Jag ska försöka bättre mig när det kommer till att skriva inlägg. 

Bloggen har inte vart så högprioriterad den senaste månaden eller så, och det beror på att det har varit ganska mycket annat som har kommit emellan.

Som att jag har haft så mycket problem med internet, resan till Uppsala, att umgåtts med familj och vänner, att jag spelat så mycket CS:GO och att jag har varit förkyld.

Men framför allt så har det väl varit så att jag inte riktigt har haft någon inspiration att skriva. 

Jag har många idéer men efter ett par meningar tar det stopp och jag vet inte hur jag ska kunna göra ett inlägg av det. 

Så jag har fullt med påbörjade inlägg som har god potential, men jag har inte orken att fullfölja det. 

Tror att det delvis är för att jag ha svårt att finna ro till att skriva då ångesten inför ju har börjat sätta igång.

Förra året gick det rätt bra, men i år känner jag mig jättestressad. Jag har inte köpt en enda julklapp än så jag vet att det kommer bli rätt in i julruschen för att fixa de där julklapparna och det stressar mig enorm. 

Sen så har jag verkligen ingen aning om vad jag ska köpa till alla människor och jag vet inte vad jag ska önska mig heller. 

Men när allt kommer till kritan är det ju rätt mysigt med julklappsutdelning, men stressen innan är så jobbig. Dessutom så är det bara en månad och två dagar kvar till julafton :O

Jag känner att tiden börjar ta slut.

Ibland funderar man ju på att bara sluta byta julklappar, presenter är ju inte höjdpunkten längre. 

Men då måste ju alla vara med på det så att inte några sitter och öppnar paket och andra får sitta och titta på medans de andra sitter och öppnar sina julklappar. 

Jag tycker att det är roligt så som vi brukar göra med mormor, vi köper massa småprylar som man sen får tävla om att vinna utan att veta vad det är i paketen. 

Det är så kravlöst och roligt. Man kanske har värsta slaget om ett paket och så är det en pennvässare i. 

Det blir mycket skratt och det är så mycket lättare att bara gå och köpa på sig saker under året. 

På Jakobs sida så kör vi "barn" med hemlig tomte och det är också en bra lösning för då får man garanterat en bra julklapp och behöver bara köpa till en person vilket sparar mycket tid, energi och pengar. 

Men när vi firar hemma hos pappa tillsammans med alla kusiner som byter julklappar där så blir det ju så tråkigt att bara sitta och titta på när de har julklappsutdelning om man själv inte är med och deltar. 

Så där känns inget av alternativen som en så jättebra idé.

Men jag börjar bli frisk från min förkylning nu så förhoppningsvis mår jag lite bättre då så att jag kanske orkar fixa lite julklappar och skriva lite mer här på bloggen.

Åh vad trött jag är! Huvudet värker, kroppen värker, snoret rinner, halsen gör ont. Jag känner mig stel i ryggen och nacken. Jag hostar och nyser om vart annat och ångesten är skyhög.

Dessutom så är jag är hungrig. 

Japp, det låter väl kul det?

Just nu ligger jag hemma och är förkyld och borde verkligen se till att äta lite middag men jag orkar inte riktigt ta mig upp ur sängen. 

Jakob jobbar i kväll så då är det upp till mig att fixa mat även om det bara är att värma den i mikron. 

Det brukar funka bra i vanliga fall. Men just nu när jag är förkyld utöver det vanliga helvetet så har jag verkligen inte orken.

Jag prokrastinerar genom att kolla på Youtube-videos istället för att äta även fast jag vet att jag borde resa mig upp och gå ut i köket och värma min matlåda.

Varför ska det vara så svårt?

Jag fattar inte, jag är ju hungrig så jag vill äta. Men jag förmår mig inte riktigt att fixa maten.

Nu har jag till och med börjat skriva ett blogginlägg om att jag borde äta bara för att skjuta upp det ytterligare för att jag inte orkar gå och fixa maten än.

Men det är väl det normala när det kommer till att vara mig. Det där med att äta blir alltid lågprioriterat när jag är ensam och mår dåligt. 

Men jag ska ta mig i kragen nu med en gång och se till att fixa den där maten.

Inga sjukdomar ska få stoppa mig från att kunna fixa mat till mig själv.

Jag har ju faktiskt varit i den situationen innan då jag verkligen inte kunde fixa mat till mig själv och dit vill jag verkligen inte igen. Så nu när jag vet att jag kan ska inget få stoppa mig!

Jag kan, jag vill, jag vågar!

Nu Nu nu ska jag gå!!!!

Det händer rätt mycket i mitt liv just nu så det har inte blivit mycket tid över till bloggande. 

Jag har umgåtts med både familj och vänner och haft det väldigt trevligt. 

I lördags bjöd vi hem några av våra vänner på middag och spelkväll. Det var verkligen jättekul. 

Vi hjälptes åt att laga maten tillsammans och vi åt och sedan så spelade vi spel hela kvällen. 

Inte nog med att vi hade finbesök, vi fick extra fint besök då en av vännerna hade med sin hund. Det var en jättesöt och gullig hund. Men katterna var måttligt förtjusta dock. Men det gick så bra så.

Jag hade verkligen jättetrevligt och just där och då kände jag mig så lycklig. Ibland känns allt så rätt och nästan helt perfekt. Det var sådär så man önskar att det aldrig ska ta slut.

Men förr eller senare tar ju allt slut. Så när vi hade spelat några spel, bland annat Bohnanza och DiXit, ätit vår mat och umgåtts under kvällen var det dags för alla gästerna att dra sig hemåt igen.

När gästerna hade gått fortsatte jag och Jakob kvällen/natten med att spela CS-GO med min bror och hans kompis.   

Jag är verkligen nybörjare på det där med spel. Jag har aldrig någonsin spelat något datorspel tidigare. Så är rätt dålig om man säger så. Men det går framåt och jag tycker att det är roligt att spela.

Vi satt uppe ända till klockan tre på natten och spelade och det var trevligt det med.

Men sen på söndags"morgonen" började jag känna mig väldigt trött och sliten. Hade yrsel redan från det att jag gick upp och de där ryckningarna i ögonlocken kom tillbaka igen så då startade en liten orosreaktion trots att jag fått svar från min senaste MR att inga nya förändringar synts vilket är väldigt bra. Det tyder ju på att sjukdomen hålls tyglad av medicinen. 

Vi åkte på eftermiddagen hem till Jakobs föräldrar och åt middag och sen blev det lite spel där med.

Men när vi var där så kändes yrseln ännu värre och jag vet inte vad det var som triggade det så mycket där. Om det var stressen och ångesten kanske? 

Så det blev ett rätt kort besök den här gången. Vi åkte hem och spelade lite mer CS innan vi skulle sova. 

Men precis innan vi skulle sova så kom den där kraschen som jag alltid får när jag haft för roligt. 

Det är som att så fort jag mår bra och slappnar av lite så tappar jag fästet och faller ner igen. 

Man pratar ju ofta om trappsteg och en trappa att ta sig upp. Men för mig är det mer som en stege som man måste klättra upp för. Man klättrar och klättrar och det är fruktansvärt utmattande. Men man kommer uppåt. Men så tappar man fotfästet och faller fort och djupt, och sen så landar man hårt. 

Ibland känns det som om jag straffas för att jag har för roligt. Jag vet inte vad det är som gör att jag mår så dåligt efter att ha mått så bra?

Det är som att den vardagliga kampen pausas ibland och när den sätts på igen så känns den hundra gånger värre. 

För snabba svängar är så mycket värre än den smärta som gradvis förvärras. För sker det gradvis så hinner man i alla fall vänja sig och anpassa sig. 

Men igår kom den värsta ångestattack jag haft på jag vet inte hur länge. Jag tappade kontrollen helt och jag var inte många sekunder från ett återfall. Självskadorna är inte långt bort i tankarna i de där stunderna när ångesten är så hemsk. 

Jag föll riktigt mycket igår och landade hårt så nu känner jag mig väldigt skör. Det är som att minsta lilla kommer få mig att spricka helt och om det händer vet jag inte om jag kommer kunna plocka upp alla skärvor en gång till.

Här är en bild från då jag firade min 25-årsdag. En dag jag under många år trodde att jag aldrig skulle få uppleva. 
 

För jag är en av många som har överlevt ett självmordsförsök, på kvällen den femte maj 2009 försökte jag ta mitt liv.

Jag var endast 18 år gammal och ville helt enkelt inte leva mer. Jag hade fått nog av allt elände.

Allting var bara för mycket och döden kändes som den enda utvägen.

Jag var i en period av mitt liv då ingenting funkade och allt var hemskt. Jag klarade inte av livet överhuvudtaget och en dag var det något som fick bägaren att rinna över och jag bestämde att "nu får det räcka".

Jag väntade på att Jakob skulle gå och lägga sig, och när han väl hade somnat skred jag till verket.

Jag minns inte riktigt vad som hände sen.

Det är bara små små fragment som finns kvar i minnet. Jag minns ljudet av en ambulanssjukvårdare som ropade mitt namn, små små fragment av minnena från en ambulansfärd och jag har också ett vagt minne av att det regnade den där kvällen.

Jag minns att jag på akuten fick dricka vad som kändes som stora mängder av medicinskt kol.  

Kol som skulle binda sig till de läkemedel jag överdoserat , så att kroppen inte skulle kunna ta upp det. 

Jag drack och drack den där kolsvarta sörjan som skulle rädda mitt liv samtidigt som jag funderade på om det verkligen var värt det.

När jag hade druckit mitt kol och genomgått lite undersökningar så fick jag ligga på en medicinavdelning med hjärtövervakning i ett nästan dygn. Jag sov den allra mesta av tiden då en del av alla de tabletter jag tagit redan hade börjat ge effekt. 

Men då jag var vaken så kunde jag se mina föräldrar och min sambo sitta runt min säng och se så fruktansvärt oroliga ut.

Sjuksköterskor kom med jämna mellanrum och kollade blodtryck och syresättning och jag fick svara på mängder av frågor angående mitt psykiska mående.

När jag hade piggnat till lite framåt kvällen den sjätte så blev jag inlagd på en psykiatrisk avdelning och jag skrek och grät för jag ville verkligen inte vara där. 

Jag kom dit rätt sent på kvällen tror jag för jag fick gå direkt och lägga mig när jag kom till avdelningen. 

Just i det ögonblicket så hatade precis alla som tvingade in mig där. Jag var så arg och jag kunde inte förstå varför de ville straffa mig. Jag mådde ju redan dåligt så varför ville de göra det ännu värre?

Jag kommer ihåg att jag på vägen till avdelningen i ren panik slängde mig på golvet och bara skrek och skrek för jag ville verkligen inte bli inlagd. Just då kunde jag verkligen inte förstå varför de valde att göra så mot mig.

Jag tyckte att mina föräldrar och Jakob som tryckte på för att jag skulle få bli inlagd var så fruktansvärt dumma och jag kände ett så stort hat mot dem så jag trodde att jag aldrig skulle kunna älska dem igen. 

Men idag så kan jag förstå vilken otrolig skräck och maktlöshet mina närstående måste ha känt i den situationen. Vad gör man egentligen när någon mår så dåligt att det inte vill leva mer?

När man inte kan skydda en sjuk person från att skada sig själv eller till och med ta sitt liv.

Jag förstår att en inläggning var nödvändig just då. För jag kan inte säga med säkerhet att jag hade överlevt om jag hade fått åka hem direkt. Men just då kunde jag inte förstår det.

Jag var absolut inte öppen för att ta emot hjälp och jag var totalt fast i mitt egna dåliga mående och såg verkligen inget annat än den smärtan jag bar inom mig. Allt var svart och jag kunde inte så någon som helst ljusning.

Jag var väldigt otrygg och ångesten höll mig i ett så hårt grepp att jag var skräckslagen mer eller mindre hela tiden. 

Jag gjorde dock mitt bästa för att inte visa hur illa det var och lögner och falska leenden hjälpte mig att maskera hur jag verkligen mådde. 

Ibland kommer jag att tänka på det där med att fejka leenden och skratt och att låtsas som att allt är bra, och en fråga uppkommer. Hade jag sjunkit lika djupt om jag hade vågat släppa människor in på? Hade detta självmordsförsöket någonsin hänt om jag hade vågat berätta om mina tankar, planer och mitt dåliga mående?

Jag vet faktiskt inte.

Trotts dessa tankar så har jag fortfarande svårt för att visa sanningen. Jag fejkar fortfarande.

För än i dag så klarar jag inte av att släppa någon så nära. Jag berättar nästan aldrig när något är för jobbigt. När det är något jag inte klarar av så skyller jag på något annat.

"Nej jag orkar inte hitta på något idag för jag har ont i halsen, jag tror jag håller på att bli sjuk"

Fast det är ju inte halsen som har ont. Det är ju själen.

Varför är det så svårt att visa sig sårbar när det gäller psykisk ohälsa?

Men är det något jag lärt mig med åren så är det att om man bara ger saker tid så har det alltid en chans att förändras. 

Jag trodde aldrig att jag skulle ta mig ur den svåra perioden jag hade och valde därför att ta mitt liv. Men idag är jag väldigt glad att jag inte lyckades. 

Mitt liv känns inte så svårt längre och allt är inte mörkt. 

Jag har lärt mig att hitta ljusglimtar och hålla mig fast vid dem. För mig har det allra viktigaste varit att hitta glädje och trygghet i vardagen och det har jag lyckats med. 

Allt är inte perfekt, men jag har inte dagliga självmordstankar längre och jag är glad på riktigt över att jag lever!

Så tänkt på det om ni sitter där och funderar på att ta ert liv. Det kan alltid bli bättre, det finns saker att leva för och ni har kraften inom er att göra små förändringar som på sikt kan göra underverk. 

Då har vi varit och hälsat på i Uppsala i helgen då :)

Vi var där och firade Jakobs bror, umgicks, spelade spel, shoppade och hade det trevligt tillsammans. 

I fredags förmiddag så åkte jag och Jakob iväg, stannade och köpte lite godis som färdkost och åkte, och åkte, och åkte i bilen. Hela vägen till Stockholm där vi stannade en liten stund och gick på stan. Jag har inte varit där sen jag var typ 15-16 år, men det var sig likt haha

Vi stannade bara i två timmar och gick bara på Drottninggatan. Men det var trevligt med en liten snabb visit i Stockholm. Vi har ju planer på att åka dit nästa år så detta fick väl vara som en provsmakning inför det.

När vi hade kikat i några butiker så fortsatte vi färden mot Uppsala. Det gick faktiskt mycket smidigare än jag trodde att komma in och ut ur Stockholm så tog inte så lång tid att åka den sista biten, som tur var. För vi var ganska trötta och hungriga vid det här laget.

Jag hade bara ätit lite godis på hela dagen.

Men när vi kom fram så var det precis dags för mat så det var ju skönt :)

När vi hade ätit spelade vi spel och sen var det dags att gå och sova.  

Jag har verkligen haft jättesvårt att sova i helgen. Det började redan hemma natten till när vi skulle åka. Jag kunde inte somna och sov väldigt rastlöst. Tror jag bara sov i 5-6 timmar. Tänkte att det gör väl inte så mycket. Kan ju sova i bilen. Men det kunde jag inte. Då tänkte jag "Bra, då kommer jag kunna somna fort i kväll", men det kunde jag inte heller. 

Vet inte vad det var som gjorde att jag sovt så dåligt men antar att mycket varit på grund av all ångest och stress som jag känt. 

Brukar ju bli så när jag måste lämna min trygghet och inte riktigt har någonstans att fly.

Men det gick okej i alla fall. Jag har ju överlevt haha

Första natten tog det lång tid att somna och jag var tvungen att gå upp tidigare än jag är van vid för att kunna hinna göra mig i ordning och äta frukost tillsammans med de andra innan vi skulle åka iväg på en Secondhandrunda i Uppsala. 

Det tyckte jag var väldigt kul, secondhand är ju något som jag tycker är trevligt och spännande. 

Så det var roligt att få titta i en ny stad, vi var på både Erikshjälpen, Myrorna och Helping Hands och jag hittade en fin klänning på Myrorna som jag köpte för att jag tänkte att den passar att ha nu såhär på hösten och kanske även till vintern. Jag behöver lite mer höst och vinter klänningar då 90% av kläderna i min garderob är sommarklänningar som inte alls passar att ha på hösten/vintern. Jag hittade även en mycket ful jultomte som jag inte köpte, för den var väldigt otäck haha

När vi var klara på secondhand så åkte vi en tur till Gränby-centrum och sen till stan och kollade läget lite men vi hittade inte det vi sökte. 

Så efter det åkte vi "hem" igen och jag fick så svår ångest att jag fick gå ner i källarrummet och vila i några minuter tills det var dags för lunch. 

Jag fick samla mig bäst jag kunde och gå upp och äta lite. Det gick bra så det var ju skönt. 

Vi spelade spel efter att vi hade ätit men ångest och svåra smärtor i ryggen gjorde det svårt att sitta så efter några spelrundor fick jag ge upp kampen gå och vila igen.  

Så jag gick ner till vårt gästrum i källaren och låg och vilade fram till middagen. 

Det var välbehövligt och jag kände mig mörbultad och helt slut efter det men ändå mycket piggare än tidigare.

Efter middagen fortsatte kvällen med att umgås, fika lite, fira Simon och alla andra som fyllt år så det blev en stor presentutdelning och sen fick vi spela ännu mer spel. 

Det är väldigt trevligt att spela spel tycker jag så vi passar alltid på att spela mycket när vi är samlade.
Vi fortsatte att spela hela kvällen tills det blev dags för mig och Jakob att dra oss tillbaka så att jag skulle kunna varva ner och somna. Så vi låg nere på rummet och kollade på en tv-serie som heter The 100. Den är så bra! Vi har precis börjat på andra säsongen och man kan knappt sluta titta för det är så spännande.

 Men trotts att vi gick till sängs i tid så kunde jag inte somna. Det var för varmt, för kallt, för smutsigt, för hårt, för krångligt, för mycket ångest. Alt kändes bara fel och kroppsdelar bara somnade och började stickas hela tiden. Vaknade flera gånger av att någon arm eller ben var helt bortdomnad. Så ännu en natt med dålig sömn blev det. 

Så trött och sliten blev det att ta sig upp på söndagsmorgonen och äta frukost och sen gick vi och började städa och packa i ordning alla våra saker så att vi skulle ha det gjort. 

Sen åkte vi ut till Gränby centrum igen och tittade efter en farsdagspresent till Jakobs pappa. 

Det tog sin lilla stund att hitta det vi sökte. Men tillslut så hittade vi det vi letat efter. 

Så vi åkte hem och åt lunch och fikade lite tillsammans och gav Jakobs pappa sin farsdagspresent

och jag tror att hon blev glad :)

När vi fikade kom även Jakobs kusin och hans familj förbi och sa hej lite snabbt så det var kul att hinna träffa dem lite innan vi skulle åka hem. 

Men tiden började rinna iväg och trots att vi hade tänkt åka vid ett så kom vi inte iväg förrän strax efter tre.
   
Men det gjorde inte så mycket. Vi hade det kul i Uppsala och vi kom hem och hann hämta våra nycklar hos pappa och köpa lite mat på Coop så vi kunde äta kvällsmat innan det var dags för Jakob att sova.

Vi han kolla på två avsnitt av The 100 också. Så jag var nöjd. 

Har vart en lång och rolig helg och nu har jag fått sova ordentligt i min egna säng.

Det var otroligt skönt!

Nu ska jag försöka ha en lugn vecka så att jag kan ta igen mig.

När ska människor inse att inte alla sjukdomar syns. Bara för att man inte haltar betyder det inte att man inte kan ha svårt att gå. 

Bara för att man inte sitter i rullstol så betyder det inte att man inte kan ha ett funktionshinder.

Det faktum att jag har en sjukdom som sakta men säkert förstör mina nerver i hjärnan och ger mig massor med symptom som i olika svårighetsgrad påverkar min vardag. Men det är inget som syns för någon utomstående. 

När du tittar på mig när jag är ute och går så kan du inte se den brännande smärtan jag har i min hud. Det svider som om jag har suttit i solen för länge och lyckats bränna mig lite. Jag tror att de allra flesta kan relatera till hur en solbränna känns. Men kan ni tänka er hur det är att ha den känslan över hela ryggen dag in och dag ut flera år i sträck? Jag tror att det är svårt att föreställa sig hur det är för de som inte själva upplevt det. 

Obehaget som alltid finns där och som när man råkar börja tänka på det blir så frustrerande. Det är dessutom en smärta som jag vet blir värre om jag är trött, har tränat, blivit varm, har för hårt åtsittande kläder, om det är för kallt eller om jag råkar överanstränga mig själv.

Utöver den där brännande smärtan så har jag den där enerverande pirrande känslan i benen, ju tröttare jag blir desto mer pirrar det. När jag gått en bit kommer pirret, det känns som sockerdricka i fötterna till att börja med. Men fortsätter jag gå så sprider det sig längre och längre upp i benen och blir mer och mer intensivt.

Så har jag gått en längre promenad så pirrar det från tårna upp till höfterna. Det är den där känslan man ofta får när benen håller på att "somna". Det sticks, vibrerar, pirrar och har sig inne i benen vilket är väldigt obehagligt. Men det är en sådan där känsla jag har mer eller mindre varje dag men ingen kan se det. 

Tröttheten är också en sådan där sak som ingen kan se när de tittar på mig mer än att jag kanske har lite mörka ringar under ögonen då och då. Men den tröttheten jag har är allt annat än att bara vara lite trött.  Utåt sett ser jag ut som vilken annan tjugofemåring som helst. Jag borde ju vara frisk och pigg. Men det är jag inte. 

Folk som är friska kan omöjligt förstå hur det känns att vakna och ändå vara så trött så det känns som om man inte sovit på flera dagar. 

Ni förstår inte hur det är att vara så trött att man inte orkar leva.

Ni som ser mig på stan kan inte heller förstå att jag som "ser så frisk ut" skulle känna en djup skräck för alla uppförsbackar och trappor för att jag vet att all energi kommer försvinna ur kroppen på två sekunder om jag försöker ta sig uppåt. Som frisk kan ni inte se, eller ens förstå hur det känns att kunna gå flera kilometer på rak mark, men knappt några få steg i en uppförsbacke utan att bli helt utpumpad, så till den grad att återhämtningen kan ta dagar. 

Sen har vi den där osynliga yrseln som ingen kan se, det räcker med att jag rör huvudet lite för fort för att det ska kännas som om hela världen snurrar och det är inte kul.

Att titta på tv kan vara svårt för rör de kameran i svepande rörelser sätts yrseln igång, vänder jag huvudet för snabbt så blir jag yr, när vi åker bil blir jag alltid yr. Ständigt denna yrseln som kommer fram och får hela världen att snurra. Det är som att sitta på en karusell två sekunder åt gången hundra gånger om dagen.

Inte nog med det, jag får även "attacker" då det verkligen känns som om jag ska svimma. Alltså jag svimmar aldrig, men det känns som om jag ska göra det. Det svartnar för ögonen så jag inte kan se någonting, jag blir yr, får svårt att kontrollera kroppen och kroppen blir alldeles svag och tung. Detta händer i princip flera gånger om dagen. Till exempel när jag reser mig för snabbt, när jag anstränger mig eller om jag blir för varm eller trött. 

Utöver den här yrseln så är inte heller balansen vad den en gång var. Balans är en sådan där sak de flesta tar för givet. Något man inte ens tänker på att man använder precis hela tiden. 

För er friska så förstår ni bara innebörden av att behöva mer balans när ni sätts i en situation där ni till exempel behöver gå balansgång på en lina. Men jag känner sådär varje gång jag går på ett ojämnt underlag. Gräs, skogsstigar, kullersten, snö och is, sprickor i asfalten, grusgångar. Ja, allt som inte är spikrakt är svårt för mig. 

Ett tag var det till och med svårt att sitta på en stol för jag fick känslan av att falla hela tiden och trodde jag höll på och trilla av stolen jag satt på. Hände med jämna mellanrum att jag i ren skräck ropade rakt ut för att jag var helt säker på att jag trillade av stolen. 

Hade även ständigt den där känslan av när man råkar missa ett trappsteg när jag gick  trappor. Den kommer då och då men inte alls som förut som tur är.

Men trappor och dålig balans är inte roliga.

Men det tar inte slut där, jag har även den där smärtan som kommer och går. Den är inte konstant, men jag lever alltid med vetskapen om att ifall jag tar ut mig för mycket kan jag få spendera flera timmar, ja kanske till och med dagar med att ha fruktansvärt ont i kroppen. 

Oftast är det huvudvärk. En huvudvärk som påminner om den smärtan man känner vid hög feber.

Hela hjärnan känns varm och kokande och det gör så ont att man inte kan fokusera på något annat. 

Smärtan tar över precis allt. 

Detta händer mig flera gånger i veckan och jag kan inte göra annat än att vänta ut det och försöka att inte trigga i gång det. Vilket är väldigt svårt, för det är så svårt att beräkna vad som är för mycket och vad som till sist kommer få bägaren att rinna över.

Jag har även problem med smärta i leder, det känns som om jag har växtvärk gånger hundra i benen. Det känns som om det sliter och drar i benen och höfterna och även käkarna gör ofta ont.  Det liksom spänner och känns stelt samtidigt som om det hela tiden känns som om man bara byter ställning kommer smärtan att minskas. Men vad man än gör så känns det precis likadant.

Smärtan jag lider av har mer än en gång fått mig att gå ut och gråta i bilen när man vart ute och gjort något. Därför försöker vi alltid parkera så nära en ingång som möjligt så att jag snabbt ska kunna ta mig ut om jag får för ont eller blir för trött. Det är otroligt frustrerande när kroppen inte orkar med! 

Men sen har jag också kognitiva problem så det är inte bara kroppen som inte orkar. Hjärnan har också problem att orka med, det är jobbigt att tänka och nästan omöjligt att lära sig något nytt. Hjärnan känns helt överfylld av alla intryck, och jag blir väldigt fort överväldigad av allt som pågår runt omkring. Alla ljud gör mig helt utmattad i hjärnan och synintrycken får mig att bli helt yr av trötthet.

Det känns som om alla tankar måste kämpa sig igenom sirap för att ta sig fram och att fokusera på två saker samtidigt är i princip omöjligt nu för tiden. Jag känner mig verkligen jättekorkad för att hjärnan inte orkar med.

På grund av min sjukdom har jag även fått Tinnitus och problem med synen. 

Det är som att vissa dagar orkar inte ögonen fokusera ordentligt. Allt känns grått och suddigt.

Men sen nästa dag kan det kännas som vanligt igen. Det är väldigt otäckt och tanken på att jag kanske håller på att bli blind eller något skrämmer mig.

En annan sak som är väldigt skrämmande är det att signalerna till blåsan inte riktigt funkar alla gånger, det betyder att när jag väl känner att jag måste kissa. Jag så måste jag verkligen kissa och det med en gång. Annars händer det en olycka. 

Hittills har jag klarat mig även om det varit nära flera gånger. Men det är verkligen en stor skräck varje gång jag är ute att jag faktiskt ska kissa ner mig. 

Jag har pratat en del med andra som är drabbade av detta problemet och många av dem har skräckhistorier om hur de kissat ner sig i affärer eller på arbetsmöten. Det kanske har gjort mig ännu mer nojig att höra dessa historier. Men det känns skönt att veta att man inte är ensam.

Men detta problemet är väldigt jobbigt för mig, speciellt med tanke på att jag på grund av psykiska problem inte riktigt vågar gå på toa på alla ställen. Så då är jag rädd för att bli kissnödig och rädd för att jag kanske är det redan utan att känna det. Jag måste därför alltid ha koll på vart det finns toaletter.

Som tur är så är detta ett av de problem som jag har som faktiskt har blivit bättre sen jag började med  min bromsmedicin Tysabri som jag får via dropp en gång var fjärde vecka. 

Men jag har fortfarande problem med att jag aldrig kan få en hel natt sömn för att jag vaknar av att jag måste kissa minst en gång varje natt. 

Som att detta inte var nog så har jag även en svaghet i armarna som gör att när jag försöker lyfta något över huvudet så blir jag fruktansvärt trött. Det är verkligen som om någon drar ur en propp och all energi bara flödar ur mig på några sekunder. Det kan räcka med att lyfta in några tallrikar i köksskåpet eller försöka hänga upp lite kläder på galgar i garderoben för att jag ska bli totalt utmattad. 

Jag brukar även kunna få en iskall domnande och stickande känsla i armarna när jag försöker mig på dessa aktiviteter. 

Jag har även problem med armarna när det kommer till att hålla i kalla saker. Säg att jag till exempel tar ut något ur kylskåpet och ska hålla det ett tag, då får jag en krampliknande smärta som strålar genom hela armen. Det samma gäller benen om jag går på väldigt kalla golv, men det ger ju inte lika stora problem som händerna. För händerna känner jag ju av varje gång man är och handlar eller ska laga mat så att man hanterar kyl-, eller frysvaror. Det är fruktansvärt obehagligt och väldigt frustrerande att få så ont så fort man tar i något kallt. Det känns som om jag får brainfreeze (glasshuvudvärk) i hela armarna.   

På tal om frustrerande, min värmekänslighet är också otroligt frustrerande. Den är nog mitt absolut svåraste problem eftersom det triggar igång så många av alla mina olika symptom. 

Blir det för varmt så blir jag jättedålig. Jag får ont i huvudet, det svider och bränner i huden, jag blir otroligt trött, kan inte tänka ordentligt, blir helt svimfärdig och yr, jag blir väldigt illamående och känner mig helt darrig och svag i hela kroppen. 

Känslan kan närmast liknas med svår influensa som slår till som en blixt från klar himmel. 

Det är så obehagligt så det går inte ens att beskriva med ord hur hemskt det känns. 

Jag vet liksom aldrig när det kommer slå till men dålig luft och för mycket värme är det som gör att det kommer, så att till exempel åka bil utan AC funkar inte ens på vintern, att gå i affären är en stor risk då det ofta är varmt eller dålig luft där, att åka buss är ibland väldigt jobbigt speciellt om det är varmt och kvavt där inne och sommaren brukar kunna vara jobbig även om det har funkat rätt bra de senaste två åren. 

På grund av alla dessa problemen som jag har så måste jag göra vissa förändringar och lära mig prioritera rätt. Jag klarar inte av allt som jag klarat innan och jag får ibland välja bort saker som jag vill göra för att jag inte orkar med.

Men jag gör alltid mitt bästa och försöker vara med på så mycket som möjligt. Många gånger så blir jag så trött av det att jag knappt klarar av att ta mig upp från bilen till min lägenhet. Som tur är så har Vätterhem varit väldigt vänligt inställda och förstående när jag förklarade min problematik och vi fick ett inkörningstillstånd till området så att Jakob kan köra mig ända fram till porten de dagar jag inte har någon ork kvar. 

För det är ju tyvärr så att från garaget hem till mig så är det två trappor och en uppförsbacke och efter en tur till affären eller en kväll med familj eller vänner så klarar min kropp inte av det. 

Jag är otroligt tacksam för det där tillståndet för det har gjort att jag fått en mycket större möjlighet att kunna ta mig ut. Det har givit mig en frihet och tack vara tillståndet så slipper jag vara helt isolerad i min lägenhet på grund utav min sjukdom.

Tyvärr är det ju så att alla här i området där jag bor inte är lika roade över att jag har detta tillståndet. 

Jag tycker faktiskt att det är väldigt tråkigt att höra att folk ringer och klagar och ifrågasätter varför vi fått detta tillståndet. 

Det är ju inte som att jag har det för att jag är lat eller för att irritera mina grannar. Jag har det för att jag är svårt sjuk och behöver den hjälpen det faktiskt ger mig att ha det tillståndet. 

Det gör mig så otroligt ledsen, arg och frustrerad över hur folk kan vara så fördomsfulla och trångsynta att de inte för en sekund kan komma på tanken att en person som fått ett sådant tillstånd kanske faktiskt behöver det.

Alla sjukdomar syns inte utanpå, men det betyder inte att man inte kan ha stora problem.

Detta är något som vi alla borde ha i åtanke innan vi dömer en medmänniska

Med vänlig hälsning, Sara

- Osynligt sjuk

Jaha ja, verkar som vi är fast i det där skitföretaget, för trots att de inte levererat sin produkt och trots att de brutit det kontrakt som vi skrivit har vi inte rätt att häva kontraktet. Så om vi vill ut måste vi betala strax över 6000 för att VI bryter kontraktet. Detta trots att de själva inte hållit vad det har lovat.

Förstår inte varför Vätterhem rekommenderade det här?! 

Det hade ju vart så otroligt mycket bättre och smidigare för oss att bara ha kvar den där andra internetleverantören. Hade Vätterhem inte skickat ut sina informationslappar hade vi ju aldrig övervägt att byta. 

Men nu kände vi ju oss mer eller mindre tvingade till att gå över till detta företaget.

Så otroligt mycket strul, vi hade ju inga problem innan och nu är allt åt helvete.

Man kan ju bli galen på mindre.

Vi tänkte ju säga upp skiten, men ångerrätten har tydligen gått ut trots att vi inte ens fått vår "produkt".

Hur kan det vara lagligt att en produkt man beställer har en ångerrätt på fjorton dagar men att dessa 14 dagar börjar så fort man skriver kontraktet trots att det är 3 månader till produkten ska komma. 

Ska man inte som konsument inte ens få testa produkten innan ångerrätten är slut?

Att de inte heller informerade om detta tycker jag är skamligt. 

Två års bindningstid var det också dessutom och de sa det inte heller något om. 

Har verkligen noll förtroende för detta företaget nu och det känns väldigt osäkert och ostabilt.

Vill absolut inte vara kund hos dem men har väl inget annat val, för jag har inte flera tusen att betala för att ta mig ur skiten.

Det känns ju bara helt sanslöst. 

Men det är lätt att vara efterklok. 

Man blir ju så pressad när hyresvärden rekommenderar ett byte och personer från företaget kommer hem till mitt hem och sitter i mitt kök och går igenom varför jag ska byta internetleverantör. Det blir en så stressad situation och man hinner inte överväga för och nackdelar innan man tvingas ta ett beslut. 

Jag blir så frustrerad på det här. 

Ja vilket fruktansvärt strul det skulle vara då. 

För ett par månader sedan så skickade vår hyresvärd ut informationslappar om att det skulle komma personer från ett företag  hem till oss och berätta om sina produkter och varför de tyckte att vi skulle byta till dem. 

Mycket för att sammla all telefoni, tv och bredband på samma ställe vilket skulle underlätta för alla som bor här på området. 

Så vi gick med på att byta till det där, det skulle bli lite billigare och enligt dem MYCKET smidigare. 

Pyttsan!

De bäverpungarna sa upp vår gamla internetleverantör men startade inte upp sin egen. Så nu sitter vi här utan internet helt plötsligt. Och den där kundtjänsten som skulle vara så bra sa i fredags att vi skulle få internet igår, det fick vi inte. Så när vi ringde idag så då säger de att det tar minst fem dagar till. Kan säga att jag redan är trött på skiten och tycker verkligen inte att man borde få göra sådär. 

Så nu sitter vi i valet och kvalet om vad vi ska ha för internetleverantör. 

Ska vi gå tillbaka till det vi hade förut eller ska man välja något billigare?

JA jag vet inte. Lär ju inte bli mycket bloggande den närmsta tiden känns det som, för att blogga från mobilen är så krångligt tycker jag.

Jag vill kunna spara det ja skriver och fortsätta sen och jag brukar hoppa på med flera inlägg samtidigt men det fungerar ju inte på mobilen. Den tycker jag att det är lättare att skriva på ett riktigt tangentbord. 

Så nu sitter jag hemma i min ensamhet och har inget internet att roa mig med, tur man har en mobil med lite tillgång till internet i alla fall. 

Man blir så fruktansvärt isolerad som sjukskriven om man inte har tillgång till internet och allt det sociala där. 

På tal om strul så har vi problem med att skaffa kattvakt nu när vi ska iväg i helgen. Så jobbigt när allt bara strular. 

Den första kattvakten hade glömt så nu står vi ännu en gång bara en vecka innan man ska åka och har ingen som kan ta hand om katterna. 

Så som sagt, strul , strul och åter igen strul. Precis som vanligt.  Allt går sönder, kostar pengar, går åt helvete och krånglar till max. Mitt liv i ett nötskal hahah

Jaja, det löser väl sig förr eller senare.