En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Torsdag 8 dec 10:15

Att prata öppet om psykisk ohälsa är inte alltid det lättaste. 

När man blottar sig på det viset som man gör när man pratar om sina allra innersta känslor, sina fel och sina brister så blir man sårbar på ett sätt som är svårt att beskriva. 

Allt jag skriver är jag medveten om att människor dömer mig över, kan använda emot mig och har vänt emot mig. Jag har fått mängder med elaka meddelanden av människor som inte kan eller vill förstå vad psykisk ohälsa är. Så varför fortsätter jag att skriva kanske ni undrar? 

Jag lämnar ut så mycket om mig själv och mitt liv, för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna sig så ensam som jag har gjort. 


Ensamheten jag kände under min uppväxt, känslan av att vara helt oförstådd och att ingen annan hade gått igenom det jag tvingades gå igenom var så hemsk. Jag tror att allt känns bättre när man vet att man inte är ensam om att gå igenom det. Stöd och förståelse är bland det viktigaste för någon som mår dåligt.

Min blogg har blivit ett sätt att nå ut till personer som mår som jag, eller känner personer som mår så här, eller till personer som jobbar med personer som mår som jag. 

Det har blivit ett sätt för mig att kunna vara en liten del i att sprida mer kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och det är jag väldigt tacksam för. 

Denna veckan är jag, tack vare min blogg, med i det senaste numret av Allers.

 

Där jag pratar om min resa ur mitt svåra självskadebeteende.

En resa som jag är långt ifrån ensam om att ha gjort, även om det många gånger har känts så. 


Just nu, när jag såg den här artikeln om mig. Texten om mig och mitt liv kom jag och tänka på alla de människor som har försökt tysta mig genom åren. 

Alla gånger jag skammats för min psykiska ohälsa, alla som klagat på att jag skriver om mitt mående. 

Alla de som uttryckt sin åsikter om mig och alla andra med psykisk ohälsa.  Åsikter om att jag bara är lat, att jag ska rycka upp mig och sluta ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Ord om att jag bara är ute efter uppmärksamhet och att psykisk ohälsa  inte existerar på riktigt.


Det är meningar från människor som har försökt tysta mig, människor som inte kunnat förstå vikten av att öppet kunna prata om våra själsliga plågor. 

     

Så när jag ser den här artikeln så vet jag att jag har vunnit. Jag har vunnit mot er som försökte få mig att backa, ja har vunnit över er som ville stoppa mina ord. 

För mina ord har nått längre än jag någonsin hade vågat hoppas på. 


Av Sara Modigh - Måndag 5 dec 02:57

Idéer poppar upp, inspirationen kommer. Men så fort jag sätter mig vid datorn och försöker få ner orden så känns det som en spärr blockar allt. 

Jag känner bara en ångest och en orkeslöshet varje gång jag tänker på att skriva något seriöst. 


Jag har så många påbörjade inlägg där jag gett upp halvvägs igenom och jag vill slutföra arbetet

men jag orkar inte. Jag orkar inte börja på något nytt heller och det är inte bara bloggen det gäller,

utan precis allt. Jag orkar inget, jag känner inte för att göra något. Jag orkar knappt gå upp ur sängen. 

Jag har vänt på dygnet totalt och är vaken hela nätterna och sover mig igenom dagarna. För jag orkar inte vara uppe. Jag vill inte vara vaken. 

På natten känner jag mig trygg, för i nattens mörker finns inga måsten. Jag slipper se mitt hem förfalla och bli allt smutsigare och stökigare för varje dag som går. 

Jag slipper se mitt smutsiga hår och jag slipper känna att jag måste vara social och trevlig.

På natten kan jag ligga i min säng och drömma mig bort in i tv-seriernas värld. 


Julen närmar sig och som jag redan sagt tidigare så är jag stressad över det. 

Men jag mår dåligt, riktigt dåligt. På ett sätt jag inte har förväntat mig. Jag brukar bli påverkad av både julen och vintermörkret. Men såhär mycket?

Nej, jag känner inte igen den här orkeslösheten och oviljan att göra något överhuvudtaget. Även saker som jag tidigare tyckt varit roligt känns bara jobbigt och hela mitt inre skriker "Neeej", så fort någon ens föreslår att göra något annat än att ligga i sängen med de där tv-serierna. 

Jag förstår inte hur jag har hamnat här igen. Liggandes i sängen större delen av mina dagar. 

Liggandes ensam med mitt dåliga mående som tar över allt mer. 


Hur kan det ha blivit såhär illa? Jag förstår det inte. Kan det vara Gilenyan som påverkar mig?

För helt ärligt var det ju i samband med att jag började med den medicinen som jag började må såhär dåligt. Men det känns så otäckt att tänka så. 

För om det är så vet jag inte om jag kommer kunna ta den medicinen. Samtidigt som jag fått sagt att Gilenya är mitt sista alternativ, och utan bromsmedicin kan jag ju inte vara. 

Men till vilket pris ska jag ha en bromsmedicin? Om jag mår så dåligt att jag inte kommer upp ur sängen, spelar det då någon roll? 

Men än så länge kan jag ju inte säga att det är just Gilenya som gör att jag mår dåligt. 

Så än så länge håller jag fast vid medicineringen och har för avsikt att fortsätta till nästa år i alla fall. För det kan ju fortfarande vara mörkret och julstressen som fått mig ovanligt mycket ur balans. 


Att leva med både psykiska och fysiska problem är en kamp, för man vet aldrig vad tusan det är som pågår. Är det biverkningar, är det MS, är det ångest? Allt är så svårt att skilja på när allt är mixat i en enda stor röra inom mig. 

Just nu hoppas jag bara på att kunna bli bättre igen. Att kunna få lite ro och kraft att fortsätta kampen. Ork att ta tag i mitt liv. För så som det är nu kan jag inte ha det. 

Av Sara Modigh - Torsdag 1 dec 03:30

Jag känner mig törstig, men inget vatten släcker min törst. Hjärtat pulserar obehagligt i bröstet och värmen gör mig svimfärdig. Ryggen bränner av nervsmärtor och kroppen fylls av en rastlöshetskänsla samtidigt som jag är för trött för att orka med något alls.

Multipel skleros och psykisk ohälsa, det gör sig påmint. 

Stressen över julen har slagit till i full kraft, samtidigt som jag fortfarande är lite trött efter helgen på Dreamhack. 



Torsdag förmiddag till söndag morgon spenderade jag på DreamHack med väldigt lite sömn, knappt någon mat, ständigt hög volym och otroligt mycket folk. Just det att JAG kunde sitta där bland alla människor är ett så stort bevis på hur otroligt långt jag har kommit. 

Jag var på Dreamhack tillsammans med tusentals andra människor. Jag som för bara några år sedan var så rädd för folk att jag sprang förbi min egen ytterdörr, för jag var så rädd för det som fanns på andra sidan.

Det är nästan ofattbart att jag har varit så sjuk och att jag ändå kunnat ta mig så här långt.

 

Hade någon sagt till mig för 5-6 år sedan att jag frivilligt skulle sitta på DreamHack hade jag trott att det var ett riktigt dåligt skämt. 

Jag hade aldrig för mitt liv kunnat föreställa mig en framtid där jag skulle kunna vistas på en plats med så mycket människor. Visst det var riktigt jobbigt i sina stunder. Men jag klarade det!

Jag var på Dreamhack bland alla människorna där och jag hade det roligt!


Men trots att jag kommit så lång och övervunnit så mycket, är julen och den stressen det innebär fortfarande så svårt för mig. 

Idag är det första december och det är bara 24 dagar kvar till julafton. Jag vet inte varför det stressar mig så. Men jag har en sådan ångest över allt som måste fixas.

Jag känner mig otillräcklig och jag är rädd för att misslyckas. Jag känner mig också  dålig för att jag inte kan få den där julkänslan att infinna sig. Jag ser alla andra med sina fina pyntade hem, som dricker sin glögg, längtar efter snön, julpysslar och ser fram emot julafton med den obligatoriska Kalle Anka på tv:n och julklappsutdelning runt granen. 

Jag har inte den känslan. Det enda jag känner är det där obehaget när ångesten övertar hela min kropp. 

Jag vill bara lägga mig på marken och skrika och gråta av tyngden som ligger över mig. Jag hatar verkligen den känslan! Jag vill kunna glädjas över julen. Jag vill kunna känna den där fina stämningen och ta del av allt mys som julen innebär för så många andra. 
Jag önskar att jag kunde uppleva riktig julstämning och framför allt att jag slapp ångesten och stressen som tar död på mig.


Av Sara Modigh - Måndag 21 nov 16:00

Man hör historier om människor som efter en huvudskada blir helt personlighetsförändrade, vi vet att det finns sjukdomar så som Lewykroppsdemens som kan ge synhallucinationer, och de flesta är medvetna om att det kan slå slint i hjärnan hos någon som går på droger och att personen kan bli helt psykotisk, och vi vet att en hjärnhinneinflammation kan orsaka delirium.


Det finns något som kallas organiska psykiska störningar, det är vad man kallar de psykiska symptom som man vet uppstår till följd av en fysisk åkomma som exempelvis demens, alkoholmissbruk, inflammationer eller skador i hjärnan, hjärntumörer, näringsbrist och så vidare


Av någon anledning, så godtas allt detta utan att någon ifrågasätter det. Men när man berättar om en psykisk ohälsa som inte har en tydlig grund i en fysisk skada, sjukdom eller problematik blir allt helt plötsligt mycket svårare att tro på. 

Då kallas det inbillning, påhitt och lathet helt plötsligt. Det heter att man försöker fly undan ansvar och heller ligger hemma och latar sig medan man lever på andras skattepengar. 


Jag har fått höra så otroligt många gånger att psykisk ohälsa inte existerar på riktigt.   


Jag tror att det grundar sig i människors oförmåga att kunna tro på något de inte kan se eller ta på. 

Får man psykiska problem efter en skada, ja då kan man skylla på skadan "för hjärnan är så märklig och vi vet ju egentligen inte mycket alls om den", men utan skadan, vad beror då den psykiska ohälsan på? Då måste den ju vara på låtsas, eller hur?

Men kan det inte vara så att det faktiskt finns skador, sjukdomar eller fel i hjärnan som vi ännu inte lyckats lokalisera. Kan det inte vara så att det faktiskt finns en fysiologisk orsak till all psykisk ohälsa, bara att forskningen inte kommit så långt ännu att vi lyckats upptäcka var problemet kommer ifrån? 

Vi vet faktiskt mer om rymden än vad vi vet om den mänskliga hjärnan. 

Så är det så svårt att tänka sig att i den okunskap som fortfarande finns om människans hjärna kanske svaret på psykisk ohälsa ligger? 



Av Sara Modigh - Torsdag 17 nov 17:45

Jag tänkte att en liten uppdatering kunde vara på sin plats. 

Först och främst ville jag bara säga att jag äntligen fått mina tabletter, lite struligare än jag hade tänkt mig. Men det gick jättebra att beställa från apoteket.se. 

Fick medicinen i brevlådan igår och beställde dem i måndags, så det blir ju en liten väntetid, men det hade det ju blivit oavsett eftersom apoteket annars hade behövt beställa hem dem. Så jag fortsätter nog att använda mig av den hemsidan. Så bojkottar jag mitt lilla apotek helt och hållet, vill de inte beställa hem min bromsmedicin så ska jag inte köpa så mycket som en halstablett på det stället.  


Idag har jag också varit och avslutat min magnetkameraundersökning som inte kunde göras sist

för att de inte kunde sätta nålen. 

Så idag fick jag komma in en halvtimme tidigare för att få en nål satt innan undersökningen.

Jag tyckte det kändes lite onödigt, men det stod markerat med överstrykningspenna att det var viktigt att jag skulle komma en halvtimme innan. Så det gjorde jag.

Sen så fick en narkossjuksköterska sätta nålen, vilket innebar att jag fick nålen på handryggen istället för i armvecket. Det hade ju både sina för och nackdelar. Man blev ju rörligare i armarna, men jag tyckte det gjorde mycket mer ont att ha nålen där. 

Det gör faktiskt fortfarande ont när man rör vid handryggen där hon stack. 


Det tog henne två stick att hitta in i ett kärl, och det tog faktiskt en rätt bra stund. Det gör mig ju faktiskt lite nervös. Tänk om något skulle hända som kräver att jag får en PVK väldigt snabbt, och så hittar man inga kärl att sticka i? 

Men men, dumt att tänka så. Jag måste leva i nuet och inte i framtida eventuella katastrofer. 

Det gick ju bra i dag till slut, och narkossköterskan berömde mig för hur duktig jag var, att jag låg så still och att det var bra att jag inte kallsvettas och sådant. Hon tyckte att det hade gått så bra att jag fick ett bokmärke. 

 

Det livade ju upp den här dagen i alla fall :) 


När nålen var satt fick jag veta att det hade kört ihop sig lite och att alla undersökningarna därför var försenade. Så det slutade med att jag fick sitta på sjukhuset i en timme och femton minuter och bara vänta på att få göra min knappt fem minuter långa MR.

Jag hade ju gjort den första delen utan kontrast innan, så det var ju bara den delen med kontrastvätska som behövde göras. Det var en sekvens på två minuter och en på två och en halv.

Så det var snabbt in och ut när det väl blev min tur. 

Undersökningen gick så bra så, och nu dröjer det väl förhoppningsvis tills jag behöver göra den igen. 

Jag antar att jag kommer fortsätta med de årliga långa undersökningar, och att jag kommer slippa tremånaderskontrollerna nu med den nya medicinen. Det känns skönt.


Jag börjar vänja mig mer och mer vid de här tabletterna, men jag har fortfarande en hel del oförklarlig ångest och ledsenhet. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men jag hoppas att det kommer bli bättre snart. 

Jag tror att det kanske redan har börjat bli lite bättre. Antingen det eller så har jag vant mig vid den ökade ångestnivån. 

Jag försöker iallafall att hålla mig sysselsatt, och har rätt mycket planer framöver. Jag ska förmodligen på BIO i helgen och se den nya "Harry Potter"- filmen och sen ska jag på Dreamhack, och vara där med min dator.


Så nu hoppas jag på att få må så bra som möjligt under detta.

Av Sara Modigh - Måndag 14 nov 19:15

Jaha ja, då har jag snart ätit upp den första asken med Mabthera. Det är 28 tabletter i varje ask, så den räcker i precis fyra veckor. Är inne på sista veckan nu så är dags att beställa hem nya till mitt apotek. När jag började med den här medicinen berättade min sjuksköterska att det är en medicin som inte finns inne på apoteken,  så jag måste ringa en vecka i förväg till mitt apotek för att beställa hem den. 

MEN det tyckte inte mitt apotek att de ville göra. För det var en "för dyr medicin", så de hänvisar mig istället att gå till ett annat apotek, för de vill inte ta in så kostsamma mediciner. 

Ja absolut är medicinen dyr, ett paket som räcker i fyra veckor kostar 15838,91 kr!

Men den blir ju inte billigare för att jag går och beställer den någon annanstans. Den kommer ju kosta lika mycket överallt och vill inte mitt apotek beställa hem den, varför skulle något annat apotek vilja göra det? 

   

Det var precis likadant med min första broms mot min MS, den ville de inte heller att jag skulle köpa hos dem, utan sa åt mig att ta mig till sjukhuset och köpa medicinen där istället. 

Jag bor precis granne med detta apotek, och det är också det apoteket som ligger på MIN vårdcentral. 

Alltså det lättaste och smidigaste stället för mig att hämta ut mina mediciner. Speciellt eftersom jag måste hämta medicin en gång i månaden. 

Men ännu en gång är jag inte välkommen att hämta ut mina livsviktiga mediciner där.

Det känns som ännu ett slag när jag måste kämpa för att bara kunna få ut de där jäkla tabletterna. 

Allt handlar om pengar, min hälsa är alltid satt i andra hand när det kommer till att tjäna pengar. Apoteket förlorar pengar på att ta in min medicin, efter som vi har högkostnadsskydd i Sverige. Jag behöver ju bara hämta ut den här medicin en gång och sen är det gratis för mig i ett år där efter.

Det säger ju sig självt att jag inte är en kund de vill ha, just för att jag kostar för mycket. 

Att jag är svårt sjuk och behöver dessa mediciner bryr man sig inte om. Att jag har svårt att ta mig till sjukhuset bryr man sig inte heller om. Att detta komplicerar mitt liv ytterligare har man ingen empati för. 

 

Så nu har jag istället valt att beställa medicinen online från Apoteket.se och det skrämmer mig halvt till döds. Tänk om medicinen kommer bort på vägen, tänk om de inte skickar den, tänk om den inte kommer fram i tid eller om den hamnar fel. 

Jag är så stressad nu att jag mår illa och jag lär inte kunna slappna av förrän jag har de där tabletterna hos mig. 

Varför ska allt vara så svårt? Räcker det inte med att leva med denna sjukdom? Måste man genomgå en stor kamp bara för att få ut sin medicin också? 

Av Sara Modigh - Onsdag 9 nov 16:45

Jag tittade nyss på det där programmet som heter "Skönhetsfällan", och det fick mig att tänka på och reflektera över hur mycket man faktiskt kan skämmas för sin kropp. Hur långt man är villig att gå i jakten att känna sig duglig och vacker. 

Jag tror att mer eller mindre alla någon gång i livet upplevt ett eller flera kroppskomplex, jag har definitivt gjort det. Jag har hatat min kropp något så innerligt och skämts över så många saker att ni nog inte kan greppa hur illa det har vart under större delen av mitt liv! 

Självhatet och kroppsnojan har gett mig tusentals sömnlösa nätter och skammen över min egen kropp har många gånger hindrat mig från att leva mitt liv fullt ut.

Jag tror inte det finns en enda del på min kropp som jag aldrig har skämts över eller hittat fel på. 


Huvud: Tunt hår, tråkig hårfärg, ful ansiktsform, dubbelhaka, buskiga men ändå tunna ögonbryn, leverfläck på hakan, hängande ögonlock, för stor näsa, röd ton i ansiktet, fjunigt hår överallt i ansiktet, sneda gula tänder, tunna läppar, påsar under ögonen, otydliga fräknar, dålig hy (pormaskar, finnar, torr fjällande och oljig hy)

Överkropp: För tjocka överarmar, små bröst, stora bröstvårtor, tjock mage, hängande buk, bristningar, "kärlekshandtag", valkar på ryggen, inte tillräckligt smal midja, håriga armar, otydliga armbågar, ärr, för djup navel, tjocka och korta fingrar, fula naglar, ofasta hängiga bröst, torra händer, breda axlar, kutryggig


Underkropp: Korta tjocka ben med mycket fett runt knäna, fula tår, inåtvända fötter, för platt rumpa,

celluliter, "hip dips", dallriga lår, hängande venusberg, för små inre/ för stora yttre blygdläppar, min blålila hudton, bakåtböjda knän, portvaktstagg, kroppsbehåring - förr att håret fanns/ nu att håret är så tunt.



Ni hör ju själva hur dumma saker som jag mått dåligt över. Jag menar "för djup navel", vem tusan skulle bry sig om min navel mer än jag själv? 

Kan ni förstå att jag i högstadiet grät mig till sömns för att min navel satt så djupt in. Att jag med hjälp av en penna och en linjal mätte djupet på min navel för att konstatera exakt hur tjock jag var och svalt mig själv för att bli smalare. Bara för att min navel inte skulle vara lika djup? 

Sedan jag var nio-tio år har jag skämts över mina händer för att mina fingrar är korta och tjocka.

Jag har kollat avundsjukt på andra kvinnors händer i mer än halva mitt liv. 

Fattar ni att jag under flera år inte kunde med att åka och bada för att jag skämdes så över min kropp. Och att jag än i dag inte kan ha byxor på mig för att jag skäms så mycket över mitt underliv.

Hur kan man hata en kropp så mycket att man låter det påverka hela livet? Låter utseende bli en begränsning för att kunna leva fullt ut. 


När jag tittar på det där programmet och personerna beskriver sitt hat mot sina kroppar så känner jag så väl igen mig. Jag försöker verkligen trivas i min kropp, jag försöker känna mig vacker och att jag duger som jag är. Men det är så svårt!

 

Samtidigt så ser jag dessa människor som medverkar i programmet, som beskriver hur mycket något i deras utseende hindrar dem från att leva, och nästan aldrig är det så hemskt fult som det låter nr de själva beskriver det. Deras egen bild av deras kroppar är ofta så mycket värre än vad verkligheten någonsin kan bli. I deras ögon är de helt deformerade och ovärda att leva.

Det gör mig upprörd att tänka på hur många människor det är som mår så dåligt över sitt utseende. Varför ska det vara så? 







Av Sara Modigh - Söndag 6 nov 17:45

Den senaste tiden har jag haft en ångest som inte när normal för mig. 

Jag har ju haft ångestproblematik i hela mitt liv så jag känner ju igen den där gnagande känslan så väl. 

Men de senaste åren har ångestmonstret varit lugnt och hanterbart. 

Jag har kunnat fungera relativt väl trots min ångest. 

Men nu de senaste två veckorna, enda sedan jag började med Gilenya så har jag haft en mycket mycket högre bas nivå av ångest och jag har även börjat få spontana panik attacker igen. Något som jag inte haft på många, många, många år. 

Jag förstår verkligen inte varför detta har kommit, jag förstår inte varför jag har den här ångesten eller varför jag mår så dåligt just nu. 


Kvällarna och morgnarna är värst, har jättesvårt att somna. Den där obehagliga känslan i bröstet håller mig vaken i timmar. Och när jag väl somnat drömmer jag mardrömmar som får mig att vakna med ännu mera ångest. 

När morgonen kommer och det är dags att gå upp är jag så slut att jag knappt ens orkar lyfta på ögonlocket och än mindre gå upp ur sängen. 

 

Klockan är snart sex på kvällen och jag har fortfarande inte tagit mig upp ur sängen. För jag har ångest och känner mig väldigt nedstämd för att vara ärlig. Jag känner mig ledsen, men kan inte inte sätta fingret på vad det är som gör mig så ledsen.

Jag har ingen lust att gå upp, jag känner inte för att göra något, jag har en klump i bröstet som tynger min själ. 


Alla dessa känslor som jag så väl känner igen från förr ger mig en extra känsla av oro, 

jag är rädd för att bli sjukare igen. Jag är orolig över varför detta har kommit tillbaka och det skrämmer mig att det kommit så snabbt och från ingenstans alls och tanken på vart detta kan leda gör mig nästan lamslagen av skräck. 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

111 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se