Glad påsk på er allesammans! Jag hoppas att ni har det kul.

Vi ska fira påsken med min familj så det blir säkert trevligt.

 
Hur firar ni er Påsk?
Jag personligen tycker att påsken är väldigt mysig. Det är inte lika höga krav som på Julen men det är ändå en mysig vårstämning och man samlas tillsammans och äter mat och har det trevligt. 

Igår var det våffeldagen så då bjöd vi våra syskon på våffel-lunch, det var väldigt kul :)

Nu är vi på väg till pappa och ska äta middag där och ikväll blir det krogen och Dr. Bombay.

Sen imorgon ska vi till mormor och äta så det är fullt upp hela påsken för min del 

Ibland blir det många och långa inlägg på den här bloggen och jag kände för att bryta upp med ett lite lättsammare inlägg. Så här är 20 roliga frågor som jag har svarat på. Kanske överraskar några av svaren, eller så gör dem det inte. Läs och avgör själva. 

1. Om du fick välja att leva i en tv-serie, vilken skulle du välja att leva i då?

Jag tror nog att jag skulle velat leva i tv-serien Vänner. Där känns allt relativt okomplicerat och det sker inga stora katastrofer. Det tycker jag känns rätt skönt. 

2. Vad ville du bli när du blev stor när du var barn?

När jag var liten ville jag bli florist

3. Vilken är din favoritdoft?

Har ingen favoritdoft direkt men tycker att vissa blommor luktar väldigt gott och vissa tvålar. Men för det mesta är jag rätt känslig för lukter och får migrän av för mycket.  

4. Om du var en stor stenbumling, var skulle du vilja ligga still då?

haha jag skulle nog vilja ligga längst med stigen på en populär vandringsstig, kanske där det är tipspromenad. Så man ändå får lite mänsklig kontakt då och då :P

5. Du får veta att jorden kommer gå under om tolv timmar. Vad gör du?

Då skulle jag spendera den tiden med att umgås med min familj.

11. Hur skulle du hantera det om du vann typ 108 560 000 euro?

Jag skulle nog ha svårt att tro att det var på riktigt och så tror jag att jag skulle sett till att köpa allt jag vill ha och behöver och drömmer om. Som ett hus med hela och fina möbler. 

12. Vad tycker du om ordet hen?

Jag tycker det är ett otroligt smidigt ord som underlättar mycket när man vill prata om någon anonymt eller inte vet könet på den man pratar om. 

13. Vilket är ditt bästa recept och varför, får vara mat eller bak?

Mammas julköttbullar, för de smakar som köttbullarna mamma alltid gjorde till oss när vi var barn.

Det är ju alltid något speciellt med mammas mat och köttbullarna var en favorit när vi var små. Så när jag hittade det receptet bland mammas grejer så betydde det mycket och är högt värderat av mig. 

14. Vad tycker du om köttkonsumtion?

Jag tycker att det är upp till var och en att själva bestämma över sin kost

15. Är du beroende av något?

Ja, tyvärr

16. Vilken musik triggar din nostalgiska sida mest och varför?

hmm..System of a down skulle jag nog säga. Lyssnade mycket på dem när jag gick i högstadiet så det rör upp mycket känslor, men jag vet inte riktigt om nostalgi är någon av dem dock. 

17. Vad gör dig riktigt förbannad?

När människor inte respekterar varandra och oförståelse/ ovilja att lära sig vad psykisk ohälsa är. 

18. Har du något riktigt bra husmorstips?

Nej det har jag inte

19. Finns det någon reklam du tycker är riktigt bra?

Nej, jag ogillar all reklam

20. Är du lik dig nu, som du var när du var barn?

Både ja och nej, jag har utvecklats mycket som person och är rätt olik hur jag har varit på många plan. Men samtidigt är jag också lik mig själv. 

Jag är ju samma person men ibland känns det som om utseendet är det enda som är likt

Något som man ser väldigt ofta är alla de där före och efterbilderna på viktnedgång.

Att gå ner i vikt hyllas otroligt mycket och man beundras för att man rasar i vikt. 

Något man dock sällan ser är människan bakom viktnedgången och hur personen verkligen mår.

Jag bantade bort många kilo på en kort period, närmare bestämt 22 kilo på lite mindre än ett år.

Jag fick så otroligt mycket beröm, jag har aldrig någonsin i mitt liv fått så mycket beröm för något

som jag fick för min förmåga att svälta mig själv ner till en normalvikt. 
Jag fick beröm av släkt, vänner, grannar och till om med "tanterna på ICA" kommenterade min viktnedgång. 

Men samtidigt så har jag nog aldrig hatat min kropp lika mycket som jag gjorde just då när jag var mitt i det där ständiga svältandet som kontrollerade varje aspekt av mitt liv. 

Det sättet jag levde på var så fruktansvärt ohälsosamt och ångesten blandat med kroppshatet jag kände styrde mitt liv från morgon till kväll. 

Jag hade strikta scheman på vad jag skulle äta och när, slaviskt räknade jag varenda kalori och de dagarna jag åt om så bara en enda kalori för mycket blev jag helt förkrossad.
Jag undvek att hälsa på hos familjen och vännerna för jag visste att de skulle bjuda på mat, mat som jag inte skulle kunna räkna kalorier på. Ångesten var så skyhög vid alla de tillfällen då jag var tvungen att åka till någon och äta. Jag hatade det och mådde så fruktansvärt dåligt. Jag åt min mat men vägrade kakor och läsk/saft, men de trugade och jag stod på mig.
Att äta en kaka och dricka ett glas saft skulle ta hela min dagsranson av kalorier. Jag minns fortfarande när jag en gång var på ett födelsedagskalas och jag inte ville äta kakorna och blev tjatad på att åtminstone äta en frukt. Jag kunde inte säga emot mer, så med gråten i halsen försökte jag äta det där jävla äpplet som jag inte ville ha. Äta det med vetskapen om att just det där äpplet nu var orsaken till att jag inte skulle kunna äta någon kvällsmat den dagen. 

Allt räknande och planerande blev så jobbigt att jag tillslut började med att regelbundet inte äta något överhuvudtaget för att slippa skiten.

Jag skämdes över min kropp och jag minns så väl hur extremt trött, hungrig och fylld av ångest jag alltid var. Jag ville inte ens titta på mig själv i spegeln för hatet jag kände var så stort.

Min viktnedgång var så destruktiv men samtidigt blev jag så uppmuntrad. Jag fick det så tydligt bekräftat att detta var något bra. Äntligen gjorde jag något som uppskattades!
Detta var det bästa jag gjort i mitt liv, de faktum att jag kämpat mig igenom och tagit mig ur en mycket svår socialfobi spelar ingen roll. Att jag slutat röka var bara en mindre bedrift oförtjänt att beröm och uppmuntran. Att jag har överlevt genom att jag har kämpat i hela mitt liv för att inte begå självmord är ingenting jämfört med att kunna svälta sig själv i något år så man går ner i vikt.

Jag vet att jag har klarat så otroligt mycket i mitt liv, och det känns sjukt egentligen att enda gången jag faktiskt känt mig duktig var när jag svalt mig själv, för att det bara är då jag har fått så otroligt mycket uppmuntran och beröm. 

Det är ett bevis på hur viktigt stödet är oavsett vad man kämpar med, men sorgligt nog är det bara i min extremt ohälsosamma viktnedgång jag fått det där stödet. 

Förmodligen för att vårt samhälle ser på viktnedgång på det sättet vi gör.
Vi kan läsa om dieter och tappa kilon i varenda tidning, på löpsedlarna ser vi bilder på kändisar med rubriker som "Anna Bok fick chockbesked, banta eller dö", "Så gick Kim Kardashian ner sina graviditetskilon", "Mat-Tina dansade sig till en slankare kropp", och så vidare i all oändlighet.

Nästa alla jag känner har någon gång i sitt liv testat någon diet och det känns som om alla bantar och uppmuntrar bantning.
Alla ska gå ner i vikt, för det allra viktigaste i dagens samhälle är att vara smal. Det spelar ingen roll om du offrar din hälsa för att gå ner de där kilona, för om du är smal ses du automatiskt som hälsosam oavsett om du är det eller ej. 

Det var faktiskt också en sådan där sak som jag fick höra mycket när jag hade gått ner i vikt

"Vad hälsosam du ser ut"

- Jaa, det är för att jag inte har ätit mer än ett par riskakor på en vecka så att kilona ska försvinna, samtidigt som jag gråtit mig till sömns varje natt över fettet på min kropp.

Väldigt hälsosamt!

Jag fick även höra många frågor om hur mycket bättre jag måste må nu när alla kilona var borta, men faktum är att det inte gjorde någon skillnad alls för mig.

Jag hade precis samma problem som innan om inte ännu värre med tanke på den ökande stressen med att räkna kalorier och hata min kropp. 

Jag är väldigt tacksam över att jag i och med så många år inom psykiatrin såg varningstecknen och lyckades kliva av den här karusellen innan jag drabbades av en riktig ätstörning. 
Att vara smal är inte det viktigaste i livet även om det många gånger kan kännas så. 

Jag är hellre tjock och lycklig än smal och olycklig. Jag har hellre en mullig kropp än att gå runt och svälta mig själv för att hålla kilona nere. Jag är hellre modellen större och slipper behöva bekymra mig över kalorier in och kalorier ut, än att ännu en gång låta livet styras och begränsas av kaloriräknande.

Jag vill aldrig mer befinna mig i den situationen då jag gråter mig till sömns och svälter mig i flera dagar för att jag åt ett äpple när jag var på födelsedagskalas.

Jag är fortfarande inte helt fri från de negativa tankar och beteende jag lärde mig i mitt försök att bli smal.

Jag får fortfarande mycket ångest och skuldkänslor när jag äter onyttigt och viljan att vara smal uppkommer titt som tätt. Men jag mår så mycket bättre nu än vad jag gjorde när jag hade bantat mig ner till en normalvikt.

Jag är piggare, jag är gladare, kroppshatet är inte lika stort, jag har mer styrka inom mig, jag är inte ständigt svimfärdig, jag mår inte lika illa, jag har inte lika mycket ångest, jag är inte lika deprimerad, jag gråter inte lika mycket och jag har lättare att kontrollera mitt humör. 

Det enda jag önskar nu var att jag skulle bli accepterad som jag är och det är att inte vara smal.

Jag kommer aldrig kunna vara smal på ett hälsosamt sätt.

En fråga jag ofta får är frågan gällande de ärr jag har på min kropp. Framför allt då de synliga ärren på mina armar.

Jag tänkte att jag en gång för alla ska skriva ett ordentligt svar som jag nu mera kommer hänvisa till när frågan uppstår. För det är sällan jag har lust att gå in på detalj och sitta och berätta om och om igen om mitt självskadebeteende.

Vad har du gjort på armen? Har du skurit dig? 

- Det korta svaret är ja, jag har skurit mig. Det jag har på mina armar är ärr efter ett mycket långt och svårt självskadebeteende.

Kanske slutar du läsa nu för du har fått det svaret du ville ha. Men samtidigt så tror jag att det kan vara bra att att läsa och förstå vad ett självskadebeteende är och varför just jag har drabbats nu när du ändå har ställt mig den här frågan. 
Det finns tyvärr många fördomar och mycket oförståelse, och många gånger finner man den oförståelsen hos de personer som ställer dessa frågor. 

Jag säger inte att du är en av dem, men min personliga erfarenhet säger mig att det finns en risk för att det skulle kunna vara så. Därför ber jag dig nu att ha ett öppet sinne och att du ska försöka sätta dig in i min situation när du läser det här.

Hur kommer det sig att du började självskada?

- Mitt självskadebeteende startade när jag var sex år gammal. Jag led av mycket svår ångest och mådde alltid väldigt dåligt.

Men då jag var så ung förstod jag inte vad ångest var. Det jag däremot visste var att jag var väldigt rädd och ständigt hade ont i magen och huvudet. 
Idag vet jag ju att jag hade ont för att jag var så nervös och spänd hela tiden, men då förstod jag inte det. Jag kunde verkligen inte förstå den där fruktansvärda känslan och ännu mindre förmedla den. 
När jag låg där i min säng en kväll med skyhög ångest och rädslan som nästan förlamade mig, kröp jag ihop till en liten boll och knöt mina händer så hårt så hårt, sådär som man gör när man blir riktigt rädd.
När jag gjorde detta skar mina naglar in i handflatorna och smärtan gjorde att jag kunde fokusera på att det gjorde fysiskt.
Jag upptäckte att jag kunde distrahera ångesten. Det blev ett halleluja moment för mig och jag kände en frihet och en trygghet jag aldrig tidigare känt.

Jag började regelbundet försöka distrahera mig själv och fly från de obehagliga känslorna genom att just gräva in naglarna i handflatorna. 

Åren gick och ångesten blev värre och värre, och smärtan som krävdes för att distrahera den växte och växte.

Det gick från att köra in naglarna i handflatorna till att riva, bita och nypa mig själv. Det fortsatte med att jag började dunka huvudet i väggen, slå mig själv och börja använda nålar att rispa mig själv med.

När jag började högstadiet gick det så långt att jag började använda ännu vassare saker för att skära mig med och mitt självskadebeteende var utom kontroll.

Självskadandet har på så vis varit en del av mitt liv och har gradvis blivit värre i takt med att jag blivit äldre, samtidigt som jag egentligen inte förstod vad jag sysslade med.
Jag visste inte vad självskadebeteende var, jag förstod inte att det fanns andra som mig. Jag visste ingenting om psykisk ohälsa eller att det fanns överhuvudtaget.

När jag gjorde de där valet att skära mig första gången så var självskadandet redan en så stor del av mitt liv att det mer kändes som en normal utveckling än ett ögonblick där jag bestämde mig för att självskada. Det tror jag är något som många har svårt att förstå. 

Det är inte så att jag har vaknat en dag och tänkt "Nähä, om jag skulle ta och skära lite i mina armar för att se om jag mår bättre av det". Nej, för mig var det en upptäckt i slumpens ögonblick när jag var

sex år gammal som ledde mig till det självskadebeteendet jag har haft. 

Hade jag vetat vad det var, och framför allt vad det skulle leda till hade jag aldrig någonsin börjat. Men när man är så ung så kan man omöjligt veta vad ett sådant beteende som att nypa sig själv för att bibehålla fokus faktiskt kunde leda till.

Varför självskadar man? 

- Det korta svaret är för att man mår dåligt. Man tycker att självskadandet är något som hjälper för stunden när man befinner sig i en krisartad känslostorm man inte kan hantera. 

Det är ett sätt att skjuta upp problemet till senare genom att försöka fly från känslorna oc distrahera sig själv från en smärta med hjälp av en annan.

 Det kan också vara så att det är ett sätt att straffa sig själv.  Man kanske känner att man är dålig för att man inte klarar av saker som andra inte klarar eller man känner sig misslyckad när man mår dåligt. Självskadandet kan då komma att fungera som ett straff eller ett sätt att rena sig själv. Detta är vanligt hos personer som vuxit upp i en miljö med fysiska bestraffningar och eller en miljö med stark tro där självspäkning är ett vanligt förekommande element.

Vad händer i kroppen när man självskadar?

- När man får en fysisk skada händer det väldigt mycket i kroppen. Till exempel så frisätts "kroppens eget morfin" endorfiner.

Detta hormon som ofta kallas för kroppens "må bra hormon" framkallas vid många olika tillfällen och finns i ett 20-tal olika varianter.

Just den som framkallas när man gör sig illa heter betaendorfiner.

Dessa endorfiner agerar då smärtstillande genom att blockera smärtsignalerna till hjärnan.

Vid skada bidrar endorfinerna till att vävnaderna slappnar av så att alla nödvändiga antikroppar kan bege sig till den drabbade kroppsdelen för att läka. 

Endorfiner lindrar inte bara smärta. Utan endorfiner stärker även immunförsvaret genom att öka produktionen av immunceller.  De kan även påverka vår mottaglighet för infektioner, stress, sömn och psykiska sjukdomar.

Stimulering med endorfiner kan leda till eufori och lyckokänslor.

Är inte självskadebeteende egentligen bara ett sätt att söka uppmärksamhet?

- Jag kan såklart bara tala utifrån min erfarenhet. Men för mig har självskadandet aldrig varit ett sätt att söka uppmärksamhet. Jag har inte heller fått intrycket av att de jag känner som har liknande problem har använt det som ett sätt att få uppmärksamhet heller.

Visst har jag hört någon enstaka gång att någon skurit sig för att få uppmärksamhet. Men jag tror knappast att det är normen för det ligger så mycket mer bakom ett självdestruktivt beteende.

Det handlar liksom inte om att få någon form av respons från totala främlingar.

Även om jag kan tänka mig att om man är väldigt ensam och aldrig blir sedd kan tycka att även det kan vara givande. 

Det ett självskadebeteende där emot kan vara är ett sätt att förmedla känslor som är för svåra att uttrycka med ord. Det kan vara ett rop på hjälp. Man skulle kunna säga att självskadandet i det fallet är ett sätt att söka uppmärksamhet, men egentligen handlar det ju då om att uttrycka sig för att förmedla något ord inte kan förmedla.
Så jag personligen tycker att det inte känns helt rätt att säga att det enbart handlar om att söka uppmärksamhet i det fallet, även om jag vet att det finns de som inte håller med mig där. 

Sen tror jag att det är viktigt att inse att alla människor behöver uppmärksamhet även negativ uppmärksamhet är bättre än ingen uppmärksamhet alls. Så är det så att någon skadar sig själv för att den känner ett så desperat behov av att bli sedd så tycker jag att det låter fruktansvärt hemskt. 
Behovet av uppmärksamhet har vi alla, men de flesta av oss får det behovet tillfredsställt av familj och vänner. Därför känner jag att om någon självskadar för att få uppmärksamhet tycker jag det låter som et väldigt hemskt liv. 
Så att döma någon i den situationen är bland det lägsta man kan göra.

Är självskadebeteende ett nytt fenomen?

- Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem.

Självskadebeteende har också hittats hos svårt stressade djur.

Till exempel så finns det fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 

_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_-_

Jag tror att jag kunnat skriva lite korta svar på de vanligaste frågorna och missuppfattningarna, och även svarat på det som vad din fråga angående mina ärr. 

Jag hoppas att jag har kunna bidra med att ge en ökad förståelse för vad ett självskadebeteende faktiskt är och att du kanske har lite mer kunskap nu än du hade innan du började läsa detta. 

Sen vill jag också säga det, för du kanske inte är medveten om det, att fråga någon om deras ärr är väldigt privat. För att det är en väldigt intim fråga. 

Man vill för det mesta verkligen inte prata om sin svåra sjukdom och det den fört med sig med totala främlingar.

Precis som du inte går fram till en total främling med ett amputerat ben och frågar "vad har hänt med ditt ben" så går man inte fram till någon annan man inte känner och frågar om deras ärr.

Man vet aldrig hur personen reagerar eller hur dina frågor kan påverka. Du vet ju inte om personen har varit med om något traumatiskt den inte orkar eller vill prata om.
Därför är det alltid bäst att lära känna personen lite mer innan man ställer sådana frågor.

Ibland undrar jag vart vanligt vett har tagit vägen?

Kanske behöver vi gå om förskolan och lära oss lite grundläggande respekt för varandra.

Eller vad hände egentligen med "om du inte har något snällt att säga, så behöver du inte säga något alls".

Är verkligen rätten att få uttrycka dina negativa åsikter om någon ananas utseende viktigare än att respektera sina medmänniskor?

Är det så svårt att svälja de fula orden och bara gå vidare utan att kommentera?

Jag förstår verkligen inte poängen med att kommentera negativt om någon annans utseende överhuvudtaget. Vad i hela friden vinner du på att kalla mig eller någon annan ful?

Vad exakt är det som motiverar dig att förklara för mig exakt vad som är "fel" i mitt utseende? 

Jag menar varför, varför och åter igen varför känner du dig tvungen att påpeka att jag har en för stor näsa, att jag tjock eller att jag har fula ärr på armarna?

Tror du inte att jag inte redan vet det? och om jag nu inte visste det redan, spelar det någon roll?

Vad är det viktiga i att få mig att bli osäker genom de kommentarer du fäller?

En annan sak som har skrivit om tidigare i min blogg, men som tål att upprepas är den där grejen med att nedvärdera en för att lyfta upp en annan.

Varför i måste vi hela tiden nedvärdera en kroppstyp för att bygga upp självförtroendet hos personer med en annan form på sin kropp?

"Real men eat meet", "Real woman have curves", "bones are for dogs" och så vidare.

När ska vi inse att ingen är vacker för alla men alla är vacker för någon, när ska vi växa upp och sluta trycka ner varandra för att själva känna oss lite bättre. När ska vi sluta missunna andra att känna sig vackra? 

Ja! Mulligt är gulligt, smalt är fenomenalt och låt oss tjocka rocka. Det behöver inte vara svårare än så. 

Alla har rätt till att se ut som de vill och alla har rätten att gilla det dem gillar. 

Vissa gillar mulligt andra gillar smalt och några gillar "Big Beautiful Woman". Varför kan vi inte bara inse det och sluta lägga så mycket tid och energi på vad som är "dåligt" och sitta och klaga på de som inte ser ut så som du har dina ideal eller de som gillar annorlunda än vad du gör.

Är det så svårt att respektera sina medmänniskor och att faktiskt välja sina ord med eftertanke. Varför vill ni inte bidra till att människor får må bra i sitt eget skinn? Tycker ni att det är så hemskt att någon får känna sig bekväm med sig själv?

Tycker ni att det är fel att känna att man duger som man är? 

Jag tycker det är en tråkig attityd i så fall, för vet ni va. Jag duger precis som jag är och det gör du också

Så kan vi inte sluta vara elaka mot varandra och istället fokusera på det positiva, och som vi fick lära oss när vi var små inte säga något om man inte har något snällt att säga.

Det finns många saker som är till för att sväljas och din negativitet är definitivt en av de sakerna.

Så var vänlig och svälj din skit tack :) 

Ibland läser man sådana där saker som ger en känsla av att vilja slita sitt hår i ren frustration, för att sedan gå vidare med att riva ut ögonen rätt ur ögonhålorna bara för att slippa se all dumhet samlat på ett och samma ställe. 

Kommentaren till den här statusen är precis en sådan sak som får mig att känna på det viset.

"Tycker det är meningslöst att gå till sådant"
Jaha ja, så du tycker alltså att det är meningslöst att sjuka människor går till vården som är inriktad på just deras problematik för att få hjälp med sina problem? 

Eftersom du tycker att det är meningslöst för personer med psykiska problem att gå till en psykolog,

tycker du då också att det är meningslöst för en cancersjuk att gå till en onkolog?

Tycker du att det är lika meningslöst för mig som är MS-sjuk att träffa min neurolog angående de problem jag har på grund av min ms, som du tycker att det är för mig att gå till psykiatrin och träffa en psykolog för mina psykiska problem?

Är det enligt dig meningslöst för människor med diverse blodsjukdomar att söka hjälp hos hematologen?

Tycker du att det är helt meningslöst för personer med hjärtproblem att se en kardiolog?

Eller är det så att det enbart är en av alla avdelningar på ett sjukhus du anser att det är meningslöst att gå till, och i så fall hur kommer det sig? 


 "tycker folk borde ta tag i sig själva och vända sig på rätt håll."
Skulle du förmedla det där budskapet till någon som är förlamad? Att det är bara att ta tag i sig själv och börja gå. Förmodligen inte, för du inser att det inte fungerar så. 
Att vara drabbad av psykisk ohälsa är ett allvarligt tillstånd som i många fall kräver professionell hjälp för att kunna ta sig vidare. Psykisk ohälsa skördar fler liv per år än vad till exempel bilolyckor gör, och självmord är en av de vanligaste dödsorsakerna hos ungdomar. 

Det handlar inte om att bara "ta tag i sig själv", det handlar om att överleva, kunna bearbeta och anpassa sig efter livets förutsättningar.

Något som är otroligt svårt och för många kräver livslång behandling. 

"Har aldrig känt att det varit svårt att hålla sig själv på topp oavsett milstolpar eller annat som påverkar livet."
Ja men grattis till dig då, vilken tur du har som inte drabbats av svår psykisk sjukdom.

Faktum är att så många som 25% av Sveriges befolkning beräknas någon gång under sin livstid drabbas av någon form av psykisk ohälsa.

Kanske du ska börja se dig själv som lyckosam och ta vara på ditt liv, istället för att se ner på de som haft oturen att bli mycket sjuka.

Du erkänner själv att du aldrig haft svårt att hålla dig på topp, det innebär att du inte har någon insikt i hur det är när man har någon form av psykisk ohälsa. Du vet inte hur det är att känna den där tyngden som gör varje liten uppgift blir helt omöjlig. Du kan inte förstå hur det känns när bara tanken på att gå upp ur sängen för att kissa gör att du börjar gråta för att det känns som ett projekt lika stort som att bestiga Mount Everest. Du förstår inte känslan av skammen att ligga där i sin egen avföring för att man inte klarat av att gå på toa, just för att den psykiska sjukdomen har dig i ett så hårt grepp att du inte klarar av livet. 

Du inser inte hur svart allt blir, du förstår inte hur det känns att  inte ha något hopp. Du kan inte ens föreställa dig hur mörka tankarna blir och hur maktlös man är i den situationen. 

Så förslagsvis kan du ju ta dina milstolpar och köra upp någonstans där solen inte skiner, för det handlar inte om dina jävla stolpar!


"Säger inte att jag är en perfekt människa, långt ifrån!" 
Nej, du är definitivt inte en perfekt människa, det tror jag inte någon är. Men det betyder inte att man inte kan sträva efter att bli den bästa versionen av sig själv. Av vad jag har sett i denna kommentar har du mycket att jobba på. Till exempel att arbeta bort din okunskap kring psykisk ohälsa.  

"Men att om man verkligen försöker kan man göra vad som helst."
Det där är ju en av de största lögnerna som existerar, för vi kan inte göra vad som helst bara för att vi vill. Jag kan försöka hur mycket som helst att få min mamma att uppstå från de döda. Men bara för att jag verkligen vill det så betyder det inte att det någonsin kommer fungera. Jag kan inte bli frisk från min MS hur mycket jag än försöker, och lika lite kan jag bli av med mina neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men det betyder ju inte att jag inte kämpar.
Det är en väldigt nonchalant attityd att gå runt och säga sådär, för många kämpar och kämpar bara för att hålla sig vid liv. Vi kämpar för att få livet att fungera och vi gör allt för att få en så bra tillvaro som möjligt.

Slutligen så vill jag bara säga det att jag tycker att det är hemskt att det finns en sådan negativ syn på att ta hjälp från psykiatrin. Jag vet att det är många som aldrig vågar söka hjälp, just för att skammen är så stor. En skam som kommentarer som denna bidrar med att hålla vid liv. 

Det du bidrar till genom att skriva sådana där saker kan faktiskt leda till att människor som verkligen behöver hjälp inte söker den. 

På SPES hemsida kan man läsa att det sker ungefär femtontusen självmordsförsök i Sverige varje år. Av dessa personer som gör dessa försök är det bara ungefär hälften som faktiskt söker hjälp, och den vanligaste orsaken till att man inte söker hjälp är just på grund av skamkänslor.
Så även om det för dig kanske kändes som en oskyldig kommentar kan den få förödande konsekvenser.

Det är på helgerna som jag lever, vardagar är mer bara en tid då jag försöker överleva. Men på helgerna kan jag faktiskt leva.

På helgerna händer det saker, jag gör saker tillsammans med familj och vänner och jag kommer ut ur mitt hem. 

Den här helgen har varit rätt lugn men jag har ändå gjort lite roliga saker.

På lördagen var vi på secondhand på förmiddagen och gick runt och tittade lite, och på ett av ställena hittade vi det bästa man kan hitta, våra vänner!

Vi pratade om lite allt möjligt, bland annat att vi måste göra om vår spelkväll eftersom en av vännerna var hemma och sjuk den dagen och hon ville väldigt gärna vara med. Vi stod där och pratade i nästan en timme, vilket var jättetrevligt. 

Sen åkte Jag och Jakob hem och kollade på The Flash och Spelade CS:GO tills Ludvig slutade jobbet.

När han slutade så åkte vi ut och åt tillsammans med honom. Det är alltid kul att kunna komma iväg på något även om det bara är något litet. 

Jag är ju som sagt bara hemma på vardagarna och gör ingenting eftersom jag inte klarar av det ensam. 

Sen åkte vi hem och spelade ännu mera CS:GO.

CS och TV-serier är väl det vi lägger mest tid på just nu när jag inte mår så bra.

Man även på söndagen kom vi ut lite, förmiddagen spenderade vi hemma. Vi började försöka sy ett par gardiner till köket och tittade på TV-serier och gissa vad mer, Ja! Vi spelade CS:GO haha

Vid sex-tiden mötte vi upp vännerna vi råkade träffa på när vi var ute på Secondhand dagen innan, på ett café i stan. Sen satt vi där och fikade och spelade spel tills de stängde vid klockan nio.

Det var jättetrevligt och mysigt. Vi spelade två spel, ett spel som våra vänner hade köpt i London när de var där.

Det gick ut på att man var Sherlock Holmes och gick runt på en spelplan och letade efter ledtrådar på de olika platser som vanns på spelplanen. 

Men hjälp av dessa ledtrådar så skulle man lösa ett mord som man hade fått berättat för sig i början av spelet. 

Här sitter jag och min väninna och försöker klura ut en av ledtrådarna. Censurerar hennes ansikte för säkerhets skull då jag glömde fråga om det var okej att lägga ut bilder på bloggen :) 

Det var ett väldigt kul spel, men lite svårt eftersom det var på engelska. Men det gick bra ändå.

Tjejerna lyckades vinna över killarna. Det tyckte jag var roligt :D

Hade vart kul om man kunde hitta nått liknande spel fast på svenska tycker jag för upplägget var roligt :) 

När vi hade spelat klart det där Sherlock Holmes-spelet så fortsatte vi med att spela Bohnanza, eller bönspelet som vi också brukar kalla det. 

Det är ett av mina favoritspel, så jag har skrivit om det förut här i bloggen. Så vill ni läsa om det så kan ni klicka här.

På det stora hela så har det alltså varit en lugn myshelg och det passade mig bra.

Jag tyckte helgen blev väldigt trivsam och det var kul att komma ut lite halvspontant sådär. I fredags hade vi ju ingenting planerat för helgen så det var ju roligt att vi kunde komma ut både lördag och söndag och träffa både familj och vänner.

Jag gillar när det är spontant för då hinner jag inte bygga upp så mycket ångest och förväntningar innan.

Så min helg blev lyckad.

Nu hoppas jag bara på att det går lika bra nu under veckan då jag ska till sjukhuset både på tisdag och torsdag och sen ska jag på en MR undersökning på Onsdag nästa vecka. Så blir mycket sjukhus nu den närmsta tiden. 

Men det blir inte bara tråkigheter den här veckan. För jag ska nämligen på Födelsedagskalas på lördag, så jag har ju iallafall något kul att se fram emot! :D

Under ett par veckor nu har mitt liv känts extra tungt och jobbigt, för några veckor sedan hade jag även återfall i mina självskador inte bara en, utan två gånger.

Efter ett tag när man varit självskadefri känner man sig så trygg i det att när impulserna tar överhanden har man glömt bort alla de där argumenten för varför man ska fortsätta att hålla sig fri. 

Man tänker bara på flykten och den stundande lättnaden man söker i självskadandet. 

Men det är en lättnad som bara varar ett par sekunder och sen får man leva med ärren efter det resten av sitt liv. Mitt senaste återfall resulterade i 15 nya ärr som jag kommer få ha kvar så länge som jag lever, och det är väl ungefär lika många sekunder som jag lyckades mota bort min krisartade panikångest. 

Det är ett högt pris att betala bara för att fly från sina problem en liten stund. Det är absolut inte värt det på något sätt egentligen. Men ändå är det dit jag faller tillbaka när allt går åt helvete.  

Det är skrämmande att falla tillbaka i gamla mönster, så jag tänkte att jag ska skriva en lista med anledningar till varför jag inte ska självskada när tankarna och impulserna kommer. 

En lista tror jag är bra för att påminna oss själva om varför vi kämpar och jag behöver definitivt den här påminnelsen just nu och kanske finns det fler där ute som också behöver påminnelsen om varför vi ska hålla oss borta från självskadorna. 

 Lista över anledningar att inte självskada

1. Jag vill inte självskada för att jag vet att jag då hamnar i en ond cirkel där självskadandet bara ger mer ångest och mer självskador.
2. Jag vill ta itu med mina problem och inte fly ifrån dem.
3. Jag vill inte förstöra min fina kropp. Man har bara en kropp och den ska jag vårda, inte plåga!

4. Jag vill förhindra att någon annan i min omgivning tar efter och använder destruktiva metoder som ångesthantering.

5. Jag blir tagen på mindre allvar i vården om jag har ett aktivt självskadebeteende.

6. Det ger en hög risk för infektioner att skada min kropp.
7. Ärren kliar något djävulskt efteråt.
8. Skammen och känslan av misslyckande kommer vara lika illa som ångesten är just nu.
9. Jag vill inte såra eller skrämma de jag älskar genom mitt självdestruktiva beteende.
10. Det kommer bli svårare att hålla mig borta från självskadorna om jag tar ett återfall eftersom det triggar igång mer tankar och impulser att självskada.

11. Självskadorna är ingen lösning på mina problem.

12. Jag är en värdefull människa som förtjänar att må bra, självskada kommer aldrig ge mig ett bra mående eller ett värdigt liv. 

13. Det finns alltid ett annat val! Att självskada är inte något jag måste göra, det är något jag väljer att göra. Det valet betyder att det alltid finns något annat att välja än att skada mig själv. 

14. Det är ett missbruk, det suget jag känner är något jag måste kämpa emot för mitt eget bästa.

15. Så länge jag använder självskadorna som en krycka kan jag aldrig lära mig fullt ut att hantera min problematik. Det i sin tur betyder att jag aldrig kommer kunna nå min fulla potential i hur bra jag skulle kunna må så länge jag självskadar. 

16. Att självskada är att ge upp och tappa förtroendet för min egen förmåga att hantera situationen. 

17.  Det kan gå riktigt fel och till och med få en dödlig utgång.

18. Jag lurar bara mig själv när jag tänker att självskadandet hjälper mig att återfå kontroll över mig själv. Sanningen är att jag förlorar all kontroll när jag låter ett missbruk styra mina handlingar. 

19.  Stoltheten jag känner när jag klarar av att hålla mig fri från självskador när allt faller samman, är en av de bästa känslorna.

20. Framför allt så vill jag aldrig ge upp kampen om att hålla mig självskadefri!

Jag tror att det är viktigt att prata om varför vi ska hålla oss självskadefria, för tankarna om att självskada är ofta både starka och väldigt övertygande. 

Så då kan det vara bar att ha argumenten redo och listade så vi kan övervinna självskadetankarna och få riktig kontroll över våra liv. 

Så fyll gärna på listan med fler argument om att låta bli att självskada här i kommentarsfältet!