Kära kropp! 

Du har följt mig i vått och torrt i snart 26 år. Många gånger har jag tagit dig för givet, behandlat dig illa och till och med tagit ut min ångest och mina aggressioner på dig. 

Jag har många gånger drömt om att kunna byta ut dig, för jag har inte sett dig som tillräckligt bra. 

Inte tillräckligt smal, inte tillräckligt kurvig, inte tillräckligt fläckfri, inte perfekt nog helt enkelt. 

Jag har sett alla dina fel och brister, istället för att fokusera på vad du faktiskt gör för mig. 

Men vet du vad? "We were born to be real, not to be perfect". 

Jag tycker det är ett bra talesätt, för att vara äkta och realistisk är så mycket bättre än att ständigt kämpa efter att vara "perfekt", perfekt i andras ögon. Perfekt så som media framställer det.  

Jag vill be om ursäkt för allt hat jag har riktat mot dig genom åren, jag inser ju nu att detta hat

är hat som har fötts ur att jag inte känns mig tillräckligt duglig för att du inte var vacker nog, för att du inte levde upp till ideal satta av andra människor. Jag har hatat dig för att du har passat in i den mall jag önskade att du skulle passa in i. Men jag inser nu att det var fel av mig att tänka så.

Du är min kropp, min enda kropp och jag borde respekterat dig nog för att inte tycka och tänka sådana hemska tankar om dig.   

Det är du som är mitt liv, det är i dig jag lever och det är du som håller mig levande. Utan dig är jag ingenting. Jag förstår inte hur jag har kunnat säga och tänka så elaka saker om dig. Saker som jag personligen aldrig skulle tycka eller tänka om en annan levande människa. Så varför har jag tänkt som om dig min kära kropp? 

Vad är det som gjort att jag känt ett sådant starkt hat om dig? Är det alla elaka ord jag fått höra om hur tjock och ful du är? Eller är det alla tidningar och reklamer som visat upp bilder på den perfekta kvinnan som gjort att jag känner att du inte räcker till? 

Oavsett anledningen till varför det blev såhär vill jag nu be om ursäkt och ta på mig ansvaret över hur illa jag har behandlat dig. Jag lovar att jag ska försöka bättra mig. 

Jag lovar att tänka snälla tankar och stoppa hatet jag riktat mot dig. Jag lovar att jag ska sluta önska att du såg annorlunda ut. För utseendet är inte allt. 

Jag är så tacksam för att du finns här för mig trots att jag behandlat dig så illa. Jag är tacksam för hjärtat som fortfarande slår trots att de blivit krossat. Jag är tacksam för att min hjärna kan tänka kloka tankar trots de sjukdomar jag har. Jag är tacksam för att mina ben fortfarande bär mig trots att jag känner mig så svag. Framför allt så är jag är glad för att jag får vakna på morgonen och leva ännu en dag tillsammans med dig. Jag älskar dig min kära kropp!

Med vänlig hälsning, Sara

 
Ni som inte följer mig på Facebook kanske har missat att jag varit med i en intervju i de lokala nyheterna här i Jönköping. 
Jag tvekade lite först för jag vite inte om jag skulle våga, men jag är otroligt glad att jag vågade. 

Det gick så bra att göra intervjun och resultatet blev väldigt bra. Det var en otroligt duktig journalist som gjorde att allt kändes tryggt. 

Jag har fått otroligt bra respons och många fina kommentarer vilket gör mig väldigt glad. 

Är så rörd över alla fina kommentarer och hälsningar jag fått. Ni fattar inte hur mycket det betyder för mig! Så TACK så väldigt mycket alla ni som stöttar mig och ger mig så fina kommentarer. 

Det är verkligen viktigt att kunna prata mer om detta och jag är glad att jag kunnat vara med och vara en del i att bidra till ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa och självskadebeteenden. 

Ignorant är för mig är det värsta jag skulle kunna bli kallad, därför är jag väldigt försiktig med hur jag använder just det ordet. Det är alltså inget ord jag tar lätt på eller slänger ur mig hur som helst.

Men på grund av mitt självskadebeteende har jag stött på en hel del ignoranta människor. 

Människor som är totalt obildade och kunskapslösa i ämnet.  Människor som dessutom hyser en stark ovilja att faktiskt lära sig vad psykisk ohälsa är och ta in vad ett självskadebeteende är, varför någon drabbas och vad det innebär för den som har den här problematiken. 

Det är människor som dessa som bidrar till att det fortfarande är svårt att vara öppen med sin psykiska ohälsa och som dessutom bidrar till att försvåra sjuka människors liv ytterligare. 

Det är människor som dessa som verkligen inte förstår eller ens vill förstå som postar massa onödigt skräp på internet. Skräp så som elaka kommentarer som föds ur just okunskap och fördomar. Kommentarer som jag verkligen inte förstår varför man väljer att skriva till en annan människa. 

Men jag har vart med om så mycket att man slutar förvånas över vad människor är kapabla till.

Men det som intresserar mig är vad som försiggår i någons tankar när den skriver såhär till en ung tjej som skriver ett inlägg om att hon äntligen slutat skämmas över sina ärr. 

             

Jag som levt med självskadebeteende så länge jag kan minnas i princip vet mycket väl hur stark skammen är och att ta sig ur den skammen är otroligt viktigt. 

Inte minst för att det är ett steg i riktningen att tillfriskna från självskadebeteendet. 

Att våga vara öppen med problemet gör ju att familj och vänner vet om att problemet finns och det ger då möjligheten att kunna ha öppna samtal om det. Ett hemligt självskadebeteenden är otroligt allvarligt och när någon då vågar berätta om att den har eller har haft ett sådant så ska inte den personen behöva mötas av kommentarer som de här ovan, inte ens av totala främlingar. 

Jag tycker faktiskt att det är skrämmande att människor kan samlas och trakassera en sjuk individ på detta sättet. Det är skrämmande att det råder sådan brist på empati och förståelse, och att okunskapen dessutom är så otroligt stor. Många verkar tro att självdestruktiviteten i ett självskadebeteende handlar om misslyckade självmordsförsök. Men det är ju så otroligt fel, det flesta självskadebeteenden är ju precis tvärt om. Ett försök att överleva. Det handlar ju mer om att härda ut i en outhärdlig situation, det handlar om att återfå tappad kontroll och det handlar om att försöka distrahera sig från tankar och känslor man inte kan hantera. 

Det finns säkert många som självskadat i syftet att dö, men majoriteten av människor som lever med ett självskadebeteende försöker inte dö varje gång de skadar sig själva. Något som många verkar ha svårt att förstå, för kommentarer som "skär av dig halsen och få det gjort" är definitivt inte ovanligt att man möts av när ärren syns. 

Just det att ärr syns verkar vara en öm punkt hos den här typen av människor. 

Jag kan inte räkna gångerna jag blivit ifrågasatt varför jag inte döljer mina ärr jämt och även fått det förklarat för mig att jag borde gömma dem så länge jag lever. 

Jag tycker det är otroligt fördomsfullt, och det känns som en attityd från tider då all psykisk ohälsa skulle gömmas undan så man slapp bevittna den. För det är ju lite lättare att leva i en värld där vi kan låtsas att psykisk ohälsa inte existerar genom att gömma undan den och låtsas som det regnar. 

Men det fungerar ju inte i längden och det löser definitivt inga problem. Det som däremot hjälper är ett öppnare samtalsklimat och respekt mot sina medmänniskor. 

När man kommit ur sitt självskadebeteende så är det ju en självklarhet att man ska kunna ta på sig sina   badkläder och åka och bada på sommaren, man ska kunna ha de där finna linnet eller den där snygga klänningen. Man ska kunna klä sig hur man vill utan att ifrågasättas. 

Precis som vem som helst så ska man ha valet att klä sig som man vill i de kläder man själv vill ha.

För mig är det en fysiskt omöjlighet att gå i långärmat jämt eftersom jag har min värmekänslighet, så människor som faktiskt anser att det är så världen borde se ut kanske ska ta sig en titt i spegeln och utvärdera sina åsikter. 

Jag skulle också vilja veta om det enbart är ärr från psykisk ohälsa som måste döljas eller om det även gäller ärr från olyckor eller andra sjukdomar också? Sitter dessa människor och skriver liknande kommentarer till människor med fysiska sjukdomar också? Oavsett så är dessa människor otroligt ignoranta när det kommer till psykisk ohälsa och självskadebeteenden.Något som jag anser är oförlåtligt i ett samhälle där alla har möjligheten att lära sig förstå vad psykisk ohälsa är!

I mitt föregående inlägg berättade jag om en väldigt mörk del av min barndom. Den delen med alla bråk och hemskheter. Men självfallet var inte allt bara hemskt hela tiden. 

Men just de där hemska delarna har en tendens att stanna kvar, de liksom etsar sig in i hjärta och själ.

Det är väldigt svårt att glömma det där hemska man har upplevt. Det är som om den där hemska känslan aldrig riktigt försvinner ur kroppen. I alla fall är det så för mig. 

De goda stunderna i mitt liv har inte alls lämnat lika stora avtryck, kanske för att jag upplevt så mycket hemskheter att det överspeglar allt det goda. 

Men goda stunder fans det, det är jag övertygad om. Hade det inte funnits något bra i mitt liv så hade jag ju inte suttit här idag. 

Problemet är att jag inte kommer ihåg lika många enskilda händelser där jag kände mig lycklig, som jag kommer ihåg händelser där jag kände mig förkrossad, ensam, orättvist behandlad, sårad och ledsen. 

Jag skrev inte mitt förra inlägg för att på något sätt peka ut mina syskon som hemska människor,

för det är de verkligen inte. 

Som jag skrev så älskar jag dem alla oerhört mycket och trots allt vi har i bagaget skulle jag aldrig vilja byta bort dem mot några andra syskon. 

Även om det inte alltid var lätt, så är dem ju ändå min familj och vi har alla gått igenom detta tillsammans. Det var jobbigt för oss alla, men jag kanske tog det hårdast just på grund av min psykiska ohälsa. 

Men vi hade glada dagar också

Jag minns när vi var på semester på Tjörn, det var en fruktansvärt äcklig stuga och vi alla vantrivdes där. Men vi lyckades ändå ha roligt när vi sprang omkring och lekte på klipporna tillsammans. 

Jag minns hur vi brukade klä ut oss och leka allt från tjuv och polis till prinsessa och sjörövare. Jag minns också en dag när vi låg en hel dag och tittade på film tillsammans, vi såg på Djungel George.

Vi tittade säkert på filmen minst tre gånger i rad för vi tyckte att den var så rolig.

Jag minns när vi lekte med våra kaniner och försökte lära dem att hoppa över hinder och jag minns

att jag kände mig glad när jag fick den där kaninen som var min alldeles egna kanin. 

Jag kommer ihåg dagar då vi vart på Liseberg, Skara sommarland, Upptech och liknande ställen.

Semesterdagar då man kom ifrån vardagens stress och tristess.

Jag minns när jag var lite äldre och vi var på semester i Danmark med familjen,  och en av mina bröder brukade följa med och titta på när jag tjuvrökte i en liten skogsdunge bakom stugan. Vilket gjorde att det kändes som vi fick ett litet speciellt band, med den där hemligheten tillsammans. 

Något som skrämmer mig oerhört mycket är arga röster. När tonläget höjs, eller orden blir hårdare triggas en extrem ångestreaktion igång hos mig.

Jag har alltid varit rädd för att bli offer för någons ilska. I perioder har det faktiskt vart så illa att jag fått svår ångest bara av att se en arg person på tv. Det spelade ingen roll att det inte var jag som blev offer för någons ilska. Det spelade ingen roll att det inte ens var på riktigt.
Jag var så rädd att jag drömde mardrömmar om arga människor och så rädd att jag var svårt hämmad i mitt vardagliga liv.

Än idag är jag fortfarande jätterädd för ilska och det skär i hjärtat varje gång någon höjer rösten. Men för det mesta hanterar jag det bra.
Jag klarar nu mera av att se serier med arga personer i, och mardrömmarna kommer bara vid enstaka tillfällen. Så visst drömmarna finns där fortfarande, men inte alls så mycket som förr.

När mardrömmarna kommer blir jag inte heller lika negativt påverkad längre och det är ju en enorm utveckling till det positiva.  

Men allt är inte lika positivt, för än idag ger bara tanken på att någon är arg på mig över något som jag gjort eller misslyckats med, en känsla av att vilja dö.

För så hemskt tycker jag att det är när någon är arg eller irriterad på mig. Jag förstår inte varför det är såhär. Så fort någon i min omgivning låter irriterad så triggas min ångest igång. Jag är otroligt känslig för skiftningar i tonläge eller hur någon uttrycker sig, kanske just för att kunna snappa upp den där fasansfulla ilskan som skulle kunna attackeras mot mig.  

Jag tror att det har mycket att göra med att det fanns så otroligt många arga människor runt mig när jag växte upp. Jag upplevde att jag många gånger som det äldsta barnet fick ta mycket skit. Det var nämligen extremt mycket bråk mellan oss syskon och jag fick alltid höra att jag som äldst skulle sätta ett gott exempel och så vidare. Vilket inte var så lätt när jag utsattes för vad som för mig kändes som tortyr.

Jag var så rädd och fruktansvärt ledsen hela tiden, och jag tyckte att alla i min familj var så elaka mot mig.
 

Många dagar, i långa perioder i princip varje dag bestod av ett eller flera syskon som retades, slogs och var elaka mot mig. 

Det kunde vara allt från att stjäla och gömma mina saker till att gå in på mitt rum och ta sönder grejer. En gång tog min bror en hammare och gick in i mitt rum och slog sönder mitt fönster till exempel.

Ofta fick de för sig att det skulle lägga snöbollar, sand, vatten, lera och så vidare i min säng eller också så la de något äckligt i mina skor eller i min väska.

Andra gånger kunde det vara allt från att gömma fjärrkontrollen till att härma mig med en fånig röst varje gång jag öppnade munnen för att prata. Ofta tog mina syskon saker jag sparat, jag var väldigt bra på att spara på saker när jag var yngre. Så ofta fick jag mitt lördagsgodis stulet eller så brukade de ta min glass som jag hade sparat till senare. Min veckopeng som jag sparade på mitt rum försvann också mysteriöst vid väldigt många tillfällen. Men det var inte det enda de tog, många gånger så tog någon min plats så fort jag reste mig, eller tog de saker jag lekte med vid tillfället.

Om de mot förmodan inte tog mitt godis hände det vid flera tillfällen att de berättade att de lagt snor i godispåsen, att de haft en av alla mina godisar i näsan eller i sina kalsonger. Jag vågade aldrig stoppa något i munnen om jag inte hade haft stenkoll på min godispåse hela tiden.    

Som jag pratat om mycket i bloggen så lider jag ju av migrän, något som jag gjorde redan då. Dock hade jag inga mediciner vid den tidpunkten av mitt liv vilket ledde till extrem huvudvärk med svårt illamående. Under de dagarna jag låg hemma och mådde skit av min migrän tyckte mina syskon det var jättekul att spela hög musik eller vägra låta persiennerna vara neddragna, så jag var tvungen att sitta med solen i ögonen, något som är väldigt plågsamt vid migrän. Det tyckte också att det var väldigt roligt att spruta ut hela Axe-burkar med parfym så det stank i hela huset, detta trots att de triggade igång svår huvudvärk hos mig. 

På tal om lukt så brukade de alltid sticka in rumpan på mitt rum och fisa för att reta mig, då de visste att jag avskydde det.

Utöver allt detta brukade de också kasta saker på mig, en gång fick jag en stor och tung järnbit kastad i huvudet så jag fick ett stort jack i hårbotten.  Under de värsta perioderna så slogs vi nästan varje dag.

Jag har än idag ett pyttelitet ärr på kinden efter att en av mina bröder klöste mig i ansiktet, och jag är rätt säker på att min bror har kvar ett liknande ärr efter att jag gav igen.

Många kanske känner igen sig och tycker att "det är väl inte så farligt, alla syskon bråkar", men för mig var detta så jobbigt att jag ville dö.

Detta pågick alltså under nästan tio års tid, och det tärde så mycket på mitt redan sköra psyke att jag verkligen inte kunde hantera det. Åren av "mobbing" i mitt eget hem fick mig att bryta ihop totalt, vilket gjorde att det blev "ännu mer kul" att reta mig.

Så i perioden då jag mådde som sämst eskalerade också mina syskons gliringar och hyss mot mig.  
och jag verkligen exploderade av ilska och frustration över situationen jag befann mig i. Jag blev svårt deprimerad och jag blev bara argare och argare. Jag skrek och grät av frustration och sorg över hur illa behandlad jag tyckte att jag blev och jag agerade mer och mer utåt.

Än idag får jag alltid höra hur rädda alla mina syskon var för mig, men samtidigt drog de sig inte för att retas och retas och retas till den grad att jag ville dö för att undslippa det.  

Jag har inte pratat om det i bloggen tidigare eftersom jag inte gillar att "hänga ut" någon. Speciellt inte min egen familj.
Men under en tid av mitt liv kände jag mig så mobbad, retad, oförstådd och utanför i min egen familj att jag faktiskt försökte ta mitt liv på grund av hur jag blev behandlad.
Det känns hemskt att tänka på att syskon som jag kommer så bra överens med idag och som jag älskar över allt annat. Faktiskt nästan drev mig över gränsen och fick mig att ta mitt liv. Idag undrar jag om de vet hur mycket jag led, och hur nära det faktiskt var att de fick den där sista droppen att rinna över.

Visst har jag ju även min psykiska problematik som förmodligen låg i grund till den största delen av mitt dåliga mående. Men den stressen och otryggheten jag kände av att ständigt brytas ner av att bli retad hela dagar i sträck, under så många år gjorde att allt blev så mycket värre. Mitt hem var en så otrygg plats, jag kunde aldrig slappna av och fick aldrig tiden att kunna läka i mig själv. 

Jag hade ingenstans att fly för att undkomma mitt lidande. Men åh vad jag drömde om att kunna fly från allt. Just det faktum att jag vantrivdes så mycket i min familj att jag ville fly gör så otroligt ont att tänka på idag. 

Jag brukade drömma om att få tag på pengar så jag kunde köpa en tågbiljett till Stockholm, där jag skulle ändra mitt utseende, byta namn och försvinna helt från min familj. Jag ville säga upp kontakten med allt och alla, för att slippa undan alla som jämt var arga på mig. 

För trots att mina syskon retades och retades och jag bet ihop så länge jag kunde, var det mig mina föräldrar blev arga på när jag gav igen eller sa ifrån ordentligt. Alltid med det där argumentet att jag som är äldst borde veta bättre och sätta ett gott exempel. 

Jag fick också mycket ilska riktat mot mig för att jag inte klarade av skolan, både mina föräldrar och alla lärare var alltid arga och frustrerade på mig för att jag inte gick på lektionerna, för att jag skolkade och aldrig gjorde mina läxor. 

Jag önskade över allt annat att jag kunde komma iväg från alla bråk och arga röster som ständigt fanns runt omkring mig.

Jag drömde varje kväll om att få dö i sömnen så jag skulle slippa ifrån det helvetet jag levde i. 

Kanske är det grunden till min rädsla för arga personer.

Alltså wow, jag hittade just den mest idiotiska "nyhetsartikel" jag någonsin sett. Det är alltå en lista på tio saker som "bevisar" att du bara är psykiskt sjuk för att få uppmärksamhet. 

Jag vet inte vad jag ska säga, detta är ju bara så fel som det kan bli. Hur tänkte personen som skrev detta? Har personen absolut ingen förståelse för hur psykisk ohälsa fungerar?

Redan i den första punkten syns bristen på kunskap tydligt. 

"Your definitions of illness change all the time. One day, depression means you can’t get out of bed or tie your shoes or pay bills. The next, it means you want to stay home and watch movies. The next, it’s not that serious. Your definitions change all the time, depending on context and how “sick” you really want to look."
Alla som har minsta lilla erfarenhet av depression, eller psykisk ohälsa överhuvudtaget vet att man har bra dagar och man har sämre dagar. Så det faktum att man ena dagen inte ens kan ta sig upp ur sängen på grund av sin depression för att nästa kunna fixa till sig och åka hem till en kompis är bara hur livet fungerar. Att ens påstå att det skulle vara ett tecken på att man fejkar sin depression är ju det dummaste jag hört. 

Bara för att man är deprimerad innebär det inte att man är i ett konstant stämningsläge utan några toppar eller dalar. 

Kommentarer som denna är precis en sådan kommentar som gör att vi som är sjuka drar oss tillbaka och isolerar oss, för så fort vi inte passar in i den bilden av att ligga i hopkurad i ett mörkt hörn och gråta så är vi helt plötslig personer som bara fejkar vår ohälsa.

Sen har vi nummer två på listan

"You are constantly sharing shit about it on social media. Every time someone writes a #powerful #essay on whatever website about their struggle with upper-middle-class anxiety, you share it. You share “How to date someone with ____.” You share “7 things only people with OCD know.” It’s your whole identity, and you’re constantly reminding people that you are sick and brave and in a permanent struggle against the world."

Hur är det dåligt att dela artiklar med information om en sjukdom man själv eller någon i ens närhet har? Att öka kunskapen och förståelsen om psykisk ohälsa är otroligt viktigt då det är många som inte har en aning om hur det fungerar eller hur det är att vara drabbad. Så som författaren till den här "artikeln" till exempel. 

Är man inte sjuk på riktigt om man berättar om sin sjukdom och delar med sig av fakta för att öka förståelsen? Måste man sitta i ett hörn och vara helt tyst och aldrig prata om det för att "vara sjuk på riktigt"

Vidare till nummer tre
"You list it in your bios. If your bio announces from the get-go that you have depression — before you even mention, I don’t know, a job or a hobby or an accomplishment, you need help. And not in the “Lexapro” department, in the “you have nothing interesting to say about yourself besides a disorder” department."

Ännu en gång ett uttalande som hintar till att man ska sitta tyst och aldrig tala om sin psykiska ohälsa. 

Att skriva i sin presentation på Instagram, Tumblr eller liknande att man har till exempel en depression handlar inte om att man inte har något att säga om sig själv utöver en diagnos. Det handlar ju om att nå ut till personer i samma situation som man själv är i. 

Många gånger är det skönt att veta att man inte är ensam och att dela sina erfarenheter med någon som genomgår samma sak som en själv är ett stort stöd och tröst för den som mår dåligt. 

Nummer fyra

"You use it to be an asshole to other people. If you don’t call someone back, it’s not because phones give you anxiety. It’s because you’re an inconsiderate asshole. If you don’t show up to a friend’s birthday party, it’s not because you are bad in social situations. It’s because you’re an inconsiderate asshole. If you take your stress out on your significant other constantly for no reason, it’s not because you’re depressed. It’s because you’re an inconsiderate asshole. Mental illness (although convenient) is not a catch-all reason to treat people like shit."

Författaren visar åter igen sin otroligt stora okunskap när han listar upp symptom på psykisk ohälsa och skriver att kort och gott att man är en egentligen bara är en skitstövel. Att man är en skitstövel som inte ringer, eller kommer på kalas för att man har ångest.

Jag, bland många andra kan vittna om hur otroligt svårt och jobbigt det är för någon med en ångestproblematik att plocka upp telefonen och ringa ett samtal. 

Det handlar inte om att jag behandlar folk illa och sedan skyller på ångest, det handlar om att jag har ångest som är så fruktansvärd att jag inte kan hantera den. Vilket leder till att jag undviker situationer som skapar sådan ångest både för min och andras skull. 

Nummer fem

"When it’s convenient, your illness takes a back seat. Unless something really fun is coming up and you manage to get it together, or you want to impress a date by pretending that you’re really active and outgoing and happy! Then you’re fine"

Som vi redan diskuterat så har man ju faktiskt både bra och dåliga dagar, och något som jag personligen fått lära mig för att kunna stå ut med livet är att prioritera väl vad jag gör med mina bra dagar för att inte låta de dåliga dagarna väga över. 

Är det så svårt att förstå att man vilar upp sig för att orka med att gå på den där biofilmen som man velat gå på så länge, eller att man sparar sina krafter för att kunna umgås med familj och vänner. 

För det är ju lite så det fungerar. Man orkar inte med allt, och har jag det väldigt jobbigt i livet måste jag ju hitta de ljusa stunder som håller mig vid liv. Det är inget som man ska skuldbeläggas för, då det är den absolut viktigaste delen i dessa personers liv. 

Sen funderar jag lite på hur författaren tänkte när han skrev denna punkten? Nyss var man ju en "skitstövel som bara låtsas vara sjuk för att slippa gå på kalas" om man inte orkade gå på kalas.

Men nu är det tydligen också ett bevis på att man fejkar sin sjukdom om man faktiskt går på det där roliga kalaset också. 

Hur ska han ha det? 

Nästa punkt på listan

"You think it’s “controversial” to talk about. If you think it’s still a “controversial” thing to announce to your Facebook friends that you struggle with bouts of anxiety, you’re either living under a rock or looking to be a martyr. It’s not controversial anymore. Everyone is open about their struggles with mental illness, and posting stuff about “u shouldn’t be ashamed of ur depression girlfriend~~~” is just redundant. If you need to announce it, fine, but don’t pretend like you’re being brave by saying you’re sad sometimes."

För det första så är det stor skillnad på att "vara ledsen ibland" och att lida av psykisk ohälsa.

Författaren i den här artikeln är ju så otroligt nonchalant mot de problem som faktiskt finns hos personer som är psykiskt sjuka att det är helt obegripligt hur man kan vara såhär korkad. 

Men tyvärr är den som skrivit denna artikel inte ensam om att tänka och tycka sådär och det är det som gör att många som mår dåligt inte vågar prata om hur de mår. 

Bara det faktum att den här artikeln existerar är ju ett bevis på att det fortfarande är kontroversiellt att prata öppet om sin psykiska ohälsa. För det är inte första gången jag måtts av en sådan attityd och det lär inte heller vara den sista. 

Jag undrar också om författaren helt glömt de tidigare punkter då han skrivit om hur personer med psykisk ohälsa ska vara på ett visst sätt, det vill säga sitta ensamma och tysta i ett hörn och aldrig prata om sin psykiska ohälsa? 

Sen så har vi nummer sju

"Even though your relationships have clear patterns, you don’t accept that they might be your fault. It’s never you! It’s always your string of completely unique exes who all just happened to be terrible people and just couldn’t accommodate your #illness. Ugh. Next time, you’ll date someone who “gets” you."

Hur är detta en relevant punkt i en lista över saker som kan hjälpa någon att se om en psykisk sjuk person "fejkar sin sjukdom för uppmärksamhet". Jag menar hur är "det är ditt fel att dina förhållanden spricker" och "tio tecken på att din psykiska ohälsa är fejk" ens sammanlänkande?

Faktum är att sjukdom i ett förhållande komplicerat förhållandet oavsett vad det är för sjukdom man har. Självklart kan ju det ställa till med problem där partnern kanske inte förstår, eller så tär sjukdomen på förhållandet. Att hitta någon med kunskap och förståelse är ju det viktigaste om förhållandet ska hålla.

Nummer åtta

"You constantly post baiting things so that people will ask what’s wrong. “It’s been a bad day. :(” “Not feeling good.” “Ugh, I can’t even.” Yeah, you’re posting those statuses because you want people to ask how you are, and you want to vent about it. But everyone has problems, and using the “feel sorry for me” card over and over again is incredibly irritating for everyone around you."

Är det bara jag som tycker att det känns som den här listan har förvandlats från en lista över "tecken på fejkad sjukdom", till en lista som borde heta "Orsaker till varför jag hatar psykiskt sjuka". 

Att ventilera sina känslor är otroligt viktigt och att få stöd från sin omgivning är en grundsten i att kunna komma vidare och nå ett bättre mående. 

Men alla som mår dåligt har inte förmågan att ringa en vän för att prata ut. Så man kanske skriver ett litet otydligt meddelande och låter någon annan ta den där första och otroligt svåra kontakten. 

Det kanske också handlar om en rädsla för att få negativ respons om de skriver ut exakt vad det var som gjorde deras dag dålig. Titta bara på den här listan och föreställ dig vad dessa påståenden skulle kunna göra mot en sjuk person om de fick det slängt i ansiktet nr de försökte öppna upp om sina problem. 

Nummer nio

"You’re not really trying to get better. Maybe you take medication. Maybe you’re in therapy. But when it comes to the behavior that you’re doing over and again, you’re not interested in doing the hard work that is required to overcome mentally ill behaviors. You’re interested in talking about it, and identifying as a person who has ____, but you’re not interested in being better. Because that’s no fun."

För det första, vad vet du om det? Vad vet du om en annan människas kamp? Hur vet du att personen inte kämpar allt den kan för att bli bättre? Förvandling sker inte över en dag utan det tar många år att jobba sig framåt när man har psykisk ohälsa. 

Men det är klart att man ser det på det sättet när man tror att depression är synonymt med att "vara ledsen ibland". Författaren förstår inte det absurda i sina uttalanden. Men tänk att läsa denna artikel och byta ut det mot fysisk sjukdom istället för psykisk. Hur hade det låtit då? 

För det andra, på vilket sätt skulle terapi och medicinsk behandling inte vara ett försök att bli bättre? 

Vad tror du medicinen och terapin är till för? 

och till sist, nummer tio

"AND FINALLY pansexuals, demisexuals and the other special snowflakes of the LGBT community. Although sexuality is not a mental illness these people who have to be special snowflakes need to be called out more.  It’s demeaning to people who struggle with their sexuality as it makes it seem like some kind of joke. You’re either straight, bi, gay or asexual in some cases. There is no need to make up your own label.

Mental illness is serious, if you have to pretend to be mentally ill to get “likes”  you are just an idiot. People like  these take the stigma away from mental illnesses and make it seem trivial."

Åter igen, vad har detta med personer som "fejkar psykisk ohälsa" att göra? Hur kom vi in på HBTQ och sexuella läggningar helt plötsligt? Det enda här som är "förnedrande för människor som kämpar med sin sexualitet" är författarens text. En författare som efter att ha skrivit åtskilliga nedvärderande texter om psykiskt sjuka nu också får för sig att ge ett slag mot HBTQ-samhället och hur folk väljer att definiera sin sexualitet. Är det inte upp till var och en att bestämma om de tycker att de passar in i de fack som finns, eller om de står utanför och då hellre skapar ett nytt fack för dem själva och personer som dem? 

Hur kan författaren tro sig ha bestämmanderätt över hur många sexualiteter som faktiskt existerar? 

Vem är han att uttala sig om att det bara finns fyra olika sexualiteter och inget annat? 

Nä ännu en gång påvisar han stor okunskap.

Men det värsta av allt är ändå slutklämmen på hela den här vedervärdiga artikel. 

"Psykisk sjukdom är allvarligt, om du måste låtsas vara psykiskt sjuk att få "gillningar" så är du bara en idiot. Människor som dessa tar det som är karakteristiskt från psykiska sjukdomar och får det att verka trivialt."

Om det är någon här som har trivialiserat psykisk ohälsa så är det ju författaren själv. Författaren som på flera ställen beskrivit symptom på psykisk ohälsa som sätt att få uppmärksamt, att man är en skitstövel om man har ångest och som har jämfört depression med "att vara ledsen ibland". Det han har skrivit är en mycket större drivkraft i att få psykisk ohälsa att verka trivialt, än att någon enstaka människa någon gång kanske har "låtsats vara psykiskt sjuk".

Författaren bidrar även med att sprida fördomar och öka stigmatiseringen av psykiskt sjuka vilket är bland det värsta man kan göra mot en utsatt grupp. Att han överhuvudtaget låtsas att detta är skrivet för de psykiskt sjukas skull är ju helt åt helvete. 

Allt som är skrivet här bara dryper av förakt mot psykiskt sjuka och de problem som de drabbade har. 

Jag antar att jag ska återgå till min "fejkade psykiska ohälsa"

nu då, för jag kommer aldrig sluta prata om, dela information och artiklar kring psykisk ohälsa. Jag tycker det är otroligt viktigt att ha ett öppet samtalsklimat kring psykisk ohälsa.

För det är fortfarande många som möts av skit när de pratar om sin psykiska ohälsa.

Jag kommer fortfarande ha det svårt för att ringa det där samtalet som jag vet att jag borde ringa, jag kommer att ha det jobbigt i sociala situationer även om du som skrev denna artikel anser att det är tecken på fejkad psykisk ohälsa.

Jag kommer för min egen hälsas skull att fortsätta  prioritera bra och roliga saker som gör att jag mår bra.

För det är de dagarna  som får mig att orka fortsätta leva, fortsätta kämpa alla de där dåliga dagarna.

För jag kommer att ha dagar då jag mår så dåligt att jag inte ens tar mig upp ur sängen, och jag kommer också att ha dagar då jag orkar med mycket mer. För precis som alla andra har vi som är sjuka både bra och dåliga dagar!

Vilket är något som författaren till artikeln tycks ha missat. Okunskapen är verkligen enorm hos personen som skrev detta och jag hoppas innerligt att människor ser det!

Nu är midsommarafton förbi och nu går vi officiellt mot mörkare tider. Samtidigt som det känns som om sommaren inte ens har börjat. 

Det var ju varmt ett tag där i början, men den senaste tiden har inte vädret vart så mycket att hurra för.

I förrgår natt åskade det ju som bara den och var översvämningar på flera ställen i närheten av där jag bor. Men vad som förvånade mig var att vi klarade oss från både regn och åska på själva midsommarafton. Även om det var väldigt klibbig värme hela dagen. Men jag hade det kul trots sådan värme som jag har svårt för. 

Vi var hemma hos pappa och firade midsommarafton i år. Jag och Jakob var där tillsammans med farmor, farfar och alla mina syskon. Det var jättekul och ovanligt lugnt denna midsommarafton och det tyckte jag var rätt trevligt faktiskt. 

Vi träffades, satt och pratade, fotograferade, åt tårta, spelade kubb, hoppade studsmatta, grillade, spelade kubb igen och bara hade det jättemysigt tillsammans hela kvällen. 

Sen framåt elva åkte vi vuxna syskon hem till Alfons och spelade lite spel och satt och pratade ett tag, innan vi tillslut åkte hem och spelade CS:GO tillsammans. 

Jag är väldigt nöjd med min midsommar måste jag säga. Nu ska jag åka och träna hade jag tänkt.

Hoppas att ni också har haft det bra!

Här kommer en liten bildbomb för alla som är intresserade

Min syster och Jag

 
Alla mina syskon i en liten hög
 
Farfar leker kurragömma? 
 
Syskonbild
 
En söt liten pojke

Kubb

 
En liten busunge i bakgrunden 

Jag och min kära far, visst är vi lika? :D

Grillmästaren

Vink vink

Hejdå, vi ses en annan gång! 

Något jag fått lära mig på grund av mina psykiska svårigheter är att problem kanske inte alltid är så mycket problem som man tror. 

Det är något som jag ser hos både mig själv och hos andra som mår dåligt. Småsaker förstoras upp till gigantiska proportioner och det är ett helvete att försöka hantera.

Man ser ett problem och man fokuserar så mycket på det som är fel och dåligt att man tillslut inte ser något annat. Negativiteten äter upp en inifrån och tar överhanden. 

Något jag jobbar otroligt hårt för är att inte låta det ske, jag försöker verkligen ifrågasätta varje situation som gör mig upprörd, ledsen, arg, frustrerad, ångestfylld, nedstämd och så vidare.. "är det här verkligen ett så stort problem?" Jag försöker att se lösningar istället och jag gör mitt bästa för att acceptera situationen så som den är. 

Jag jobbar på att försöka se lösningar på problemen, jag försöker att ta varje situation med lugn och göra det bästa av situationen. 

När jag var yngre hade jag jättesvårt för det, hela världen rasade om inte allt var så som jag ville att det skulle vara. Jag klarade inte av förändringar eller att oväntade saker hände. 

Det kunde vara så små saker som att gurkan var skuren på fel sätt för att få mig helt ur balans. Mycket för att jag inte kände att jag hade någon kontroll över mitt liv. Jag försökte istället kontrollera små detaljer och jag höll fast vid dessa små detaljer som en livlina. 

Men det skadade mig bara mer i längden. Man måste försöka lära sig att släppa kontrollen och hantera det som sker när det sker.

Man kan inte kontrollera allt och ibland måste man ändra planer hur väl man än planerat i förväg. 

Saker blir sällan precis så som man tänkt sig.

Jag vet hur svårt det är att lära sig hantera detta, jag har själv jobbat på det i flera år för att nå hit där jag befinner mig idag. Jag har gråtit många gånger över saker som egentligen är totalt onödiga att lägga tid och energi på, men det är en del av sjukdomen och att förstå det är en stor bit på vägen. 

För när man inser att det jag känner nu är en sjukdom och inte mina verkliga känslor så kan man jobba på sin reaktion på ett helt annat sätt. 

Det du känner kanske inte motsvarar verkligheten, det kanske inte är ett så stort problem. 

För mig har det varit en stor hjälp att kunna ta ett steg tillbaka och försöka se den stora bilden. 

Är det så hemskt att familjemiddagen blir på en annan dag än det först var tänkt? Nej det är det inte.

Var det så farligt att läkarmötet blev inställt? Nej det löser sig ändå.

Går det inte att äta maten för att det inte fanns sallad hemma? Jo det går ju faktiskt bra ändå. 

På något sätt handlar det om att välja sina strider. Självklart är det inte fel att reagera på orättvisor och när saker går fel. Men alla gånger kanske det inte är helt befogat, ibland kanske det bara är din hjärna som spelar dig ett spratt. 

Jag har blivit mycket lugnare och mer harmonisk sedan jag lärt mig att ta det lugnt och inte låta sjukdomen ta över hur jag reagerar i situationer som är jobbiga för mig. 

På det långa hela har det faktiskt gjort att de situationer som förr fick mig helt ur balans inte rör mig i ryggen idag. Det är så otroligt skönt att jag kunnat ta mig så långt. 

Jag är så glad att jag inte längre blir helt förstörd av småsaker som inte ens är verkliga problem.

Det var tufft i början, för det är inte lätt att bryta tankebanor och försöka tänka på ett nytt sätt. Men för mig hjälpta det verkligen att utvärdera varje situation där jag blev ledsen, arg eller frustrerad.

"Var detta en normal reaktion? Hur hade jag kunnat göra annorlunda? Fanns det ingen lösning på problemet?" och så vidare. 

Många gånger så insåg jag ju själv att min reaktion var onödig och genom att börja tänka så lärde jag mig att tänka så redan när jag började känna mig nära ett utbrott, jag lärde mig att stoppa det och hitta lösningar innan jag reagerade på ett negativt vis. 

Nu när jag kommit så pass långt som jag har gjort så kan jag verkligen se hur många det är som lider på samma sätt som jag gjorde och jag önskar så att de också kan komma till insikt med sitt problem och bryta sig loss. Det har varit en stor räddning för mig och min hälsa att ta mig ur den negativa spiralen.