Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Många gånger har jag fått frågan hur det är att leva med psykisk ohälsa och hur det påverkar mig i vardagen. Men det finns liksom inget enkelt sätt att förklara hur det är att leva med det.

För det är ju ett genomgående problem som påverkar precis allt i mitt liv.

Det påverkar mig från det att jag vaknar på morgonen med ångest och gråt i halsen, för att jag verkligen inte vill eller orkar gå upp ur sängen, tills det är dags att sova och jag ligger där i sängen och inte kan somna för att ångesten och alla mörka tankar fortfarande ligger över mig. 

För att ni ska få en inblick i hur en helt vanlig dag ser ut för mig så bjuder jag in er till att läsa den här bloggserien som handlar om hur min psykiska ohälsa påverkar just mig.  

Del 3

När Jakob kommer hem från jobbet så frågar han, "Hur har du haft det idag"

och jag svarar "Det har väl vart bra".

"Vad har du hittat på hela dagen då?", fortsätter han med att fråga.

"Jag mest har suttit vid datorn och kollat lite på tv" svarar jag, för jag vill ju inte tynga honom med allt som jag mått dåligt över.

Sen kommer frågan som jag fruktar, frågan som skär som en glödgad kniv rakt in i hjärtat "Postade du brevet som jag bad om?"

"Nej, jag har inte orkat med det idag" Svarar jag och känner hur hjärtat sjunker. Jag känner mig så fruktansvärt dålig. Det var en enda sak jag skulle göra och ändå så klarade jag det inte.

Hur rutten och värdelös kan man vara som människa? Jag förtjänar att kastas ut på gatan och ligga ute i ett hörn och ruttna någonstans för jag är en så usel varelse. Ett patetiskt patrask som inte är värd ett skit.

Ovetandes om mina tankar fortsätter Jakob "Men om vi skyndar oss så hinner vi posta det på vägen till affären" 

Även fast jag vet att det ekar tomt i kylskåpet så hoppades jag ändå att vi inte skulle behöva handla just idag. Men jag vet ju att det måste göras. Så jag reser mig upp för att klä på mig medan Jakob plockar undan lite i köket. 

Jag står där och rotar i garderoben och känner mig bara mer och mer frustrerad. Det finns ingenting att klä på sig. "Den där tröjan sticks, den ser jag tjock ut i, Jag måste ha något som döljer armhålorna, den tröjan sitter åt för hårt kring överarmarna, den där är för liten, den där är för stor"

Gaah vad jobbigt detta är!

Ingenting känns bra. Jag är för tjock och ful för alla mina kläder. Jag orkar inte mer!!

Till slut drar jag på mig en klänning och ett par strumpbyxor och Jakob står redo att åka. Jag blir så stressad att jag inte vet vad jag ska ta vägen. 

Jag är kissnödig men vågar inte gå på toa för jag vet ju att han väntar på mig och att vi måste hinna posta det där jävla brevet som jag inte förmådde mig att göra tidigare. Jag klandrar mig själv igen över att jag är så dålig och inte klarade av det. 

Är du klar att gå? frågar Jakob

"Ja, jag ska bara ta på mig mina glasögon. Kan du lägga ner min mobil i väskan så länge?"  Säger jag samtidigt som jag koncentrerar mig för att inte låta honom se hur dåligt jag mår. 

För om någon annan kan se hur illa det är så blir det för verkligt och det vill jag inte. Så länge jag kan hålla allt inom mig kan jag åtminstone låtsas som om allt är bra.

Vi går ut genom dörren och beger oss till affären. Eftersom det blev lite bråttom när vi skulle iväg så glömde vi att skriva ner vad vi skulle köpa. Så när vi väl är i i affären känner jag mig helt vilsen och min hjärna känns helt tom. "Jag måste komma på vad vi ska ha!", tänker jag panikslaget. Jag blir så stressad att jag inte kan komma på något alls. Min hjärna har slutat fungera. Precis så som den alltid gör så fort jag utsätts för minsta lilla press. Jakob pratar om något men jag kan inte riktigt tolka vad han säger. Jag försöker koncentrera mig på vad som måste handlas för om vi glömmer något kommer Jakob säkert be mig att passa på att handla det på Willys imorgon medan han är på jobbet, och det känns redan nu dömt att misslyckas. 

Jag tycker inte om att misslyckas. Det är det värsta jag vet!

Stressen byggs upp i min kropp och kläderna jag har på mig skaver och är obehagliga. 

Det sitter en lapp precis i ryggen och det känns snarare som ett rakblad än en liten tygbit. Det är så frustrerande och snart kan jag inte tänka på något annat än den där lappen och hur obehaglig den är.

Jag vill bara hem så jag kan slita av mig klänningen. Jag står inte ut en sekund till!!!

Precis samtidigt frågar Jakob vad jag vill ha till middag men jag har verkligen ingen aning. Jag kan inte tänka alls, så Jakob kommer med några förslag men ingenting låter bra. Bara tanken på maten gör att jag mår illa. Det känns som om jag ska spy när jag tänker på maten. 

Jag förstår inte varför, men det är samma sak varje gång man ska bestämma vad man ska äta. Allt får mig att må illa och även om jag är jättehungrig så finns det inget som jag vill äta. Till slut, efter många om och men så kommer man på något som känns okej och som jag tror att jag kommer klara av att äta. 

Vi går runt i affären och plockar på oss allt vi behöver och vid köttdisken så stöter vi på en bekant och vi står och pratar ett tag. Jag skrattar och är trevlig precis som vanligt. Ingen skulle kunna gissa att jag mår så dåligt att jag flera gånger om dagen tänker på döden som utväg. Personen vi pratar med säger något om att jag ser så pigg och glad ut. "Tack", säger jag samtidigt som jag tänker, "Bra, det är ju det som är mitt mål, ingen ska få se hur det verkligen är" Jag gömmer mig alltid bakom en mask av leenden och skratt.

Vi pratar lite ytligt och personen fortsätter med att säga att det är roligt att se att allt går så bra för mig "Snart kommer du nog kunna börja jobba" säger personen

"Ja kanske det", svarar jag glatt samtidigt som jag tänker "Jo visst, säkert..Det är ett under att jag ens tog mig upp ur sängen i morse och ett mirakel att jag står här och pratar. Jag har gråtit och mått dåligt hela dagen för att jag har varit tvungen att gå och posta ett brev, och gissa vad? Jag klarade inte av att posta det där jävla brevet. Men visst ett jobb klarar jag säkert av det är ju mindre press och stress än att gå och posta ett brev. Eller hur?" 

Men jag fortsätter att le och skratta som ingenting, för det är det enda skyddet jag har. 

Efter några minuters pratande säger vi hejdå till den bekanta vi träffat på och vi fortsätter att plocka på oss allt vi kan komma ihåg att vi behöver under veckan.

Det är så mycket ljud och rörelser över allt. Min hjärna känns helt mosig för det är alldeles för mycket intryck överallt. Jag orkar inte med att bearbeta allt som händer runtomkring mig. Hela affären börjar snurra och det blir svårt att gå. Alla människor som rör sig runt mig får mig att bli förvirrad. "Vilket håll ska jag gå åt, var är jag någonstans?"

Jag börjar bli väldigt trött nu, jag måste hem.

När vi är på väg mot kassorna säger Jakob något om att ha glömt smör så vi måste gå tillbaka hela vägen igen. "åh, jag orkar inte" tänker jag och säger till Jakob "jag väntar här vid kassorna".

När jag står där helt själv i affären känner jag mig så utblottad och ensam. Jag är livrädd att någon ska komma fram och säga något till mig. Jag får ont i magen av nervositet och det känns som en evighet innan jag ser Jakob komma gåendes med ett paket smör i handen. 

När vi betalat och gått ut till bilen känner jag mig helt färdig. Man skulle kunna tro att jag precis sprungit ett maraton så slut känner jag mig. Jag har ont i hela kroppen och mentalt är jag så utmattad att jag knappt kan bilda ord längre.

Vi åker hem så att vi kan börja med maten för det börjar bli dags nu.

Hela bilresan hem sitter jag helt apatiskt och stirrar ut genom fönstret. Jag är tacksam över att det är en tyst bilresa för jag tror inte jag hade orkat prata just nu.  

Väl hemma så är jag så trött att jag måste lägga mig och vila så fort vi kommer innanför dörren. 

Det känns som ett under att jag ens lyckades ta mig från bilen och in. Jag slänger mig på sängen och orkar inte ens ta av mig skorna utan fötterna får hänga utanför.

Det blir att jag ligger så i ett par minuter men sedan känner jag att jag måste upp igen, jag måste upp nu för annars tar jag mig nog inte upp mer idag. Så jag reser mig och tar av mig skorna och går på toa. Äntligen kan jag kissa, har ju vart kissnödig sen innan vi åkte till affären. Jag har hållit mig så länge att jag började få ont i magen. 

Därnäst blir det att jag ännu en gång sätter mig vid datorn, men först så klär jag av mig klänningen och tar på min pyjamas igen. 

  Fortsättning följer...

 

Ann Pettersson

16 september 2015 12:38

Tack för det här inlägget!

http://nouw.com/Annorlunda

Sara Modigh

16 september 2015 18:48

Tack själv för att du läser :)

 

Zara

16 september 2015 14:26

Fina fina du Sara <3
Jag är stolt över dig för att du faktiskt kämpar varje dag.
Jag tycker att du är en vinnare även om du inte postade det där brevet själv. Du gjorde det tillsammans med Jakob!
Att du inte låter dina självskade tankar vinna, det gör dig till en vinnare!
Så länge du kämpar, gör DITT bästa så är du en VINNARE.
Man kan inte jämföra sig, alla är olika.

Fina fina du!
Massor med kramar!
<3

http://mymlanojag.blogg.se

Sara Modigh

16 september 2015 18:49

Tack så jättemycket fina Zara, saknar dig. Det var länge sedan vi hittade på något nu.

 

Madelen Kos

18 september 2015 07:44

Snublade över din blogg, har läst lite, känner igen mycket från mig själv och ville bara säga att du verkar helt underbar! Kämpa på❤️

http://https://www.polaroidblipfoto.com/made

Sara Modigh

18 september 2015 12:19

Tack så mycket fina du :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...