Fettet fungerar som en bra isolering

Det blir mjukt att sitta

Mysigt och mjukt att krama

En stor statistisk genomgång visar att personer med lättare övervikt (BMI 25-30) lever aningen längre än smala personer.

Man kan använda valkarna till att bära/hålla fast saker när händerna är upptagna

Man ser yngre ut

Man blir väldigt snygg i korsett

Du sparar pengar på kläder eftersom dyra märkeskläder och jeans inte finns i din storlek.

Man har lite att ta av om man blir sjuk, hamnar på en öde ö eller när zombieapokalypsen kommer

Man slipper se sina fula fötter

Tjocka har större chans att överleva som hjärtsjuka än smala.

Man kan äta vad man vill utan att vara rädd att bli tjock, för det är man ju redan 

Behöver mindre vatten i badkaret när du badar, din kroppshydda tar upp tillräckligt stor plats, miljövänligt

Man kan sätta sig på sina fiender så de dör.

Studier visar att fett skyddar mot bland annat infektioner, cancer, lungsjukdom, hjärtsjukdom, benskörhet, anemi, högt blodtryck, reumatoid artrit och typ 2-diabetes. Överviktiga med diabetes 2 har större chans för överlevnad än smala.

Hej "Miranda", Jag såg nyss en kommentar du skrivit i en grupp på Facebook som jag tyckte var aningen märklig och väldigt otrevlig. Du vet en sådan där kommentar som gör att man reagerar och tänker; hur fan tänkte människan där? Det du skrev var "ska man ska skära sig så ska man göra det ordentligt". 

Jag undrar lite vad du menar med "ordentligt"? Hur gör man för att skära sig ordentligt? Vad innebär det? Vad är målet man ska nå för att det ska klassas som ordentligt? Och framför alls, vad är det du försöker få fram med din kommentar? 

Det finns så många frågor, men jag tvivlar på att dina svar skulle vara av betydelse. 

För en kommentar som den du skrivit uppvisar att du är en människa i total brist på både kunskap och empati. 

Jag har personligen fått just den där kommentaren väldigt många gånger. "Skär dig ordentligt".

Jag blir lika förvånad varje gång, för vad är egentligen ordentligt? Ja, enligt de flesta av er som säger sådär brukar ju "ordentligt" vara synonym till att skära sig så man måste få ex-antal stygn och gärna nervskador, för att visa att man verkligen menar allvar. 

Men vadå "menar allvar"? Alla självskador är ju allvarliga. Alla självskador är ett stort tecken på att personen mår väldigt dåligt. När det går så lågt att personen faktiskt skadar sig själv för att den mår väldigt dåligt, så är det fruktansvärt att någon som du får för sig att sitta och hetsa personen till att skada sig mer för att den inte gjort det "ordentligt"

Det är också ofta man som självskadare får höra att man ska skära sig ordentligt så att man dör av det. 

Men döden är ju väldigt sällan målet i ett självskadebeteende, faktum är ju att självskadebeteenden till största delen handlar om att försöka överleva. Hade döden varit målet hade det funnits så många bättre alternativ.

När man självskadar handlar det ju om att återfå kontroll, att ersätta en smärta med en annan. Det handlar om att distrahera tankar och att få utlopp för ångest, depression, ledsenhet, frustration eller vad nu personen har för negativa känslor som hen inte kan hantera. Det handlar inte om att skada sig så mycket som möjligt, utan det handlar om att "lösa ett problem". Eller snarare skjuta upp det till senare då självskadandet faktiskt inte fixar några problem även om det känns som det hjälper för stunden. 

Man kanske självskadar för just den där korta känslan av befrielse, det handlar kanske om att göra en destruktiv handling för att kunna ta sig igenom stunden. Eller också så är det kanske är ett rop på hjälp eller ett sätt att straffa sig själv på. Det kanske är ett sätt för personen att uttrycka sig på när orden inte räcker till? Anledningarna till att någon självskadar kan vara många, och de ser förmodligen olika ut för varje person du frågar. 

Men du skulle aldrig fråga, eller hur? Du kunde ju inte bry dig mindre om vad ett självskadebeteende faktiskt är och varför människor drabbas av ett sådant beteende. Du tycker ju bara att man ska "skära sig ordentligt".  

Det är en attityd som är otroligt skrämmande att den existerar, men det som framkommer senare i det här kommentarsfältet skrämmer mig nog ännu mer.

Du har alltså någon gång i ditt liv jobbat inom psykiatrin?! Jag förstår verkligen inte hur människor med sådan attityd som du uppvisar här, får jobba inom psykiatrin. Människor som du är inga människor som vi som är sjuka ska behöva förlita oss på och vända oss till när vi är i en kris. 

Det sorgliga är att det är inte första gången jag stött på människor som jobbar inom psykiatrin med liknande attityder. 

Jag kan ju tycka att om man jobbar inom psykiatrin borde man förstå att det inte är djupet på en självskada som avgör, det är inte mängden sår som visar vem som är sjukast och det är inte graden på hur allvarlig en självskada är som är väsentlig i att avgöra hur man behandlar en annan människa. 
Bara det faktum att någon mår så dåligt att de är desperata nog att tillfoga sig själv en skada är allvarlig nog. Att som någon som (enligt din egen utsaga) har jobbat inom psykiatrin sitta och hetsa dessa personer till att skada sig mer och allvarligare, eller för att säga det med dina egna ord  "skära sig ordentligt", är nog bland det vidrigaste jag läst. 

Att du dessutom använder frasen "Då borde du lägga in dig på psyket", som en form av härskarteknik över personen som ifrågasatte hur du med den vidriga attityd du har, har behandlat de patienter som tyvärr råkat ha oturen att komma i kontakt med dig inom psykiatrin tycker jag är väldigt illavarslande. 

Jag förstår faktiskt oron som personen uttrycker, för vem vill lägga sitt liv i händerna på någon som sitter på Facebook och hetsar andra i samma situation in i allvarliga självskadebeteenden. Vem vill söka hjälp och stöd hos någon som hånar problemen och beter sig så fruktansvärt respektlöst mot personer i samma situation? Vem vill bli behandlad av någon som tycker att det är passande att antyda att alla som du tycker är korkade ska läggas in på psyket.

Vi som är drabbade av psykisk ohälsa är inte dumma eller korkade, att ifrågasätta hur du beter dig på Facebook mot personer som du skulle ha kunnat jobba med att hjälpa, är faktiskt otroligt relevant. För det du gör på Facebook speglar just dig och dina åsikter. Och i detta fallet rörde det sig om åsikter som inte hör hemma hos någon inom psykiatrin för patienternas säkerhet. 

Ditt argument att personen som skrev det borde läggas in är bara ytterligare ett bevis på hur bristande din förståelse för psykisk ohälsa är. 

Jag hoppas innerligt att du aldrig någonsin kommer jobba med människor igen, framför allt inte sjuka människor. Jag hoppas också att du inte för vidare dina fruktansvärda åsikter till din dotter. 

Jag önskar innerligt att du kan förstå hur allvarligt det faktiskt är att skriva sådär på Facebook eller säga sådana saker till en person i ett självdestruktivt beteende. Just dina ord kan bli drivkraften bakom ett långt och mycket svårt självskadebeteende där målet blir att tillfoga sig själv allvarlige och allvarligare skador. För man räknas ju inte om man inte skadar sig själv så svårt att man nästan dör av det? 

Jag hoppas dessutom att ingen i din närhet någonsin drabbas av psykisk ohälsa, för jag tycker verkligen synd om personer som är sjuka och dessutom måste handskas med fördomsfulla, empatilösa, trångsynta och vidrigt elaka personer som dig. 

Du är en bidragande del i det förtryck som sker av psykiskt sjuka människor, du är en del av de som upprätthåller ett system där personer med psykisk ohälsa skammas in i tystnad. Du är en bidragande faktor till att människor inte vågar söka hjälp och du hjälper till att befästa fördomar och sprida hat mot personer med psykisk ohälsa.

Så min slutliga fråga till dig är åter igen, vad är att skära sig ordentligt och vad är syftet med din kommentar? 

Jag har lite tråkigt så jag har valt att sitta och svara på några totalt onödiga och säkert helt ointressanta frågor. Fast jag personligen kan tycka dessa frågor är rätt roliga att läsa vad folk svarar på för man får lära känna en helt annan sida av människan ifråga. Så ni får gärna svara i kommentarerna. Skulle vara intressant att veta lite mer om er läsare :D

Fullständigt namn? Sara Malin Modigh 

Ålder? 25 år, men ser ut som 23 och känner mig som 90 ;) haha

Favoritfärg? Grön skulle jag tro, men gillar även gul och orange.

Skulle du helst vilja vara en katt eller en hund? Jag skulle nog hellåst vilja vara en katt för jag tror jag är mest lik en katt som det är. Envis och viljestark, går min egna väg och lyssnar inte på vad andra säger.

Om du vore en superhjälte, vem skulle du vara? Oj, svår fråga. Finns så många coola superhjältar. Har hört ett par gånger att jag är en riktig Wonder Woman så det ligger kanske något i det? Hon är en cool och stark kvinna så det vore ju en ära att få vara henne.

Vilken ställning sover du i? Jag sover som en blandning på sidan och på magen, fast mest på mage.

Vilka tre saker är viktigast för att du ska vara lycklig? Positiva, glada och trevliga människor i min omgivning, skratt och bra intressen

Hur konstig är du på en skala från 1 till 10? Hmm... Sju kanske? 

Lägg upp en bild på den första bilden i din kamerarulle? okidoki

 Vilken artikel från Wikipedia har du nyligen läst? Den här artikeln om John Eleuthère du Pont: 

https://en.wikipedia.org/wiki/John_Eleuth%C3%A8re_du_Pont

 Om du var tvungen att tatuera dig något på pannan, vad skulle det vara?
Någon form av hennamönster skulle jag tro

Vilka är dina favoritcornflakes? Special K Red Berries, helt klart!

Om du kunde resa i tiden, skulle du välja framtiden eller förfluten tid? Oj, ännu en väldigt svår fråga. Det okända med framtiden skrämmer mig, men samtidigt är det också en stor nyfiken het i att få se utvecklingen som sker med världen. Men det förflutna är också intressant och jag tycker det vore spännande att få uppleva hur det var att leva innan all den moderna teknologin tog över. Kanske åka tillbaka och träffa förfäder? Fast i framtiden kan man ju också träffa på avlägsen släkt.

Men jag tror nog ändå att jag skulle vilja åka bakåt i tiden, för då vet man lite mer vad man kan vänta sig. 

Vilket djur tycker du är mest skrämmande? Getingar! Jag avskyr dessa vidriga varelser så otroligt mycket. Jag är lätt överkänslig mot sticken och jag har fått otroligt många, speciellt som barn då vi hade mycket getingar i vår trädgård. En gång blev jag stucken i ansiktet och fick sitta på akuten i flera timmar för att få allergitabletter för att hjälpa svullnaden att gå ner. Den fick jag vara hemma från skolan i tre dagar innan jag såg normal ut igen. 
Det är en stor skräck för mig att bli stucken av en geting efter den upplevelsen.

Vilken färg var ditt barndomshem? Vitt med blåa fönsterluckor

Vilken kändis skulle du vilja spendera en dag med? Hmm, har inte så många idoler direkt. Men jag skulle nog välja någon av de Youtubekändisar jag följer. Typ Mantrousse, MojoOnPC eller Grav3yardgirl

Men om de inte räknas som kändisar så skulle jag nog välja Melissa McCarthy för hon verkar vara en rolig människa. 

När jag gick i låg-mellanstadiet fanns det en period då vi lekte något som kallades för "pussleken". 

Den leken gick ut på att killarna skulle vara jagare och tjejerna skulle skulle bli jagade.

Ena rasten var det killarna som jagade och nästa rast var det tvärt om och då fick tjejerna fånga killar. 

När man fångade någon sattes den personen i "fängelse" och var tvungen att pussa någon av vakterna för att bli fri. 

Jag minns så väl en gång då jag stod och vaktade "fängelset" och killen som jag var så kär i hade blivit fångad. Han tittade på de olika tjejerna som stod och vaktade och valde att ge mig pussen för att bli frisläppt. Känslan att bli vald av killen som jag var så kär i var en sådan lycka. Jag minns fortfarande att jag var så glad att jag nästan grät av lycka när jag kom hem från skolan den dagen.

En känsla jag aldrig någonsin haft innan. För jag har aldrig varit den som blir vald först.

Jag har aldrig varit den personen som blir vald först på idrotten, jag har aldrig varit den som är prioriterad och jag har aldrig fått känna mig speciell. Men just där och då fick jag uppleva känslan av att bli vald.

En känsla jag aldrig tidigare hade känt och aldrig känt igen. 

För jag har alltid varit och kommer förmodligen alltid vara den där lite udda och utstötta tjejen som bara står bredvid och tittar på när alla andra lever sina liv. Jag har aldrig riktigt känt mig som en del av allt, jag har aldrig passat in och jag har aldrig varit den som blir vald av någon. 

Ofta så känner jag mig allt som ett andrahandsval, jag har alltid den där känslan av att jag inte räcker till, att jag är inte bra nog och att jag är inte den bästa på något eller för någon. 

Visst är jag säkert en stor del i mångas liv, någon som skulle bli saknad och någon som folk tycker är trevlig att umgås med. Men jag är också den personen som så många ånger i mitt liv blivit bortvald så  fort något bättre har dykt upp.

Att bli bortvald på det sättet gör så otroligt ont och även om detta mestadels var när jag var liten så gör det fortfarande ont. 

Kanske är det så att känslan av att känna sig vald inte kan infinna sig hos mig för att jag innerst inne inte tycker att jag förtjänar att bli vald? Något jag känner för att jag på något vis vuxit upp med den där attityden att personen med psykisk ohälsa är mindre värda, att jag är en jobbig och krävande människa. Eller för att jag så många gånger i mitt liv fått höra att jag kan göra saker så mycket bättre om jag bara försöker, detta trotts att jag redan kämpat på full kraft. Det känns som jag aldrig nått de förväntningar som har funnits på mig och det gör att jag inte känner mig värd att älskas eller ens vara den som blir vald.

Har ni hört om den deprimerade mannen som fejkade att han hade cancer för att kunna vara sjukskriven några veckor åt gången? Det är alltså en man som på grund av en depression inte orkat med sitt jobb och då valt att låtsas att han har en annan sjukdom för att kunna sjukskriva sig från sitt jobb.

Jag kan inte påstå att jag är förvånad att sådant sker med tanke på den syn som många har på psykisk ohälsa. Det är för många säkert mycket lättare att fejka en fysisk sjukdom än att våga erkänna att man har drabbats av psykisk ohälsa.

Det kan också handla om att depressionen har ett grepp om tankarna och påverkar dem i en negativ riktning av att det inte finns någon hjälp att få, att man inte förtjänar att få hjälp, att man bara har sig själv att skylla, att man är en svag och dålig människa. Något som man tyvärr även kan få höra av omgivningen när man drabbats av psykisk sjukdom. Så jag kan definitivt förstå det där med att låtsas ha en annan sjukdom än den psykiska. Man får mer hjälp och stöd om man är fysiskt sjuk än om man är psykiskt sjuk, och framför allt blir man inte dömd på samma sätt när man har en fysisk sjukdom istället för en psykisk. 

Men att säga att man har cancer istället för att erkänna att man är deprimerad låter uppenbarligen väldigt illa i mångas öron, i alla fall av kommentarsfältet på Facebook att döma. 

Jag mår på riktigt illa när jag läser hatfull kommentar efter hatfull kommentar.

Jag är så upprörd av det jag läst människor skriva om och till den här mannen så jag faktiskt skakar.

 
"eller annan svår sjukdom", Depression ÄR en svår sjukdom, depression är dödligt och det innebär en otrolig kamp för den som är drabbad. 

Man måste kämpa dag in och dag ut för att överleva och ta sig igenom en depression. 

Att drabbas av psykisk ohälsa är ingen barnlek, utan det är riktiga och allvarliga tillstånd som påverkar hela den personens liv. 

Människor i svåra och jobbiga situationer tar i bland riktigt dåliga beslut, och detta är en person som i sin kris valt att hantera det väldigt dåligt. Men det betyder inte att personen är en pajas, det betyder inte att han inte har det svårt, det betyder inte att han har precis alla de där problemen som du beskrivit i din text. Detta är en sjuk person, han har bara en annan sjukdom än den han utgett sig för att ha.

Varför är alla så snabba med att visa empati och stöd när någon har cancer, men så fort det visar sig vara en psykisk sjukdom så vänder alla personen ryggen? Jag kan sannerligen vittna om att så är fallet och det kan många andra med mig också vittna om. Många här kan berätta om skit de fått höra när det kommit fram att de har någon form av psykisk ohälsa.  Är det då så svårt att förstå varför någon vill undvika det och då istället väljer att säga att det är en annan sjukdom som gör att de inte kan jobba?

Ingenstans i artikeln står det att detta är gjort som ett skämt. Det som snarare står är att det rör sig om en deprimerad man som inte har orkat med sitt jobb och därför valt att låtsas ha en fysisk sjukdom för att "slippa jobba"

Det sorgliga i denna historian är ju att en psykiskt sjuk människa känt att han varit tvungen att fejka cancer för att vara sjukskriven då han på grund av depression inte orkat med sitt jobb. 

Kanske ska vi tänka lite på vad som faktiskt driver en människa till det? Är det ingen som reflekterar över ett sådant val och vad som kan tänkas ligga bakom? 

Ännu en kommentar i andan att detta är ett hån, ett skämt eller något annat riktat mot personer med cancer, men det handlade aldrig om er som var drabbade på riktigt.

Detta handlade om att må dåligt psykiskt och fejka en fysisk sjukdom för att personen inte orkat jobba. 

Om jag skulle låtsas ha halsfluss för att slippa gå till skolan (vilket jag gjort säkert en miljon gånger), är det ett hån mot alla som har halsfluss på riktigt? Nej, självfallet inte! Det var ett desperat försök att ta mig ur en situation som för mig var så otroligt stressfylld och fick mig att må så dåligt att jag trodde jag skulle dö. Det var en sjukdom jag kunde förstå och som personer i min omgivning kunde förstå.

Alla vet hur det är att ha ont i huvudet eller ont i halsen, men få verkar kunna sätta sig in i och förstå hur det är att vara så deprimerad att livet faller sönder. 

Visst jag har aldrig haft cancer så jag bör inte uttala mig om vad de får och inte får känna över detta, men jag har en annan allvarlig fysisk sjukdom. Jag kämpar med sjukdomen som sakta men säkert bryter ner nerverna i min hjärna och jag kämpar med ovissheten av att inte veta hur min morgondag kommer se ut. 

Jag lever med vetskapen att mitt liv förmodligen kommer vara kortare än medellivslängden och jag vet hur tufft det är att leva med en svår kronisk sjukdom. Skulle jag ta det som ett hån om någon låtsades ha MS för att den inte orkade jobba på grund av psykisk sjukdom? Nej förmodligen inte.

För jag vet att det inte handlar om mig och min MS, jag förstår att det rör sig om den psykiska sjukdomen. Jag har ju själv låtsas ha både den ena och andra fysiska sjukdomen för att slippa gå till skolan då jag vart svårt deprimerad. Jag sett hur en depression ser ut, jag har själv fått uppleva den otroligt hemska sjukdomen som gör att allt hopp försvinner, får alla tankar att bli negativa. Hela livet är becksvart och man kommer knappt ens upp ur sängen för att gå på toaletten. 

Helt ärligt kan jag säga att tanken på att bli deprimerad skrämmer mig mer än tanken på att bli sämre i min MS.

Min psykiska ohälsa är definitivt det värsta jag upplevt i mitt liv och då har jag ändå vart med om en hel del hemska saker. 

Ja, vi är många som förlorat närstående i cancer. Jag är en av dem, och jag vet även hur ont det gör att förlora en förälder. Men att önska att en annan människa ska få ett skott i pannan?

Att önska att en deprimerad man ska dödas för att han gjort ett dumt val? Att önska ett skott i pannan på någon du inte känner, på någon där du inte vet hela historien och där personen inte ens har fått chansen att förklara sig? Det tycker jag är för djävligt!

Du begravde din pappa idag men du är inte den enda som förlorat någon du älskar. Varje år dör strax över 1500 personer till följd av självmord. En siffra som hade kunnat vara mindre om vi inte levde i en värld där psykiskt sjuka fick utstå så mycket fördomar och förtryck.  

Du kanske borde tänka på alla som är och har varit psykiskt sjuka, och den oförståelse och alla fördomar vi måste utstå. Du kanske borde försöka förstå att det kanske finns en anledning till att den här mannen valde att låtsas ha en fysisk sjukdom istället för att erkänna sin depression? 

Du kanske borde försöka komma till insikten att det som det ser ut idag är lättare att vara fysiskt sjuk än psykiskt sjuk. Jag som personligen fått uppleva hur det är att både vara svårt psykiskt sjuk och hur det är att leva med en allvarlig fysisk sjukdom vet hur otroligt olika de olika bemötandena är.

Jag vet att man blir bemött med omtanke, välvilja, respekt och förståelse när man berättar om fysisk sjukdom och jag vet att man möts av hat, fördomar, elaka kommentarer och otroligt mycket oförståelse när man berättar om sin psykiska sjukdom.

Att låtsas vara fysiskt sjuk är kanske för den här mannen en lättare väg för att slippa skammen som nästan alla psykiskt sjuka känner.  

 
Åter igen, Depression är för fan en svår och hemsk sjukdom. Något som man inte skulle önska på någon annan människa. Om man inte är som du då kanske, för du tycks ju tycka att det är helt okej att önska andra människor hemska livsöden. Inte bara den person du tycker har gjort ett fel, utan även dennes familj. Otroligt empatilöst och vidrigt sagt, vad har egentligen den här mannen gjort dig, och vad är det som gör att han eller någon av hans närstående ska bli drabbad av "någon svår sjukdom".

Räcker det inte med att han är deprimerad? ÄR inte den sjukdomen tillräckligt svår? 

Tycker du det har du aldrig upplevt den svåra smärtan i att vara deprimerad på riktigt. 

Ja, i en perfekt värld hade det varit det. Men tyvärr är det många som inte vågar söka hjälp av rädsla att bli dömda, utstötta eller sedda som sämre och svagare människor. 

Även om synen på psykisk ohälsa är mycket bättre idag än den har varit så är det fortfarande ett hårt klimat vi lever i. Man får utstå väldigt mycket fördomar och man blir ofta ifrågasatt. 

Jag kan inte räkna gångerna jag fått höra att jag är en svag människa som bara ska skärpa till mig. Fått höra att jag ska sluta vara så lat och att jag borde ta livet av mig för att jag är en sådan parasit som lever på andras skattepengar. Något som jag aldrig någonsin fått höra när jag har pratat om min MS. 

  The gym, the gym, the gym is on fire   

Ja, det här tog ju en ganska intressant vändning. Skulle åka in och träna lite, men när vi kom in till stan tjöt det brandlarm överallt och det stod en brandbil vid baksidan av byggnaden som gymmet ligger i. 

Vi gick mot gymmet och tänkte att det kanske var någon annanstans det brann. Men icke. När vi kom fram till gymmet fick fick vi öppna dörren åt två brandmän som skulle in där, och ett larm om att alla måste utrymma byggnaden spelades upp ur högtalare vid ingången till gymmet. 

Det är ju typiskt min tur, när man verkligen försöker vara duktig med sin träning så kommer det någon och tänder eld på gymmet.

Kanske någon som ville fira valborg i förväg? Eller någon som absolut inte ville gå till gymmet och behövde en ursäkt för att slippa? 

Typiskt i vilket fall att det skulle vara just precis när jag skulle dit det bestämde sig för att brinna i byggnaden. Jag är ju livrädd för bränder och sådant.

Så idag fick vi istället ta det näst bästa alternativet, utomhusgymmet i vårt bostadsområde.

Kan inte direkt påstå att jag tycker det är kul att träna så öppet med fullt med så mycket folk som kan se på. Idag var det dessutom säkert en miljon skolungdomar där, för tydligen hade skolan något valborgsfirande eller nått, utan eld som tur var. Hade ju vart typiskt om de hade startat en majbrasa på det här gymmet också.

Som sagt var det ju fullt med skolungdomar där, finns en liten scen där de hade något uppträdande och sjöng lite vårsånger, så det var ju trevligt att lyssna på när man tränade. Synd bara att det bara kom fler och fler bråkiga tonåringar till platsen ju längre vi var där. 

Men ett litet träningspass fick vi in i alla fall, och det är ju bättre än inget alls. 

Vissa dagar känns det verkligen som allt går emot, allt som kan gå fel går fel haha

Gymmet brinner, det ösregnar, blåser och skiner sol om vart annat och dessutom är utomhusgymmet totalt överbefolkat. Men det känns ändå grymt att jag lyckades träna lite trots att det var så mycket folk där. För några år sedan hade jag inte ens vågat befinna mig på en plats med så mycket människor. 

Resen av dagen tänker jag spendera i min nya pyjamas framför någon tv-serie, Youtube och kanske lite tv-spel.   
Tänkte spela lite Mortal Kombat vs. DC Universe dagen och framförallt klädseln till ära :D

Visserligen är Baraka min favorit karaktär att vara i det spelet, men när jag har en såhär tjusig pyjamas så måste jag ju vara någon av DC-karaktärerna.
Slutet gott allting gott och bättre lycka nästa gång eller vad är det man brukar säga?

Nästa gång jag åket till gymmet får vi väl hoppas att det inte är några eldsvådor där, för vill ju helst inte träna ute igen. Speciellt inte när det är så mycket folk där :P  

Kanske kommer det en dag då tid och rum inte längre existerar, en dag då jag kan se tillbaka på mitt liv och äntligen känna mig hel.

Det är vad jag har hoppats på, men hoppet finns inte längre kvar.

Mina sår kommer aldrig läka och jag kommer blöda tills min själ dör.

Jag önskar så att jag kunde göra saker ogjoda, gå tillbaka och ändra ögonblicket då allt föll samman.

Ett litet kort ögonblick som förde med sig svåra plågor. Smärtan har fått mitt hjärta att svartna och det känns som om jag aldrig kommer finna frid i detta livet. 

Det finns ingen väg ut och det känns som om det aldrig kommer blir ljusare igen.

Jag fokuserar på smärtan, det enda som är verkligt. Det är en så välbekant känsla.

Jag försöker döda minnena, men jag kommer ihåg allt.

Jag är fortfarande ung, men jag vet att mina dagar är räknade 1, 2, 3, 4, 5, 6. 7 och så vidare.

En dag kommer dessa dagar vara slut och allt jag har sett kommer att vara glömt.

Jag sluter mina ögon bara för en liten stund,  sen är stunden borta. Alla mina drömmar passerar framför mina ögon. Damm i vinden, allt de är är damm i vinden.   

När du är ledsen och är ensam, och du aldrig fått en vän. Kom bara ihåg att döden inte är slutet
Och när allt som du håller heligt faller ned och inte kan lagas, kom bara ihåg att döden inte är slutet

Idag firar jag och Jakob Pappersbröllop. Det är nästan så att det är svårt att fatta att det redan gått två sedan jag och Jakob gifte oss. Dagarna går så otroligt fort och det känns bara som om åren går fortare och fortare. 

Tiden går så fort och ändå känns det som om vi varit tillsammans i en hel livstid. 

Men det är väl inte så konstigt egentligen att det känns som om vi varit ihop så länge, att det känns som en livstid. Vi har ju vart i hop i mer än en tredjedel av mitt liv.

Vilket är ganska länge det faktiskt. Tio år om bara tre månader faktiskt.

Det är riktigt imponerande måste jag säga, speciellt med tanke på att jag inte alls är den där kvinnan som Jakob en gång drömde om ;)

Jaa, vad ska man säga?

Jag uppfyller kravet "ha hår på huvudet", använd kläder och att ha en piercing i naveln i alla fall :D

Det där med tajta men ändå lösa kläder förstår jag inte riktigt dock. Så vem vet,

det kanske jag uppfyller också :P 

Men jag var nog inte så dum ändå, visst jag har inte det där utseendet som Jakob drömde om när han var ung. Men jag har många andra bra sidor!

Något måste det ju vara som gjorde att han friade.

Utseendet är inte allt när det väl kommer till kritan. Vi kanske attraheras av det yttre till en början,

men när man väl lär känna en person är det insidan som avgör om man kan leva ett liv tillsammans. 

Lagom mycket muskler bygger inget starkt förhållande, en piercing i tungan gör inte att man har gemensamma intressen, en platt mage gör inte att man kommer överens, designen på trosorna man använder har inget med hur man är som person att göra. 

Man kan inte leva i ett förhållande enbart baserat på utseende om inga av de viktiga byggstenarna för ett stabilt förhållande finns där. 

Haha, sammanfattningsvis kan man väl säga såhär, Jag är bättre än han ens kunde fantisera fram ;)