En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under april 2014

Av Sara Modigh - 6 april 2014 12:45

 


Vad innebär det för dig att ha drabbats av psykisk ohälsa? (Alltså hur påverkar det ditt liv, umgänget med andra människor osv)

För mig har det inneburit en hel del begränsningar och svårigheter i vardagen. Det påverkar mig på det sättet att det som för någon annan är något enkelt som man inte ens reflekterar över, för mig kan kräva full koncentration och nästan uttömma hela mitt förråd på energi. Det krävs mycket planering så att jag kan spara energi till vissa moment och även planera in stunder då jag kan återhämta mig. Jag lider av en ångestproblematik och för mig kan ångesten bli helt lamslående och fullständigt handikappande. Detta har lett till att jag isolerat mig under många och långa perioder för att försöka återhämta mig från den ständiga ångesten. Det i sin tur har ju lett till att jag inte har många relationer kvar. Jag klarade inte min skolgång och hoppade av skolan strax efter högstadiet. Egentligen gav jag väl upp långt tidigare än så. Men eftersom det är skolplikt i Sverige så gick jag i skolan även om jag var borta 90 % av tiden på grund utav min ångest och mina depressioner.

Jag är idag diagnostiserad med Asperger, ADD, GAD med panikångest och Atypisk depression så allt jag gör i vardagen influeras av dessa diagnoser.
Mitt största problem är just ångesten och den hjärntrötthet jag upplever vid för många intryck. Jag blir väldigt snabbt uttröttad om det är mycket ljud, ljus eller rörelse runt omkring mig.
Mina depressioner har påverkat mig mycket och jag upplever en tyngd inom mig som gör det omöjligt för mig att göra saker. Jag ligger som fastnaglad i min säng under ett svart tungt moln som drar mig djupare och djupare ner i sorg och mörka tankar.
Något som påverkar både mig och personer i min närhet är att jag har väldiga svårigheter att hantera mina känslor. Jag kan om jag haft mycket stress, hjärntrötthet eller ångest vara extremt labil. Jag kan gå från att skratta ena sekunden till att gråta i nästa för att sedan fem sekunder senare vara så rosenrasande att jag ibland tror att jag i ren ilska skulle kunna skada både mig själv och/eller någon som råkar komma i min väg. 
Mig själv har jag ju tyvärr skadat många gånger. Redan vid sexårsåldern började jag självskada för att försöka hantera min ångest. Det tog väldigt lång tid att komma ur självskadeträsket och i dag är det ett och ett halvt år sedan jag hade mitt sista återfall.


Vilken information och vård fick du vid insjuknandet?

Jag var bara 6 år gammal då de första symptomen på att allt inte var som det skulle började bli påtagliga. I början var det ingen som förstod vad det rörde sig om så det blev många turer fram och tillbaka till olika läkare. Min ångest visade sig främst i att jag mådde illa, hade ont i magen och fick spänningshuvudvärk. Så jag var på vårdcentralen ofta. Där hittade man ju självfallet inga fel och det tog några år innan man fattade beslutet att kontakta BUP.
 
Jag var vid första kontakten vid BUP fortfarande väldigt ung så jag fick ingen information överhuvudtaget. Vården bestod att jag fick träffa kuratorer, psykologer och psykiatriker i varierande täthet allt från 2 gånger i veckan till en gång i månaden, ibland var det även uppehåll på flera månader. Men tillslut var jag alltid tvungen att komma tillbaka. Detta pågick från jag var runt 10 år fram till jag fyllde 18 och flyttades till öppenpsykiatrin där jag går än idag.
På BUP fick jag väldigt många mediciner utskrivna och jag upplever att jag blev övermedicinerad. 

 


Vilket bemötande har du fått av personal inom psykiatrin och samhället? Någon speciell situation du kommer ihåg som varit extra negativ och någon extra positiv?
För mig var hela min tid på BUP väldigt negativ. Jag upplevde inte att jag fick någon hjälp eller att jag togs på alvar. Läkaren jag hade var av den ståndpunkten att det inte är bra att sätta diagnoser på barn. Detta ledde såklart till att jag inte heller kunde få någon hjälp av skolan (där det krävdes diagnos för att extra resurser skulle kunna kallas in). Jag fick inte heller någon som helst förståelse från omgivningen. Jag kallades lat, bortskämd och fick gång på gång höra att jag skulle ”skärpa till mig”.
Jag har många skräckupplevelser från BUB. Men en av de värsta var från ett tillfälle då jag 12-13 år gammal ligger inlagd på BUP:s avdelning. Jag har inga diagnoser, men äter massor med mediciner (för medicin var tydligen inte fel att ge till barn). En av männen som jobbade där uppträdde väldigt hotfullt och pratade om att barn som jag borde få stryk så vi skärper till oss. Han sa att han aldrig skulle tolerera att hans barn var så lata och bortskämda som jag var (eftersom jag skolvägrade var jag tydligen lat och bortskämt och inte sjuk).

Hela miljön på denna avdelning var väldigt hotfull i stämningen vilket gjorde mig väldigt illa till mods och den upplevelsen påverkar mig än idag för det var så traumatiskt för mig.
När det kommer till positiva saker är det inte mycket jag kan komma på.
Men det finns en sak och det är att min psykolog som tyvärr sa upp sig för två år sedan är den enda som någonsin lyssnat på mig. Hon såg också till at jag kunde få vård i hemmet vilket har varit nödvändigt för att jag ska kunna få någon psykiatrisk vård överhuvudtaget. Tyvärr är ju detta inget som egentligen är ”godkänt” så i och med att hon slutade så har jag inte kunnat ha någon psykolog då det inte finns någon annan som kunde/ville ta över efter henne. Så idag står jag utan psykolog och har inte fått någon som helst kontakt från psykiatrin på sex månader då min arbetsterapeut gick på pappaledighet.
 
Anser du att du fått tillräckligt med stöd och hjälp? Om nej, vad saknar du, vad hade du önskat fått stöd eller hjälp med?
Jag önskar främst att jag hade fått mina diagnoser redan när BUP tillkallades när jag gick i låg-mellanstadiet istället för att det skulle dröja tills dess att jag var 20 år gammal innan utredning startades och diagnoser kunde sättas.
Jag önskar också att jag hade fått mer förståelse och respekt av alla vuxna som jobbade med mig som barn. Framför allt hade jag önskat att jag inte hade blivit så övermedicinerad att hela min tonårstid + några år in i tjugoårsåldern blev helt förstörda av mediciner och dess biverkningar.
Jag saknar också att någon skulle hoppat in och berättat allt vad de kan erbjuda och på vilket sätt de skulle tro att det skulle hjälpa mig.
Överlag upplever jag att jag inte fått någon information om något utan att jag har behövt leta fakta och information om allt själv vilket fått mig att känna mig väldigt ensam och oförstådd.  

Vad anser du kan göras bättre inom hela psykvården?
Jag anser att psykiatrin behöver mer resurser. Mer personal, mer pengar, bättre behandlingar och det behövs mer respekt och förståelse, samt att det behövs mer tillgång till hemsjukvård även för psykiatrisk vård. För är man så sjuk att man inte kan ta sig till psykiatrin får man ingen hjälp. Jag anser också att det är på tok för långa väntetider och det är dumt att det bara är den som är frisk nog att kämpa för att få vård som faktiskt får vård. Idag hamlar de som är för sjuka för att kämpa om vården utanför och får ingen hjälp.
 
Vad tycker du ett professionellt förhållningssätt ska vara inom vården?
För mig är det viktigaste att känna att personen jag pratar med lyssnar och försöker förstå. Just hela grejen med att saker ska gå professionellt till kan jag ibland uppleva som strikt och stelt, vilket lätt kan leda till att vården följer rutiner istället för att titta på vad som är bäst för patienten. Men något som är viktigt för mig är att tystnadsplikten hålls. Jag tycker det är viktigt att man som patient ska känna sig trygg i att ingen utomstående ska veta att jag får vård där, att ingen vet vilken vård eller behandling jag får, vilken diagnos jag har eller på annat sätt får veta detaljer som jag själv inte valt att berätta.
 
Tycker du att du blir bemött annorlunda pga din vårdhistoria inom psykiatrin?
 
Ja, det tycker jag. För mig har det handlat mycket om att den somatiska vården aldrig lyssnar på mig när jag har några fysiska problem. Ringer man till vårdcentralen med ett fysiskt problem har det vid flertalet tillfällen hänt att jag inte kan få en tid med hänvisningen ”Det är nog bara lite psykiskt, det går över snart”. Det gick så långt att jag under förra året då jag var alvarligt dålig kom in i rullstol då jag förlorat förmågan att gå. Jag träffade en läkare som sa till mig ”Det är ångest”, Nej sa jag då. Detta är definitivt inte ångest. Jag har levt med min ångest i tjugo år så jag vet hur det känns!
Men detta ville hon inte lyssna på utan hon fortsatte med att dumförklara mig med att ångest kan ändras och att jag inte kunde veta om det var ångest eller inte. Sedan sa hon ”Jag har sett i dina journaler att du har Sobril hemma. Gå hem och ta dem”.
Jag fick söka hjälp vid 4 eller 5 tillfällen innan en läkare äntligen tog mig på alvar och ja fick en remis för utredning. Det tog över ett halvår med svåra problem innan jag tillslut kunde få diagnos. Det var INTE ångest utan Multipel Skleros. Idag har jag många problem på grund av min MS som jag kanske inte hade behövt ha idag om bara bromsmedicin hade kunnat sättas in tidigare. Jag han få minst 3 skov under tiden som jag kämpade för att bli trodd.


Av Sara Modigh - 5 april 2014 14:40

Hur lär man sig hantera sin smärta? Jag har väl ganska mycket insett att den smärtan jag har nu förmodligen aldrig kommer försvinna då den funnits med mig i snart ett års tid. 

Det var ju runt påsk förra året som min MS verkligen bröt ut ordentligt och det var någon gång då som jag började få dessa känselstörningar. I början var det mest myrkrypningar, en känsla av värme och att huden kändes bortdomnad. Efter ett tag övergick det till att mest brännas och pirra lite grand. 


I natt ville inte pirrrandet gå över. Jag vet inte varför men förut har det bara kommit när jag gör något fysiskt och sedan försvunnit när jag lagt mig och vilat ett tag. Men nu pirrar det mest hela tiden. Idag är det dock lite bättre än igår. 


Jag har också mycket starkare känsla av att huden bränner än vanligt. Det känns som om jag varit ute i solen och bränt mig. Det svider och känns varmt och brännande. Man kan likna smärtan lite med "tusen nålar" känslan (ni som inte vet vad tusen nålar är så är det när man vrider huden på armen som man vrider ur våra kläder). 

Det är obehagligt och störande och jag börjar få svårt att ignorera det. 


Hur gör man för att hantera kronisk smärta? 


Just nu känner jag mig också väldigt ensam. Det känns som om det bara är jag och min smärta. Det finns inget som kan distrahera mig själv från mina krämpor när jag sitter ensam hela dagarna. 

Ibland vet jag verkligen inte vad jag ska ta mig till!


Snälla kan någon ta bort min smärta eller komma hit och distrahera mig!


Av Sara Modigh - 4 april 2014 12:00

Jag vet inte hur mycket jag kommer hinna blogga under april. Nu är det mindre än en månad kvar tills jag gifter mig och det är mycket att stå i just nu. 

Jag börjar känna mig nervös nu. Den där ångesten som brukar komma inför stora fester med mycket folk börjar smyga sig på. Men jag måste erkänna att jag trodde ångesten skulle vara större vid det här laget. Jag har haft mer ångest inför att fira jul eller gå på andras bröllop. Det visar ju hur långt jag kommit i min kamp mot sjukdomen. 
För några år sedan hade jag aldrig klarat med all denna stressen och pressen med att planera bröllop. För det är jobbigt. Det är grymt stressigt och det är så mycket som måste göras, som man måste tänka på och det kommer hela tiden upp nya saker som man inte tänkt på som kan ta mycket tid.


Som här om dagen till exempel. Då kom vi på att vi måste pilla av alla etiketter från vattenflaskorna vi köpt. Det var ju en historia i sig. Det visade sig bli ett jätteprojekt.

Limmet från etiketterna ville verkligen inte försvinna. Vi lade alla flaskorna i blöt och skrubbade och skrubbade med en nagelborste men det hjälpte ju inte alls. 
Så vi fick gå vidare till att försöka skrapa bort limmet med den slöa sidan av en vanlig kökskniv. Men det bara smetade ut limmet över hela flaskan i stället. 
Jag trodde jag skulle bli vansinnig!

Tillslut fick vi hämta Svinto och vi satt i två timmar och skrubbade och skrubbade med det där svintot och tillslut var limmet borta från alla 10 flaskor. 


Så på det projektet försvann ett par timmar som vi inte hade planerat skulle försvinna. 


Det känns som att vi fortfarande har en hel del kvar att göra. 


Just nu sitter jag och försöker släppa tanken på den förra klänningen, för det går inte att ha den längre. Jag fick köpa en ny och den ser helt annorlunda ut. Men men. Nu blir det som det blir!


Allt blir inte alltid som man tänkt sig och det är ändå något jag måste öva på att kunna ta. Så då får väl detta bli ett utmärkt tillfälle!


Av Sara Modigh - 3 april 2014 16:36

OMG! Vet inte ens hur jag ska skriva så ont gör det!

Har precis varit hos barnmorskan och är om något ännu mer övertygad om att jag inte vill föda barn. För gör det såhär ont att bara trycka in en liten plastgrej i livmodern hur ont gör det inte då att trycka ut en hel jäkla unge!

Har precis vart och tagit bort min p-stav och satt in en spiral istället.

Båda delarna gjorde ap-ont för när jag hämtade ut Emla krämen på Apoteket sa de att den skulle sitta på i en halvtimme för då gav den bäst effekt.
Men när vi kom till barnmorskan så sa hon att det skulle ha suttit på i TVÅ timmar.
Sedan så står det i bipakssedeln på Saroten att man måste informera att man tar den om man ska få lokalbedövning, men det står inte varför. Så vi fick skära ut P-staven utan bedövning. Det var inte det trevligaste jag varit med om men det var inte det värsta idag. För fy farao vad obehagligt det var att få spiralen insatt. Nu har jag typ värdens mensvärkskänsla i magen och känner mig helt skakig i hela kroppen.

Blir att ta det lugnt i dag. Så får se om jag orkar med MS-träffen som skulle vara i kväll. Ska lägga mig och vila nu en stund och hoppas på att det blir bättre.

Av Sara Modigh - 2 april 2014 13:15

Jag har läst en bok som heter "Panikångest och Depression" och den är skriven av Christian Dahlström

 

Christian Dahlström drabbades av panikångest och depression efter sin morfars död. 

Han säger själv att han valde att skriva denna boken för att väcka debatten och få fler människor att få förståelse för vad psykisk ohälsa egentligen är. 

Precis som jag upplevde Christian en del fördomar och säger i en intervju att om han inte hade drabbats så skulle han förmodligen haft samma fördomar själv. 
Han vill med hjälp av denna boken sprida kunskap om psykisk ohälsa som faktiskt är en av våra vanligaste folksjukdomar i dag. 

 

Jag rekommenderar verkligen denna boken till alla. oavsett om du själv är drabbad eller om du har en anhörig som är drabbad. Mer kunskap gynnar alla!

 

Boken är fylld med nyttig och användbar information om till exempel hur och var man kan söka hjälp.

Var man kan prata med andra drabbade och vad man kan göra om man inte är nöjd med in vård. 

 

Boken är också väldigt lättläst så även jag som många gånger kan ha lite svårt att sitta och läsa långa texter tycker att denna boken går väldigt bra att läsa. 

Boken är indelad i många korta stycken vilket gör det lätt att beta av lagom stora "portioner" av boken utan att känna att man måste sluta mitt i någonting och det passar mig med lite koncentrationssvårigheter alldeles perfekt. Det finns också ett tydligt och bra register som gör det lätt att hitta det du söker vilket är väldigt bra.

 

 

Jag tror att denna boken passar den som precis fått en diagnos eller en anhörig som vill lära sig lite mer om hur psykiatrin fungerar, lära sig lite mer om panikångest eller depression och lära sig hur olika behandlingar funderar.

Boken är fylld med bra fakta som är viktig att veta oavsett om man själv är drabbad eller om det är en anhörig sjuk blivit sjuk. 

 

 

Av Sara Modigh - 1 april 2014 13:45

Bilderna talar ju egentligen för sig själva om vad det är för ett samhälle vi lever i och på vilket sätt man ser på kvinnor.


Allt fler tjejer växer upp med en problematisk självbild och det är inte svårt att förstå varför när man kastar några blickar runt om i media och tittar på hur kvinnor många gånger framställs.


Sexismen i media är idag så vanligt förekommande att man många gånger inte ens reflekterar över de nakna tjejerna som "säljer" öl, parfym, slipsar, dörrar, lägenheter, sängar, gitarrer eller vad det nu kan vara. 


Jag tycker det är fruktansvärt att det blivit en sådan norm men "sälj grej med tjej" att man inte ens hörjer på ögonbrynen när det är nakna tjejer på bild istället för en bild på en mobiltelefon , när det är just en mobil man försöker sälja.


Det känns också om att bilderna bara blir mer och mer utmanande just eftersom ingen längre reagerar. Så man måste hela tiden dra det ett steg längre för att sticka ut och få personer att titta en gång extra. 



Hur många skulle vilja att deras sjuåriga dotter kollar på porr räcker upp en hand!


Hallå, någon?


Ja, en där borta i hörnet kanske men inte mer än så.


Jag tror att majoriteten av människor inte vill att barn i förskoleåldern ska gå in på porrsidor och titta. 

Men fortsätter det så här kommer det ens vara någon skillnad på porrbilder och reklam tillslut?


 



Redan idag utsätts barn för dessa sexualiserade bilder av kvinnor från morgon till kväll och det påverkar alla.

Det finns så otroligt många tjejer som mår dålig över att de inte är tillräckligt sexiga. För som tjej är väl att vara sexig det enda som betyder något eller?


 




Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards