Ibland slås jag av verkligheten och jag inser att jag faktiskt är svårt sjuk. 

Jag slås av insikten att jag har MS och jag kommer leva med det hela mitt liv. Det är svårt att greppa för jag är ju fortfarande så ung. Tanken på att när jag är i min pappas ålder så kommer jag ha haft MS i mer än halva mitt liv är otroligt skrämmande. Det som skrämmer mig mest är nog ovissheten om hur mitt liv kommer se ut när jag haft en sjukdom som MS så länge. Jag har under de åren jag nu varit sjuk mött många människor med den här sjukdomen och vissa personer är ju så sjuka att jag känner att om jag blir så sjuk kommer jag inte kunna leva mer. 

Den här helgen har varit ganska tuff och det är förmodligen det som gjort att dessa tankar rörts upp.

Jag har känt av min MS extra mycket och då är det svårt att inte tänka på sjukdomen och dess konsekvenser. 

I Lördags var jag och Jakob ute och kollade lite på secondhand och sen var vi på gymmet och tränade. Att träna är något som alltid triggar igång min MS-problematik. När jag tränar, och då är fysiskt aktiv, får jag så många problem. Det är allt från huvudvärk till yrsel och nervsmärtor till fatigue. Jag hatar att 20 minuter på gymmet kan få mig sängliggande en hel helg med symptom från den här skitsjukdomen. 

Jag avskyr att inte kunna träna så som jag vill utan att bli dålig. Jag hatar när sjukdomen gör sig påmind vilket har gjort att jag har undvikt träningen för att slippa må dåligt. Men jag vet ju att det inte är hållbart i längden. Så nu har jag med hjälp av en sjukgymnast fått hjälpen och stödet för att kunna komma igång med träningen igen. Målet är tio minuter "gång på löpband" och tio minuter "styrketräning" i veckan.

Det låter så jättelite men jag blir helt förstörd av det lilla. Har hållit på i lite mer än en månad med detta nu och jag mår så jävla skit. Ont hela tiden, jämt trött och en så fruktansvärd huvudvärk nästan varje dag i snart två månader. Hur fan ska man orka? 

Det är så frustrerande för jag tror ju att jag är starkare än så, jag tror ju att jag orkar mer och det gör ju att jag känner mig så dålig som inte ens kan vara på gymmet i 20 minuter innan jag gör mig själv sjuk.

Men om jag inte gör något så kommer det ju bara bli värre. Jag vill inte bli sådär sjuk, jag vill göra mitt bästa för att bibehålla den hälsan jag har. Inte för att man egentligen kan kontrollera det men för mig känns det som att om jag har en stark kropp så kan jag hålla mig frisk längre.   

När jag var och tränade i lördags och jag pushade mig själv tills jag fick så ont att jag knappt ens visste hur jag skulle kunna ta mig hem. Jag pushade och stannade i tio minuter extra för att, ja jag vet inte. För att bevisa för mig själv att jag är starkare n sjukdomen? Jag vet inte. Det var nog ett dumt beslut kanske.  Men det var också första gången jag kunde känna att pulsen ökade och svetten börja komma, och det känns som en vinst för mig. För det visar att det har skett en liten utveckling.

Men jag måste försöka hejda mig en aning för som min sjukgymnast säger är det bättre att jag tar det lugnt och inte pushar för hårt. För vi vill ju inte ha några misslyckanden. Vi vill ju att det ska vara en positiv upplevelse. Jag måste försöka hålla den här nivån tills det börjar kännas mer okej. Men det är svårt när jag vill så mycket mer. 

Jaja, efter gymmet så åkte vi och handlade mat, jag trodde på riktigt att jag skulle dö där och då. Att jag skulle falla ihop på golvet och aldrig mer ta mig upp igen. Jag kunde knappt känna mina fötter och huvudet värkte som om det höll på att sprängas. Ryggen brände som om jag hade fått en svår brännskada och mina armar isade som om det var is som flöt i mina blodådror.

Det kändes verkligen fruktansvärt och det gör mig så ledsen att jag påverkas så negativt av fysisk aktivitet. 

När vi hade vart och handlat åkte vi hem och åt lite och sen gick jag och lade mig i sängen där jag stannade resten av dagen. Eller i alla fall tills framåt nio tiden då mina bröder kom förbi en liten stund och åt tacos med oss. Det är så sällan vi får ihop det nu när alla jobbar. 

Men i lördags lyckades vi klämma in en liten snabb tacokväll. Det var ju faktiskt rätt skönt att det blev en kort visit eftersom jag inte mådde helt på topp. Vi bestämde efter att vi hade ätit och suttit och pratat i någon timme att vi skulle spela CS:GO tillsammans så det gjorde vi när de hade kommit hem. 

Vi spelade något som kallas för strat roulette, vilket innebär att man går in på en hemsida där man får ett "uppdrag" som man ska följa. Jag tyckte det var jättekul, men väldigt svårt. Vissa rundor skulle man blunda med ena ögat, andra fick man bara gå baklänges eller så fick man bara döda med kniv och granater. Vilket jag är extremt dålig på men i lördag lyckades jag ta med mig två i graven med hjälp av min kniv :P 

(och ja, jag heter Ingrid när jag spelar för jag tycker det är ett fint namn om någon undrar) :P

Det var jättekul som vanligt, speciellt att jag lyckades döda två med kniv. Det tyckte jag var fantastiskt skojigt.

Vi spelade tre matcher två "strat roulette" och en vanlig competitive innan vi var tvungna att lägga oss efter som vi skulle till mormor nästa dag för att tömma alla mammas saker. 

Hemma hos mormor på söndagen så var det ju också rätt tungt arbete, speciellt med tanke på att jag redan var trött sen dagen innan. Att gå igenom varenda flyttkartong och dela upp allt mellan oss syskon, det som skulle till secondhand och allt som ska slängas var ett stort och tungt projekt. Men något vi var tvungna att göra. Vi har skjutit upp det i snart fyra år, vi kan inte ha alla mammas ägodelar ståendes i förvar i en evighet. 
Det känns tungt dock att nu finns det inte kvar längre. För mig kändes det som en trygghet att ha alla mammas saker samlade och jag tyckte om att vara där och titta på sakerna och känna mammas närvaro. Men nu är det tömt och uppdelat. Vilket för mig känns som om det inte är mammas saker längre, mamma finns inte kvar lika mycket längre och det är väldigt jobbigt. 

Men vi hade ändå en trevlig dag tillsammans. Det var mycket minnen och vi hittade små gömda skatter bland alla saker som fanns kvar. 

Vi jobbade på i flera timmar och mormor bjöd på mat och Ludvig hade med sig lite glass och kladdkaka från sitt jobb som han bjöd på till efterrätt. 

Det var en jobbig dag inte bara för att det var fysiskt jobbigt att gräva runt i lådor, tunga lyft och många gånger då jag behövde stå framåtlutad. Utan också för att det känns fruktansvärt sorgligt att se alla mammas saker försvinna. 

När vi framåt eftermiddagen hade sorterat upp allt var det dags att åka hem, eller ja. Jag åkte hem och Jakob fick åka och tvätta vår bil och hjälpa Ludvig med lite jobb innan han slutligen åkte och lämnade in vår bil på verkstad. Jag var så slut efter allt så jag fick lägga mig och sova medan han var borta.

Det behövdes verkligen. Jag var så trött och frusen så jag kände mig helt sjuk. 

Men efter ett par välbehövliga timmar med sömn så gick jag upp och så spelade vi CS igen när Jakob och Ludvig kommit hem. 

Idag mår jag väl som jag förtjänar med tanke på hur jag slitit ut mig själv. Huvudvärk, ont i kroppen, myrkrypningar och brännande smärta och så fruktansvärt trött.

Men jag är ändå glad över att jag har klarat av den här helgen och det känns bra att jag har orkat med allt ändå. Jag har överlevt en riktigt tung helg som verkligen inte har varit MS-vänlig.

Det där med att få besök, varför påverkas jag så mycket av det? 

Jag tycker ju att det är jättetrevligt med sällskap, jag ser mig själv som en jättesocial tjej som vill omges med familj och vänner, och som väldigt gärna vill umgås. 

Men det är något inom mig som gör att jag blir så fruktansvärt stressad inför dessa möten. 

När jag vet att någon är på väg så sitter jag på helspänn hela dagen. Jag kan inte slappna av. 

Det spelar ingen roll vem det är, jag är ändå jätte stressad och fylld av ångest. 

En av sakerna jag tycker är jobbigast är ifall personen inte kommer på den utsatta tiden. Jag är alltid livrädd att personen ska komma för tidigt så ungefär en timme innan besöket så slutar mitt liv att fungera. Jag är så rädd att de ska komma när jag inte är klar. Tänk om jag sitter på toa, tänk om jag inte är påklädd. Tänk om jag precis dricker något och så plingar det på dörren, och så sätter jag i halsen av skräcken? Nej det är bäst jag bara sitter här och stirrar in i en vägg och väntar tills de kommer. 

Jag vågar alltså inte göra något alls tiden innan de ska komma. Jag vågar inte inte kissa, inte dricka definitivt inte äta något. Men varför egentligen?

Vad i hela friden skulle det spela för roll om jag var mitt i maten om en vän dök upp en halvtimme tidigare än väntat? Det är ju så ologiskt egentligen, men ändå blir jag så fruktansvärt stressad. 

Det är inte heller bättre om de är sena, för som sagt så sitter jag på helspänn och ju närmre tiden då de ska komma är, desto mer ångest och stress känner jag av. 

När tiden är kommen är jag oftast på bristningsgränsen och varje minut är ren tortyr. Att då långsamt se minuterna ticka på och veta att de kan komma vilken sekund som helst får mig att vilja dö för jag tycker att det är så jobbigt. Men frågar är ju fortfarande "varför?" Jag vill ju att de ska komma, jag tycker ju det är trevligt när de väl är här. Men tiden innan de kommit in är så fruktansvärt plågsam. 

Eftersom jag har detta problemet så har psykiatrin nu sett till, att en gång varannan vecka så ska de komma en kurator och plinga på min dörr, komma in och säga hej och kanske prata några minuter för att sen gå igen.Detta för att jag ska kunna öva på att hantera den där tiden innan man får ett planerat besök. 

Så idag har kuratorn vart här, jag har vart otroligt stressad, har knappt kunnat sova i natt och jag hade så mycket ångest under natten att jag trodde jag skulle spy och svimma på sama gång.

Men jag somnade tillslut och dagen idag har faktiskt gått helt okej. Jag har vart stressad, men jag gjorde mig i ordning så fort jag vaknade och sen har jag suttit vid datorn tills hon kom. 

Har dock inte vågar äta något idag och nu känns det som det är försent för nu kommer Jakob snart. 

Missat både kvällsmat igår och frukost/lunch idag på grund av ångest. Det är ju inte så bra. Men men, jag överlevde besöket. Jag klarade av att öppna dörren, jag har inte dött av ångest i väntan på att hon skulle komma. Så det får jag väl se till att vara glad över. Nästan så jag förtjänar en medalj faktiskt

Jag får ofta höra att jag strålar som en sol. Att jag är en sådan liten solstråle och att man blir glad bara av att se mig. Det är en sådan sak som gör mig väldigt glad att höra, för det är något som jag alltid eftersträvar. Jag vill vara en glad människa, jag vill kunna få andra att le, jag vill vara en positiv energi som smittar av mig på min omgivning. 

Jag har som mål i livet att skratta varje dag och jag försöker alltid vara en där glada trevliga tjejen när jag möter människor. 

Jag har övat hela mitt liv på att vara just den där lilla solstrålen. För ett leende kan dölja så otroligt mycket. Ler och skrattar man bara tillräkligt mycket så är det ingen som kan se vad som pågår på insidan. Leendet har blivit en mask som jag kan gömma mig bakom. För med ett stort leende på läpparna och högljuda skratt så kan ingen tro att något är fel. Ingen kan se att jag på insidan gråter och planerar min egen begravning. 

Ingen kan se hopplösheten och känslan av att inte räcka till när jag har ett leende på läpparna. 

Leendet är min trygghet för med ett leende kan jag gömma hur jag mår för alla runt omkring mig.    

Men jag önskar att det inte vore så, jag önskar att jag faktiskt var så glad som jag vill att folk ska tro att jag är. Jag önskar att jag kunde käna den lycka och glädje jag försöker utstråla. Jag önskar att det inte bara ska vara den där masken. Jag vill vara lycklig. Jag vill vara glad,

men just nu kan jag inte känna den känslan på riktigt. 

Jag önskar att det inte fanns så mycket sorg och ledsenhet inom mig. Sorg som är så svart och som drar ner mig så mycket att jag känner att jag inte orkar leva mer. 

Jag hatar känslan av att livslusten försvinner. Jag skräms av mina egna tankar och känslor. 

Jag skräms också av att jag genom åren blivit så bra på att dölja hur jag mår att ingen ser hur ledsen jag verkligen är bakom de där fejkade leendena. Ingen ser hur jag gråter mig till sömns, ingen ser hur mycket självskadetankar jag har. Ingen ser mig sitta där med rakbladet i min hand och ingen ser att jag är så nära att bara ge upp.  För ett leende döljer allt det där så fantastiskt bra.

Jag är en liten solstråle, men just nu bara på utsidan.

Men jag ska vända detta, jag ska bli friskare och jag ska bli glad igen!

Jag vill vara en solstråle inifrån och ut och jag vill känna lyckan värma min frusna själ.
  

Den här helgen har jag varit i Uppsala igen. Vi var nämligen och hälsade på Jakobs bror Simon och hans fru som nyss har fått barn. Jakobs mamma och syster var också med och det var roligt,

även om jag just nu är i en jobbig period. 

Jag funderade mycket på om jag skulle stanna hemma eller om jag skulle försöka kämpa mig igenom det. 

Det var riktigt tufft och jag låg rätt mycket nere i vårt gästrum i källaren och gömde mig för att jag inte riktigt orkade med. Jag hade väldigt mycket ångest, men jag överlevde i alla fall. 

Men jag har knappt sovit något under hela helgen så jag är fruktansvärt trött och sliten idag, trots att jag äntligen fått sova en hel natt. 

Jag känner att jag kanske inte är i det bästa stadiet att försöka producera något till bloggen, men jag ville i alla fall berätta lite om vad jag gjort i helgen. 

Vi åkte upp till Uppsala i Fredags efter att Jakob slutat jobbet, så vi var väl i Uppsala först framåt sju - åtta på kvällen. Så då han vi inte så mycket mer än att hälsa lite på alla och kolla på lite tv och äta lite grann innan det var dags att gå och sova.

Jakob somnade så fort vi hade fått i ordning allt på vårt lilla gästrum, så vid typ elva slocknade han, jag låg vaken tills fem-sex på morgonen innan jag lyckades somna till lite. Men jag vaknade väldigt ofta och vid tio gav jag upp. 

Då gick vi upp till Simon och Jenny och åt frukost och gjorde oss i ordning för att åka ut på Secondhand och kolla lite. 

Jag tycker det är väldigt kul att gå på secondhand så det var roligt att vi kunde komma iväg på det. Det hjälpte mig att skingra tankarna lite för stunden, men sen vet jag inte vad som hände. 

Jag fick så fruktansvärt mycket ångest så jag fick gå ner och lägga mig på rummet. Jag låg där och kollade på Youtube-videos tills jag hade samlat styrka och mod nog att våga mig upp till dem andra igen. 

Kvällen blev lugn framför tv:n och vi åt lite mat och bara tog det lugnt, så det var skönt att det inte var för mycket som hände. 

Tyvärr kunde jag inte sova den här natten heller, låg vaken tills jag hörde fåglarna börja kvittra på morgonkvisten och när jag äntligen lyckades somna kändes det som jag sov i max två minuter innan jag i panik vaknade av en knackning på dörren. 

Efter det var det ingen mening med att somna om. Så jag och Jakob packade i ordning på vårt rum och städade efter oss. Sedan bar vi ut all vår packning i bilen så att vi var redo att åka. 

Vi gick upp och åt frukost i lugn och ro, pratade lite och umgicks ett tag tills vi bestämde oss för att åka hem. 

Jag mådde ju som sagt inte bra alls så det var skönt att komma iväg lite tidigare. 

Vi lämnade Uppsala vid klockan elva, så vi kom hem till Jönköping strax efter tre. 

Jag är i alla fall glad över att jag orkade följa med så att jag fick träffa alla och framför allt den lilla bäbisen som var så söt. 

Jag hoppas bara att jag ska må bättre till nästa gång.

"When the going gets tough, turn your car around and drive the other way"

Ja, det är faktiskt ganska bra visdomsord egentligen. Orden som säger att när saker och ting blir riktigt jobbiga och man är på väg nerför en mörk väg, så kan man vända på allt och hitta nya bättre vägar.

Jag har haft det riktigt tufft de senaste månaderna och det har varit riktigt illa. Självskador, självmordstankar, orkeslöshet och ja allt har rent av varit skit. Men något som har hjälpt mig igenom den här perioden och som faktiskt har kunnat få mig att skratta, är just den här personen.

Jag tittar på hans videos varje dag och det har verkligen hjälpt mig. 

Det är så otroligt viktigt att kunna hitta något som ger lite ljusglimtar i allt den mörka. 

Jag personligen har ofta dragit mig till just tv-serier och Youtube när jag är nere. För att det för mig hjälper det att sitta och lyssna och titta på roliga människor eller serier för att kunna återbygga mig själv och må lite bättre. 

Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, men skratt är faktiskt den bästa medicinen. Jag håller fortfarande fast vid mitt mål att skratta varje dag, hur jävligt det än är. 

Så att då hitta dessa guldkorn som faktiskt kan få mig att skratta även när allt är becksvart är viktigt för mig. Så nu hoppas jag att ni där ute som läser detta kanske skulle kunna rekommendera lite fler roliga tv-serier eller någon annan fantastisk Youtube-personlighet så jag har lite mer stöd igenom den här perioden.

För jag har bestämt mig för att vända på det här igen, jag ska må bättre, jag ska fortsätta kämpa.

Jag vill nå ett bättre mående och jag är verkligen beredd att kämpa för det!

Låt mig förstå det här rätt, jämförde du just precis din tredagars förkylning med att leva med Multipel skleros? En sjukdom som aldrig någonsin går att bli frisk ifrån och som jag kommer behöva leva med i resten av mitt liv. En sjukdom som försvårar varje aspekt i mitt liv.

Allt från att gå på toa till att ta mig upp ur sängen på morgonen är en kamp för mig. Jag lever med ständig smärta, myrkrypningar och mycket svår trötthet. Jag har problem med allt från värmekänslighet till att jag inte klarar av fysisk ansträngning utan att trigga igång restsymptom från gamla skov.

Men ja, det är säkert samma sak som att ha huvudvärk och en snorig näsa.

Vad är egentligen en förkylning, om vi bryter ner symptomen på en förkylning kanske vi kan titta närmare på hur många av de symptom du har när du är förkyld som lever jag med varje dag!

Huvudvärk - är ett vanligt symptom på förkylning, det har jag på grund av min MS flera gånger i veckan. Riktigt svår huvudvärk som är väldigt handikappande i vardagen. Det enda jag kan göra är att ligga med en kall kompress över halva ansiktet och försöka sova bort huvudvärken. 

Snor - Det har jag en hel del då jag ofta gråter av smärta, frustration, rädsla för framtiden och känslan av att inte vara förstådd. Jag är ofta väldigt ledsen men jag döljer det så gott jag kan. 

Jag gråter nästan aldrig när någon kan se eller höra det. 

Trötthet - Jag har något som heter fatigue, det är en extrem trötthet som är förknippad med skador i hjärnan efter till exempel en stroke eller som i mitt fall, ett symptom på min MS. 

Denna tröttheten är en trötthet som inte går att vila bort. Det finns ingenting som hjälper mer än att försöka spara på sin energi och prioritera rätt så jag inte råkar trötta ut mig för mycket. 

Feber - Jag har väldigt sällan feber, men sedan jag fick min MS har jag fått en värmekänslighet som gör att om jag utsätts för värme som är för stark för min kropp får jag en känsla som är väldigt lik feber. Jag blir överhettad, mår jättedåligt och måste kylas ner så fort som möjligt. 

Den här värmekänsligheten är ett av mina svåraste problem då det är så omfattande. Det känns ofta som om hela hjärnan kokar och det bränns över hela kroppen. Det kan räcka med att sitta för nära ett värmeljus eller stå under en lampa för att jag ska bli dålig. 

Hosta/ irriterad i halsen - Hosta är tack och lov ett symptom som jag ännu inte drabbats av, men det finns en risk att drabbas av kronisk hosta med den här diagnosen. 

Jag har däremot ett restskov som dyker upp då och då, och det är känslan av att ha något som sitter fast i halsen.  Det kommer när jag varit mycket stressad under ett tag och alltid i samband med att andra restskov dyker upp. Det känns som om jag har en tablett eller liknande som sitter fast i halsen. Fruktansvärt obehagligt. 

Värk i kroppen - Det lever jag med dagligen. Jag har alltid ont, mestadels på grund utav nervsmärtor som känns som om det brinner i huden. Men också ibland i form av smärta som känns som "växtvärk" och som sätter sig i olika leder så som knän, höfter, käkar och så vidare. 

Jag hatar den smärtan för ingenting hjälper. Jag vet inte hur många gånger jag gråtit av smärta och bara fått vänta ut den värsta stormen för att det inte finns något annat att göra. 

Jag säger inte att en förkylning inte är jobbig, men ibland får man fan tänka sig lite för innan man talar.

Att överhuvudtaget ens jämföra en förkylning med att leva med en kronisk sjukdom som sakta men säkert bryter ner någon annans hjärna får ju mig att undra om du överhuvudtaget har en hjärna. 

Du mår dåligt i ett par dagar, men jag mår dåligt varje dag och jag kan inte göra annat än att acceptera min livssituation.

Idag var jag och fick mitt tjugoåttonde dropp av bromsmedicin för att kämpa mot den här sjukdomen. 

Oj, vad sliten du ser ut! Vad är det som har hänt? Vad är du ledsen över? Varför mår du så dåligt?

Så fort fasaden spricker och minsta lilla av min sjukdom börjar synas utåt kommer dessa frågor om vad det är som har hänt. Men grejen är att det är ingenting som har hänt, det är ingenting som är nytt.

Jag är sjuk och det är jag jämt. Jag har varit sjuk så länge jag kan minnas. Ärligt talat så vet jag faktiskt inget annat än att vara sjuk då det alltid varit en del av mitt liv.

Precis som alla människor har jag mina dåliga dagar, men eftersom jag är psykisk sjuk är dessa dåliga dagar värre än de flesta ens kan föreställa sig. 

På ett sätt är det ju ganska problematiskt att människor förväntar sig att något ska ha hänt så fort lite av dessa dagar syns utåt. Det blir problematiskt när personer förväntar sig att något måste ha hänt och man förväntas ha en legitim anledning till att må dåligt. Alltså att det måste finnas en händelse som orsakat att man är ledsen, nedstämd, deprimerad, fylld av ångest eller lamslagen av rädsla. 

Men när man har en diagnos som jag har så lever man med dåligt mående hela tiden och vissa dagar är bara värre än andra. Det finns liksom ingen specifik händelse som gör att jag har en dålig dag.

Det är bara en del av mitt liv.

Jag har mina toppar och dalar, men mina dalar går så otroligt djupt ibland. Det är snarare ett stup som jag trillar ut för med jämna mellanrum. Det har alltid vart så och kommer förmodligen också alltid att vara så. Jag mår fruktansvärt dåligt i perioder men jag gör mitt bästa för att hålla uppe en fasad av ett normalt liv. 

Så vad ska man egentligen svara när någon frågar vad som har hänt? För inget har ju hänt!

Det är ju bara en episod i en pågående psykisk ohälsa. Eller är jag bara konstig som blir upprörd och irriterad på den frågan? 

Men det känns konstigt för mig att få sådana frågor. För visst frågar man väl inte någon med KOL vad som har hänt varje gång den personen hostar? Varför då fråga någon med kroniskt återkommande depressioner vad som har hänt varje gång den är i en nedåtperiod? 

Jag är trött på frågan vad jag är ledsen över, för det finns inget svar. Det är fortfarande inget som har hänt, det är inge specifika saker det gäller. 

Det är bara en ledsenhet som erövrar mitt liv då och då, det är inget jag har kontroll över och hade det funnits något svar på frågan så hade jag väl löst problemet för länge sedan. 

Jag förstår ju att de som frågar detta inte gör det av illvilja, utan för att visa att de bryr sig och vill veta hur det är med mig. 

Men finns det inget bättre sätt att visa omtanke än att ställa frågan om vad som har hänt? 

Alla vet ju redan att jag är sjuk och att jag mår dåligt därför. 

Ibland önskar jag att jag hade drabbats av cancer i stället för psykisk sjukdom. För trots att när människor själva inte har cancer tycks de ändå kunna förstå och sätta sig in i hur det är att vara så sjuk.

Men väldigt få verkar kunna förstå hur allvarligt sjuk jag är, bara för att mina sjukdomar är psykiska.

Om man dör till följd av sin depression så ses man alltid som en svag människa, man ses som självisk och dum. Aldrig någonsin skulle man kalla någon som drabbas av cancer för självisk när den sjukdomen skördar en persons liv. 

Nej, när någon blir sjuk i cancer och tillslut förlorar kampen ses den som en stark människa som kämpade ända in i slutet. Personen hyllas och man minns hur stark denne person var och man sörjer att sjukdomen vann trots all kamp. 

Men när det gäller en depression som skördar ett liv göms det undan och man anklagar personen som dog i svår psykisk sjukdom. Den personen kämpade inte tillräckligt, den gav upp och är därför en dålig människa. Man anklagar en person för att den har valt att dö, men det är inte så enkelt. Personen har inte valt att vara psykiskt sjuk. Personen har inte valt att ha en sjukdom om påverkar halterna av dopamin och serotonin i hjärnan. Personen har inte valt att ha en sjukdom som kontrollerar alla känslor och tankar och gör dem mörkare än du ens kan föreställa sig.

Så den verkliga frågan är kanske snarare hur mycket fri vilja denna person verkligen hade?

Hur mycket val handlade det faktiskt om? 

Kan du föreställa dig hur det känns att vara i så stor smärta att du inte längre kan stå ut? Kan du föreställa dig hur man i sin desperation skulle göra vad som helst för att bli av med smärtan, för smärtan är det enda du har i ditt liv och det har gått för långt.

Kan du dessutom föreställa dig hur det är att vara svårt sjuk och samtidigt bli totat oförstådd av stora delar av samhället. Att ständigt få höra att det bara är att rycka upp sig och sluta må dåligt. Förstår du hur det känns att höra att man är en börda som bara kostar pengar och att man borde dö så samhället slipper en sådan lat parasit?

Man vill inte dö, men man vill bara inte plåga andra genom sin blotta existens.

Man vill inte dö, bara slippa smärtan som förpestar hela sitt liv. Man vill inte dö, man vill bara inte leva. 

Hur mycket fri vilja är det då egentligen? 

Psykisk ohälsa är väldigt oförstått och det finns idag inga bra behandlingar, så det sista en person som är svårt sjuk och nära att dö av sin psykiska ohälsa behöver är alla dessa elaka kommentarer om hur dålig och värdelös man är. Kommentarer om att man är en börda för samhället och att man bara ska rycka upp sig själv. Kommentarer som bekräftar just de där mörka tankarna som sjukdomen ger. 

Man behöver inte den där negativa attityden från omgivningen när man mår så dåligt. 

Jag är uppväxt och ständigt utsatt för den där negativa attityden och jag kan verkligen vittna om hur otroligt mycket det påverkar att sjukt sinne att ständigt få höra att man är en svag och värdelös människa. Jag kan vittna om hur dessa ord förstärker en redan negativ självbild och då är inte steget från att ge upp hoppet av livet långt. 

Varför är det så svårt för er att förstå psykisk ohälsa när ni så lätt kan känna empati för de fysiskt sjuka?
Hur svårt är det att förstå att precis som om någon drabbas av en fysisk sjukdom som till exempel en tumör där celler växer för fort och utom kontroll, kan det samma hända i känslolivet. Känslor exploderar fram helt okontrollerat. 

Det är inget man rår för och det är inget man kan kontrollera eller bestämma själv. Det är en dödlig sjukdom och det är något som många behöver bli påminda om.

Jag har kämpat mot den här ohälsan jag har så länge jag kan minnas. Jag har krigat så jävla mycket att jag hade kunnat vara Xena - Krigarprinsessan vid det här laget

              
Jag kämpar ett krig mot min psykiska ohälsa och det känns många gånger som ett krig jag kommer förlora. Men vetskapen om att jag ses som svag och dålig gör mig förbannad. 

Jag har kämpat mer än någon verkar fatta. Bara det faktum att jag står på benen idag är ett jävla mirakel. Mitt liv är och har alltid varit en enda lång kamp, men jag har trots det ändå nått så otroligt många mål. Jag har överlevt stora kriser, jag har övervunnit de största av rädslor och jag har tagit mig ur missbruk. Men ändå så finns den där nedlåtande blicken hos samhället, den där blicken som säger att jag är mindre värd. Trots all den kamp jag kämpat så finns det fortfarande så många hårda ord om att jag bara kostar samhället massor med pengar som jag inte är värd. Det är ord om att jag ska skärpa till mig och sluta vara lat. 

Men lat är långt ifrån något jag är.

Jag är inte heller en svag individ, för det är ur prövningar som vår styrka sätts på prov och det är där den tillåts att växa. De prövningar som jag genomgått är varken små eller lättvindiga. 

Detta till trots skulle mitt livs kamp vara totalt ovärdig om jag skulle förlora kampen. För hur mycket jag än har kämpat kommer människor bara se mig som ett misslyckande och en svag människa som går under för något så "patetiskt" som en depression. För det är ju bara att rycka upp sig, eller hur? 

Slutligen vill jag bara säga det att, Självfallet vill jag inte ha cancer.

Jag vill inte vara sjuk överhuvudtaget faktiskt. Men nu är detta min lott i livet. Jag är sjuk och jag är

sjuk på ett sätt som tyvärr inte är så accepterat i dagens samhälle. Det är det jag önskar att det vore ändring på. Jag önskar att jag som psykiskt sjuk skulle få samma respekt och förståelse som jag som fysiskt sjuk får.

Jag önskar att människor inte var så snabba med att döma och se ner på de som är psykiskt sjuka och att de kunde vara mer empatiska. För jag vet ju att ni kan. Ni kan vara empatiska när det gäller fysisk sjukdom, ni kan försöka sätta er in i situationen och stötta en person med fysisk ohälsa.

Så jag förstår inte varför det är så svårt när det gäller en psykisk sjukdom.