Det där med att få besök, varför påverkas jag så mycket av det? 

Jag tycker ju att det är jättetrevligt med sällskap, jag ser mig själv som en jättesocial tjej som vill omges med familj och vänner, och som väldigt gärna vill umgås. 

Men det är något inom mig som gör att jag blir så fruktansvärt stressad inför dessa möten. 

När jag vet att någon är på väg så sitter jag på helspänn hela dagen. Jag kan inte slappna av. 

Det spelar ingen roll vem det är, jag är ändå jätte stressad och fylld av ångest. 

En av sakerna jag tycker är jobbigast är ifall personen inte kommer på den utsatta tiden. Jag är alltid livrädd att personen ska komma för tidigt så ungefär en timme innan besöket så slutar mitt liv att fungera. Jag är så rädd att de ska komma när jag inte är klar. Tänk om jag sitter på toa, tänk om jag inte är påklädd. Tänk om jag precis dricker något och så plingar det på dörren, och så sätter jag i halsen av skräcken? Nej det är bäst jag bara sitter här och stirrar in i en vägg och väntar tills de kommer. 

Jag vågar alltså inte göra något alls tiden innan de ska komma. Jag vågar inte inte kissa, inte dricka definitivt inte äta något. Men varför egentligen?

Vad i hela friden skulle det spela för roll om jag var mitt i maten om en vän dök upp en halvtimme tidigare än väntat? Det är ju så ologiskt egentligen, men ändå blir jag så fruktansvärt stressad. 

Det är inte heller bättre om de är sena, för som sagt så sitter jag på helspänn och ju närmre tiden då de ska komma är, desto mer ångest och stress känner jag av. 

När tiden är kommen är jag oftast på bristningsgränsen och varje minut är ren tortyr. Att då långsamt se minuterna ticka på och veta att de kan komma vilken sekund som helst får mig att vilja dö för jag tycker att det är så jobbigt. Men frågar är ju fortfarande "varför?" Jag vill ju att de ska komma, jag tycker ju det är trevligt när de väl är här. Men tiden innan de kommit in är så fruktansvärt plågsam. 

Eftersom jag har detta problemet så har psykiatrin nu sett till, att en gång varannan vecka så ska de komma en kurator och plinga på min dörr, komma in och säga hej och kanske prata några minuter för att sen gå igen.Detta för att jag ska kunna öva på att hantera den där tiden innan man får ett planerat besök. 

Så idag har kuratorn vart här, jag har vart otroligt stressad, har knappt kunnat sova i natt och jag hade så mycket ångest under natten att jag trodde jag skulle spy och svimma på sama gång.

Men jag somnade tillslut och dagen idag har faktiskt gått helt okej. Jag har vart stressad, men jag gjorde mig i ordning så fort jag vaknade och sen har jag suttit vid datorn tills hon kom. 

Har dock inte vågar äta något idag och nu känns det som det är försent för nu kommer Jakob snart. 

Missat både kvällsmat igår och frukost/lunch idag på grund av ångest. Det är ju inte så bra. Men men, jag överlevde besöket. Jag klarade av att öppna dörren, jag har inte dött av ångest i väntan på att hon skulle komma. Så det får jag väl se till att vara glad över. Nästan så jag förtjänar en medalj faktiskt

 

Maria

22 april 2016 23:01

Lite så är jag också, speciellt att jag inte vågar gå på toa och är de sena så blir det jätte jobbigt och jag blir ofta nödig. Ska det tex komma en hantverkare som ska komma nån gång under dagen så tycker jag att det är fruktansvärt jobbigt, ska jag gå på toa måste jag skynda mig jätte mycket. Blir ju ett extremt stresspåslag av det hela. Så du är inte ensam.

http://www.borderlinelivet.blogg.se

Sara Modigh

25 april 2016 14:26

Det känns väldigt skönt att veta att jag inte är ensam om detta.
Det där med hantverkare är ju verkligen det värsta. Då går man verkligen på helspänn hela dagarna och bara väntar på att det ska vara över så man kan börja leva igen.

 

A

24 april 2016 03:14

Jag känner igen det där..
Men jag stressar på ett annat sätt.
Mer som att..
Jag måste veta VILKA som kommer och NÄR dom kommer.

Sara Modigh

25 april 2016 14:25

Jaa, sådant vill jag också veta. Jag vill liksom vara förberedd på vad som ska hända för annars känner jag mig så osäker och får ännu mer ångest.

 

deninrekampen

26 april 2016 00:26

Oh som jag känner igen mig i din text.. Det är som om jag skrivit det.. Därför bjuder jag ofta inte hem människor. Men ibland plingar det ju ändå och då blir jag full av ångest..

Sen det där med att passa tider.. Hänt flera gånger jag fått vänta.. Hade 2 vänner som skulle komma hem på spelkväll, kom ca 4 timmar försent, sen när dem väl var hemma hos mig stannade dem bara någon timme, så jag känner att det inte var lönt med all den energin det tog..

Ta hand om dig!

http://deninrekampen.bloggplatsen.se

Sara Modigh

26 april 2016 13:30

Ja, det är ju verkligen tråkigt när det blir så. Likadant när de ställer in i sista sekunden och så har man själv gått där i ett dygn och förberett sig och mått skit. Tycker det är rätt respektlöst faktiskt.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...