En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 6 juni 2016 15:30

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra kommentaren "Du som är så snäll och underbar förtjänar inte att må så dåligt".


Något jag ofta tänker på när jag hör den kommentaren är vem det är som då förtjänar att må dåligt? Vem är det som förtjänar att födas med en neuropsykologisk funktionsnedsättning? Vem förtjänar att drabbas av svår ångestproblematik som sexåring, vem förtjänar att bli deprimerad som tioåring? Vem förtjänar att drabbas av Multipel skleros i början av tjugoårsåldern? 

Sen kommer följdfrågan vem det är som ska avgöra vem som gör sig förtjänt av att drabbas av detta elände? Vem ska avgöra vem som är snäll nog att den inte förtjänar att må dåligt och vice versa.

För om någon inte förtjänar att bli drabbad att den är "snäll" måste ju motsatsen då vara att dumma personer förtjänar att bli det? 

Men jag anser att det inte är någon som förtjänar att må dåligt och ha ett svårt och jobbigt liv. 

Jag skulle inte önska något av mina problem ens på min värsta fiende. För INGEN förtjänar sjukdom och elände. 

 

Sjukdomar är inget straff och bör därför heller inte ses som det, jag hör ofta människor tala om sjukdomar på detta viset. Vem som förtjänar att vara sjuk och vem som inte förtjänar det. 

Hör människor säga att till exempel tjocka personer förtjänar att drabbas av diabetes och hjärtkärlsjukdomar, att rökare förtjänar cancer och att "bra" människor inte förtjänar det. 

Men vi har absolut ingen rätt att sitta och döma människor på det sättet. Visst att riskfaktorer för sjukdomar och olyckor finns. Men de är just det, riskfaktorer. Vi utsätter oss för risker varje dag vi lever. 

Allt vi gör, alla val vi någonsin gjort har sina risker.

Jag skulle aldrig säga att alla som kör bil förtjänar att dö i trafikolyckor, även fast jag vet att dessa människor som befinner sig i trafiken har en ökad risk att dö i trafikrelaterade olyckor.

Ändå är människor snabba med att döma någon för till exempel rökning.

Oavsett om vi försatt oss själva i situationen att bli skadade av våra beteenden som genom att åka snowboard ner för ett stup, kört bil rätt in i en mur, haft en stillasittande livsstil eller rökt två paket cigaretter om dagen i 40 år så är vi alla människor med ett liv av värde. 

Ingen förtjänar att bli sjuk eller drabbas av olyckor även om man själv utsatt sig för risken. 



Man kan göra precis allting rätt och ändå bli sjuk och jag tror att det är något som människor stör sig på, kanske just för att det är en påminnelse om hur orättvist livet är. 

Man kan aldrig skydda sig helt och förr eller senare kommer vi alla dö av något. 

Det är inget man kan kontrollera hur mycket man än vill. Man kan lägga all sin tid på att försöka undvika alla risker och ändå drabbas man av en sjukdom eller olycka. Något som man då tycker är oförtjänt för att man själv har kämpat så för att undvika detta.  Samtidigt finns det en person som inte undvikit dessa risker och som inte blivit drabbad. Det är kanske orättvist, men det betyder inte att någon förtjänar det mer eller mindre.


Livet är och kommer förbli orättvist och ingen människa förtjänar att må dåligt.

Av Sara Modigh - 3 juni 2016 21:45

Idag har jag haft en trivsam dag måste jag ju säga, har ju mått dåligt ett tag nu så behövde verkligen en dag som denna. Jakob var ledig så på förmiddagen när jag äntligen lyckades ta mig upp ur sängen så vi passade på att åka till gymmet. Mår fortfarande skit av träningen men jag gör mitt bästa för att fortsätta kämpa med träningen. Jag vet ju att det är bra i längden även om det är trist med nervsmärtorna. 

Just nu har jag väldigt ont i benen, vilket är störande. Har även huvudvärk men det har jag haft i flera dagar nu så inte så konstigt direkt. Antar att det är värmen som ligger bakom huvudvärken. Är ju väldigt värmekänslig. Trodde jag skulle dö på gymmet så ont gjorde det. Kände mig helt svimfärdig och var på väg att spy av smärtan. Men jag överlevde! 

 

När träningen var klar åkte vi hem och åt lite mat. Var skönt att komma hem till min AC måste jag säga. Vet allvarligt talat inte vad jag skulle tagit mig till utan den. 

Den är verkligen min räddning och tyvärr känns de som den börjar sjunga på sista versen. För herr AC har uppfört sig rätt konstigt den senaste tiden. Mysko ljud och plötsliga själv avstängningar då och då. 

Men han håller så länge han håller. 


När träningen och maten var avklarad bestämde sig jag och Jakob för att ha lite roligt, så vi åkte iväg och tog årets första dopp.

 

Det var jättekallt och jätteskönt. Kändes väldigt uppfriskande i den här värmen. 

Det gav liksom en energi jag inte känt på länge både av lycka då jag älskar att bada när det är sommar, men jag tror även att det kalla vattnet gjorde sitt. 

Vi badade i Västersjön för vi hade hört att det var varmast där. 

Men så särskilt varmt tyckte vi inte att det kändes som att det var. Så på vägen hem stannade vi vid en annan sjö och jag tog ett dopp där med. 

Det var så roligt även om det bara var jag och småbarn som badade.


När vi hade badat färdigt så kände vi inte för att åka hem riktigt än så vi bytte bara om och gav oss ut för att äta lite glass inne i stan. 

Vi valde ett ställe som heter Honeycombs och är en Frozen Yoghurt-butik som ligger precis vid Munksjön.   

Så vi satt där vid sjökanten och tittade på segelbåtar samtidigt som vi mumsade i oss vår glass.

Det var verkligen jättehärligt och precis vad jag behövde för att bli på lite bättre humör. 

 

Jag önskar att jag alltid kunde få vara så här glad, att jag kunde få känna den här lyckan oftare.

Men samtidigt är jag otroligt tacksam över de dagar jag faktiskt kan känna den här lättnaden i brösten som dessa glada stunder för med sig. 

 

Av Sara Modigh - 2 juni 2016 21:00

Mardrömmar, fy vad jag hatar dem. Men något jag hatar ännu mer är när katastroftankar infiltrerar min hjärna innan jag ens hunnit somna. Jag hatar att ligga där i min säng och försöka somna samtidigt som ena hemska tanken efter den andra skrämmer slag på mig. 

Det handlar ofta om dödsfall eller hemska trauman i familjen. Våldtäkt, översvämningar, bränder, sjukdomar död och elände.


Min bror har dött i en bilolycka, min syster har blivit kidnappad, mitt hus har brunnit ner och pappa har gått bort i en hjärtinfarkt.
Ja det är så tankarna går. Tankar som för mig känns så verklig att jag knappt vågar yttra orden för då kanske det blir till en äkta verklighet.
Dessa tankar som följt mig under hela mitt liv känns nu verkligare än någonsin och jag är så rädd för det jag tänker och att de ska uppfyllas. För det är min största skräck. Men samtidigt finns tankarna där som en tröst, för om ja tänker dem så är jag ju åtminstone förberedd på det som kan hända.

Jag har alltid haft den här formen av katastroftankar, men sen mamma dog och katastrofen faktiskt har hänt en gång. Så har det blivit verkligare. Vetskapen om att döden kan komma och slita i från dig vem som helst när som helst gör dessa tankar så mycket värre. Vetskapen om hur snabt ett trauma kan ske har gjort katastroftankarna så mycket verkligare. Jag kan inte längre tänka att "det där kommer aldrig att hända", för nu vet jag at det kan hända vem som hellst när som hellst. 

Jag kan inte längre bli av med de där tankarna och de känns verkligare än någonsin förut. Det känns som om min hjärna försöker förbereda mig på det väststa. Jag vill inte bli så chockad igen, jag måste förbereda mig för det värsta och inte låta det överrumpla mig igen. 


Bara tanken på att jag kunde sitta hemma i min lägenhet helt ovetandes om at min mamma låg döende utan att mörka något, hur jag under alla timmar hon låg där död inte kunde märka något alls och sen tillslut, mitt när jag satt och målade naglaran så kom chocken, då när jag fick veta vad som hade hänt. 

När jag fick höra att min mamma hade hittats död.


Nej aldrig mer igen vill jag vara med om det. 

 

Men är alternativet bättre? Att jag ligger här livrädd med dessa hemska tankar på vad som skulle kunna hända? Nej, det är det inte! Hur får man dessa tankar att försvinna när en del av mig ser det som ett skydd mot en framtida chock? 


 
Av Sara Modigh - 1 juni 2016 14:45

Mentalsjukhusen är enligt mig en stor skamfläck i världshistorien. Jag pratar om hur samhället valde att att samla ihop psykiskt sjuka människor och gömma undan dem på ett fängelseliknande institut.

Att människor som är sjuka ska gömmas undan är något jag inte förstår, jag tycker det är så fruktansvärt att man ens kan anse något sådant. Men tydligen är det så att det fortfarande, år 2016 finns människor som anser att mentalsjukhusen var något bra och att de ska tas tillbaka. De tycker att alla människor som avviker från normen ska spärras in på ett sådant mentalsjukhus.

    

 

De anser att personer som mår dåligt eller bara beter sig annorlunda än de själva ska spärras in på mentalsjukhus. "Sjukhus" som enligt mig låter mer som en tortyrkammare där man använde sjuka människor som försökskaniner till sina små experiment, än ett ställe där man faktiskt kunde få hjälp och stöd. 

För det som försiggick på dessa mentalsjukhus är ju rena skräckhistorier. 

Tänk dig själv att du är en ängslig och orolig ung person, du blir förd till en brits i ett operationsrum,

och in stiger en doktor med en ishacka i ena handen och en hammare i andra. Förstår ni skräcken som måste ha funnit där och då? Hur tror ni att det var att få en ishacka inkörd i hjärnan? Detta genom att man för in det långa spettet ovanför ditt öga hela vägen in tills ishackan möter ben, och sen hamrar läkaren till några gånger tills ishackan har nått hela vägen upp till hjärnan. Där han sedan vrickar runt med ishackan för att skära av de nervbanor som gick från pannloben till de delar i hjärnan som är centrum för känslolivet.

 

Men innan du får den där ishackan uppkörd hela vägen in till din hjärna så fick du så kraftiga elchocker att du slogs medvetslös. Ibland kunde det ta upp till sex kraftiga elstötar innan en patient blev medvetslös, och ishackan tillslut kunde börja hamras in till hjärnan. 

Det var så en lobotomi gick till när det först sattes i bruk av Doktor Freeman.

Tanken var att denna "operation" skulle dämpa patienternas ångest och oro, men de flesta patienter blev istället helt apatiska. Lobotomins konsekvenser varierade från patient till patient. Vissa patienter dog av operationen eller fick svåra hjärnskador. Andra kunde lämna sjukhuset eller bli mer lätthanterliga. De vanligaste konsekvenserna var dock inkontinens, en enorm matlust, epileptiska anfall och känslomässig avtrubbning.

 

Men lobotomi och elektrokonvulsiv behandling (ECT) som kanske är de kändaste behandlingarna var inte det enda som pågick bakom dessa låsta dörrar. 

Det fans mängder av "behandlingar" som idag inte kan kallas för annat än tortyr. Till exempel 

"Vattenkur"  som var en form av chockbehandling inom den tidiga psykiatriska vården, som innebar att man band fast tyngder vid patienten och sänkte ner patienten i en sjö, för att först i sista minuten dra upp patienten igen. Den här behandlingen ansågs vara verkningslös om man av fruktan för att patienten ska dö, drar upp patienten för tidigt.

Jag kan bara tänka mig den panik dessa patienter måste ha haft när de sakta men säkert dränktes till döds. För hur många måste inte ha dött av den "behandlingen" egentligen?  För den verkade ju inte om man drog upp patienten "för tidigt". 

"Långbad" var en annan metod som också involverade vatten. Denna gången gick det ut på att patienten under en längre tid spändes fast i ett badkar med varmt vatten. Patienterna kunde vara fastspända i detta badkar runt 8-10 timmar per dag flera veckor i sträck.


"Cardiazol injektioner" var en medicinsk behandling som gick ut på att med hjälp av att injicera patienter med detta medel framkalla epileptiska anfall. Men behandlingen var långt ifrån riskfri. Hjärtdöd under det våldsamma anfallet var inte ovanligt, liksom att käk- eller axellederna slets ur sitt läge. Behandlingen blev därför inte särskilt långvarig och ersattes istället med "Insulinkomabehandling", en psykiatrisk chockterapi som är precis vad det låter som. 

En behandling som innebär att patienten varje morgon fick en så stor dos insulin att personen blev medvetslös. Efter en viss tid väcktes patienten upp igen med hjälp av en sockerlösning. Detta var ju självfallet en livshotande behandling som tyvärr levde kvar länge.



"Svängbädd", svängstol eller svängmaskin som det också kallades var en maskin som med hjälp av den engelska ingenjörskonstens effektiva kugghjul och drivremmar kunde fås att rotera runt i rummet i hög hastighet. Vid denna hemska maskin bands patienten bands fast och snurrades runt runt. En ensam sjukvakt kunde få svängstolen att snurra mer än hundra varv i minuten. När patienten inom någon minut svimmade var behandlingen färdig. 

Andra sätt att försöka bota dessa sinnessjuka personer var genom att försöka chocka det sjuka sinnet till sans genom att till exempel placera likdelar, som exempelvis avhuggna fingrar, där patienten skulle hitta dem. Eller att nattetid klä väktarna i djurpälsar för att sprida skräck på anstalten.

 

Blev man inte frisk av dessa behandlingar så kunde man hamna i en så kallad "dårkista". En slags likkista med ribbor som lock där man blev inlåst "tills man lugnat ner sig".

 

Dessa dårkistor fungerade även ibland som förvaring då mentalsjukhusen var extremt överbelastade. 

Ofta befann sig tusentals patienter på dessa mentalsjukhus som egentligen bara var utrustade för några få hundra patienter. 

För att hålla ordning på de överfulla mentalsjukhusen kedjades patienterna fast med bojor runt halsen, benen eller armarna. Man använde även flitigt tvångströjor och tvångshandskar, som var ett par hårda läder handskar utan fingrar.

Patienterna kunde också ibland ”korsfästas” genom att händer och fötter låstes fast med hjälp av kedjor vid tak och golv under åtta till tio timmar dagligen. Detta antogs dämpa raserianfall, främja utmattning och sömn, göra patienten ofarlig och foglig, samt inge honom en känsla av respekt för läkaren, enligt den tyske läkaren Emil Karpelin.




Var man inte galen innan man blev inlagd på dessa anstalter lär man ju definitivt blivit det av att befinna sig där. 

Vittnesmål berättar om hur patienter levde under fruktansvärda förhållanden. Inte nog med att de fick utstå fruktansvärda behandlingar, de var också tvungna att leva i total misär. Överbefolkningen gjorde att de som jobbade där inte kunde hålla ordning. Det var exkrementer överallt och patienter fick till och med sova i sin egen avföring. Patienter fick ofta gå runt nakna och deras hår rakades av.


Kroppsaga var en självklarhet på mentalsjukhusen. Det förekom både vanlig misshandel med hugg och slag, och mer avancerande varianter som att till exempel piska insidan av låren med brännässlor, sätta hank eller bränna stora hudytor med frätande salva, ofta ryggen eller det rakade huvudet. 

Nu kanske du inte vet vad "Sätta hank" var för behandling så det ska jag försöka förklara nu. Sätta hank var en behandling som gick ut på att sjukvårdaren, tog ett grepp i nacken på patienten. Sedan trädde man en grov nål genom vecket. Efter det så stack man in en trasa eller grovt rep, som fick sitta kvar. Varje dag drog man trasan fram och tillbaka genom såret några gånger för att det skulle hållas öppet och infekterat.

 

Detta är bara några av de otäcka behandlingar och kurer som människor utsattes för under tiden för mentalsjukhus. Otroligt många människor fick sina liv helt förstörda och många dog faktiskt där på mentalsjukhusen till följd av dessa "behandlingar" tillsammans med vanvård och tortyr.

Är det alltså detta människor menar att de vill ha tillbaka? Är det såhär ni anser att psykiskt sjuka ska behandlas? Är det detta ni tror är lösningen på psykisk sjukdom? 

Eller varför kommenterar ni såhär angående en annan levande människa bara för att denna uppträder

en aning mystiskt?

 

Ja vad är egentligen resultatet? Att du får se en sjuk människa leva sitt liv i det fria? Fri att följa sina drömmar och ha chansen att leva ett liv istället för att låsas in långt bort från allmänhetens ögon?

Är det så fruktansvärt hemskt? 
Nästan 500 gilla-markeringar på ett drygt dygn, och 18 kommentarer där den största merparten skrattar och tycker det är roligt. 

Hur kan man tycka detta är roligt? Förstår ni inte vidden av hur brutala mentalsjukhusen var? 

Förstår ni inte hur otroligt många människor som levde under total misär och plågades bara för att de var sjuka? Tänk dig om detta istället gällde patienter med cancer, att de alla låstes in lång bort från allmänheten så att allmänheten slapp se och tänka på personerna som var drabbade.

Bakom de låsta dörrarna försiggick brutal misshandel och medicinska experiment där patienterna inte ens sågs som människor. 

Är det verkligen något att hurra för och skratta åt? 

 


Av Sara Modigh - 31 maj 2016 13:45

Mår inte direkt något bättre idag. Men jag lyckades ta ett bad och göra mig själv ren igår och jag åt även lunch. Så det känns ju skönt på sitt sätt att jag faktiskt har klarat av det.

Jag hoppas på att det kommer gå lika bra idag. 

 

För jag vet ju att det är bra att hålla fast vid rutinerna även om det känns meningslöst ibland. 

Jag vet ju att jag måste äta även fast jag inte mår bra.


Det där med maten är så svårt för mig, när jag är ensam hemma på dagarna har jag inte orken eller lusten att äta. Kanske just för att jag är ensam? 

Men sen på kvällarna när jag ska sova kan jag knappt sova för att jag är hungrig eller sugen på att äta något. Men orken att faktiskt äta något finns där fortfarande inte. Så då tänker jag, jag får äta min lunch i morgon när jag vaknar.  Men äter jag när jag har vaknat? Nej det gör jag inte.

Inte ens när jag är hungrig förmår jag mig att äta något. 

Äter bara när Jakob är hemma och äter, så har det varit i ganska många veckor nu. 

Matrutinerna är bland det första som kraschar när jag börjar må sämre igen. Så jag måste verkligen jobba på det där att se till att äta min lunch igen. 

Det började väl egentligen att fallera för flera månader sedan då jag slutade äta frukt till lunchen.

Sen för 2-3 månader sedan så slutade jag även att äta kvarg, och för några veckor sedan slutade jag även äta min smörgås som jag har brukat äta till lunch. 


Det är så svårt att få livet att gå ihop när man inte har ork eller lust att leva längre.



Av Sara Modigh - 30 maj 2016 15:15

Fy faan vad dåligt jag mår.

Jag svär inte ofta, inte i bloggen i alla fall. Men nu mår jag så fruktansvärt dåligt. Jag fattar inte vad det är som händer. Varför mår jag såhär? 

Kunde knappt somna i natt för jag kände mig så ledsen och fylld med ångest, och det är inte bättre idag.

Jag har nära till gråt och känner mig så trött på livet.  Vill inte dö, men vill lämna allt och fly från skiten. Jag orkar inte med det här mer.  Jag vill ha ett annat liv, ett bättre liv.

Ett liv där jag kan vara frisk och lycklig. 


Jag känner mig så sliten och jag orkar inte med, jag äter nästan aldrig på dagarna längre. Jag kommer mig inte för att göra det. Även fast Jakob brer en smörgås åt mig på morgonen och lägger den i kylskåpet så kan jag inte resa mig upp och gå och hämta den. Jag orkar inte.

Minns inte ens när jag duschade sist, jag kan inte förmå mig själv att göra det. 

        

Jag känner mig helt apatisk, ligger långa stunder och bara stirrar in i väggen. Fast i mina egna tankar och mitt dåliga mående. 


Men idag ska jag verkligen försöka se till att äta en där smörgåsen och se till att tvätta mig.

För jag vet ju att ingenting blir bättre av att bara ge upp. Jag vet ju att jag måste göra saker även om det känns så tungt som det gör just nu. 

Jag måste bara försöka hålla ut tills vändningen kommer. För jag vet ju av erfarenhet att förr eller senare så kommer det vända igen. 

Av Sara Modigh - 29 maj 2016 19:45

Ibland när människor menar väl så säger de ändå så fruktansvärt tanklösa saker. 

Det gör mig upprörd, speciellt när man säger ifrån och förklarar på vilket sätt deras kommentarer inte är hjälpsamma eller trevliga att få höra, och de ändå fortsätter. 

Hur tänker ni som gör då? 


Just denna gången handlar det om kommentarerna "Krya på dig", "Allt går om man kämpar" och "Du måste kämpa för att bli frisk".


Så ofta hör jag dessa kommentarer att jag på riktigt snart sliter av mig mitt hår. Skulle ni säga,

"krya på dig" till någon om du får reda på att de har diabetes?

Gör ni det?


För mig känns det helt otänkbart att säga "krya på dig" till någon som inte kan "krya på sig", alltså någon som lever med en sjukdom som är kronisk och som det inte finns någon bot för. 

Hur tänker ni när ni yttrar en mening som betyder "bli bättre snart" till någon som aldrig någonsin kommer bli bättre. Någon som lever med en sjukdom som personen aldrig kommer bli frisk ifrån. 

Som till exempel en sjukdom som orsakar skador i hjärnan som aldrig kommer kunna läkas.

Okej om jag var mitt i ett skov, en period av aktiv inflammation som med hjälp av behandling och tid kan lägga sig och jag kan bli bättre igen. Men att i vad som förmodligen kommer vara den bästa perioden i min MS säga åt mig att krya på mig? Nej, Nej , Nej Jag hatar det! 

Det får mig att känna mig oduglig som inte blir frisk nog, för inte ens när jag är som friskast i min sjukdom så kan folk låta bli att säga åt mig att bli bättre. 

 

Jag förstår att alla inte har koll, alla är inte insatta och för det mesta försöker jag bara skaka av mig kommentaren. Men ibland brister det och jag försöker förklara varför det känns olämpligt att säga

"krya på dig" till någon som inte kan bli helt återhämtad från sin sjukdom. 

Jag säger att "Jag förstår att du menar väl, men att höra orden 'Krya på dig' när man inte kan krya på sig är inte särskilt kul"

Men mer än en gång har jag då fått till svar " Allt går om man bara kämpar för det"

Alltså det gör mig så vansinnig att jag knappt finner ord. Vadå "allt går om man bara kämpar för det"?

Vad exakt är det jag ska kämpa för? Hur ska jag kunna kämpa för att få flertalet stora ärr i min hjärna att magiskt försvinna? Hur ska jag kunna kämpa för att bli frisk från en sjukdom som inte går att bota? En sjukdom jag kommer leva med i resten av mitt liv? 

Vad exakt är det ni tycker jag ska göra för att bli kry menar ni? 

Om ni har ett magiskt svar på hur alla med obotliga sjukdomar kan bli friska så dela med er av det då.


Men att sitta där och säga till någon att "du måste kämpa för att bli frisk" när du inte vet ett skit om mig eller min kamp, när du inte vet någonting om hur jävla mycket jag sliter vareviga dag är inget annat än en ren förolämpning. 


För tro mig, jag kämpar och kämpar och kämpar. Jag gör allt för att hålla sjukdomen i schack!

Jag är noga med mina mediciner, går på alla möten med sjukhuset, träffar läkare, sjukgymnaster och arbetsterapeuter. Jag går på MR kontroller var tredje månad och jag tränar så mycket sjukdomen tillåter mig att göra. Tränar fast det får mig att må skit och fast det triggar igång många av min MS symptom. Men jag gör det för att jag vill hålla mig stark.

  

Jag gör allt detta för att bibehålla ett värdigt liv så länge som möjligt.

För det är just det man gör. Man kämpar för att få ett värdigt liv, inte för att bli frisk. För frisk det kommer man aldrig att bli. 

Visst kan man hoppas på mirakel, men att lägga allt sitt hopp på det känns meningslöst när man istället kan välja att lägga fokus på något verkligt. Något nyttigt och något som kommer vara bra för mig i längden.

Så tro mig, jag kämpar verkligen allt jag kan. 

Av Sara Modigh - 27 maj 2016 15:30

 

Om du stod i valet att välja att rädda ett litet oskyldigt barn eller en liten söt hundvalp vad hade du valt?

Jag skulle ha valt barnet, jag hade valt människan. 

Om din bästa vän blev attackerad av ett djur, skulle du offrat din väns liv i förmån för djuret?

Det kanske du skulle? Men jag hade iallafall inte gjort det.

Hade jag haft möjligheten att rädda min vän, även om det var genom att jag tillslut tvingades döda djuret så hade jag gjort det. Vilken människa jag än såg bli attackerad av ett vilddjur, så skulle jag kämpa för människan. För det är för mig ett självklart val, och många håller nog med.

Många skulle nog ha valt det stackars lilla barnet, många skulle hjälpa en människa i nöd.

Varför tänker jag såhär? Jo för att jag är en människa och som människor bör vi värna om våra medmänniskor, vi borde ställa upp för varandra, hjälpa till i kriser och se till att ingen far illa om det kan förhindras. 


Men det finns en punkt när en människa inte lägre värderas lika högt som ett djur, en punkt då människor samlas för att hata en sjuk människa för att han har överlevt och två vilda djur har fått sätta sina liv till spillo för att rädda denna människas liv. 

Det handlar om när det är en ung och mycket psykiskt sjuk individ som genom handlingar, i vad som bara kan kallas psykos, begår en gärning som tillslut tar två djurs liv. Det handlar om mannen som i sin sinnesförvirring och i tron att han var en profet slängde sig in i en bur med lejon i syftet att dö


Tusentals och åter tusentals kommentarer om att denna mannen skulle ha dött istället finns över hela internet. Kommentarer om att det var han som skulle ha skjutits, att de bara skulle stått och tittat på och låtit honom bli uppäten. Kommentarer från människor om  att de ska söka upp och misshandla honom. Se till att han faktiskt dör, för det är det han förtjänar.

Otroligt många arga och upprörda människor sprider sitt hat och förakt mot en man som är svårt sjuk. 

För att han gjort så att två värdefulla lejon dog.


Men att lejon är utrotningshotade är knappast denna mannen fel, det har de varit sedan långt innan han ens föddes. Det är människorna som ras som har sett till att detta skett.

Det är inte heller hans fel att zooet ifråga inte lyckades mota bort lejonen, att de missade bedövningspilarna och tillslut var tvungna att skjuta två lejon när inget annat hade funkat. 

Jag är av den synen att djur inte hör hemma på zoo överhuvudtaget, så det faktum att han ens kunde göra en sådan sak är ett betydligt större fel än att han blev så svårt sjuk att han gjorde det.

Det är inte hans fel att värden ser ut som den gör, det är inte hans fel att hjälp inte finns tillgänglig och de är inte heller hans fel att det fanns en sådan bristande säkerhet på detta zoo att det ens var möjligt att bara gå in i en bur fylld med lejon.




Jag tycker på sätt och vis att det känns ganska dubbelmoraliskt att i ena andetaget skrika om hur fina    lejon är och hur synd det är om dem som blev skjutna när de attackerade den sjuka mannen, och sen i nästa försvara att dessa djur ska växa upp i fångenskap enbart för människors nöje.

Dessa lejon har enbart existerat i syftet att underhålla människor, att låtsas som något annat får dig bara att framstå som dum. Vad tror du egentligen att ett zoo är? 

Djuren som är där, är där bara för att människor ska kunna kolla på dem och roas av det. 

För visst är det roligt att kunna komma nära och titta på djur som man aldrig annars skulle ha sett? 

Visst är det kul att se dessa vilda djur ihopklämda på små ytor så att besökarna ska kunna gå runt och titta på alla djuren? 

Om du ärligt är upprörd över att djur i vår värld håller på att utrotas så finns det ju sätt som du faktiskt kan hjälpa till på.  Du skulle ju till exempel kunna bli WWF-Fadder, och på så vis hjälpa till att stödja WWF i sitt arbete för att rädda hotade djur som till exempel havssköldpaddor, noshörningar och tigrar. 


Vill man inte bli fadder och ge pengar regelbundet kan man välja att swisha en engångsumma de gånger man är upprörd över att djur håller på att utrotas från vår planet.


"Skänk en gåva via Swish

Med hjälp av ditt stöd kan vi fortsätta genomföra projekt för att försäkra oss om att hotade arter som tigrar, pandor och gorillor inte går förlorade. Din gåva bidrar också till ett ansvarsfullt och hållbart fiske, skogsbruk och jordbruk för att ta hand om de ekosystem där både växter, djur och människor ingår.
Vårt Swishnummer 901 9746.


Gör så här
1. Ange numret 901 9746 som mottagare.

2. Fyll i valfritt belopp.

3. Välj "Betala".


Du signerar med en säkerhetskod, och sedan förs pengarna över till Världsnaturfonden WWF direkt.

Genom att swisha en gåva till oss godkänner du att WWF får kontakta dig. Vi följer personuppgiftslagen.

Inga extra avgifter går till leverantörer av summan du skänker via Swish.

Läs mer om hur du kommer igång med Swish här.

Varmt tack för din gåva!

 

Hur skänker jag en gåva till ett specifikt ändamål?

Gör så här
Om du önskar skänka en gåva till ett specifikt ändamål behöver du skriva vilket ändamål i meddelandefältet när du Swishar.

Du kan välja mellan dessa ändamål:

• Tiger
• Tjuvjakt (Elefant & Noshörning)
• Bergsgorilla
• Arktis & Klimat
• Svensk Natur
• Östersjön
• Hav
• Regnskog "


 

Själv tycker jag det låter som ett mycket bättre sätt för att försöka lösa problemet med hotade djur, än att sitta på Facebook och svära över en sjuk människa. Dina hatfulla kommentarer hjälper inga djur alls. 

Ditt hat mot denna sjuka man kommer inte göra situationen för världens lejon bättre. 

Så istället för att sprida din äckliga attityd så kan ju du ta ditt personliga ansvar och hjälpa till istället. Bidra med något vettigt för att göra situationen för lejon bättre om det nu verkligen är där skon klämmer. 

Men jag tvivlar på att när det väl kommer till kritan så kommer ni med era kommentarer om hur hemskt det är att dessa stackars lejon fick dö för att rädda ett "psykfall" hjälpa lejonen som fortfarande lever. 

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards