Vad exakt är det som upprör dig så fruktansvärt mycket när du ser en kvinna som väljer att inte spendera sin tid och sina pengar på hårborttagning?

Vad är det som driver dig att håna kvinnor med hår? Vad är det som driver dig att skriva arga statusuppdateringar på Facebook om håriga kvinnor? Vad är det som driver dig att hota och trakassera en kvinna som låter håret vara kvar?

För helt ärligt så är alla kvinnor håriga, faktum är att det är en del av vår pubertala utveckling att vi får mer hår på kroppen. Så ser du en vuxen kvinna som inte har något hår under armarna så är det för att hon har med hjälp av valfritt verktyg tagit sig tid att ta bort det håret som egentligen ska vara där. 

Hur svårt det än må vara för dig att förstå det så är inga kvinnor hårlösa av naturen, vi har precis som er män varierande grad av hårighet på våra kroppar. 

Vad är det för jäkla samhälle vi lever i? Ett samhälle där vi inte kan få se ut som vi ser ut, utan att bli utsatta för kränkande behandling. Ett samhälle där man behandlas illa för att man INTE förändrar sin kropp. Ett samhälle där människor som inte följer strömmen hånas och smutskastas. 

Hur kommer det sig egentligen att en kvinna som rakar huvudet är ful och äcklig, samtidigt som en kvinna som behåller allt sitt hår också är det? Jag menar fundera på det en stund, varför ska en kvinna ha hår på huvudet men inte under armarna? Vad är det som är så fruktansvärt stor skillnad egentligen? 

Hela idén om att vi ska vara utan hår kommer ju någonstans ifrån, kan ni gissa varifrån?

Just det, ett företag som ville tjäna pengar. Ett företag som gjorde rakartiklar för män så de kunde hålla sina skägg snygga. Men då kvinnor inte hade något skägg var man tvungen att hitta på en ny marknad. Nämligen att kvinnor skulle vara hårlösa på kroppen. 

Något jag finner en aning märkligt är att hår under armarna är så fruktansvärt äckligt, detta till trotts är det ytterst få av männen som uttrycker detta själva rakade, och jag ser inte särskilt många kvinnor göra upprörda inlägg över att män har hår under armarna. 

Hur kommer det sig? 

Är det för att vi är så desperata att göra skillnad på män och kvinnor att vi måste förändra våra kroppar och placera oss i kategorier där vi har en mall att efterfölja.

Är hår på en tjej en nagel i ögat för att håret har blivit en manlig attribut? Precis som det har blivit kvinnligt att gå klädd i kjol? Varför blir vi så arga och upprörda om någon inte gör allt i sin makt för att passa in i en socialt konstruerad mall över hur man "bör" vara. 

Hår är bara hår, om det inte var meningen att det skulle vara där hade det inte vuxit där. 

Det har varit en trevlig helg måste jag säga. Vi har spelat mycket CS:GO och PAYDAY2 och det var varit väldigt roligt. Jag har verkligen fastnat i det där spelandet. Har aldrig riktigt spelat nått innan, men nu är det som en helt nu värld har öppnat sig. Att jag inte gjort detta tidigare?

Men vi har inte bara spelat datorspel den här helgen. 

I fredag så tänkte vi ha tacoskväll men tyvärr jobbade största delen av alla mina syskon, så det blev inte av. Men Jag, Jakob och Ludvig gav oss ut och åt tillsammans när han hade slutat jobbet. Vi testade på en hamburgerrestaurang som heter Brooklyn burger, tyckte det var ett väldigt mysigt ställe och jag tyckte hamburgaren var god, så det är nog högt betyg med tanke på att jag inte är så förtjust i hamburgare. 

När vi hade ätit vår mat var vi inte så sugna på att åka hem än, så vi gick runt lite på stan och kollade in vad det var för folk ute och festade. Men det var väldigt dött så vi gick tillbaka till bilen och körde runt lite. 

Sen kom vi på att vi skulle åka till min systers jobb och köpa efterrätt av henne.

Sagt och gjort, vi åkte till Max där jag för första gången provade deras Lyx Shake som alla säger är så goda och de hade verkligen rätt. Jag är helt klart imponerad.

Sen satt vi kvar där på Max och väntade på att min syster skulle sluta jobbet så vi kunde vara lite snälla och skjutsa hem henne.
Det var verkligen en trevlig och rolig kväll. Är så glad över mina syskon :)

Jag är också glad för i lördags klarade jag något som jag inte gjort på säkert tio år.

Jag var på bio och vågade sitta på en annan plats än första raden och det gick bra! Jag är så stolt över mig själv. Visst vi satt bara en rad bakåt, men det är ett stort steg för mig. Är så jäkla glad att det gick så bra som det gjorde.

Var väldigt nervös innan, men så fort vi hade satt oss i salongen så gick det över. Hade inte ens ångest under filmen. Vi tittade på Bad Neighbors 2 och jag tyckte filmen var rolig, och roliga filmer brukar ju kunna hjälpa min ångest så det var en bidragande faktor till att jag vågade chansa och förmodligen en av faktorerna som gjorde att det gick så bra som det gjorde.

När söndagen kom hade jag dock en liten dipp, så som jag tyvärr ofta har efter att jag har haft det roligt och mått bra. Så på söndagsförmiddagen så var jag väldigt ledsen och nedstämd. 

Men lyckades ta mig upp och klippa Jakobs hår och min lugg och jag lyckades ta ett bad. Som tyvärr slog ut mig totalt. Jakob hade tagit en dusch innan så det var så varmt i badrummet att jag blev påverkad negativt i min MS. Det är så frustrerande att minsta lilla kan få mig så ur balans. 

Så spenderade ett par timmar i sängen efter det för att vila upp mig inför kvällen så vår tacoskväll äntligen skulle bli av. 

Jag lyckades vila upp mig tillräckligt för att orka med, vilket var tur för vi hade det jätte kul. 

Synd bara att syster inte kunde vara med :( 

Vi åt mat tillsammans och sen åkte vi till Stadsparken och spelade kubb, det var en väldigt jämn och spännande match. Tyvärr förlorade vi precis. 

Men jag är glad ändå, kan inte påstå att jag hade några större för hoppningar på att vinna då jag är fruktansvärt dålig på kubb. 

När vi hade spelat klart gick vi in till lekplatserna och lekte lite. Det var väldigt kul. Vi var där och lekt till klockan tio och det blev dags att avsluta helgen för denna gången.

Så på det stora hela så har det varit en lyckad helg :)  

Nakna kroppar och objektifierande av kvinnor är något vi möts av dagligen både i reklam på tv, internet och tidningar. Du behöver inte gå långt för att se en halvnaken kvinna i media.

Överallt möts vi av bilder på kroppar. Det har blivit en så stor norm så man knappt ens tänker på det. 

Men så fort en tjej lägger ut en liknande bild på sig själv på internet så ropas det om bristande självrespekt och ett desperat behov av att samla likes på Facebook. Men är det så konstigt egentligen att tjejer lägger upp sådana bilder?

Jag menar, under hela vår uppväxt har vi ju sett kvinnor på det sättet. Vi har lärt oss sedan vi var barn att vackra kvinnor står i underkläderna på reklampelare. Vi har sett kända kvinnor dansa runt i små bikinis i sina musikvideos och vi har sett allt det där "sälj grej med tjej" dag in och dag ut så länge vi kan minnas. 

Så jag kan förstå varför tjejer tar efter det som de sett i tidningar och reklamer under hela sitt liv. 

Det jag däremot inte förstår är varför man skammar kvinnor som klär sig "utmanande", och varför kallas det ens för utmanande?  Vad exakt är det som är utmanande egentligen?

Vad är det egentligen som är så fel med att visa lite hud? En kropp är ju bara en kropp.

Hur kommer det sig att en halvnaken (eller helt naken för den delen) kropp kan vara så provocerade om kvinnan själv har valt att vara det? 

Vad är egentligen problemet med att en kvinna väljer att trivas i sin kropp? Vad är problemet med att känna sig trygg i sin kropp och vad är problemet med att kvinnor klär sig som de själva vill vara klädda? 

Vill jag bära urringade toppar så är ju det mitt val. Att jag till nittio procent bär korta blommiga klänningar är mitt val! Hur kan någon annan ha rätten att bestämma över tyget jag omger min kropp med? 

Hur kommer det sig att kända kvinnor kan dansa runt i underkläderna i musikvideos, men när en vanlig tjej lägger upp en bikiniselfie så är hon en uppmärksamhetssökande slampa som saknar självrespekt? 

Skulle jag helt plötsligt sakna självrespekt för att jag byter kläder?

Är det verkligen våra kläder som är den avgörande faktorn i självrespekt och vad är ens självrespekt egentligen? För mig är självrespekt att vara sig själv och följa sin egen väg. Att må bra i sin egen kropp och inte ta skit från andra.  

Är det då min vilja att lägga upp en bild på mig själv i bikini så är väl det mitt val? 

Vi föddes ju alla nakna så vad är det som är så hemskt med hud egentligen?

Det är väl för att någon gång på vägen när vi växer upp slutar en naken kropp att bara vara en naken kropp, och istället sexualiseras kroppen.  Speciellt kvinnors nakna kroppar sexualiseras, och kvinnor som beter sig sexuellt skammas. 

Det är faktiskt väldigt problematiskt att kvinnors sexualitet är så tabu, och att kvinnor till exempel ses som slampor och män som kungar om de har flera lösa förbindelser. Vad är det egentligen som är så otroligt hemskt med att en kvinna som gillar sex har sex med flera personer? Vad spelar det för roll om en kvinna är öppen med sin sexualitet och vågar njuta av sex? 

Varför är "Emma" en hora medan "Markus" inte är det, fast de har haft sex med lika många personer och gillar samma saker? 

Jag tror att det faktum att jag som ung haft ett så destruktivt förhållande till sex gjort att jag idag kan se de strukturer som gjort det möjligt. De strukturer som säger att en kvinna som ligger runt är dålig och äcklig. En hora som inte är värd mer än att knullas och kastas bort. 

En attityd som jag använde flitigt för att skada och straffa mig själv för jag trodde att det var sant. 

Så kan vi inte bara sluta skamma varandra och låta människor göra vad de vill med sina kroppar.

Jag har aldrig varit en sådan som tittar på melodifestivalen och det är jag rätt glad för när jag nu genom brittiska tidningar fått höra om vad som utspelade sig under finalen av Eurovision Song Contest.

Det är alltså så att under direktsändning inför alla dessa typ 200 miljoner människor som tittar på den här tävlingen, så har Petra Mede stått och hånat och gjort ett skämt av psykiskt sjuka. 

Det är alltså någon gång under Eurovision Song Sontest som de gjort en (om jag förstått det rätt) tidslinje av "minnesvärda ting", i denna tidslinjen hittar vi då en tvångströja. En tvångströja som presenteras med orden “If you’re a really crazy fan I strongly recommend the Eurovision straitjacket.” och följer upp med meningen  “You know what they say – crazy is the new black.”

Samtidigt som man skrattar förnöjt åt hur tokiga fans ska sättas i dessa tvångströjorna.

Det ni står och skrattar åt på bästa sändningstid inför miljontals människor är en del av historien som är fruktansvärd. Än idag behandlas inte psykiskt sjuka väl och det är för att attityder och tankar från dessa tider än idag lever kvar. 

Tvångströjor är inte tillåtet i Sverige idag, men det finns fortfarande metoder av tvång som är det. Bältesläggning till exempel. Jag är starkt emot all form av tvång som går ut på att hålla fast en person, det är en kränkning mot personen och jag tror på att hantera problemet så som till exempel den Isländska psykiatrin gör där bältning av patienter är olagligt. 

Det ni står ocj skrattar åt är alltså inte så långt ifrån sanningen för många svårt sjuka i har i Sverige. 

De kanske inte sätts fast i en tvångströja, men bältesläggning som innebär att en patient spänns fast på en brits är fortfarande ett övergrepp och borde inte vara tillåtet. 

Precis som det inte heller borde vara tillåtet att skratta åt den gruppen av människor som utsätts för dessa övergrepp. 

Trivialisering av psykiska problem och att på detta viset förstärka dessa föråldrade stereotyper av människor i tvångsjackor kan ha väldigt skadliga effekter. Psykisk ohälsa är inget skämt, inget att ta lätt på och att göra det till en lek på det här sättet när det redan finns så många människor som skäms över sin psykiska ohälsa är helt oförsvarbart. 

Det här bidrar ju bara med att göra det svårare för människor att våga be om hjälp och stöd. För vem tar någon seriöst när man bara förknippas med skämt?  Psykisk ohälsa är inget jippo att skratta åt.

Jag är både besviken och skäms å Sveriges vägar för att vi skämmer ut oss på detta sättet genom att spy ur os denna medeltida syn på psykisk ohälsa inför alla dessa människor som tittade på Eurovision.

En sak som jag har fått vänja mig vid är att ständigt få mina bilder borttagna på diverse sidor på internet. Inte för att jag lägger upp några fruktansvärda bilder, utan för att jag lägger upp bilder på mig själv. Bilder där mina ärr är synliga.

Men jag är ingen våldsbeskrivning, jag är inget uppmanande till brott och jag är inget hets mot folkgrupp. Jag är bara jag. En ung tjej med ett förflutet där självdestruktivitet var en del av mitt liv. 

Hade det rört sig om bilder på öppna, blödande sår så hade jag kunnat förstå. Men när det rör sig om bilder där man bara ser lite ärr så blir jag upprörd. För det är så min kropp ser ut efter sjukdomen, det är så jag alltid kommer se ut. Ärren kommer alltid vara en del av mitt liv. 

Precis som någon om har en annan sjukdom och måste genom gå en operation kommer leva med ärren efter sin sjukdom, kommer jag alltid leva med mina. 

Ärren på mina armar är flera år gamla och det som syns är bara rester från mitt förflutna. Det som syns är ärren efter en mycket svår period i mitt liv. En period då jag var så sjuk att jag trodde att självskadorna var min räddning. 

Det är spåren som sjukdomen har lämnat efter sig och de spåren kommer jag alltid behöva leva med. 
Är det rätt att kräva att jag på grund av att jag varit så svårt sjuk som gömmas och förvaras i ett mörkt hörn resten av mitt liv? Ska mitt liv inte få levas när jag äntligen tagit mig ur detta svåra självskadebeteende? Ska inte jag få ha fina klänningar? Ska inte jag få åka och bada? Hänga på stranden med mina vänner eller ens lägga upp en helt jävla vanlig bild på mig själv? 

Livet är inte alltid vackert, allt är inte frid och fröjd och det kommer aldrig gå att skydda en hel värld från att tro att se detta. Jag förstår att det finns gränser och jag håller med om att det finns olämpliga saker. Men lite ärr? Är det verkligen där man ska dra gränsen? 

Man ser bilder på döda barn som cirkulerar, men en vanlig bild på mig i kortärmat är för hemskt för internet? 

Då börjar man ju fundera på vad det verkligen är som ligger bakom?

Är ärr verkligen så hemska eller är det för att det handlar om ärr från en psykisk ohälsa? 

Handlar det egentligen om att det fortfarande finns kvar så många gamla attityder från förr om att psykiskt sjuka ska gömmas undan och hållas åtskilda från de friska människorna. 

Psykisk ohälsa får inte synas, för syns det inte så finns det inte och finns det inte behöver man inte bekymra sig. 

En kommentar som regelbundet dyker upp i diskussioner om psykisk ohälsa är den om att barnen i Afrika har det så mycket värre. 
  

Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra just den där kommentaren om barnen i Afrika när jag har pratat öppet om hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det är en kommentar som både är förminskande och väldigt kränkande. Den tar ifrån mig rätten att uttrycka mina kännslor och den förminskar min problematik och det helvete som jag lever i. 

Även om det skulle vara så att barnen i Afrika har det så mycket värre så gör ju det inte mina problem lättare. Det finns ALLTID någon som har det värre. Hur illa man än har det så finns det dem som har det värre än så. Det gör ju inte att det på något sätt blir lättare för mig. Mina problem blir ju inte mindre eller lättare för att någon annan har det ännu mer svårt än vad jag har det. 

En sådan kommentar gör snarare mina problem värre då det är ett sätt att skamma mig och min ohälsa. 

Det du säger med en sådan kommentar är egentligen att jag inte har rätten att må dåligt, att det inte alls är synd om mig och att jag borde tänka på människor med (enligt dig som kastar ur dig kommentaren) "verkliga problem". 

Jag förstår verkligen inte varför så många människor känner sig manade att slänga ur sig den där kommentaren när någon pratar om psykisk ohälsa. Vad vinner ni på det? 

En annan kommentar man ofta får slängd på sig är kommentaren om att man bara är ute efter uppmärksamhet.

Varför? 

Skulle ni säga så om det var någon med en fysisk sjukdom som pratade om hur det var att vara drabbad av den sjukdomen?  Nej det skulle ni säkerligen inte!

Jag har aldrig någonsin fått höra att jag bara söker uppmärksamhet när jag pratar om hur jag mår i min MS, och inte heller har jag fått höra att jag bara använder min diagnos för att fiska likes på Facebook när jag pratar om den. Jag har heller aldrig fått höra att jag ska tänka på barnen i Afrika när jag pratar om min MS. Hur kommer det sig egentligen? Varför är det "finare" och mer värdigt att ha en fysisk sjukdom än att ha en psykisk? 

Varför ska man skammas in i tystnad som psykiskt sjuk och höjas till skyarna när man kämpar mot en fysisk sjukdom?

Varför får vi under 2000-talets Sverige fortfarande medelanden som dessa:

 ( Mer av den här konversationen kan du läsa i det här blogginlägget: Fuck you dumbass! )

Hur kan denna medletida syn på vad psykisk ohälsa är fortfarande leva kvar? Hur kan människor

år 2016 fortfarande inte ha fattat grejen?  Är det verkligen så svårt att förstå? Det spelar ingen roll om krigsoffer och barn i afrika har det jobbigt. Jag blir inte mindre sjuk för det! Jag blir lika lite frisk från min Multipel Skleros av att det krigas och barn svälter ihjäl, som jag blir frisk från min psykiska ohälsa av att "barnen i afrika har det värre". 

Det vill säga inte frisk alls av det. För tro det eller ej så gör krig och svältande barn ingen frisk, och bara för att någon annan har det värre gör inte det alla andras liv enkla och bra. 

Så kan vi inte en gång för alla sluta jämföra eländen?  Livet är ingen tävling om vem som mår sämst, och att må dåligt är inte en sak enbart berättigad till vinnaren av den nämnda tävlingen.

Avslutningsvis vill jag bara säga det att om ni är så oroliga över barnen i Afrika så hoppas jag verkligen att ni bidrar med det ni kan för att hjälpa dessa barn. Gör ni inte det så rekomenderar jag er varmt att bli fadder åt ett barn så ni kan hjälpa ett barn ur fattidomen och ge barnet möjlighet till studier och en bättre framtid.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra att Multipel Skleros är en muskelsjukdom. Nej nej nej, och åter igen nej. Ni har fel! Multipel Skleros är en sjukdom som påverkar nerverna i hjärnan och ryggmärgen, inte några muskler.

MS är en autoimmun sjukdom vilket innebär att kroppens egna immunförsvar attackerar och förstör  delar av den egna kropp. I detta fallet delar av nerverna kallat myelin. Myelinet fungerar som en slags isolationslager runt nerverna för att hjälpa nervsignalerna att färdas snabbare. När immunförsvaret då attackerar myelinet så skapas inflammationer vilket gör att nervsignalerna saktas ner eller inte kan komma fram alls. Man får en skada på nerven vilket leder till en rad olika symptom eller problem beroende på var i hjärnan/ryggmärgen skadorna uppstår. 

När man har den formen av MS som jag har så kommer och går inflammationerna och man har perioder när man mår bra och sen perioder med nya inflammationer då man blir jättedålig. Det kallas då skovvist förlöpande Multipel Skleros. 

När man drabbas av en ny fas med inflammationer i hjärnan så kallas det för ett skov. När man har ett skov uppkommer alltså en ny inflammation och man blir akut dålig. 

Myelinet börjar brytas ner på grund av inflammationen och problem uppkommer av att nerverna inte längre kan föra information som de ska. Det är spåren efter dessa inflammationer som de söker efter när jag gör mina magnetkameraundersökningar. När man tittar på hjärnan med hjälp av en MR kan man se ärren efter skadan som inflammationen gjort som små vita prickar. Dessa ärr kallas för plaque eller MS-plack och kan bli upp till 2 cm stora. Alla inflammationer lämnar dock inte några spår efter sig, men ju längre man har sjukdomen desto svårare är det för hjärnan att återhämta sig. 

Det är därför viktigt att försöka bromsa sjukdomen så mycket som möjligt för att underlätta för kroppen att läka de skador och inflammationer som har uppstått. Tyvärr kan inte allt läkas och det är då man får lära sig att leva med de skador man har. Jag måste till exempel acceptera de faktum att jag har nervsmärtor, har problem med yrsel och verkligen inte tål värme. 

Så det är alltså dessa skov som man försöker bromsa med de mediciner jag har behandlats med.

Vid varje nytt skov är det en ny nerv som har inflammerats och skadats och man upplever då nya symptom. Men man kan också få tillbaka gamla symptom från äldre skador. 

Detsamma kan hända även utan skov om man till exempel utsätts för mycket stress. Det kallas då pseudoskov eller spökskov. Vilket betyder att man mår dåligt och får ett slags skov utan aktiv inflammation. 

Det kanske låter lite rörigt och komplicerat? Men jag ska försöka förklara det lite enklare och så låtsas vi att MS är en förkylning. 

Man börjar en dag med att man får så fruktansvärt ont i huvudet. Det kommer från ingenstans och man blir helt chockad och fattar inte vad som hänt. Men efter några dagar försvinner det. 

Några månader går och helt plötsligt vaknar man av att huvudvärken är tillbaka men denna gången också med en smärta från halsen. "Vad är det som händer med mig?" tänker du och blir lite rädd. 

Eftersom du nu börjar bli orolig så söker hjälp och får diagnosen "Förkylning" en diagnos som är kronisk och utan bort. Men som går i skov. 

Med jämna mellanrum uppkommer ett nytt symptom. Ibland när du haft en riktigt stressig och jobbig period kan du känna hur det där "halsontet" kommer tillbaka och huvudvärken ja, den lever du med dagligen.   

Vet inte om det där gjorde saken bättre och fick det att bli lättare att förstå. Men jag hoppas att någon i alla fall lär sig att MS inte är en muskelsjukdom.

Jag antar att så många tror att MS är en muskelsjukdom är för att det för det mesta är en osynlig sjukdom, det vill säga en sjukdom där problemen inte syns på utsidan. Det är ju först när nerver som är viktiga för funktionen att röra sig påverkas som det syns att man är sjuk. Det är sant att många med MS får svårt att gå och tillslut hamnar i rullstol på grund av sin sjukdom. Men det är inte för att musklerna är sjuka, utan för att nerverna som ska skicka information till musklerna inte fungerar som de ska. 

Hjärnan styr precis allt i vår kropp och därför kan man få en uppsjö av konstiga symptom. 

Jag begär självklart inte att alla ska kunna allt, men just Multipel Skleros som ändå är en så pass vanlig sjukdom att här i Sverige, så vanlig att det är 1 på 500 som är drabbade av någon form av MS.

Då borde man ju åtminstone veta att det är hjärnan som är sjuk och inte musklerna. 

Ibland önskar jag att jag skulle kunna få byta hjärna med någon, eller åtminstone få besöka någon annans hjärna. 

Inte för att jag vill byta liv eller vara någon annan, utan för att jag är så nyfiken på hur det är där inne. 

Min hjärna är så överfylld av tankar och känslor så jag han hoppa från en tanke till en annan i ljusets hastighet. Men när man tittar på andra människor känns det som det är helt tomt där inne, de verkar så obekymrade, så befriade från kaoset och verkar aldrig ha miljoner konstiga eller knäppa tankar så som jag har cirka hela tiden. 

Jag har nog aldrig i hela mitt liv kunnat läsa en bok, titta på en tv-serie/film/tv-program utan att tappa fokus. Säg att jag ligger och tittar på något och så dyker det upp ett får. 

Då kan mina tankar gå såhär:

"Får har ju mormor utanför sin trädgård, undra hur många de är? Jakob försöker ju räkna dem, visst sa han 48? 48! Det skulle mamma ha fyllt i år om hon levt nu. Tänk om mamma faktiskt hade levt, undra vad hon hade gjort då? Säkert vart ute med Frodo. Jag kanske också ska skaffa en hund. Det skulle ju kunna vara lite mysigt. Fast nej, jag skulle aldrig orka med det. Fy för att gå ut när det är kallt och när det regnar, hahah jag kommer ihåg den där gången då det var översvämning så jag inte kunde ta mig till skolan, skolan, plugga, borde verkligen försöka plugga min jävla körkortsteori någon gång, fan vad dålig jag är. Varför måste mitt liv vara så svårt? NEJ, inte tänka så. Du kämpar och gör det bästa av situationen". 

Sen skrattar Jakob till lite och jag förs tillbaka till verkligheten och inser att jag har ingen aning om vad som hänt den senaste minuten av programmet. 

Jag riktigt fastnar i mina egna tankar och blir som bedövad för allt som händer runt omkring mig. Det är rätt skönt i vissa situationer, men fruktansvärt irriterande i andra. 

Jag hatar att jag inte alltid kan följa med i ett samtal och att jag missar roliga saker i mina tv-serier,

men det är skönt att glida in i sin egen hjärna när man åker buss ensam, ska åka långt med bil eller ligger i sängen och försöker sova. 

Att bara låta tankarna vandra kan kännas som en befrielse när man har kämpat emot dem en hel dag för att försöka hålla fokus på verkligen.