Något som jag tycker är väldigt jobbig är när människor som inte har en aning om vad jag går igenom eller hur mycket jag kämpar kommer med kommentarer om att "snart så kommer du orka börja plugga igen" eller "Det finns säkert något litet jobb du kan prova på"

Vet du vad?!

Jag jobbar redan varje vaken sekund för att inte gå under av tyngden av allt som jag bär på och behöver kämpa med varje sekund av mitt liv.

Så din tillsynes oskyldiga kommentar om att jag borde börja jobba eller plugga förminskar den kampen jag hela tiden kämpar för att inte sjunka ner till botten.

Och vad ska jag egentligen säga till någon när den säger sådär till mig?

"Dina ord får mig att känna mig värdelös, för hur mycket jag än kämpar och hur långt jag än når är jag inte värdig om jag inte pluggar eller jobbar?"

eller

"Det jag hör när du säger sådär är att den kampen jag redan nu kämpar varje dag spelar ingen roll. För du sätter upp ett mål som jag måste nå för att vara värdig." 

Det verkar som om det är först när jag kan jobba eller plugga som ni blir nöjda. Det finns ingenting annat som räknas mer än att ha en utbildning och ett jobb. Är det verkligen det som är meningen med livet?

Att vi ska jobba tills vi dör?

Är det det enda som spelar någon roll?

Tror ni inte att jag hade haft ett jobb om jag hade klarat av det? 

Det är inte som att det är självvalt att vara så här sjuk och inte klara av att gå i skolan eller ha ett jobb.

Jag skulle gärna vart frisk istället. Men nu är jag inte det.

Jag har en osynlig sjukdom och den kampen som jag jag kämpar med precis varje dag ser inte du. 

Du ser bara ytan och vet ingenting om vad som pågår inom mig. 

Du ser inte min ångest, min depression eller mina koncentrationssvårigheter. Du ser inte mitt lidande.

Du ser inte mina nerver i hjärnan och ryggmärgen som inflammeras och bryts ner. Du ser inte den smärtan jag lever med.

Du ser inte den tröttheten jag känner, du ser inte sen svåra värmekänsligheten jag har, du ser inte att jag knappt ens tar mig upp ur sängen på dagarna.

Du ser ingenting!

Men ändå tycker du dig ha rätten att ifrågasätta varför jag inte har ett jobb och påpeka för mig att jag borde jobba. 

Då var ännu en helg över och jag har inte skrivit så mycket den senaste tiden. 

Har väl egentligen inte gjort så mycket. Men det har bara inte blivit av. 

Just nu minns jag knappt ens själv vad jag sysslat med den senaste tiden. 

Var i alla fall på den nya Star Wars-filmen för några dagar sedan tillsammans med pojkarna i mitt liv ;) 

Det var väldigt kul att gå på bio, det är inte särskilt ofta som det händer. Mest för att jag inte klarar av att sitta någon annanstans än längst fram på grund av både psykiska och fysiska problem. Tyvärr är det ju så att ingen annan vill sitta längst fram. Så oftast vill folket jag ska gå på bio med att jag ska sitta där framme ensam och så sitter de andra tillsammans lita längre bak, och då känner ju jag att jag hellre stannar hemma om de inte vill sitta bredvid mig. 

Men nu på Star wars-filmen så gick de med på att sitta med mig så då fick jag äntligen gå på bio igen. 

I lördags var det fest igen och jag var ute på krogen och tittade på när Günther spelade. 

Det var väldigt speciellt haha och roligt. 

 
Det var en fartfylld kväll med mycket spänning, både bra och dålig sådan. Men allt löste sig tillslut.

Efter krogen så satt vi uppe och spelade CS:GO till sju på morgonen och sedan dess har jag mest tagit det lugnt.

Det blir inget långt inlägg idag för jag har legat hemma med migrän nästan hela dagen idag så känner mig rätt mörbultad :(

Hade inte någon medicin hemma så tog mig inte upp ur sängen förrän Jakob kom hem och kunde gå och köpa Relpax till mig. 

Så nu är det mitt i natten och jag är helt klarvaken. 
Har haft väldigt svårt att sova på nätterna nu ett  tag och i natt lär väl inte bli lättare när jag sovit hela dagen på grund av min huvudvärk. 

Men jag får försöka göra mitt bästa för att försöka sova lite i natt.

Åhh <3

Nostalgin är så stor, Lunarstorm är tillbaka!

Alltså ni fattar inte hur häftigt jag tycker det är att vara inloggad på Lunar igen.
Jag verkligen levde på Lunarstorm under många av mina år som tonåring, flera gånger varje dag var jag inloggad där och snackade med massor av människor.

Det var faktiskt i den där dagboken på Lunar som jag började vad som senare skulle utvecklas till att bli min blogg.

För det var där jag första gången publicerade en bloggliknande text som jag hade skrivit.

Jag önskar så att allt det där gamla hade funnits kvar så man hade kunnat få läsa det man skrev då, en gång till. 

Dock så finns ju ingenting av det gamla kvar. Men det är så häftigt att faktiskt ha ett konto där igen. Nu heter jag Selkie på StajlPlejs, så om ni går med så lägg till mig som vän vetja! :D

Namnen jag förr gick under på Lunarstorm var: (om jag minns rätt)
Meduza_bruden
SatansFru
Banan_Ankan

Allt ser precis ut som jag minns det, men ändå så var det nästan som en chock när man först loggade in eftersom allt såg så omodernt och gammalt ut, trots att man kom ihåg att det var så det såg ut. 

Man inser på något vis hur lång tid det faktiskt gått sedan Lunarstorms glansdagar. 

Det är ju ändå mer än tio år sedan som jag hängde där som mest. 

Men det är så kul att vara tillbaka. Det är som en sedan länge förlorad vän som tillslut har återvänt.

Det känns tryggt och familjärt och det värmer mitt hjärta.

Men jag måste säga att det känns som om medelåldern på Lunarstorm har stigit ;) 

Haha är ju nästan barnsligt lycklig över det här :P 

Vilket år är det egentligen?

Det är 2016, men ibland kan man ju tro att det är 1816. 

När människor tvingas tigga pengar för att kunna ta sig till psykakuten då är det illa.

Vissa landsting har mobila team som kan hjälpa patienter i nöd. Men lågt i från alla har denna resursen och det är helt sjukt. Många gånger kan det handla om liv och död. Men ändå vittnar många om att ambulanspersonal blir arga och vägrar skjutsa patienter med psykisk sjukdom till akutpsykiatrin. På ett sätt kan man förstå, det krävs i de flesta fall ingen fysisk behandling under färden och det är ju det en ambulans är till för. Att ge vård till patienten på vägen till sjukhuset.

Behöver man då inte omedelbar vård på plats och vård under själva färden till sjukhuset så ska man inte åka ambulans.

Men vård kan vara så mycket mer än att stoppa en blödning eller rädda någon från en pågående hjärtinfarkt.

Vård kan också vara att lugna en panikslagen patient, att hjälpa någon tillbaka till verkligheten från en pågående psykos. Det kan vara att ta hand om någon med självskadetankar eller till om med rädda någon från att ta sitt liv.

Det som många gånger behövs i dessa fallen är ju att få just de här patienterna till psykiatrin så fort som möjligt. 

Bara för att man inte har en fysisk sjukdom så betyder det ju inte att man inte kan vara sjuk ändå. det betyder inte att man som drabbad av psykisk ohälsa inte behöver hjälp. 

Med psykisk ohälsa så kan man ju faktiskt vara väldigt sjuk. Så sjuk att sätta sig på bussen för att ta sig till psykiatrin inte är något alternativ.

Då finns sjuktaxi, men många som mår psykiskt dåligt har väldigt dålig ekonomi och att åka taxi är inte billigt. 

Så vad gör man då när man sitter där hemma helt självmordsbenägen med akut behov av hjälp samtidigt som man inte har ett öre på kontot?

När psykiatrin säger du får ta dig hit själv eller klara dig ensam, när ambulansen vägrar skjutsa, man inte klarar av att åka buss och inte har råd med en taxi? 

Man lämnas helt till sitt eget öde och det är för jävligt rent utsagt!

Det borde inte vara så år 2016 att männisor med en viss sårts sjukdom inte ska kunna få den hjälp de behöver för att klara sig. 

Ambulanser måste finnas tilgängliga för alla med alla sorters sjukdomar. Eller så måste man se till att införa speciella ambulanser ,med personal specialutbildad för att hjälpa psykiskt sjuka människor, i alla landsting. 

Ingen ska behöva dö för att den inte kan ta sig till den vård den behöver  

Jag fick min första riktigt riktigt djupa depression när jag gick i högstadiet. 

Det var bland det allra hemskaste jag någonsin upplevt om jag ska vara helt ärlig. Jag har vart deprimerad många gånger sen dess. Men den där första gången då den verkligen sjönk sådär väldigt djupt var ändå värst. Jag tror att det delvis var för att det var nytt, men också det att jag kände mig så ensam, jag visste inte vad det var som gjorde att jag mådde så dåligt och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Jag minns att det var strax innan jul och att jag sov nästan dygnet runt hela jullovet, och när skolan började igen kunde jag inte alls ta mig dit. Tre månader av mitt liv spenderade jag där i sängen utan att ta mig upp mer än för att gå på toa eller äta någon smörgås någon gång ibland. 

Jag minns inte mycket från den perioden mer än att jag helt apatiskt låg i sängen och stirrade in i väggen de få timmarna då jag var vaken. 

Detta är över tio år sedan och det känns som om jag aldrig riktigt återhämtat mig igen. Jag lider fortfarande av återkommande depressioner och jag har alltid en mörk skugga av nedstämdhet över mig som när som helst kan fånga mig i sitt svarta grepp. 

Jag har som vuxen fått diagnosen Atypisk Depression då jag har en form av depression som ger mig fysiska symptom som är som en känsla av att mina ben och armar är fyllda av bly, vilket leder till en stor stor fysisk och psykisk orkeslöshet. Jag har också tendenser till att tröstäta och sova alldeles för mycket i mina depressiva perioder. 

Hösten/vintern är alltid värst för mig. Jag älskar hösten och alla dess fina färger. Jag tycker det är jättevackert och jag tycker väldigt mycket om den friska luften. MEN, jag har blivit nedstämd i slutet av varje höst/ början av vintern ända sedan jag var i början av tonåren. 

Det händer att det kommer på sommaren också, men på vinterhalvåret så blir jag alltid nedstämd i samband med att mörkret och kylan kommer. 

Därför har jag många gånger tänkt att jag kanske har årstidsbunden depression, är det möjligt att ha Atypisk depression som är årstidsbunden? Vad vet jag? 

Depression är en märklig sak egentligen. Varför går man runt och är så extremt ledsen för?

Hur kan man sjunka så djupt i sin egen ledsenhet att man knappt ens orkar existera när man egentligen inte ens har något att vara ledsen över?

För mig finns det bara ett svar, att det är något som inte fungerar som det ska i hjärnan. Kanske en kemisk obalans, nervsignaler som går fel vägar eller inte kommer fram som de ska, eller också rör det sig om något hjärncentra som antingen är större eller mindre än hos friska personer. 

Något är det som gör att det inte fungerar som det ska, man har bara inte hittat den exakta orsaken ännu.

Men det är väldigt många som har svårt att förstå det där med depression. 

"Vadå vara ledsen? Du har ju inget att vara ledsen över?" 

Jag har så otroligt många gånger fått höra frågan "Men varför är du deppig?", som om det skulle finnas en yttre orsak som gett mig min depression. Men det är inte så det är. 

Jag föddes med psykiska problem och kommer alltid att behöva leva med dem. Återkommande depressioner är en del av mitt liv och det är inget jag kan rå för. 

Jag kan vara hur lycklig som helst och sen ändå vakna nästa morgon och ligga där på botten och vara så ledsen att jag inte ens klarar av att ta mig upp ur sängen. 

För mig så har alla dessa kommenterar och frågor om varför jag är ledsen "fast jag inte har något att vara ledsen över" bidragit till att jag får väldigt mycket skuldkänslor när jag hamnar i mina depressioner. Jag har under hela min uppväxt ständigt fått höra att jag ska tänka på de som har det värre, "Tänk på barnen i Afrika som har riktiga problem", "tänk på alla krisdrabbade och vad de har vart med om", tänk på si, tänk på så. "Du har ingenting att vara ledsen över", "du har ju en pojkvän som älskar dig så då kan du ju inte må dåligt"

Jaa, jag har hört och jag har förstått att ni inte anser att jag har rätten att vara ledsen om jag inte varit med om någon stor katastrof. Men hur kan ni inte förstå att det handlar om en sjukdom? Jag är inte bara ledsen, jag är sjuk. Hur kan ni inte förstå att det är min hjärna som gör att mina känslor löper amok och jag kan inte kontrollera det? Varför förstår ni inte att man kan vara ledsnare än ledsnast och ändå aldrig varit med om någon katastrofal händelse?

Psykisk ohälsa är verkligt och och ofta väldigt handikappande tillstånd som skördar många liv varje år. 

Faktum är att psykisk ohälsa är grunden för de flesta dödsfall hos ungdomar och jag var väldigt nära att dö av min psykiska ohälsa. 

Det som gör psykisk ohälsa extra farligt är just alla dessa attityder som skammar och skuldbelägger den som är drabbad så att många inte vågar söka hjälp. Det är inte heller något som syns utanpå. 

När människor beskriver mig så hör jag ofta "En glad tjej" även om jag kanske var allt annat än glad på insidan när jag träffade dessa människor. 

Ingen skulle se bara av att titta på mig vad som pågår inom mig

Ni kan inte se bara genom att titta på ytan att jag är döende i psykisk ohälsa.

Jag är döende för jag vet aldrig om jag kommer klara mig igenom nästa återfall i depressionen, eller om det kommer vara just den depressionen som tillslut tar mitt liv. 

Jaa, nu är det inte mycket kvar av det här året och det känns som om det har hänt väldigt mycket under detta året. De sista veckorna har gått riktigt riktigt fort dessutom. 

Det är knappt att man hänger med. Nu är det inte många timmar kvar av det här året och jag måste säga att det faktiskt varit ett händelserikt år.

Som ni kanske läste i mitt förra inlägg så deltog jag i mitt livs första lan nu i mellandagarna.

Det var så roligt och det känns så häftigt att jag kunde klara av en sådan grej. 

Det var inget jättestort lan, men 120 platser var det så det var ändå mycket som hände runt omkring hela tiden. 

Jag och min "klan" deltog dessutom i en CS:GO turnering och fick megamassa spö haha

Men det var riktigt roligt ändå.

Jag har gjort och upplevt mycket detta året och det känns helt fantastiskt. För bara några år sedan levde jag i konstant skräck och vågade inte ens lämna mitt hem. Men i år har jag utmanat mig själv och försökt att inte säga nej till något så jag har fått uppleva mycket jag inte trodde att jag någonsin skulle få uppleva. Jag har till exempel varit på Boda borg två gånger i år och när vi var där i början av året så var det den första gången jag var där, så det var väldigt spännande. 

Jag och Jakob har även varit i Uppsala flera gånger det här året och vart på födelsedagskalas, möhippa/svensexa och på bröllop. Det har vart jättetrevligt och även det har varit en sådan grej som jag inte klarat av tidigare.

På tal om resor så var vi även på en stor släktträff på Öland och träffade massa släktingar som jag aldrig träffat innan. Det var väldigt spännande och mycket trevligt.

Vi har även gjort en längre resa till London där vi hälsade på min syster vilket var en stor upplevelse.

Sen gjorde vi också en kortare och väldigt spontan resa till Göteborg för att gå på min allra första hockeymatch. 

Den kortaste resan gjorde vi när vi firade vår första bröllopsdag. Jakob överraskade mig med middag på restaurang tillsammans med vänner och en natt för oss två på ett hotell inne i stan. 

Det var jättemysigt måste jag säga.

Vi har även festat en del och gått på krogen, men också haft familj och vänner över på middag och spelkvällar. Det känns väldigt kul att kunna hålla i något sådant när det egentligen inte alls är länge sedan som jag inte vågade släppa in någon alls i mitt hem. 

Jag har träffat nya människor, har tagit upp kontakten med en gammal vän som jag umgicks mycket med som barn, och det känns helt otroligt att det är som om vi fortfarande känner varandra så väl trots att det gått nio år.

Jag var på Dreamhack för första gången i år och kollade läget och som jag sa så har jag ju även deltagit i en CS:GO tävling på ett mindre lan, detta trots att jag precis börjat spela. 

Jag klarar så mycket mer nu än jag någonsin gjort tidigare och det känns så otroligt bra. 

Jag hoppas verkligen att 2016 kommer att bjuda på ännu mer äventyr!

Gott nytt år min kära läsare!

Jag hoppas att ert år har varit bra och att nästa år blir ännu bättre :D

Tänkte skriva ett kort litet inlägg om att min jul har varit bra. Det har vart riktigt fullt upp och jag har haft en hel del ångest med är ändå nöjd med julen. Lite tråkigt att inte ha träffat pappa alls. Men det är ju som det är. 

Vi började julafton med att fira hemma hos min moster med mammas sida av släkten.

Vi umgicks hela förmiddagen och sen åt vi god mat. 

Efter maten så lekte vi julklappsleken och det gick riktigt dåligt det här året haha :D

Men jag fick några paket i alla fall och det är ju huvudsaken :)

Det var trots lite brist på paket för några av Modigh-arna väldigt roligt.  

Framåt kvällen så åkte vi syskon hem till mig och Jakob och åt kvällsmat, mina köttbullar fick högt betyg och skinkan var ätbar så det var ju för väl. 

Vi åt smörgåsar och tomtegröt och när alla var mätta och belåtna så bytte vi julklappar med varandra. 

På juldagen åkte vi hem till Jakobs föräldrar och firade jul med hans familj och kusiner. Vi satt och spelade spel hela dagen och det var så roligt. Jag älskar verkligen att spela sällskapsspel och jakobs kusiner är ett väldigt bra sällskap att göra det med. 

Det är så trevligt att sitta och prata, skratta och spela spel tycker jag. 

Vi kom dit vid elva på förmiddagen och åt lite fika och sen på eftermiddagen åt vi mat, all ananan tid gick åt till att spela spel haha

Sen på juldagskvällen så hade vi först förfest hema hos Alfons, vi spelade massa shot-spel där.

När vi hade spelat ett tag och blivit ganska så påverkade så gick vi ut på krogen och dansade.

Vi dansade och dansade och dansade. Jag tycker det är så kul att vara ute och dansa.

Hittade en hel det kavaljerer om man säger så. Vissa bättre än andra haha. 

Men Jakob lyckades få dansa med de snyggaste killarna hahah

Vi kom inte hem förrän vid typ fem på morgonen så det blev att gå och lägga sig direkt när vi kom hem för på annandagen så skulle vi till farmor och farfar på julmiddag. 

Det var trevligt att kunna träffa farmor och farfar lite tycker jag även om vi alla var rätt trötta och både Jakob och Alfons skulle jobba på eftermiddagen. 

Det var vart en låång julhelg, så som det brukar vara. Men inte nog med det, om ni undrar varför detta kanske blir ett dåligt inlägg så är det för att jag är på LAN just nu där det spelas öronbedövande musik och mina koncentrationssvårigheter visar sig tydligt är i mörkret med hundratals människor runt omkring :D

Har säkert glömt hälften av allt kul som hänt under dessa dagar och än är det inte slut!

Jag hoppas att ni också har haft det bra
 

 

Jag och Jultomten önskar er alla en riktigt god jul!

Vi hoppas att ni alla har det så bra som möjligt oavsett om ni firar julen eller inte. 

Jag vet att julen kan vara en jobbig tid, speciellt om man redan sedan innan mår dåligt. 

Det är mycket stress och press inför julen och det finns även många som känner sig ensamma så här i jultider. 

Jag hoppas att ni har det så bra som möjligt i alla fall för nu är julen här och snart är den över igen. Dessa dagar går så fort när de väl kommer tycker jag. 

Förr hatade jag julen och allt som hade med jul att göra. Men nu när jag mår bättre så uppskattar jag att få vara med familjen att pyssla med alla julklappar och allt annat julpyssel. Jag tycker om den mysiga stämningen, som tyvärr inte riktigt infunnit sig i år och jag blir förvisso fortfarande påverkad av stressen. Men jag har ändå klarat mig väldigt bra i år. Detta trots vissa förändringar och allmänt strul i hur vi skulle fira vår jul. 

Men allt löser sig förr eller senare och det blev jul i år med och det kommer säkert bli bra.

För att ge lite mer julkänsla idag så tänkte jag dela med mig av lite bra jullåtar, så här kommer en lista

på de tio bästa jullåtarna (enligt mig)

10. The twelve days of christmas - Perry Como

9. The Little Drummer Boy - Bing Crosby

8. Rockin around the christmas tree - Mel and Kim

7. Mary's boy child - Boney M

6. Here Comes Santa Claus - Doris Day

5. Auld lang syne - The Cast

4. Santa baby - Kylie Minogue

3. Santa Claus Is Coming To Town - Boppers

2. My favorit things - Scott bradlee's postmodern jukebox, Robyn Adele Anderson

Och den bästa låten enligt mig är kanske ingen överraskning då jag nämnt det många gånger tidigare:

1. Fairytale of new york - The Pogues

Men jag har en liten bubblare, nämligen världens sämsta version av min favoritlåt. 

Alltså på riktigt, det kan vara det sämsta jag hört! Förstöra min favoritlåt på det viset.

 En Julsaga - Ainbusk

Vilken är er favoritjullåt?

Som sagt så hoppas jag att ni får en fin jul och så hörs vi igen någon gång efter julen skulle jag tro 

God Jul!