet hur de kan gå till väga för att hjälpa dig. För du förtjänar verkligen att få hjälp.

Livet behöver inte kännas så som du upplever det nu, det kan alltid bli bättre om man ger det tid och gör det bästa man kan av situationen.  

Jag har varit där du är nu, en tid då det kändes som att avsluta sitt liv är enda utvägen. Men det finns alltid lösningar på problemen även om det kanske inte känns som det just nu.

När jag gjorde mitt självmordsförsök så kunde jag inte se något ljus alls. Men trots att jag fortfarande har samma psykiska ohälsa som då och dessutom även behövt genomgå att förlora en förälder och få en allvarlig diagnos som Multipel skleros så är jag otroligt glad att jag inte lyckades. För då hade jag ju aldrig fått uppleva det fina och bra med att leva. 

Kan du tänka ut tre saker som är värt att leva för? 

Mina tre är familj och vänner, skratt och tv-serier, men man kan ju välja precis vad man vill. Vad tycker du är roligt? 

Jag hoppas verkligen att du finner den hjälp du behöver och att du lyckas ta dig ur dessa mörka tankar och känslor. 

Jo, det där har man ju hört förr.

Det är många som använder vart man har skurit sig som något slags bevis för om "man bara självskadar för att få uppmärksamhet eller ej".

Men jag lovar dig att när man sitter där, så otroligt djupt ner i sitt dåliga mående så är det sista man tänker på vem som kommer se och hur det kommer tolkas. Det enda man tänker på är att få ett stopp på helvetet man upplever.

Att skära sig på underarmarna är enkelt för att det är lättåtkomligt och det går snabbt och lätt att komma åt. Man kan gå i heltäckande kläder men ändå få in något vasst under tröjärmen.

För att självskada någonstans så att det inte syns kräver planering och det är sällan något man har när det krisar.

För det är ju ofta i en kris som behovet att självskada uppstår.  

Jag har vuxit upp med mitt självskadebeteende och underarmarna har tagit den största delen av det för att man behöver inte klä av sig naken för att komma åt. 

När jag första gången självskadade så var jag sex år gammal och hade ingen aning om hur det skulle sluta och hade aldrig någonsin hör talas om självskadebeteenden.

Mitt självskadebeteende eskalerade från att nypa och riva till att slå och bita, och att bita sig själv någon annanstans än på underarmen är väldigt svårt så redan väldigt tidigt i början av mitt självdestruktiva beteende blev just armarna väldigt mycket den del som jag skadade, och som också därför blev ett vanligt val i fortsättningen. För det var ju just smärta i armarna som jag lärt mig att förknippa med känslan av frihet som självskadandet gett mig. 

Så även om jag självskadade på andra ställen så kändes det aldrig lika bra som på armarna eftersom det var där jag i början "lärde in" att smärtan skulle fokuseras på. 

När suget efter självskadorna kommer så är det en abstinens som ilar och kliar under huden på armarna och då handlar det inte alls om dig och vad dina ögon kan råka få se efteråt.

För trott eller ej, allt handlar faktiskt inte om dig!

Jag skiter fullständigt i din uppmärksamhet om den riktats till mina självskador, jag kunde inte bry mig mindre om vad en random idiot tycker, tänker, känner och så vidare om mina självskador. 

Jag har aldrig och kommer aldrig att uppskatta några kommentarer från främlingar som handlar om mina ärr.

Jag vill inte ha sympati, jag vill inte ha någon som tycker synd om mig, jag vill inte ha frågor om varför, jag vill inte höra hur dumt det är och jag vill inte höra om dina obildade åsikter om det.

Och vadå " de som skär sig är bara ute efter uppmärksamhet"?
Vad är egentligen den där magiska uppmärksamheten som man alltid hör så mycket om?

Vad tror ni händer? Att man skär sig lite i armen och får ett slavfölje av uppasserskor som smörar för en dygnet runt?
Eller "what's the big deal" liksom?

Eller är det det faktum att det finns de som har så svårt att nå ut med hur dåligt de mår att de i ett desperat försök att få hjälp från vården gör en självskadande handling som är så otroligt fruktansvärt och hemskt? Så hemskt att vi måste sprida den informationen vidare och varna alla runtomkring så att de som självskadar totalt ignoreras av allt och alla?

Att prata om ett tabubelagt ämne som att må psykiskt dåligt i ett samhälle få fullt av fördomar och oacceptans är jävligt svårt. 

Så vad i hela friden är det som är så hemskt med att det finns ett fåtal personer som självskadar som ett rop på hjälp för att de inte kan förmedla sin inre smärta och sitt dåliga mående på något annat sätt.

Det angår ju inte dig ändå så du behöver ju inte bry dig?

Det är upp till personer i den omedelbara närheten och sjukvården att se till att personen får hjälp, så bara blunda och gå vidare istället för att leka viktigpetter och basunera ut hur alla som självskadar bara gör det för att få uppmärksamhet. Detta enbart baserat på dina obildade, fördomsfulla och, om jag ska vara helt ärlig, rätt egocentrerade teorier om hur det är att ha ett ett självskadebeteende.

Så vill jag tillägga en sak till, jag är mer än bara mitt självskadebeteende så istället för att fokusera på mina ärr kanske ni kan ta och lära känna personen bakom ytan, se mig i ögonen ooch lär känna mig istället för att dömma mig efter min sjukdomshistoria!

Vad är det första du tänker på när du hör ordet psykopat?

Jag gissar att många av er tänker på en man till att börja med, en rätt läskig och elak sådan.
Antagligen våldsam och kriminell.

En annan tanke man kan ha är att det är en jobbig och irriterande människa som är helt dum i huvudet och har helt sjuka värderingar. Någon som man tycker är en psykopat.

För just "psykopat" är en sådan där grej som har blivit ett skällsord.  

Ungefär såhär:

Den här kommentaren där psykopat används flitigt såg jag härom dagen i ett kommentarsfält.

Den kom som ett svar på en kommentar som löd så här:

"Måste vara jobbigt att vara så jävla bitter som du är. Puss och kram på dig!"

Att kvinnan som i princip skrev "vad bitter du är" skulle vara psykopat på grund utav den där kommentaren är ju bara helt befängt. 

Bara för att någon gör något du finner olämpligt, elakt eller dumt så gör det inte personen till psykopat.

För hur ser egentligen verkligheten ut?

En stor del av de som är drabbade av psykopati är män, och många av dessa män blir våldsamma, kriminella och kanske använder sig av droger. Men det är också många som med sin charm och målmedvetenhet manipulerar sig till höga chefspositioner. 

En psykopat vet vad han vill och gör allt för att nå dit. Så den där jättetrevliga mannen som är så charmig kan lika mycket vara psykopat som den där galna yx-mördaren som tidningarna skriver om. 

Att vara psykopat är ju inget som man kan rå för, inget man själv kan kontrollera och det är ju egentligen väldigt liten en grupp människor som faktiskt är drabbade av psykopati på riktigt.

Vad är egentligen psykopati?

När man är drabbad av psykopati har man en oförmåga att förstå och särskilja känslor. 

Det innebär att den drabbade har svårt att identifiera och beskriva egna och andras känslor, vilket leder till en nedsatt empati.

Psykopati är ofta förknippat med oförmåga att behålla en anställning och inblandning i konflikter på arbetsplatsen. Missbruk och kriminalitet är vanligt, detta delvis beroende på att en av de dominerande särdragen för en psykopat är brist på impulskontroll.

Psykopati finns egentligen inte som en enskild diagnos utan det är en psykisk störning som kan ingå i ett flertal olika diagnoser, bland annat Antisocial personlighetsstörning, Narcissistisk personlighetsstörning, Borderline personlighetsstörning, Histrionisk personlighetsstörning och så vidare. 

Alla dessa personlighetsstörningar ger ju personen som är drabbad massor av olika problem och ibland är psykopati ett av problemen. 

Så bara för att du stöter på någon som du tycker uppför sig dumt, säger något elakt eller är otrevlig så gör det inte personen till psykopat!

Och när man säger DAMP, ja vad tänker ni på då? 

Ett barn som har svårt med motoriken och har lättare koncentrationssvårigheter?

Ni kanske tänker på barn som bråkar eller kanske på någon som ni tycker är jätteknäpp, utåtagerande och jobbig?

Eller så kanske ni tänker på frustration och ilska som ibland uppstår "Jag får DAMP på det här"

Eller när något inte fungerar som det ska:

DAMP har så länge varit ett slit och släng-ord så dess riktiga betydelse sedan länge suddats ut i vårt språk.

För vad är egentligen DAMP och vad innebär det?

DAMP är för det första en neuropsykiatrisk diagnos som står för "Deficits in Attention, Motor control and Perception",  vilket sammanfattar diagnosen rätt bra. Nedsättning i koncentrationsförmågan tillsammans med nedsatt motorik och nedsatt förmåga att tolka sinnesintryck.

Man kan säga att DAMP är som ADHD med motoriska och perceptuella svårigheter.

Det handlar alltså inte alls om att saker inte fungerar och/eller att man blir irriterad på något. 

Och på tal om att bli irriterad, så såg jag även den här kommentaren:

"Du har någon slags Borderline eller?"

Det baserar du på att hon säger ifrån när du beter dig som ett svin?

Det är stor skillnad på att ha borderline och att ha skilda åsikter. 

Borderline är en personlighetsstörning som kännetecknas med att den drabbade har väldigt intensiva känslor och ofta svänger i sitt humör. Detta leder till många impulsiva beslut.

En person med Borderline kan också se sig själva som helt igenom värdelösa eller onda. De kan känna sig illa behandlade eller missförstådda. Känslor av att vara uttråkad och tom inombords är också vanliga och självdestruktivitet finns hos många som är drabbade. 

Det handlar alltså inte om att någon är lite arg eller irriterad på dig när du säger dumma saker.

Bara för att ni har en hätsk diskussion med olika åsikter innebär det inte att den andra har en psykisk diagnos för oftast är faktiskt ilskan eller irritationen människor känner befogad.

Har du någonsin tänkt på det?

Oavsett om personen som du tycker är dum, konstig, elak(eller vad det nu är) har diagnos eller ej så är det inte relevant. Människor kan bli arga, upprörda, frustrerade och säga konstiga eller elaka saker med eller utan diagnos och diagnosen är väldigt sällan anledningen som ligger i grund till det som sagts. 

Att skylla på att en person man gjort arg eller ledsen har en psykisk diagnos är bara ett sätt att frånta sig själv sitt eget ansvar för hur man behandlar sina medmänniskor.

Och att uttala sig på det där sättet, att "diagnostisera" människor som man tycker är dumma leder enbart till fördomar och förtryck mot en redan utsatt grupp i samhället. 

För människor med psykisk ohälsa ÄR en stigmatiserad grupp. De uppfattas av många som aggressiva, farliga, elaka, galna, konstiga och behandlas också där efter. 

Det är ju inte så konstigt när jargongen är som den är. När människor använder diagnoser som ett sätt att kränka människor eller diagnostisera deras oönskade beteenden. 

Jag vet att jag förmodligen pratat om det tidigare i bloggen. Men just det där med att människor "diagnostiserar" andra med psykiska diagnoser och problem när de anser att en person gjort något fel är något som jag tycker är för jävligt.

Det enda som händer är att diagnoser får dåligt rykte. Precis som psykopati, DAMP, ADHD, Asperger, Borderline och så vidare har fått och det leder enbart till att människor som är drabbade av dessa problem på riktigt utsätts för fördomar och förtryck. Det gör också att diagnoserna och problemen man kan få av dessa diagnoser trivialiseras och okunskapen inför dessa diagnoser är skrämmande låg.  

Att använda psykiska problem som punchline eller ord som man slänger sig med lite hur som helst på skoj är att sparka nedåt. För många som är drabbade av dessa problem har det väldigt svårt i livet.

Dessa diagnoser är inga skämt, det är inga ord till för att få dig att framföra en poäng, det är är inga skällsord och det är definitivt inte din rättighet att slänga om kring dessa diagnoser hur som helst utan att tänka på de som faktiskt är drabbade av psykisk ohälsa och hur dina ordval påverkar dessa individer. 

Vi glömmer att det faktiskt finns personer som lever med dessa problem och kämpar med det dagligen.

Människor som utöver de psykiska problem de drabbats av även måste kämpa sig igenom fördomar och okunskap.

När man är drabbad av psykisk ohälsa så döms man på förhand och det man döms efter är diagnosen man har, och det som människor associerar till det ordet som de hört och de sammanhang de hört det i. 

För även om du kanske inte tänker på det så har vi alla människor en väldigt stark associationsförmåga.

Hör vi ett ord i ett specifikt sammanhang tillräckligt många gånger börjar vi associera den situationen med det ordet. 

DAMP till irriterade och frustrerade människor, ADHD till bråkiga killar, Psykopati till alla som begår hemska brott eller är elaka, Borderline till tjejer som blir arga eller Asperger till kufiska personer, 

och så glömmer vi människorna bakom dem riktiga diagnoserna. 

Jag är bara en av många som är drabbad av psykisk ohälsa och jag vet av egen erfarenhet hur det känns att bli dömd efter ord som folk inte förstår och bara förknippar med dåliga saker för att det bara är i samband med dåliga saker som de hört ordet. 

Jag är inte det du associerar med ett ord eller dina fördomar, så döm mig inte efter din okunskap!

"28 percent had “definite, highly probable or possible” autism" haha jaa, så kan man ju också formulera sig när man vill få något att låta som något det inte är. Det står ingenstans i texten hur många som faktiskt hade en Autismspektrumtillstånds-diagnos

Det som de säger är ju snarare att det fanns en möjlighet att 28% skulle kunna ha en sådan diagnos, inte att de faktiskt har det. 

Om man dessutom kikar lite i rapporten som statistiken kommer ifrån ser man att en stor del av de 28 procenten även överlappar in i andra riskfaktorer så som psykologisk stress och/eller huvudskador. 

Tittar vi på annan statistik så är ju risken att bli mördad av en psykiskt sjuk främling när du spatserar på gatan i lugnan ro väldigt liten.

Tillsammans med Mikael Rying, kriminolog vid Länskriminalen i Stockholm, har Martin Grann, som är professor i psykologi och Kriminalvårdens forskningschef, tagit fram siffror på hur många vansinnesdåd som faktiskt inträffar i Sverige. Om man definierar vansinnesdåd som dödligt våld utan något rationellt motiv, och där det inte finns någon relation mellan gärningsman och offer, så har det bara inträffat 13 sådana händelser mellan 1990 och 2006 – alltså mindre än ett fall per år.

Det är alltså mycket större risk att du blir mördad i ditt hem av din sambo än av en "psykiskt sjuk galning på stan".   ( http://www.mikiagerberg.se/?page_id=32 )

Kollar vi ännu mer på statistik så ser vi i en studie som gjorts på nästan 500 personer skrivna i Stockholm, som genomgått en rättspsykiatrisk utredning åren 2000 och 2001. Så hade två tredjedelar antingen en missbruksdiagnos eller hade varit berusade vid gärningstillfället. Så det är ju främst när svår psykisk sjukdom och missbruk sammanfaller som riskfaktorn ökar för dessa individer att begå ett våldsbrott.

Tittar man på det dödliga gatuvåldet, ser man att 63 procent av gärningsmännen druckit alkohol och 40 procent var konstaterade alkoholmissbrukare.

Unga män är överrepresenterade i våldsbrott men man behandlar ändå inte varje alkoholpåverkad ung man som en potentiell mördare och sprider skräck på samma sätt som man gör med psykiska sjukdomar. 

 (Statistik från "Bakom vansinnet – forskare om psyke, våld och rädsla")

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Och om man vänder på det istället. Hur många av alla med den där diagnosen begår faktiskt sådana här brott? 

År 2014 konstaterades 87 fall av dödligt våld i Sverige, låtsas vi att det är hundra istället och att alla har en enskild förövare så har vi om vi ska tro på statistiken du lämnade om att 28% av de dömda för mord "hade" en Autismspektrumtillstånds diagnos så har vi 28 personer som har diagnosen och har begått brott. 

Det är 28 personer av 60000 som har en diagnos inom autismspektrumet. 28 personer som får representera en hel folkgrupp, låter inte det lite fel?

För att ge en bild av hur få det är i kontrasten så titta på detta dokumentet. Varje punkt motsvarar en individ och endast de röda är de 28 personerna.

https://drive.google.com/file/d/0B6c0D6dn2MlxNFpoVWFXOXdRX1k/view?usp=sharing

Sen så har jag inte sagt att det inte kan finnas någon enstaka individ som kan få en besatthet av att döda. För det är ju klart att det kan hända precis som att en annan individ kan bli besatt av att meka med bilar och en tredje blir besatt av att lära sig allt om katter. Skriver även det i mitt blogginlägg "Visst att några extremt fåtal kanske blivit det(besatta av att döda) men att generalisera så och dra alla över en kam på det viset är det så bra?" 

Och jag står fast vid att det leder inte till något bra att generalisera en så stor grupp människor som redan är utsatta och många är rädda för helt i onödan. Psykiskt sjuka är en stigmatiserad grupp människor där det i samhället redan existerar extremt mycket okunskap och rädsla och det måste ju motverkas för att psykiskt sjuka ska få det så bra som möjligt och kunna vara mer av en värdefull del i samhället, vilket så klart inte kommer gå om man blir behandlad som en potentiell mördare och folk ständigt är rädda bara för att man har en diagnos.

Media är en viktig del i hur vi lär oss och bildar uppfattningar och när media då sprider en bild som inte representerar verkligheten utan bara spär på fördomar och rädslor så måste man säga ifrån ibland. 

Ta det här exemplet från hjärnkolls hemsida:

• I genomsnitt skrivs det om ”rättspsykiatrisk undersökning” eller ”sinnesundersökning” i samband med rättegångar i 3 600 artiklar under ett år över hela landet. Antalet personer som i slutändan faktiskt genomgår en rättspsykiatrisk undersökning är ungefär 550 per år.

Detta sprider ju en bild av att var och varannan människa som begår ett brott är drabbad av någon psykisk sjukdom, men det är ju som du ser ändå väldigt få av vad som rapporteras som faktiskt ens genomgår en rättspsykiatrisk undersökning när allt kommer omkring.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Sen säger jag inte att personer med psykisk ohälsa INTE begår brott, för visst gör de det.

Psykisk ohälsa kan vara en riskfaktor, precis så som att stress, huvudskador, missbruk, tidig brottsdebut, om mamman har rökt under graviditeten, att vara alkoholpåverkad eller vara ung man är riskfaktorer för att begå brott.

Har heller inte sagt annat än att hälften av alla som begår brott faktiskt inte har några diagnoser så påstår ingenstans att det inte finns personer med psykisk sjukdom som begår brott.

Det jag säger är att den bilden som media förmedlar är dålig och ur proportion och bilden av den psykiskt sjuka mördaren inte behövs spridas mer d¨det är väldigt överdriven. 

För om du faktiskt tänker på hur extremt många det är som har en psykisk diagnos och hur få det är av dem som faktiskt begår sådana här brott inser du inte då det dumma i att dra alla över en kam?

Det gör bara att en redan stigmatiserad grupp blir mer stigmatiserad. Det sprider bara mer okunskap, skräck och förtryck som egentligen är helt obefogad.

Sättet de pratar på som att en diagnos gör någon till en potentiell mördare representerar inte hur verkligheten ser ut för det finns betydligt många fler med diagnosen som inte är potentiella mördare.

Enligt BRÅ så anmäldes 63 procent av de konstaterade fallen av dödligt våld 2014 i något av storstadslänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne.
Menar du då att det är okej att jag går ut i tv och säger "ja, Han är Stockholmare och de brukar döda ofta" som att varenda stockholmare är en potentiell mördare?
Tänk sen också att stockholmare skulle vara en stigmatiserad och utsatt grupp i samhället som är utsatta för fördomar som gör att de inte blir behandlade väl och detta är just en sådan kommentar som späder på de fördomarna ännu mer.

Tycker du inte då att det är totalt onödigt att generalisera på det viset? För precis som att alla stockholmare inte ska representeras av de fåtal stockholmare som mördar ska ej heller Autister representeras av de fåtal Autister som mördat.

Bilden av den psyksjuka mördaren är redan så djupt rotad i alla att det knappast behövs upplysas mer om. Så fort något händer så spekuleras det om diagnoser hit och dit innan man ens hittat mördaren och då är diagnoser helt oväsentliga för allmänheten.

På kriminalvårdens hemsida kan man även läsa detta; "Autismspektrumstörningar
Två studier har undersökt kopplingen mellan autismspektrumstörningar och brottslighet. Den första
studien, baserad på register, hade en framåtblickande, longitudinell design och kontrollerade för familjära faktorer fann att personer som diagnosticerats med autismspektrumstörningar i barnpsykiatrin inte hade någon ökad risk för att dömas för våldsbrott ett antal år senare[25]. Den andra undersökningen baserades på självrapporterade tvärsnittsdata och fann en ökad risk för uppförandestörning (psykiatrisk definition av barn och ungdomskriminalitet) och självrapporterat drogmissbruk[24]. Vidare fann man ett litet genetiskt överlapp mellan autistiska drag och uppförandestörning samt drogmissbruk. Sammantaget är det möjligt
att autistiska drag (drag som tillhör sjukdomsbilden men vars karaktär och svårighetsgrad inte når upp till den nivå som krävs för en full diagnos) ökar risken för ungdomsbrottslighet och missbruk men att de som diagnostiserats med autismspektrumstörningar inte har förhöjd risk för våldskriminalitet."

http://www.kriminalvarden.se/globalassets/publikationer/forskningsrapporter/7063_orsaker-till-kriminalitet---sammanfattningsrapport.pdf

Det jag vill säga är att en riskfaktor är en riskfaktor och inget annat och det är mycket mer komplext än att bara säga att den diagnosen gör att man kan bli fixerad vid att mörda för det finns oftast betydligt många mer faktorer som spelar in.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Känns som om detta blev ett väldigt långt svar och jag väljer därför att publicera det på min blogg ifrom av ett inlägg istället för att jag tycker att detta är något som fler borde få ta del av. 

Det är otroligt viktigt att motarbeta bilden av att alla med psykisk sjukdom är farliga och potentiella brottslingar för om man ska titta på alla riskfaktorer som finns så är alla potentiella brottslingar i slutändan. Så sluta sprida skräck, fördomar och okunskap om psykiska diagnoser.

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Skrollade igenom Facebook lite slött medans jag låg och kollade på tv och så såg jag det här inläggen på en sida om att må psykisk dåligt och det väckte mycket tankar och känslor. 

Jag har många gånger fått höra liknande saker sagt till mig personligen och jag tror att det är många som känner igen sig i det. 

Så fort man pratar om att man inte mår bra så gör man det antingen för att man är en gnällig person som tycker synd om sig själv eller för att man vill ha uppmärksamhet och vill att andra ska tycka synd om en. 

Lägger även märke till kommentaren om att "de som har diagnoser och mår dåligt på riktigt" ska fortsätta kämpa.

Kan man inte må dåligt utan att ha en diagnos?

Jag har flera diagnoser och jag mådde ändå bra mycket sämre innan diagnoserna sattes.

Jag var lika sjuk, hade samma problem om inte fler då trots att jag inte hade fått papper på det. 

För det är ju det en diagnos är. Ett jävla papper med en beskrivning om vilka symtom man uppvisar sammanfattat i ett enda ord. 

Inlägget blev borttaget innan jag han kommentera och det var ju skönt på sitt sätt. Men jag hade ändå velat fråga hur hon tänkte när hon skrev det där. 

Jag menar, Tror hon inte att de som "grinar varje dag" mår dåligt? Det är väl fruktansvärt onödigt att skriva på det där viset?

Vad vinner man på att skriva sådär liksom?

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Ibland känns det som om människor bara går med i grupper för att skapa bråk och slå ner på de som är sjuka.

Känns nästan som om det blivit lite av en sport att provocera och såra människor som mår dåligt och redan har det kämpigt nog. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Nä, det är en tröttsam attityd måste jag säga och man kan ju inte annat än förvånas över att det finns så många människor som har så taskig människosyn trots att vi ändå lever på tvåtusentalet. 

Ta din tidsmaskin och åk tillbaks dit du kom ifrån. 

© Sara Modigh - En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Jaha, då har hysterin börjat. Man ska gå på ena dieten efter den andra och det ska tränas, tränas och tränas. Allt för att nå den där strandkroppen.

För ve och fasa om man inte har den snyggaste kroppen någonsin när man ska bada?

Jag har inte någon platt mage, inte smala lår, ingen fast rumpa och inga magrutor överhuvudtaget. 

Jag är så trött på den där hysterin med att man ska ändra sin kropp bara för att kunna åka och bada på sommaren. Jag menar varför åker man och badar? Är det bara jag som åker dit för att BADA och inte visa upp min snygga kropp och titta på och bedöma andras kroppar? 

Men ja, det är kanske så att jag är annorlunda. För kroppar bedöms hela tiden. Runt om kring oss så värderas man efter sin kropp och man ska ständigt graderas utifrån skalor efter hur snygg man är, vad som är snyggt och vad som är fel. Man ska hela tiden värderas efter hur "knullbar" man är. 

Det spelar ingen roll om man är ett dugg intresserad, man ska ändå vara snygg nog att  knullas för annars är man en dålig människa. 

Ett inte helt ovanligt scenario. En man som ska försöka få mig att ändra mig till det HAN tycker är snyggt för att jag ska bli "snygg nog" att knullas. Jag menar VARFÖR i hela friden skulle jag bry mig?

Jag har väl inte hår under armarna för någon annans skull och jag skulle aldrig hela mitt liv raka mig bara för att behaga någon annan!   Allra minst någon random människa på nätet.    

Dessutom så är jag redan gift så om du vill knulla mig eller inte spelar absolut inte någon som helst roll :) 

Ja, jag har gått upp i vikt, jag är hårig och mina badkläder är något försmå. Men vet ni vad?

DET SKITER JAG I!

Det är dags att ta tillbaka rätten till sin egen kropp. Min kropp är bara min och det är jag som bestämmer över den!

Dina kroppsfixerade åsikter betyder ingenting för mig. Jag går på stranden för att bada, ha roligt, att svalka mig och umgås med familj och vänner. 

Jag blir så förvånad när jag ser vuxna människor sitta och skamma andras kroppar. Jag kan verkligen inte förstå varför man gör sådant. 

När jag tänker på personer som sitter och tisslar och tasslar om andras kroppar så går mina tankar alltid till tonåringar så när vuxna människor beter sig på det viset så tycker jag det är så konstigt. 

Det är ett så omoget beteende. 

Stör min kropp dig så finns det en väldigt enkel lösning. Vänd bort ansiktet eller slut det som kallas för ögonlocken. Att blunda är faktiskt väldigt underskattat kan jag tycka. 

Så om ni inte tål att se en människa i badkläder så blunda nu!

Det här är jag, precis så som jag ser ut just nu. 

Jag är inte smal och vältränad, Jag har ingen fint brunbränd hy och jag har inte rakat bort ett enda hårstrå från min kropp. 

Det är så här jag ser ut. Jag är en blek, tjock liten tjej med tydliga spår av ett dåligt mående. 

Jag skämdes länge så mycket att jag aldrig vågade åka och bada både på grund av min vikt och på grund av mina ärr. 

Jag lade alldeles för mycket vikt på vad andra tyckte och tänkte om mig eller ja, snarare om min kropp. 

Men jag har insett att vad någon annan tycker om mig grundat på vad de tycker om min kropp inte har någon betydelse så länge jag själv trivs och mår bra. 

Det finns så mycket viktigare saker i livet än att ha en snygg modellkropp. 

Alla människor är så mycket mer än bara det yttre och jag tycker synd om människor som är så snabba med att döma någon annan bara för att de inte är snygga nog. 

Vad spelar det för roll om mina lår går ihop, om jag är blek eller har håriga ben och armhålor så länge jag trivs och mår bra?

Kasta bort alla ideal och mål och gå och bada!

Låt inte drömmar om en annan kropp få dig att skjuta upp ditt liv. Lev nu med den kropp du har!

Man vet aldrig när din tid tar slut så uppskatta att du faktiskt kan åka och bada på sommaren. 

Sen jag fick Multipel skleros så har jag fått en helt annan syn på livet. Vi måste verkligen leva varje dag för man vet inte hur morgondagen kommer att se ut. 

Så dra på dig dina badkläder och åk iväg och bada med just din beachkropp så mycket som du bara vill och kan. Jag hoppas att jag kommer få en lika bra sommar som förra året med massor av bad och skoj.