Ja i helgen var det alltså Dreamhack igen, redan när vi var på Dreamhack förra vintern bestämde vi att vi skulle gå nu i sommar också. För vi tyckte det var så roligt första gången. 

Egentligen var planen att vi skulle köpa sittplats och ha med våra datorer, men min dator börjar så smått att ge upp och Jakob kunde inte få ledigt från jobbet. Så det blev tyvärr inget med det. Men vi hann i alla fall vara där en hel del och testa på lite allt möjligt.

 

Jakob deltog i en tävling som gick ut på att man blev fastspänd i en stol som var inne i en bur. Sen skulle man spela ett spel där man som en bil skulle spela fotboll. Den som under dagen lyckades få flest mål under fem minuter vann.

Men det var inte så lätt som det låter. För medans man spelade så satt det en kille utanför buren och styrde stolen så den snurrade, hoppade, tippade och gjorde alla möjliga olika svängningar fram och tillbaka. På det sprutades även rök i ansiktet och lampor blinkade som bara den. 

Det såg väldigt roligt ut, men jag vågade inte prova på grund av min MS. Min yrselproblematik sätts ju igång bara av att åka bil så att snurras runt runt i ett rökigt och blinkande rum kändes inte som något som skulle vara allt för bra för mig.. 

Så jag fick bara stå och titta på när Jakob testade, 3 mål lyckades han få. Det tyckte jag var bra jobbat, många av dem som stod före oss i kön lyckades inte få ett enda mål. Den som låg etta hade lyckats få sex mål. 

Det var lite sorgligt att jag inte vågade prova på den där stolen, för det såg väldigt kul ut. Men jag vågade inte riskera något. Var ju redan på gränsen  den där värmen som är inne på dreamhack. 

Jag provade istället på att spela Payday 2 på en spelkonsol, gud var svårt det var att sikta och styra med en handkontroll. Banor som jag spelar på Overkill i vanliga fall fick jag spela på lättaste nivån för att ens kunna överleva i mer än fem minuter. Men efter att ha provat ett par gånger lyckades jag faktiskt klara en bana och det gjorde mig en aning lycklig haha

Vi passade även på att kolla på semifinalen i CS:GO mellan Ninjas in Pyjamas och Astralis. 

Det var en väldigt spännande match som jag väljer att inte skriva så mycket om här då jag antar att de flesta som läser min blogg inte är särskilt intresserade av Counter Strike. 

Men laget jag hejade på gick efter många om och men vidare till finalen där de tyvärr förlorade. 

Vad gjorde vi mer? Vi gick runt och kollade på allt som fanns och kolla på, Det fanns bland anat ett tivoli som vi kikade lite på, men jag vågade inte åka något där heller av samma anledning som jag inte vågade åka i den snurrande stolen. Och för att jag inte riktigt litar på sådana där resande tivolin. Ska jag åka något vill jag att det ska vara hundra procent säkert haha.

Vi gick runt hela dagarna och kollade på saker det var danstävlingar, karaoke, Cosplay och några småtävlingar. Jakob deltog i en tävling vann en chipspåse när han gjorde en slags "hinderbana". Ja det var massor som pågick där, men det bästa har jag sparat till sist.

Jag träffade faktiskt min största idol på Dreamhack!

Trodde inte att jag någonsin skulle få någon chans att se honom, men det gjorde jag. Fick faktiskt till och med säga hej och ta en bild tillsammans med honom.

Det var väldigt speciellt att möta någon som man följt så som jag följt hans YouTubevideos.

Så många gånger när jag mått dåligt har jag vänt mig till hans YouTubekanal för att kunna skingra tankarna. Jag har aldrig haft en riktig idol innan, så det var väldigt häftigt att jag faktiskt kunde få möta min första och enda idol, även om det vara var ett fåtal sekunders möte.

Jag har faktiskt skakat hans hand och han har pratat med mig i verkliga livet, inte bara via en video på YouTube. Det var verkligen bland det bästa med Dreamhack den här gången. 

Det finns ju en hemsida som heter Mina vårdkontakter, jag tycker det är en oerhört bra sida och speciellt funktionen att man kan läsa journalanteckningar. 

Nu kanske detta känns väldigt tjatigt för er, men detta med tanten på vårdcentralen irriterar mig fortfarande, och detta gör knappast saken bättre. 

Det här är alltså vad tanten som vägrade skriva ut Relpax till mig, nu har skrivit i min journal.

Inte många rätt alls där.

Tycker att vi var oerhört noggranna med vad vi sa, men hon verkar inte ha fattat ett enda ord.

Uppenbarligen är hon för gammal för att ha kvar sin läkarlegitimation, för om man inte kan förstå ett enda ord av vad patienterna försöker framföra så ska man fan inte jobba inom vården. Jag må låta hård nu men jag har vart med om så jävla mycket skit och fruktansvärt dåliga läkare på det där stället. Jag vet ju vad de har för typer där. Läkare som inte kan se skillnad på "lite ångest" och ett MS-skov i full gång till exempel. 

Jag är fortfarande upprörd över hur man kan missa MS och behandla en patient så illa som den läkaren gjorde. Så kanske överreagerar jag. Men jag tycker verkligen att det är illa av en läkare att inte lyssna på sin patient. Inte lyssna på vad patienten beskriver för problem, inte lyssna på att man provat flera olika migränmediciner utan resultat, inte lyssna på hur patienten tar den medicin hon har och så vidare. Det det hon skrivit i min journal har inte ett rätt alltså...

"Patienten har tidigare provat Sumatriptan men mått dåligt och fått hjärtklappning", Vadå hjärtklappning?!

Jag fick extrema bröstsmärtor och svårt att andas, ingen fjantig jävla "hjärtklappning". 

Eller den här fabulerade historien "Tar ofta 2-3 tabletter per anfall innan det bryter ut" 

Jag har ALDRIG NÅGONSIN tagit mer än två tabletter vid ett anfall och det är enbart om den första inte har hjälpt som jag möjligtvis tar en till tablett. Jag tar inte några mediciner innan anfallet har startat utan enbart när migränanfallet är i full gång så att jag är säker på att det verkligen är migrän innan jag medicinerar. När jag är säker så tar jag alltid en tablett och väntar på lindring som oftast kommer inom tio - 20 minuter. Men om jag inte blivit av med min migrän på en halvtimme händer det att jag tar en till tablett. Men det är otroligt sällan det händer, max ett fåtal gånger per år. Hur fan får hon det till att jag  "ofta tar 2-3 tabletter per anfall".

Jag har huvudvärk nästan varje dag men jag tar migränmedicin max en gång i veckan om jag är i en period så att jag får migrän så ofta. 

Jag har migrän ofta, jag är känslig för precis allt som kan ge migrän känns det som.  Lakrits, Choklad, Citrusfrukter, konserveringsmedel, korv, ost, hamburgare, vin, "kemisk vanilj", inlagd sill, väderomslag, för mycket sömn, för lite sömn, stress, menstruation, ägglossning, fysisk träning, hastiga värmeomslag, åskväder, fullmåne, stress, höga ljud, starkt ljus, starka lukter som rökelser, doftljus, parfym, blommor och potpurri.  

Det är som att försöka navigera sig fram över ett minfält att undvika den där migränen. Jag gör verkligen mitt bästa, men många av sakerna går inte att undvika. Jag har ingen kontroll över vad människor bär för parfymer, eller hur vädret ska vara. Mens och ägglossning kommer jag förmodligen ha ett bra tag till. Maten försöker jag undvika så gott det går, men det är otroligt svårt. Speciellt när man äter borta. Jag vill ju inte sitta isolerad i mitt hem helt ensam bara för att slippa migrän. 

Faktum är att min migrän faktiskt var mycket bättre på den tiden då jag aldrig någonsin gick utanför dörren. Men det livet vill jag inte tillbaka till. Jag vill kunna leva så normalt som möjligt.

Jag vill kunna åka till en vän och fika eller till svärföräldrarna och äta middag. 

Det enda jag har som hjälper mig leva ett så normalt liv som möjligt är just medicinen jag har att tillgå när migränen kommer. Jag är otroligt tacksam för att jag har med hjälp av en duktig läkare äntligen kunnat hitta en medicin som fungerar. Är det då så konstigt att jag som patient vill fortsätta med den enda medicin som hjälpt mig?

Det där med "Man önskar dock fler recept" handlar inte om att jag vill ha massor av recept på medicinen utan att jag vill ha det vanliga recept som jag brukar få med tre jävla uttag så att jag inte behöver oroa mig över att ha medicin till min migrän det närmsta året. 

Det har varit jobbigt nog för mig med läkarkontakter och förnyelse av recept redan innan detta, så just det att veta att man är säkrad i minst ett år är jävligt skönt. 

Jag har haft migrän nästan hela livet och jag lovar att om det skulle försvinna helt plötsligt så skulle jag inte hämta ut mer mediciner. Jag vill inget hellre än att slippa vara sjuk och behöva ta tabletter.  

Jag avskyr mediciner och skulle aldrig någonsin ta några tabletter om det inte var för att jag var tvungen att göra det för att kunna fungera som människa. 

Har du någonsin varit utsatt för ett sexuellt övergrepp? Vet du vad som pågår inombords hos någon som precis blivit drabbad? Jag vet, för jag har varit där. Jag vågade aldrig säga något.

Jag var för rädd och för chockad över det som hände mig. Det är så lätt att känna sig trygg och tänka "det där kommer aldrig hända mig". Man kanske tänker att "jag är en stark individ så jag skulle aldrig kunna bli utsatt". Eller så tänker man att  "Jag skulle säga ifrån direkt, kämpa och slå mig fri och jag skulle anmäla personen ögonaböj om den ens försökte med något". Men det är inte alltid så lätt som man tror. Kanske skulle du reagera precis så som du trott, men hur man faktiskt reagerar när det verkligen sker vet man aldrig.

För hur mycket man än tror att man kan och vet om sig själv, så kan man kan aldrig förbereda sig för att utsättas för ett sexualbrott. Det är så lätt att säga till den där tjejen som utsattes för sexuella trakasserier, ofredanden eller övergrepp att hon skulle gjort si eller agerat så. Men det är en attityd som är så otroligt dum för den skuldbelägger bara offret. Det är kommentarer ifrågasätter en personen som precis har blivit drabbad av ett brott.

Som offer för sexualbrott blir man alltid ifrågasatt och det sätter sina spår. Frågor om hon uppmuntrade det, om hon hade utmanande kläder eller om hon inte sa nej tillräckligt ställs, och mina tankar formades där efter. Tankar som kom från samhället som alltid misstror den som utsatts för en våldtäkt och vågar prata om sina upplevelser. Samhället som frågar varför man inte kämpade hårdare, samhället som ifrågasätter om det verkligen var en våldtäkt.

Ett samhälle som skyller på offret som blivit våldtagen istället för på förövaren som våldtagit.

Än värre blir det när det är någon man är i ett förhållande med som utför övergreppen. Jag kan inte räkna gångerna jag hört att man inte kan bli våldtagen av någon man är ihop med, "för är man ihop så ska man ju ha sex". Kommentarer som den gjorde att det tog oerhört lång tid innan jag vågade erkänna att jag blivit våldtagen. Inte bara en gång, utan vid flera tillfällen skedde övergreppen mot mig.

Under fyra månaders tid utsattes jag för flera sexuella övergrepp och våldtäkter om och om igen,

och jag sa ingenting till någon. Jag blev mer och mer rädd för killen som utsatte mig för detta och mitt självförtroende blev allt sämre. Det var som om varje övergrepp tog bort en bit av mig själv. 

Jag minns den första gången han förgrep sig på mig så väl, jag var nyligen fyllda 15 år. Jag var en liten kort tjej som knappt vägde mer än 50 kilo och bara var runt 155 cm lång. Han var 19 år, nästan två meter lång och vägde runt 95 kilo.  

Han var alltså en person som var bra mycket större än vad jag var så jag hade inte mycket att sätta emot när han försökte få sin vilja fram.

Jag minns inte säkert när det första övergreppet hände, men jag tror det var väldigt tidigt i vårt förhållande.

Jag har alltid varit en blyg och försiktigt tjej, rädd för mycket så när han tog sig friheten att tvinga till sig sex som jag inte ville ha reagerade jag självfallet med just rädsla. Jag frös i situationen och blev helt handlingsförlamad av skräcken.

Men när han satte sig på min bröstkorg fick jag panik, jag sa åt honom att sluta men han lyssnade inte. Han skrattade och började kittla mig, som om allt bara var en lek. 

Jag som otroligt kittlig skrekskrattade i panik och jag hatade mig själv för att jag skattade. För jag tyckte inte alls att det var kul. Inombords ville jag bara gråta och skrika. Men han fortsatte att kittla mig tills jag nästan kiknade. Jag ville bara där ifrån, jag ville inte vara med. Jag sa om och om igen att han skulle sluta men han lyssnade inte. När han förde sitt kön mot min mun, fortfarande sittandes över mitt bröst och mina armar så jag inte kunde röra mig ur fläcken. Så gjorde jag mitt bästa för att undslippa det jag visste skulle komma, det som jag alltid hade sagt nej till tidigare. Jag visste att han skulle tvinga in sitt kön i min mun så jag vände bort huvudet och bet ihop käkarna och höll munnen så hårt stängd jag kunde. 

Men hans händer tog ett stadigt grepp om mitt ansikte och jag kände hur han med ett bryskt grepp tryckte mina kinder hårt mot mina tänder. Hans tumme på ena kinden och de fyra andra fingrarna på andra sidan. Det gjorde så ont att jag motvilligt och hjälplöst öppnade munnen en aning. Han förde snabbt in sin tumme och bände upp min mun. Där och då kände jag att slaget var förlorat. Jag förstod att jag var chanslös.

Han förde in sin kuk i min mun och jag kände tårarna bränna bakom ögonlocken och en stor klump av både gråt och illamående byggdes upp i min hals. 

Jag gjorde ett litet patetiskt försök att ta mig loss men han bara skrattade och fortsatte kittla mig. 

Jag kunde knappt andas av hans tyngd över mitt bröst och könet som om och om igen stöttes in i min mun, varierat med att han fortsatte att kittla mig. 

Jag låg där och hoppades att det snart skulle vara över, hoppades att han skulle gå hem och jag önskade att han skulle försvinna från jordens yta och aldrig mer synas till. 

Han fortsatte i vad som kändes som en evighet med att bända upp min mun och föra in sin kuk så långt han kunde och ömsom kittla mig. Om och om igen upprepades proceduren tills han tillslut kom, och jag fick en obehaglig kallsup av hans sperma. Han klev av och fortsatte att ännu en gång kittla mig till skratt, skratt som jag så avskydde för jag ville ju verkligen inte skratta. Jag ville skrika, gråta och slåss. Men jag var som lamslagen av chocken av vad han gjort mot mig. Jag kunde inte fatta att detta hemska hade hänt mig. Detta var ju bara sådant som hände andra. Hur kunde detta ske? 

När våldtäkten var över så smekte han min kind och kysste mig ömt. Jag blev så ställd av kontrasten av vad han precis hade gjort mot mig och att han nu kysste mig ömt och kärleksfullt.

Hade allt bara vart ett misstag? Förstod han inte att jag inte ville detta? Hade jag inte sagt nej?

Jag började misstro min egen upplevelse, ifrågasätta så som så många andra gör när någon pratar om ett övergrepp. 

Jag kände mig så förvirrad, så smutsig och kränkt samtidigt som jag tänkte att allt måste ha varit ett missförstånd. 

Dagen fortsatte som alla andra, vi umgicks som om ingenting hade hänt och jag borstade bort händelsen. Intalade mig själv att det verkligen var ett misstag och det skulle aldrig ske igen. Jag var ju så kär i honom och jag var så ung så jag visste ju inte riktigt hur andras förhållanden såg ut. Kanske var detta en helt normal upplevelse? Jag kanske bara överreagerade?

Vi fortsatte att dejta, men jag hade en gnagande känsla av skräck inom mig, en skräck som bröt ner mig totalt.

Jag önskar så att jag hade haft modet att lämna honom där och då. Men det hade jag inte. Jag stannade kvar och jag hatade mig själv för det. Men jag var så rädd, vad jag var så rädd för vet jag knappt ens själv längre. Men jag var rädd. Rädd för att rykten skulle komma ut, rädd för att bli ensam, rädd att jag faktiskt förtjänade det som hände mig och framför allt rädd för att andra skulle tycka att jag förtjänade det. Att det var rätt åt mig att jag blivit våldtagen, för det var ju sådana kommentarer jag läst och hört om andra offer.

Övergreppen fortsatte i samma mönster. Han satt på mitt bröst och tvingade mig till oralsex, men han började även tvinga mig till analsex. Jag blev mer och mer van vid övergreppen och jag skuldbelade mig själv mer och mer för varje gång.  

Varför ropade jag inte på hjälp när jag hörde min familj på andra sidan sovrumsdörren? Varför bet jag inte hårt i hans äckliga kuk? Varför lät jag honom komma tillbaka gång på gång? 

Varför kunde jag inte skydda mig själv? Varför sa jag inget till någon? Varför gjorde jag inte slut? 

Frågorna var många och jag skyllde allt på mig själv. Jag förtjänade säkert detta för att jag sa inte ifrån ordentligt. Förtjänade det för att jag slogs inte för mitt liv. 

Efter övergreppen blev jag så nedbruten att jag inte orkade kämpa emot alls längre. Jag hade försökt till ingen nytta så jag bara lät det hända. Hans kön och fingrar letade sin in på platser där jag inte ville ha dem. Han höll mina händer mot sitt kön och jag bara blundade och väntade på att det skulle vara över. Med tiden blev hans övergrepp allt fräckare och skedde mer och mer i det öppna.

Han kunde dra min hand mot hans kön på öppna platser eller föra in händerna innanför mina trosor mitt på stan. På platser där jag verkligen inte vågade göra motstånd alls av rädslan att bli upptäckt. 

Men varför var jag så rädd för att bli upptäckt?

Varför sa jag inget? 

Det finns inget enkelt svar egentligen. Men det enklaste svaret är att jag var för rädd.

Av samma anledning som jag stannade kvar höll jag också tyst om vad som försiggick.

Jag sa inte heller något av rädslan för att bli misstrodd och för att jag var rädd för att dömas.

Jag var också rädd för att alltid ses som tjejen som blivit våldtagen. Jag ville glömma att det hänt och låtsas som ingenting. Jag klarade inte av tanken på att yttra orden och göra det ännu mera verkligt.

Jag klarade inte av tanken på att människor i min omgivning skulle titta på mig med nya ögon. Ögon som granskade mig och jag var rädd för vad människorna skulle tänka om mig när de granskade mig med sina nyfikna blickar. 

Jag var rädd för att vänner och familj skulle dra sig undan och att att de skulle tycka att jag var en svag och smutsig liten slyna som låtit mig våldtas. För det var så jag kände själv efter övergreppen och jag var övertygad att alla andra skulle tycka så också. 

Jag vågade aldrig säga något då, men nu talar jag ut! Nu berättar jag öppet om det fruktansvärda jag upplevt och så länge skämts över. 

Det har varit ett väldigt svårt inlägg att skriva så jag hoppas på att få mycket stöd från er läsare. 

För trotts att det har varit svårt att skriva detta så tror jag att det är viktigt att våga prata om detta. 

Jaha ja, idag hade jag min telefontid med läkaren som, utan att rådfråga eller ens ha träffat mig, ändrade om i min medicinska behandling av min migrän. Ändrade den medicin jag haft i flera år till en medicin jag tidigare prövat och inte tålt. 

Jag känner mig flera timmar efter samtalet fortfarande arg och irriterad över den behandlingen jag utsattes för.

Läkaren tjatade trots mina försök att förklara att jag fick så svårt att andas att det kände som att jag skulle kvävas och så svåra smärtor i bröstet att jag blev sängliggande varje gång jag tog de där tabletterna hon skrev ut.

Men hon stod på sig och tjatade om att dessa tabletter var mycket bättre (läs billigare).

Hon vägrade inse att jag fick svåra biverkningar av den medicinen hon ville att jag skulle ta och sen vägrade hon även förstå att den andra medicinen kunde hjälpa mig. "Det är ju samma medicin med olika namn" sa hon. 
 

Men jag hävdar bestämt att så inte är fallet. För JAG känner skillnad! Jag blir sjuk av de ena och inte den andra, jag blir hjälpt av en av dem och inte det minsta hjälpt av den andra.

Jag har äntligen en medicin som inte ger mig biverkningar, en medicin som faktiskt tar bort migränen och som dessutom funkar även om anfallet redan är i full gång. Vilket i sin tur gör att jag inte kan överanvända medicinen. Något som hon också anklagade mig för att göra utan att veta något om hur ofta jag tar medicinen. 

Alla som känner mig vet att jag inte är glad i tabletter och sällan tar ens en Alvedon om inte nöden verkligen kräver det. Jag har på grund av min MS huvudvärk väldigt ofta. Ibland flera gånger i veckan. Men jag tar bara migräntabletterna om jag är hundraprocentigt säker på att det är migrän. Något som jag inte är om inte anfallet är i full gång. Ännu en anledning till att Relpax är bättre, då den faktiskt fungerar att ta mitt i ett anfall. Sumatriptan däremot måste tas i början av ett anfall för att ge effektiv effekt. Vilket innebär att jag om jag inte vill ha migrän måste ta medicinen vid varje tillfälle då jag får huvudvärk då jag ofta har min vanliga huvudvärk innan jag får migrän. 

Läkaren ifrågasatte också, ännu en gång utan att någonsin träffat mig, ifall jag verkligen har migrän. Hon tyckte att jag skulle söka mig till en sjukgymnast för att det säkert är spänningshuvudvärk och inte migrän. 

Enligt henne så kunde man ju få spänningshuvudvärk av födoämnen "ljus och ljud och sådant där"

men enligt vad man kan läsa på 1177 om spänningshuvudvärk så får man inte spänningshuvudvärk av "sådant där": "Spänningshuvudvärk förvärras inte av fysisk aktivitet... Ljud och ljus brukar inte heller påverka huvudvärken."

Jag tycker det är så sjukt att man som läkare försöker pressa på någon en medicin den reagerat så kraftigt på tidigare, bara för att spara pengar. Jag mår fan illa när jag tänker på hur jävla värdelös vården är på så många olika sätt. När det fokuseras mer på att spara pengar än att ge patienter den vård de behöver så har det gått riktigt snett. 

Jag har stora problem med migrän, har ofta ont i huvudet och migrän bland flera gånger i veckan. 

Så jag har ju en vid behovsmedicin som jag tar för att ta mig igenom migränanfallen. Jag har provat massor med olika mediciner innan jag hittade den jag tar idag.

Jag har provat både tabletter och nässpray. Det jag kommit fram till är att jag verkligen inte tål Sumatriptan som är ett ämne som finns i de flesta migränmediciner. När jag tar migränmedicin som innehåller sumatriptan får jag svåra bröstsmärtor som är så otroligt obehagliga och så får jag svårt att andas. Jag har sedan 5-6 år tillbaka istället tagit en medicin med Eletriptan som verksamt ämne och den medicinen har fungerat jättebra för mig. Inga hemska eller vidriga biverkningar och huvudvärken försvinner. Den är också bra för att jag kan ta medicinen och få effekt även om migränanfallet redan pågår. Vilket inte funkar med sumatriptan. Att ha en medicin som funkar även om migränen är i ful gång är viktigt för mig då jag så ofta har ont i huvudet, näst intill dagligen. Men det är ju inte varje gång jag har ont i huvudet som det är migrän, men det är med den huvudvärken migränen ofta börjar. Jag kan inte avgöra om det kommer bli migrän eller inte så därför väntar jag tills jag vet säkert innan jag tar medicin mot migrän. 

Så den medicinen som jag har haft de senaste åren har verkligen varit min räddning, jag har mått så mycket bättre och den har hjälpt mig så fantastiskt mycket. 

Men idag är jag frustrerad, för hur svårt kan det vara att skriva ut en jävla migränmedicin när man ringer in till vårdcentralen och ber om en förnyelse på mitt recept på Relpax? 

Ni kan ju gissa vad läkaren bestämde sig för att skriva ut istället för den medicinen jag bad om!

 
Just precis, medicinen som jag inte tål.

Jag har ätit Relpax i flera år och det är en medicin jag verkligen behöver för att kunna leva.

Hur kan en läkare utan att ens träffa eller rådfråga mig bara ändra typ av medicin sådär när man ringer in och ber om ett nytt recept för att tabletterna man har är slut?

Detta är tabletter som jag inte tål, tabletter som jag inte kan eller kommer kunna ta någonsin. 

Tabletter som jag redan provat och vet inte fungerar för mig. 

Så många frågor uppstår, varför skriver hen inte ut den medicinen jag har tagit de senaste 5-6 åren, varför byta utan att rådfråga mig, varför skriva ut en medicin som jag inte tål, varför inte skriva ut den medicinen som jag ringde in och bad om?

Nu sitter jag här med migrän och ingenting som kan hjälpa mig. 

Tack så jävla mycket!

Fy vad det är tråkigt att blogga ibland. Speciellt när det är sådana här perioder då ingen läser. Man bara ser hur statistiken sjunker och sjunker. 

Jag har för höga krav. Jag vill se det stiga och stiga. Men det är svårt, speciellt när värmen kommer och människor inte längre vill sitta och läsa bloggar på sin lediga tid. 

Samtidigt så är det väl samma sak för mig. Jag vill hellre umgås och har roligt än att sitta här framför datorn och jobba timmar i sträck på inlägg som kanske inte ens uppskattas.

Jag har massor av idéer till blogginlägg och säkert ett tjugotal påbörjade inlägg. Men jag har inte riktigt orken att slutföra dem. Inget känns särskilt inspirerande längre. 

Jag har lite svårt att hålla fokus och jag tror att det är dels tröttheten men också det faktum att det händer mer i livet. 

Som den här helgen som började redan i fredags med att jag skulle åka och göra en MR vid klockan nio på morgonen.

  Det var bara en rutin koll för att kolla att jag inte drabbats av PML (dödlig biverkning av medicinen jag går på). Så själva undersökningen tar max en kvart. I Fredags tog den tio minuter. Men jag fick sitta i en halvtimme och vänta på min tur. Dels för att jag var tio minuter "förtidig" och dels för att jag inte fick komma in förrän 20 minuter efter min utsatta tid. 

Det var inte allt för roligt. 

Efter MR:en var klar så åkte jag och Jakob till IKEA och åt brunch. Det var faktiskt trevligt tyckte jag. 

Men sen blev det tyvärr väldigt stressigt. Vi hade ju inte riktigt räknat med att det skulle ta sådan tid på sjukhuset. 

Så vi skyndade oss hem och gjorde oss i ordning för att gå på lite studentfirande.

Det var Jakobs två kusiner som tog studenten så vi åkte för att kolla på när de sprang ut, men man såg ju ingenting för det var så mycket folk. Men vi hittade dem i folk vimlet tillslut så vi kunde säga grattis och ta lite bilder. 

Sen åkte vi hem, kollade på lite tv innan det var dags att åka på studentkalas. Det var ett stort kalas med mycket folk, så det var såklart lite jobbigt. Men också kul att träffa så många av kusinerna. 

Vi spenderade kvällen med att prata med kusiner och äta mat. Men jag som bara hade sovit typ två timmar på natten mådde inget vidare så vi fick åka hem vid sex tiden på kvällen för jag orkade inte mer. 

Det var lite tråkigt, men välbehövligt. 

När vi kom hem låg vi och kollade på tv och sen sov jag i en halvtimme för jag orkade inte vara vaken mer. Så det fick bli en liten powernap typ. 

Efter det begav vi oss ut med min bror och syster och åt lite tillsammans och kollade på alla fulla studenter som var ute och festade. Så högljudda och odrägliga de var hahahah

När vi hade ätit åkte vi hem och spelade lite CS:GO; man vill ju inte dö av CS-abstinens. Sen kollade vi lite till på TV igen. Vi har nämligen börjat kolla på en ny serie som vi båda blev förtjusta i trots att den egentligen är lite fjantig. 

Trotts att jag bara sovit två timmar på natten och en halvtimme vid åtta tiden så kunde jag inte somna förrän framåt fem på morgonen. Så slarvigt av mig, men jag kan liksom inte varva ner. 

På lördagen hade vi också fullt upp, började min dag med att åka och träna. Så som mina lördagar alltid börjar. Det gick helt okej trots värmen, men fick väldigt ont i huvudet som vanligt och även myrkrypningar i ansiktet. Det är det inte ofta jag får så det kändes ju en aning oroväckande måste jag säga. Anta att det var för att jag tog ut mig rätt mycket. De där myrkrypningarna satt i i rätt många timmar sen. Men de gick i alla fall över som tur var. 

Efter träningen åkte vi och handlade mat inför kvällen, för det var tacoparty hemma hos oss. Eller ja typ i alla fall. Det var vår vanliga lilla tacoskväll som vi brukar ha med syskonen. Men det var lite mer speciellt för just igår så gick vi ut på krogen med pappa efteråt. 

Vi hade det så otroligt trevligt. 

Vi hämtade upp pappa efter att vi hade ätit och sen for vi in till stan och gick på bagpipes corner.

Där satt vi och pratade och skrattade enda fram till stängning. Det var väldigt roligt att pappa var med. Att vi hade en stund där vi bara kunde umgås, prata och ha kul.

Synd bara att min ena bror inte kunde vara med, annars hade vi vart alla fyra vuxna barn och pappa. 

Det hade vart ännu troligare om vi alla hade varit samlande. Jag hoppas att vi kan göra om det någon gång då vi alla kan vara med. 

När krogen stängt så åkte vi hem, och gissa vad vi gjorde då! Jo, vi spelade CS:GO wohoo :D

Det där spelet är så kul. Vi spelade två matcher sen var klockan så mycket så vi bestämde oss för att gå och lägga oss. Men inte innan vi hade tittat på ett till avsnitt av Reign. 

Efter det så slocknade Jakob rätt fort, men jag var fortfarande uppe i varv och hade svårt att slappna av och somna. Låg vaken till strax efter åtta i morse innan jag tillslut somnade. 

Sen har jag vaknat säkert sju gånger av olika anledningar. Så är inte direkt pigg idag om man säger så. 

Det blir säkert en lugn dag i dag med andra ord. Behöver nog vila mig lite efter den här helgen. 

Men den som lever får se. Man vet ju aldrig när det gäller mig.

Hur har ni haft det i helgen? :)

Hur kan man vara såhär trött? 

Jag förstår det verkligen inte, är det värmen som gör det eller är det något annat som påverkar? 

Är jag mer nedstämd än jag kan känna? ÄR det min MS som spökar? Jag vet inte vad det är som är fel men det är något som inte stämmer. Det här känns inte alls bra. 

Jag kan bara inte ta mig upp ur sängen på morgnarna. Jag vaknar men är för trött för att ens öppna ögonen, så jag vänder mig och somnar om. Varje dag den senaste tiden har det varit så otroligt jobbigt att vakna. Kanske är det för att jag mår bra när jag sover och så fort jag vaknar känner jag smärtan i både kropp och själ. Att sova blir som en flykt från allt som är jobbigt. Så har det varit innan,

men samtidigt känns det inte som förut. Det känns inte som om jag sover bara för att sova. Utan jag känner mig verkligen jättetrött och trots att jag sover blir jag inte piggare. 

Jag har nog inte kommit upp ur sängen innan klockan ett på flera veckor känns det som, och ju längre jag sover på dagarna desto svårare blir det ju att somna på kvällarna. Brukar inte somna förrän framåt fyra på morgonen nu för tiden. Men trots att jag somnar vid fyra kan jag ändå sova till halv tre nästa dag. Alltså nästan tolv timmar i sträck. Och inte blir jag piggare för det. Nej jag är så trött så trött. Så trött att jag känner mig helt gråtfärdig när jag vaknar och inser att jag måste upp igen.Vet inte hur det ska gå imorgon när jag ska vara på sjukhuset klockan nio på morgonen. Hur ska jag kunna ta mig upp? Hur ska jag orka med morgondagen? 

Ska göra en MR igen imorgon så det tar ju ett tag, men kanske kan jag sova i maskinen? Det kanske underlättar både undersökningen och resten av dagen. För jag ska på studentkalas imorgon också.

Det kommer nog bli väldigt tufft, men det är bara att bita ihop och kämpa på. 

Jag önskar så att jag kunde få känna mig pigg. Jag önskar att det kunde vara som det var innan.

Då jag vaknade och var klarvaken på en halv sekund. När jag flög upp ur sängen hur pigg som helst, jag behövde knappt ens sova alls eller jag kunde sova hur länge som helst. Men jag var alltid pigg när jag vaknade. Nu kommer jag knappt ens ihåg hur det känns att vakna och känna sig utvilad.  Känner mig nästan aldrig pigg längre. Är det såhär det är att bli gammal eller när det något som är allvarligt fel? 

Ska det vara såhär för alltid? Hur ska jag då orka med? Jag är för trött för livet, för trött för att kunna fungera. För trött för att ens ta hand om mig själv. 

 
Nej men tack så mycket kära du, vilken tur att just du tillåter mig att vara precis så som jag själv vill, annars hade jag ju aldrig stått ut. För det är ju just du som måste tillåta mig att vara mig själv. Just du som bestämmer över mitt liv och hur jag väljer att se ut.... eller hur var det nu igen?

Just det, du har absolut ingenting med mitt liv att göra.

Självklart får jag vara precis så tjock, ful och sjuk jag vill. För det är mitt liv och den enda som bestämmer över mitt liv är jag själv. Mitt utseende har du inte med att göra oavsett hur du tycker att jag ser ut. För låt oss inse fakta, ingen i hela världen kommer någonsin vara snygg i alla levande människors ögon. Det kommer alltid finnas fullt med människor som tycker att du är ful och det kommer alltid finnas människor som inte tycker det. Och det spelar liksom ingen roll vad någon annan tycker. Du har precis lika stor rätt att finnas till och må bra som alla andra hur många det än är sin tycker du är ful eller ej. 

Förresten så måste ju "Du är ful"  vara den sämsta elaka kommentaren någonsin egentligen. 

Det är liksom "jaha, tyck det då", jag menar varför skulle det spela mig någon roll vad en främling tycker om mitt utseende? Det är ju den personens problem, inte mitt. Tänkt dig själv att någon tycker du är ful, vem stör det mest? Dig som bara existerar så som du är eller den andra personen som går och retar sig på någon annans utseende? Jag förstår inte ens att man orkar bry sig om hur någon annan ser ut, måste ju vara väldigt tidskrävande och för mig känns det som ett onödigt att slösa sin energi på att gå runt och klaga på hur folk ser ut. Men vill du göra det så visst. Jag kan till och med hjälpa dig lite.

För jag känner mest bara för att reta personen lite extra och verkligen visa hur "ful" och tjock jag är när jag får sådana där kommentarer.

Här sitter den fula och tjocka Sara och ska precis trycka i ner en stor fet hamburgare i sin stora feta mage. Det du! Visst svider det i ögonen?

Här är jag tjock och ful i Västersjön. Titta vilken stor och tjock rumpa hoppas det sticker riktigt mycket i dina ögon :D
     
Här ligger jag i sängen, titta så ful jag är med mina ärriga armar och små bröst.

Varsågod och titta på min fulhet.

Här är jag trött och sjuk, hoppas det stör dig riktigt mycket.  
    

Om inte så kommer här ännu en bild på mig, en bild där jag sitter och solar på min balkong

Tillslut, en liten video just för dig

Så varsågod! Hoppas att du exploderade medan jag fortfarande sitter här och skrattar och lever mitt liv helt tjock, ful och sjuk!

Jag behöver inte din tillåtelse för att få finnas till, jag behöver inte din bekräftelse och jag behöver verkligen inte dig. Du är en totalt oviktig människa som inte tillför något i mitt liv så varför skulle jag bry mig om vad du säger? Det är ju skrattretande att du ens trodde något annat, att du trodde att jag skulle ta illa upp eller bli ledsen. För det var ju det som var syftet, eller hur? 

Men tji fick du för jag har haft det väldigt rolig med att skriva det här inlägget. Det är så kul att provocera människor som du för det är så enkelt. Allt jag behöver göra är att bara finnas till och vara just det du skrev "tjock och ful".