En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Lördag 11 nov 01:15

Jag är inte vacker. Jag har aldrig varit vacker. 

Hela mitt liv har jag alltid fått höra att jag inte räcker till. 

Jag är inte smal nog, jag är inte söt nog, mina bröst är inte tillräkligt stora och så vidare i en oändlighet. 


Jag säger inte det här för att jag på nått sätt söker bekräftelse. 

För det spelar ingen roll hur många gånger man får höra att man är "fin som man är". när man i själen vet att det inte är sant. 

För egentligen handlar det inte om mitt utseende, utan om hur jag ser på mig själv. 

Jag ser inte mig själv som en värdefull människa, jag ser inte mig som vacker. 

Det är oftast jag själv som sagt alla de där elaka sakerna om min kropp, om mitt utseende och min personlighet. Det är jag själv som varit min största mobbare, och jag tror att många som lever med psykisk ohälsa kan känna igen sig i det där. 

Känslan av att man inte duger, att man är värdelös på alla sätt. 


Självhat är något som jag har brottats med otroligt mycket i mitt liv, och i perioder har jag faktiskt kunnat övervinna självhatet. Men så slår depressionen till igen, ångesten stiger och sen sitter man där igen som den fulaste och mest avskyvärda varelsen på denna jord.  



Jag önskar att jag hade verktygen jag behöver för att alltid kunna känna mig tillfreds i min egen kropp, Jag önskar jag hade förmågan att känna mig värdefull och jag önskar att jag var vacker. 


Alltid är den där sista tanken den starkaste. Tänk om jag bara kunde få vara vacker. 

Tänk så mycket bättre mitt liv hade varit om jag såg bra ut. Jag hade vart omtyckt, haft många vänner och mina förhållanden till män hade inte vart så destruktiva. 

Jag skulle vara trygg i mig själv, varit självsäker och social. Jag skulle ha haft lätt för att prata med människor för ingen skulle dömma mig för ärr och valkar. För jag skulle ju vara vacker. 

Så många nätter har jag gråtit mig till sömn, så många gånger har jag drömt om ett nytt liv, så hårt har jag önskat att jag vore vacker att det gjort fysiskt ont inom mig. 


 




Av Sara Modigh - Lördag 4 nov 16:45

       

Av Sara Modigh - Torsdag 2 nov 15:45

 

Ärren är en del av mig, jag kommer alltid att ha mina ärr med mig som en påminnelse över de fruktansvärda tider jag överlevt. Men åh vad jag ibland önskar att jag inte hade mina ärr.

Jag har som vuxen aldrig fått se mina armar utan ärr. Jag vet inte ens hur jag skulle se ut om jag inte hade ärren och det är en sorglig tanke. Så länge har ärren prytt mina armar att jag inte ens minns hur det är att ha en slät "normal" hud där. 


Men vad som är ännu sorgligare är att jag döms av människor som ser mina ärr, jag får konstiga blickar vart jag än går om jag inte gömmer min kropp. 

Jag kan inte gå och bada eller ens ta av mig min långärmade tröja offentligt utan blickar på mina armar. 

Jag är annorlunda, och det märks.


För jag ser när du stirrar på mina armar, jag ser när du vänder dig om för att titta en extra gång, jag märker att du tänker på mina ärr. Din blick är långt ifrån osynlig. 


Så ofta får jag frågor om mina armar, så ofta får jag meddelanden på internet om hur dumt det är att skära sig, som om jag inte redan visste det. Kommentarer om att jag söker uppmärksamhet för att jag har synliga ärr. 

Det spelar ingen roll hur gamla mina ärr är, jag ses ändå som en självskadande tjej. 

Fast det är så många år sedan jag hade ett aktivt självskadebeteende så kommer jag alltid få kommentarer om det. 

Folk tar mina bilder och zoomar in på mina ärr och skickar tillbaka till mig med diverse olika meddelanden. Folk snor mina bilder och lägger upp på olika sidor. 

Ibland känns det som om mina armar är allmän egendom och att vem som helst har rätten att prata om, diskutera och sprida. 

Det har hänt mer än en gång att folk startar diskussioner om mina ärr under bilder på mig. 

"Kolla ärren", "det är dumt att skära sig", "gör inte så mot dig själv", "hon vill bara ha uppmärksamhet", "Skär åt andra hållet", "Gör det ordentligt nästa gång" och så vidare i oändlighet. 


Men ärren du ser på mina armar är ingenting mot de ärr jag har inom mig. 

Jag är en trasig själ, och ärren på mina armar är bara ett resultat av den inre smärta jag kämpat med hela mitt liv. Den där smärtan som inte syns och som så ofta glöms bort i diskussionerna om mina ärr. 

Av Sara Modigh - Tisdag 24 okt 12:52

         

Av Sara Modigh - Lördag 21 okt 10:30

Jag sa aldrig något när jag blev våldtagen, vet ni varför? 

Jo för jag blev våldtagen av min pojkvän. Något som jag hade fått höra så många gånger att man inte kan bli. Så inpräntat var det i min hjärna att för att vara en "riktig" våldtäkt så man måste skrika och slåss för sitt liv när en främling attackerade.

Orden om att ifall du inte skriker för full hals och slåss för ditt liv så är det ingen våldtäkt. 

Orden om att en våldtäkt är när en total främling hoppar på dig en sen mörk natt. 
Att han kommer från ingenstans och drar in dig i ett buskage, tvingar ner dig med fysiskt våld och du skriker efter hjälp men ingen hör ekade i mitt huvud.


När jag har hör människor tala om våldtäkt är det oftast den bilden som porträtteras, men sanningen är att i de flesta fall av våldtäkt så är förövaren någon man känner. En klasskamrat, en nära kompis eller en bekant till en bekant. Ibland är det till och med din egen partner.


Den som attackerade mig var min pojkvän. En man jag hade haft sex med innan. En man jag litade på och som stod mig nära. Jag blev inte påhoppad i skogen så som jag hade blivit varnad för. 

Jag blev attackerad i mitt eget hem.

   

Men något jag lagt märke till är att det finns en viss attityd som nästan rent utsagt säger att man inte kan våldta någon man är ihop med.  För är man ihop så brukar man ju ha sex? Man "ska" ha sex med sin partner. 
Folk förstår inte att en våldtäkt som begås av en partner är minst lika verklig som en våldtäkt som begås av en främling. De förstår inte hur man kan bli våldtagen av någon man älskar och ett resultat av detta är att många lider i tysthet.
Vi vågar inte prata om övergreppet. Vi känner skam och att vi kan till och med lägga skulden på oss själva.  Det är ju vi som tagit in den här mannen i våra liv.
Vi känner oss inte berättigade att må dåligt, för vi har hört så många gånger att det inte är en riktig våldtäkt. Hela våra liv får vi höra att vi inte ska gå ensamma på natten, att vi ska ha överfallslarm och tänka på hur vi klär oss för att undvika våldtäkt. 

Men aldrig talas det om att skydda sig från de personer man faktiskt känner. 


Vi får lära oss att vi ska ropa att det brinner, för det är större chans att någon då larmar eller kommer till undsättning. 

Men hur man reagerar vid en våldtäkt vet man först när man blir utsatt. De flesta är övertygade om att de skulle slåss och skrika tills förövaren gav sig eller tills någon hörde och kom för att hjälpa. Det är så lätt att säga att man ska sticka ut ögonen på honom eller bita kuken av aset. 

Men det är inte så lätt.
Speciellt inte om personen ifråga är någon du månar om, någon du inte vill skada, någon du älskar.
Hur mycket han än skadar dig så har ni ett förhållande, en historia, ni har känslor för varandra.


Jag vet hur det är när man ligger där, fasthållen under tyngden av en stor man. Jag vet hur fruktansvärd känslan är när man ligger helt hjälplös inför någon annans styrka. Känslan när han bände upp min mun som jag kämpade så hårt för att hålla stängd var av ren skräck. Att få en kuk intvingad i munnen mot min vilja var så kränkande och förnedrande.
Jag vet hur alla känslor och tankar gick. Ja jag kunde bitit hårt i hans penis. Men jag kunde inte skada honom. En mental spärr gjorde det fysiskt omöjligt att göra min pojkvän illa, trots att han våldtog mig.

Trots att han skadade mig både fysiskt och psykiskt kunde jag inte göra honom illa.



Jag skämdes jag så mycket över att bli våldtagen så jag skrek aldrig. Jag ropade aldrig på hjälp.
Jag ville inte att någon skulle få veta. Jag kämpade i tystnad, jag sa nej, försökte ta mig ur hans grepp. Men har var så stark. Jag hade ingen chans hur mycket jag än försökte krångla mig loss. 
Min lilla tunna kropp var inte stark nog för den 40 kilo tyngre och 30 cm längre mannen som tvingade mig till sex jag inte ville ha, om och om igen.

Jag kände mig så svag, så smutsig och tanken på att någon skulle få veta vad som hände skrämde mig så inte ens efteråt berättade jag för någon utan fortsatte leva som vanligt. 

Efter att han våldtagit mig låtsades han som ingenting, och det gjorde jag med. 


Men varför gjorde du inte slut?
Ja, det är en svår fråga. Så här i efterhand så inser jag ju att jag borde lämnat aset med en gång.
Men jag var redan psykiskt skör, och osäker på mig själv. Jag tror att jag någonstans intalade mig att jag förtjänade det. Att det var normalt att killen fortsatte efter att tjejen sagt nej upprepade gånger.
Jag mådde så dåligt redan innan, så jag kände att jag och min vilja inte hade någon betydelse.
Så jag fortsatte dejta honom i flera månader.
I slutet av vår relation var jag så nedbruten så jag knappt ens orkade kämpa emot längre.
Jag låg helt apatiskt och lät det ske, för det gick snabbare så. Han utnyttjade mig på ett så fruktansvärt sätt och när jag äntligen bröt mig ur det där fruktansvärda förhållandet var jag inte längre hel,

jag var krossad inombords. Jag kände mig helt värdelös och sex blev svårt för mig.

Än idag påverkas jag av det som hänt mig. 





#MeeToo

Av Sara Modigh - Onsdag 11 okt 11:24

Skulle du klara av att prata i livesänd tv? Hade jag fått den frågan för några år sedan hade jag sagt "aldrig någonsin!"

Men igår gjorde jag något jag aldrig trott att jag med min problematik någonsin skulle kunna göra.
Jag var med i direktsänd tv!

Lilla jag som för bara några år sedan sprang förbi min egen ytterdörr för jag var så rädd för social kontakt.
Jag som har en så stor rädsla för att tala i telefon att jag undviker det till varje pris, gjorde det inför hela svenska folket samtidigt som jag blev filmad.
Det är helt sjukt!

Jag var så jäkla rädd, så nervös men jag klarade det!
Kan fortfarande inte fatta det.

Känner mig helt slutkörd nu, och det var riktigt jobbigt. Men jag är glad över att jag klarade det.


Det var verkligen en stor utmaning för mig och något som jag aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna klara av. 


Jag tänker på den tjejen jag var för några år sedan och inser vilka enorma framsteg jag gjort. 

Jag har gått från att vara så rädd i sociala situationer att jag inte ens kunnat gå i en mataffär till detta.

 

Det var så läskigt! Jag var ju hemma i Jönköping och programmet filmades i Stockholm. Så jag fick åka in till SVT Jönköping och bli filmad där samtidigt som jag var med via telefonlänk. Därav mina fina hörlurar hahah.

Ljudet var ju helt fördröjt också så sitter och ser ut som ett fån. Men men, jag har gjort något jag aldrig trodde jag skulle kunna klara av. 


(Jag är med cirka 50 minuter in i avsnittet och det kan ses i ett par dagar till om det är någon som är nyfiken https://www.svtplay.se/video/15466391/morgonstudion/morgonstudion-10-okt-06-00 )

Av Sara Modigh - Tisdag 3 okt 19:00

Nej men har ni sett vem som fick vara med i tidningen? :) 

 

 


I mitt senaste inlägg här på bloggen skrev jag ju ett inlägg om att ADHD inte alls är en superkraft

I media och olika bloggar har det ju så ofta publicerats inlägg om vilken superkraft ADHD är. 

Jag är glad över att jag fått chansen att vara med och berätta om den andra sidan, om oss som inte känner att det är en superkraft. 


För som jag skrev så finns det många som inte kan känna att ADHD är en superkraft och det betyder inte att vi är dåliga, svagare eller sämre än någon annan med diagnosen. 

Vi är alla olika. Vi drabbas olika hårt och har olika förutsättningar för att hantera våra problem.

Jag är väldigt glad över att ha fått dela med mig av mina tankar kring att leva med ADHD. 

och jag vill tacka för all fin respons jag fått. Många har hört av sig vilket jag verkligen uppskattar. 

Så tack alla ni som läser min blogg, kommenterar och delar.

Det betyder mycket för mig!

Av Sara Modigh - Torsdag 28 sept 15:00

Jag kan inte räkna nyhetsartiklarna och blogginläggen jag ser delas på Facebook om personer som berättar om sin ADHD som en superkraft. 

 

Uppenbarligen finns det en hel del som har denna diagnos och kan använda den på detta sättet.

Men det är långt ifrån alla! 

Det har gått så pass långt att jag faktiskt fått höra från personer att de önskar att de hade ADHD

"för det verkar ju så nice". 

Men låt mig berätta för er att det verkligen inte är "nice" att leva med en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. För det är faktiskt vad det är, en funktionsnedsättning. 

Du får inga superkrafter av ADHD. Det du får är en livslång kamp. 

Jag är diagnosticerad med ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form, även kallat ADD.

Det innebär att jag har mest problem med den ouppmärksamma delen och inte så mycket med impulsivitet och hyperaktivitet.



För mig har ADHD inneburit att jag fått svårigheter att koncentrera mig, framför allt i "tråkiga" miljöer. Skolan fungerade inte alls för mig. Både för att det var svårt att hålla fokus på lektionerna, men också för att jag verkligen inte kunde ta mig för att göra mina läxor. Det tog emot enormt att sätta sig ner och plugga. Jag ville inte göra något som krävde mental fokus. 

Även saker som att sitta och lyssna på någon som pratar är svårt för mig, för jag tappar fokus och "glömmer lyssna". Efter ett tag vet jag inte ens vad personen sagt de senaste minutrarna. 

Det är ofta så att jag försvinner in i mina egna tankar, antingen är det ett ord eller en handling som triggat igång det hela, och det leder till en lång tanke. Eller så sitter jag och dagdrömmer. 

Det gör att jag ofta kan vara lite frånvarande och inte riktigt förstår när någon börjar prata med mig. 

För mig har det alltid vart jobbigt, den sociala biten har ju blivit lidande då jag ofta haft svårt att hänga med i samtal. 

Jag har även haft sociala problem med att jag är väldigt blyg, tystlåten när jag är med folk jag inte känner och har svårt att ta kontakt med personer i min omgivning. 

Det gör ju att folk tror att jag är ointresserad av att umgås, men egentligen går jag bara och väntar på att någon annan ska ta initiativet åt mig. För jag kan inte!


Att skriva (komiskt nog) är också en sådan grej jag har svårt för. Jag stavar som en kratta, och utan rättstavningsprogram har jag väldigt svårt att se mina felstavningar. Fast egentlige är det väl inte stavningen som är det största problemet. Utan att jag gör så mycket slarvfel. En bokstav för mycket, en för lite, bokstäver som hamnat på fel plats eller en felaktig bokstav. 

Ibland skriver jag även helt fel ord, men jag kan inte se det. Det är först om jag läser om ett blogginlägg flera månader senare (då jag glömt vad jag skrivit) jag kan se att det står "går" istället för "får" till exempel. Detta är dock något som blivit betydligt bättre sedan jag började blogga. Går man till min första blogg kan man verkligen se hur mycket mitt skrivande utvecklats. 


Andra saker som  jag har svårt för är att få saker gjorda, jag har supersvårt för att påbörja tråkiga projekt, och jättebra på att börja på sådan jag vill göra. Samtidigt är jag superdålig på att slutföra det jag börjat för jag blir distraherad av något annat jag vill göra. 

Oftast är det så att om jag vill göra något så ska det ske på en gång, jag kan inte vänta alls. Får jag en idé så ska den genomföras på sekunden för några minuter senare är jag inte längre intresserad av det. 

Jag kan även ha svårt att skifta fokus mellan saker, är jag inne i något kan jag ha väldigt svårt att bryta av även för en så simpel sak som att gå och kissa eller svara på tilltal. 

När jag koncentrerar mig på något som att läsa en text till exempel blir jag ofta lätt distraherad och tappar bort mig många gånger. 
Ibland kan jag läsa en hel text för att sedan inse att jag inte läst texten, jag har bara suttit och stirrat på pappret och tänkt på annat. 

Det här med att jag har så svårt att påbörja saker gör ju att det är mycket i min vardag som blir lidande. Jag gör inte det som jag borde göra, det känns för jobbigt att utföra saker som att duscha, borsta tänderna, äta mat, städa eller ibland ens gå upp ur sängen. 

Även saker som jag tycker är kul tar ofta emot, så att ta sig för att blogga eller spela spel kan kännas påfrestande. 


Sedan är minnet ett problem, inte så att jag är jätteglömsk eller inte kommer ihåg någonting. Men långa muntliga instruktioner är svåra för mig att komma ihåg, jag har supersvårt för att bokstavera ett ord, att lära mig ett telefonnummer utantill tar år och huvudräkning är i princip omöjligt. 

Jag kommer inte ihåg talen och tappar bort mig i räkningen och får börja om hela tiden. 

Det är även så att jag har svårt att hänga med när folk pratar om dagar. Till exempel när Jakob pratar om sitt schema, hur han jobbar nästa vecka. Efter två dagar är jag helt lost och får inte ordning på det i min hjärna

Jag har även svårt för att komma ihåg vissa vardagliga saker som att ta min medicin. 

När det kommer till att sköta vardagliga sysslor blir jag snabbt uttröttad, och det är nästintill omöjligt för mig att ta mig för krävande uppgifter. Jag behöver hela tiden ta pauser och gå ifrån det jag gör som är jobbigt. Så en sådan sak som att bädda sängen kan ta en evighet. 

Samtidigt som jag på dagarna kan va så trött att jag knappt kan hålla mig vaken, så kan jag ändå inte somna på kvällarna. 

Tankarna flyger omkring i hjärnan, jag känner mig rastlös och stressad. Är det tyst i rummet hör jag varenda ljud utifrån och blir uppstressad över varenda ett. Jag måste alltid lyssna på min Harry Potter-talbok för att överhuvudtaget kunna sova. Men det tar ofta många timmar innan jag kan somna, för jag kan inte varva ner tillräckligt, och när jag väl somnat vaknar jag ofta flera gånger varje natt. 


Bristen på sömn gör ju tyvärr att det blir ännu svårare med koncentrationen. Jag bli även lätt arg och irriterad, speciellt då sömnen varit dålig. 

Det är ibland så svårt att hantera ilska och frustration så jag får utbrott över de mest triviala saker. 

Jag blir så arg att jag slåss eller kastar saker omkring mig. Den ilskan vänds även ibland mot mig själv och därav är en hel del av mina ärr en direkt koppling till min ADHD. 

Jag har alltid haft extremt svårt att kontrollera alla typer av negativa känslor,

ångest, stress, ilska, frustration, skam, besvikelse, oro, rädsla, misslyckanden, smärta och så vidare. 


Tittar man på smärta till exempel är jag smärträdd, fungerar extremt dåligt under smärta och blir rädd för att skada mig. 

Jag är även väldigt känslig för beröring. Jag tycker det är extremt obehagligt när människor rör mig.

Även lappar i kläder kan driva mig till vansinne. Jag gillar inte känslan av nya skor, jag går hellre i trasiga ingångna skor än i ett par nya. Duschstrålen svider på kroppen så jag klarar inte av att stå i duschen. 

Även ljud, lukter och smaker är sådant som är svårt för mig. 

Stökiga miljöer tar ut alla mina krafter, så att vistas i en mataffär eller sitta på en föreläsning tär på mig mentalt. Just för att det krävs så mycket fokus för att bibehålla koncentrationen i dessa miljöer. 

Min kost har alltid varit rätt ensidig för att  jag har svårt för konsistens på mat, lukten på maten eller smaken. Det får inte vara för starkt, inte för svagt, inte för sött, inte för salt. Allt måste vara lagom. 

Konsistenser jag inte klarar av är klistrigt eller mjöligt. Bönor klarar jag absolut inte av och inte heller kletigt ris eller äggulor. Det är så jag får rysningar bara av att tänka på det. 

Så att våga prova nya maträtter har alltid varit jobbigt för mig. 


Till skillnad från den klassiska typen av ADHD där man har en hyperaktivitet så har personer med typen ADHD av huvudsakligen ouppmärksam form ofta en underaktivitet. 

Det gör att jag har en låg aktivitetsnivå och de aktiviteter jag begränsas till är ofta lugna och stillasittande aktiviteter som inte kräver så mycket från mig. Det är tv-tittande, datorspel och sociala medier. Det leder ju till en isolering i och med mina svårigheter att kontakta personer i min omgivning. 

Jag sitter hemma själv framför datorn där jag känner mig trygg. 


Så nej, för mig och många andra är det definitivt inte en superkraft.

Det tycker jag är viktigt att säga nu när så många verkar se det som en mirakeldiagnos.

ADHD är ingenting man ska vilja ha, ADHD är inte enkelt. Faktum är att det kan orsaka väldigt stora svårigheter och ett stort lidande hos den som är drabbad. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

124 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se