En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Fredag 15 mars 06:13

         

Av Sara Modigh - Fredag 1 mars 21:15

Det finns en grupp människor i vårt samhälle som inte tror på att psykisk ohälsa existerar eller åtminstone inte alla diagnoser. 

ADHD är en sådan diagnos som människor gärna har åsikter om. Jag kan inte räkna gångerna jag har fått höra att "alla har lite ADHD". Nej, det har dom inte! ADHD är en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, en diagnos som för många är väldigt handikappande och ger väldigt många svårigheter för den som är drabbad. 

Visst kan du precis som alla andra ha svårt att koncentrera dig, men det betyder inte att du har "lite adhd". Det betyder att du är en människa och att du grovt underskattar koncentrationssvårigheterna och alla andra problem någon med ADHD lever med.  


En annan grej jag också ofta hör från människor är att ADHD bara är dålig uppfostran. Men jag förstår inte riktigt resonemanget bakom det. Det finns ju mängder med familjer där bara ett av flera barn har en ADHD-diagnos, har föräldrarna då valt att bara ge en av sina ungar en dålig uppfostran eller vadå? 

Känns ju inte riktigt trovärdigt enligt mig iallafall. 

Hade det dessutom handlat om nått så simpelt som uppfostran, hade då så många barn behövt kämpa med ADHD? Troligen inte!

ADHD är inget du kan uppfostra någon till att sluta ha, så att skylla på föräldrarna och deras uppfostran istället för att anpassa samhället för alla slags funktionsnedsättningar och handikapp suger. 


Ytterligare en sak jag ofta hör är att inte ens hälften av de som har fått diagnosen inte har den "på riktigt".

En person menade på att man skulle byta ut medicineringen mot socker piller då det skulle ge lika bra effekt för hälften av alla med ADHD för de har ju inte diagnosen ändå. 

Visst folk kan bli feldiagnosticerade, växa ur vissa problem, eller rent av påverkas väldigt positivt av placeboeffekten. Men det är ingen anledning till att stoppa all medicinering till människor med adhd, många är beroende av medicin för att få sin vardag att gå ihop. 


Det är likadant med alla psykiska diagnoser, mediciner kan vara livsviktiga för svårt sjuka individer. 

Trots att jag nästan dött av min psykiska ohälsa får jag ändå titt som tätt kommentarer om att jag inte borde ta mediciner.

Mediciner som håller mig vid liv, mediciner som hjälper mig att inte drunkna i mörkret. 

Hade de här personerna som säger sånt här till mig sagt till en person med diabetes att inte ta sitt insulin? Antagligen inte. 


Men det kommer åter igen till det där med att människor inte förstår att känslor kan vara sjukliga..

Ja, alla är ledsna, alla har ångest och känner oro, alla har perioder med mycket stress, sömnproblem och koncentrationssvårigheter. Alla blir trötta på livet ibland.

Men det är inte samma sak! Att du regerar på livet på ett normalt sätt betyder inte att det går att jämföra det med med en psykisk diagnos. 



Jag blir så trött på sånt här, kan inte folk bara låta bli att komma med massa teorier om folks diagnoser och bara acceptera att alla är olika och vissa har det svårare än andra med vissa saker. 

Har man fått en diagnos så är det alltid en läkare med utbildning och långa utredningar bakom och jag lovar att den läkaren vet mer om vad hen pratar om än vad du gör när du säger till mig att adhd inte existerar, att jag bara är dåligt uppfostrad eller att "alla har lite adhd". 

När du säger att alla har ångest och att alla är ledsna ibland.

När du säger att det bara är att rycka upp sig.... 



Av Sara Modigh - Tisdag 26 feb 01:30

Jag är en skör liten själ, jag påverkas otroligt lätt av negativa eller spända stämningar. 

Blir rädd, orolig och ledsen väldigt lätt. 

Ibland känner jag mig som en liten mus i en värld av monster. Jag skulle så lätt trampas ner och bli helt förstörd. 


Jag står med skärvorna av det som en gång var jag i mina händer, jag försöker desperat bygga upp någon form av stabilitet. Men jag kan inte, för allt bara rasar om och om igen. 


Jag är så trött på denna konstanta rädsla som tynger mig. 

Det är så fruktansvärt frustrerande att vara så handikappad av sina egna tankar och den ångest de skapar. Jag är 28 år gammal och jag vet inte ens hur det känns att inte vara fylld av oro. 

Jag är rädd för allt, jag känner ångest inför allt, jag har ständigt negativa tankar som inkräktar och som jag inte kan få ur mitt huvud. 


Jag får alltid höra att jag är så stark, men jag känner mig allt annat än stark. 

Bakom min fasad är jag så ömtålig, jag går sönder för minsta lilla.

Ett ord, en lukt, ett ljud, ett måste, en uppgift, en tanke.. ja vad som helst får mig att falla. 

Jag känner mig så fruktansvärt värdelös. Jag känner mig så otrygg i denna värld. 

Det känns som att hela mitt liv bara har varit ena motgången efter den andra. 

Hur mycket jag än kämpar kommer jag aldrig ifatt, jag kommer aldrig framåt. 


Av Sara Modigh - Lördag 9 feb 07:30

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas. Jag tror att jag mer eller mindre alltid har haft min ångestproblematik. Jag kan iallafall inte minnas en stund i mitt då jag levt utan ångesten.

Jag vet med säkerhet att jag hade den vid sex års ålder, för jag minns den ångesten jag hade då. 

Den där oron som ständigt följde mig vart jag än gick. 


Min ångest har gjort mig väldigt rädd, försiktig, tillbakadragen, blyg, orolig, fast i mina egna tankar.

Det har verkligen påverkat hela mitt liv! 

Men trots att jag har denna stora ångestproblematiken så är det ju inget som någon kan se. Ingen ser den skräck jag känner, ingen ser det obehag jag upplever. 

Efter minst 20 år med ångest har jag blivit mer eller mindre expert på att dölja min ångest. 

Så utåt sett kan jag se hur lugn ut som helst, men inom mig slår hjärtat så fort och hårt, magen känns som den ska vända sig ut och in. Mina tankar susar i tusen kilometer i timmen och det känns som att hela rummet snurrar. Ljuden blir högre och högre, ljusen bländar mina ögon. Intrycken skär in i mitt huvud men jag sitter bara där och ler som om ingenting händer. 


Men så har det inte alltid varit, visst har jag alltid varit bra på att dölja det. Men jag är nu bättre än någonsin tidigare. Vilket jag tror är en stor del till att så många ibland glömmer att jag fortfarande lever med samma problematik som jag alltid haft. Att jag fortfarande kämpar med alla de där sakerna som jag tycker är så jobbiga och ångestframkallande. 

Men bara för att jag inte ligger på golvet och skriker och gråter hysteriskt betyder det inte att jag inte upplever samma ångest som jag gjorde då. 

Det betyder bara att jag sväljer och förtrycker ångesten så gott jag kan, för att sen ge utlopp för ångesten på andra mer destruktiva sätt. 


Jag förstår ju att det inte är lätt för omgivningen att sätta sig in i något de inte kan se.

Men jag ber er som känner mig eller någon annan som är drabbade av osynliga problem att inte glöma att de existerar. Att inte försvåra redan jobbiga situationer eller inte lyssna när vi säger stopp. 

Jag upplever att detta har blivit ett stort problem för mig, jag förklarar för personer i min omgivning om och om igen vad jag har svårt för, vad som är jobbigt för mig och att jag kämpar med att klara av väldigt många saker. 

Men trots att jag har varit tydlig verbalt med vad jag har svårt med är det som om så fort dessa situationer uppkommer är allt som jag sagt som bortblåst. 

Vilket i sin tur gör att det för mig blir mycket enklare att bara undvika de där situationerna helt istället. 


Jag har ju haft en lång period nu där jag mått väldigt dåligt, men ändå förväntas jag klara av det jag klarade för ett år sedan, fast sanningen är att jag kanske är på samma nivå i mitt mående nu som jag var för 10 år sedan. Jag är tillbaka där jag började på många av de svårigheter jag lever med och det kommer krävas mycket för att jag ska kunna ta mig tillbaka igen. 

Det är inget som kommer ske över en natt utan det är något som jag måste jobba på och under tiden jag gör det behöver jag hjälp och stöttning. 


Av Sara Modigh - Fredag 1 feb 18:15

Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag. 

Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag drack mig redlöst berusad varje helg och ibland även på vardagarna. Jag drack inte bara när jag var ute med vänner utan även själv i min ensamhet. Jag drack för att kunna känna glädje, för att glömma min vardag och för att fly från alla jobbbiga känslor och tankar.


 


Alkoholen blev en allt större del av min vardag. Från det att jag gick upp på morgonen längtade jag tills jag kunde dricka igen. Längtade efter fyllan som skulle linda min ångest, hjälpa mig glöma alla mina problem. Jag började dricka allt oftare och allt tidigare på dagarna. Tills jag kom till en punkt då jag kunde vara berusad mitt på dagen en helt vanlig vardag. 

Jag började få kommentarer om mitt förhållande till alkohol och efter ett läkarbesök uppdagades det att jag fått blodbrist/förändringar på mina röda blodkroppar på grund av mitt alkoholbruk. 

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste förändra detta. Jag vill inte dricka såhär, jag vill kunna ha ett normalt förhållande till alkohol och drickande. 

Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, hur gör jag för att dels dricka måttligt när jag är ute med vänner, men framför allt hur finner jag styrkan att inte fly ner i flaskan när livet krisar? 


Jag har en väldigt lång historia av flyktbeteenden, det har varit de ena efter det andra så länge jag kan minnas, och detta är ytterligare ett i mängden. När jobbiga känslor och tankar tar över vill jag bara skölja bort dem med alkohol. Fly in i fyllans dimma och glöma allt.  

Jag vet att jag har en beroendepersonlighet och är väldigt rädd att bli fast i ett alkoholmissbruk om jag inte lyckas få kontroll över mitt drickande. 


Men jag tror att erkänna att jag har ett problem med mitt drickande är ett steg i rätt riktning. 


Trots det är det väldigt svårt för mig att publicera detta, inte bara för att det känns otroligt skamfyllt.

Men även för att om jag berättar om mitt problem, erkänner att det existerar så blir det mer verkligt och det blir även svårare för mig att fortsätta dricka som jag har gjort om människor i min närhet vet att problemet existerar. 


Av Sara Modigh - Tisdag 29 jan 17:00

Det pratas så mycket om den kvinnosyn och våldtäktskultur invandrarna har, och "tar med sig hit".

Men aldrig har jag hört dessa män som skriker "för kvinnorna", reflektera över sig själva och den våldtäktskultur vi redan har här. För vi har en våldtäktskultur, och den kom inte hit med invandringen. 


Både jag och så många andra kvinnor har utsatts för så otroligt många övergrepp under våra liv. 

Det handlar inte om att vi attackeras och gruppvåldtas på vägen hem från krogen. Dessa fall diskuteras redan överallt i media. Nej det jag pratar om är de dolda övergreppen. Övergreppen som hänt nästan ALLA kvinnor jag pratat med. 

Det handlar om män som inte respekterar gränser och som tar sig friheter utan uttryckligt samtycke. 

Jag vill inte bli smiskad och kallad slyna av en man jag knappt känner. Du har ingen rätt att nedvärdera mig för att du tycker att det är sexigt.

Jag kan inte räka gångerna jag fått ett finger i analen, trots att jag sagt sedan innan att jag inte vill ha något analt då jag blivit våldtagen tidigare och det är väldigt ångestframkallande för mig. 

Blivit utsatt för män som försöker köra in den analt utan någon uppvärmning eller utan att ens fråga om analsex är något jag tycker om och vill ha. 

Så många gånger har jag fått en kuk nedkörd i halsen samtidigt som jag får mitt huvud fasthållet utan att snubben kollat med mig om det är okej. Det är det inte!  Jag vill inte spy och jag vill kunna andas, men framför allt så vill jag inte tvingas till något!



Men ändå tycks detta vara normen. När blev våldssex standard?

När fick män för sig att detta beteende är okej? 

Och ja ja det är "inte alla män" och så vidare, men tillräckligt många män gör så här för att det ska vara ett samhällsproblem.


Nästan alla män jag legat med har på ett eller annat sätt tagit sig friheter med min kropp på sätt som jag inte vill. 

Tyvärr är ju det en stor del till att det har varit så lätt för mig att använda sex som ett självskadebeteende.

För du bara förväntas ställa upp på allt, analsex, deep throating, fisting, smisk och BDSM sex till både höger och vänster. Och gör du inte det, ja då kallas man tråkig, torr, oerfaren, pryd. 

"En riktig kvinna tillfredsställer sin man"

Men aldrig diskuteras trygghet, kvinnans lust eller after care efter våldsamt sex. 

Aldrig kommer frågan "vill du?". Hur svårt ska det egentligen vara att försäkra sig om samtycke innan man gör något? 



Nej istället klagar män (ofta är det samma män som klagar på invandringen och deras våldtäktskultur),

på den nya samtyckeslagen, tycker att kvinnor som faller offer för dessa övergrepp "borde vara försiktigare med vem de ligger med" och lägger istället skulden på kvinnan. 


Det är en våldtäktskultur!


Av Sara Modigh - Söndag 20 jan 23:30

Rädslan för att bli övergiven är något jag levt med i väldigt många år. 

Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån egentligen, men det känns som om jag alltid haft den känslan inom mig.

Känslan av att jag inte är värdefull för andra människor och att de kommer att komma på det och lämna mig. 


Den här rädslan har många gånger ställt till stora problem i mina relationer. För jag skapar problem för att kunna lämna personerna först eller bråkar och testar gränser för att se om människor verkligen stannar kvar. Jag klarar inte av att höra av mig först till familj och vänner, för jag känner mig oönskad. 

Jag känner mig alltid så otrygg i mina relationer till andra människor att jag behöver ständig uppmuntran och försäkring om att de vill ha kvar mig i sina liv. 

Får jag inte tillräckligt med försäkran om att de värderar mitt sällskap så drar jag mig undan och pushar bort människorna ur mitt liv. Vilket leder till att jag förlorar många vänner och inte har särskilt många meningsfulla relationer i mitt liv. 

Det i sin tur gör ju att jag känner mig ännu mer oönskad och allt blir till en ond cirkel. 


Men just nu, efter en lång period med dåligt mående känner jag mig mer oönskad än någonsin tidigare.

Känslorna av att inte vara av värde, att inte duga och räcka till är överväldigande. 

Jag känner bara för att lämna allt och alla. Jag har ju ändå dragit mig undan så mycket på grund av mitt dåliga mående att jag knappt har någon kontakt med någon, så det skulle vara så lätt att bryta upp med allt och alla just nu. 

Lämna dom innan dom lämnar mig....


Men samtidigt så ser jag ju hur detta destruktiva mönster av att utesluta mig själv ur andras liv inte är bra. Jag förstår ju att detta är ett symptom av min psykiska ohälsa på något sätt. Men hur bryter man detta? Vad ska jag göra för att skapa meningsfulla och givande relationer till andra människor.

Relationer där jag inte känner mig som en börda. 

Jag har faktiskt ingen aning 



Av Sara Modigh - Torsdag 17 jan 21:50

     



Say We're Sweethearts Again


I never knew

That our romance had ended
Until you poisoned my food
And I thought it was a lark
When you kicked me in the park...
But now I think it was rude!

I never knew
That you and I were finished
Until that bottle hit my head!
Now I try to be aloof when you
Push me off the roof -
I feel our romance is dead.

It wouldn't have been so bad
If you had told me
That someone had taken my place!
But no, no you didn't even scold me!
You just try to disfigure my face!

You'll never know
How this heart of mine is breaking -
It looks so hopeless but then
Life used to be so placid!
Won't you please put down that acid?
And say that we're sweethearts again!


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se