En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 24 december 2016 08:00

Nu är dagen som jag känt så mycket ångest inför äntligen här och nu bär det av till min moster för att äta god mat, umgås och leka "paketleken".

Jag är säker på att dagen kommer att bli jättebra och att allt jag oroat mig över, är saker som jag oroat mig över i onödan. Det brukar ju oftast vara så när man lider av en ångestproblematik. 

Att man föreställer sig precis allt som kan gå fel och att tankarna blir så svåra att kontrollera.

Men nu tror jag  att allting kommer att bli bra, och jag hoppas att ni kommer få fina juldagar ni med.

Att ni får den julen ni vill ha och att ni har trevligt hur ni än firar eller inte firar julen :) 


Jag tänkte i alla fall att jag skulle bidra med en liten julöverraskning till mina kära bloggläsare, så här kommer en liten julsång till er :D



Jag har lagt löjligt mycket tid på det där, så jag hoppas att ni tyckte det var lite roligt i alla fall. 


Slutligen vill jag bara önska er alla en riktigt god jul!   

  

Av Sara Modigh - 22 december 2016 10:30

 


Åsikter hit och åsikter dit. Alla har vi dem och alla har vi rätt att ha dem.
Men ibland kan jag tycka att vissa människor tar sina åsikter för långt.
De förstår inte att deras åsikt inte alltid är relevant, och de förstår inte heller att de inte alltid har rätten att hävda sin personliga åsikt. Alla har självklart rätten att ha sin personliga åsikt om precis allt,

men det betyder inte att man har rätten att gå runt och sprida sina åsikter hur som helst.
En sådan åsikt man inte har rätt att hävda är hur någon annan "ska" se ut. Ingen har rätten att försöka bestämma över en annan människas utseende och framför allt inte en total främlings kropp.
När man försöker tvinga på sina egna ideal på någon annan kränker man den individens rätt att bestämma över sitt eget liv. För när man talar om för någon att den inte får se ut på ett visst sätt, så är det att säga att den personen inte får bestämma över sin egen kropp, vilket jag tycker är väldigt konstig och faktiskt rent av obehagligt. 



För så som jag ser det så är det bara jag som bestämmer vad jag ska eller inte ska ha på mig.
Det är bara jag som bestämmer om jag vill gå ner i vikt eller ej och det är bara jag själv som bestämmer över mitt eget kroppshår. Ingen annan har med mitt utseende att göra!

Det är min kropp, det är jag som äger den. Inte du!


Men när det kommer till kvinnokroppen är det många som

vill lägga sig i, speciellt när det kommer till kroppshåret.

Jag förstår verkligen inte hur det kan finns så otroligt många

människor som får för sig att det är deras rätt att berätta

för mig och alla andra kvinnor hur äckligt det är, hur fult det är, att vi är totalt osexiga med hår och att vi ska raka oss för att bli accepterade. 


Jag har blivit kallad allt från man till apa,

bara för att jag har hår på benen. 

Men är det verkligen så mycket att gnälla över?

Det är några hårstrån som växer på min kropp.

Hårstrån som växer på alla vuxna människors kroppar och de växer där av en anledning. 


Hur skiljer sig egentligen håret vi har på benen och armarna från det hår vi har på huvudet? Hur skiljer sig kvinnors kroppshår från mäns kroppsbehåring? 

För dessa tycks ju inte betraktas som något vidrigt som måste bort till varje pris.

Varför är ögonfransar okej, men hår i armhålorna är det inte? Båda fyller ju en funktion. 

Ögonfransarna hjälper till att hålla skräp borta från ögonen och håret vi har under armarna hjälper till att minska friktion, samt leder bort svett från huden och sprider även feromoner. 


Varför är ögonbryn okej, men hår på benen är det inte? 

Hur kommer det sig att det är okej att spara ut långt hår på    huvudet,  men när det kommer till en kvinnas underliv så är det inte inte okej längre? 


Allt vårt hår har en funktion och ett syfte, en av funktionerna av håret på vårt huvud är till exempel att skydda mot solens strålar. Våra ögonbryn ger skydd genom att hålla våra ögon skyddade från svett och regn. Håret på våra ben och armar hjälper oss att reglera vår kroppstemperatur och håret som växer mellan benen finns där för att hålla smuts och bakterier borta från underlivet samt hjälper till att    lufta. Att ta bort håret handlar egentligen enbart om estetik, för att vara hårlös är ingenting som vi gynnas av mer än att vi fått lära oss att håret (på vissa ställen och vissa kroppar) är fult och äckligt,

och att det då är önskvärt att vara utan håret. 


Många hävdar att det handlar om hygien, att det är ohygieniskt att inte raka sig. Men det är snarare tvärtom. När man rakar sig skadar man det översta hudlagret, vilket ger dåliga bakterier en bättre grund att fastna i. Många verkar även anta att människor, eller snarare kvinnor kanske, som inte rakar sig inte heller tvättar sig. Men så är ju inte fallet. Jag har tillgång till dusch och vet hur man använder den även om jag inte rakar bort varenda hårstrå på min kropp när jag är där inne.

Det ja funderar mest på är väl hur det kan vara så accepterat att försöka bestämma över en annan människas kroppshår. Jag skulle aldrig säga till någon att den INTE får raka sig, så varför ska folk få säga till mig att jag MÅSTE raka mig? 


Hur kommer det sig att det är helt socialt accepterat att kalla orakade kvinnor för apor eller män?

Att säga att vi inte är riktiga kvinnor om vi inte rakar bort det naturliga hår som

varenda vuxen kvinna har. 


Jag visste inte att min vagina kom med en regelbok jag var tvungen att följa för att klassas som kvinna!

Av Sara Modigh - 19 december 2016 15:15

Oj oj oj, så fort tiden går. Nu är det bara några dagar kvar till julafton.

Jag känner mig lite lugnare nu och har kunnat sova lite bättre de senaste dagarna. Jag har fixat julklappar, och så får folket vara nöjda med vad de får. Känner mig grymt missnöjd, men det får bli som det blir. Jag fokuserar på att det är umgänget som är det viktigaste. Julen är ju en tid för att umgås med sin familj, inte bara för att få massa världsbästa presenter. Alla har i alla fall något att öppna,

och det är ju mer än vad många har. Så jag kanske ska vara tacksam ändå. 


Förstår inte varför det blir så här varje år, att jag blir så stressad och får så mycket ångest inför julen. Själva julafton har ju aldrig någonsin vart dålig. Men det är väl mina diagnoser som ställer till det, och min egen press på mig själv att allt måste vara perfekt, samtidigt som jag inte har en chans att nå upp till mina egna krav om hur jag vill att det ska vara. 

Har julpyntat, men känner ingen julkänsla för det, knäcken blev misslyckad så jag måste koka ny idag, som förhoppningsvis går att få ur knäckformarna den här gången. Får koka den lite längre bara så blir det nog bra. 


Måste städa ordentligt också och så måste jag handla mat och slå in de sista paketen. Det känns som jag nog reder ut allt den här året också, men jag känner mig lite stressad över att några saker som jag har beställt inte har dykt upp ännu.

Sen mitt i all den här julstressen insåg jag att jag hade glömt att beställa min medicin.

Blir så trött på mig själv. Fokuserar så mycket på att göra den perfekta julen, att jag totalt glömmer bort min superviktiga medicin. Fick nyss bekräftelse på att de skickat medicinen idag, och jag har bara en tablett kvar. Tror ni det nya paketet hinner komma tills imorgon? 

Vet inte vad jag ska göra om det inte hinner fram. Var ju inte direkt bra att missa att ta medicinen, även om jag nu inte längre är i den där kritiska fasen där en missad tablett innebär en 8 timmars dag på sjukhus med hjärtövervakning igen. 

Jaja, jag håller tummarna på att alla mina paket jag väntar på dyker upp så fort som möjligt,

allra helst nu!




Av Sara Modigh - 17 december 2016 17:15

 

Nöff nöff, här sitter jag och fläskar som en riktig liten fläskfilé ;)


Skämt åsido, det cirkulerar mycket sådana här påståenden om vad "riktiga män" faller för. 

Antingen är det den gamla klassikern "Riktiga män gillar kurvor, bara hundar jagar ben" eller så är det den där med att bara grisar består av fläsk. 

Vad ska man säga egentligen? Det är ju bara ren idioti alltihopa. Jag blir så himla trött på skiten. 

Kan inte människor bara få se ut som de vill och få gilla vad de vill utan att andra ska lägga sig i och säga vad som är "rätt" och vad som är "fel".


Att generalisera en kroppstyp på det viset leder inte till något bra överhuvudtaget. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till vad för typ av kroppsform attraheras av. Vissa gillar kurvor, andra gillar tjockisar och andra gillar smala. Det är inget av det som gör någon till en "riktig man". 


Alla har preferenser för vad de attraheras av! Men man är inte mer man för att man attraheras mer av det ena än det andra.  Vad som är attraktivt för någon är väldigt individuellt och ingen är attraktiv för alla, men alla är attraktiv för någon. 

Att vara attraktiv kan så klart handla om mer än bara ett utseende. Men just idag tänkte jag bemöta just de där "talesätten" eller vad man nu ska kalla det, som pratar om vad som är "rätt" att finna attraktivt. 


Att säga att någon bara är en riktig man om den gillar smala kvinnor, säger att tjocka kvinnor är oattraktiva och att män som gillar dessa tjocka kvinnor inte lever upp till den förväntade manligheten som de måste leva upp till. Samma sak är det när man säger att män som gillar smala kvinnor är hundar, och att smala kvinnor då är oattraktiva och männen inte är "riktiga män". 

Oavsett om det handlar om smala kvinnor eller kvinnor med kurvor så ligger det bara en sak i grunden, och det är att skamma kvinnors kroppar och männen som "gillar fel" kroppstyp. 

Du som man får sagt till dig vad du får attraheras av, och som kvinna får du det berättat om och om igen hur du måste se ut för att godkännas och kunna ses som attraktiv.  

Det handlar om ideal som skall levas upp till och som ska bevaras till varje pris. 

Gillar du inte det rådande idealet, ja då är du ingen riktig man!

Men vad är egentligen en riktig man?


Är inte en "riktig man", någon som vågar stå för sig själv och sina åsikter? Någon som lever det liv han vill leva och inte låter samhället bestämma vad han får tycka och tänka? Någon som inte låter sig begränsas av samhällets normer och ideal? 

I mina ögon gör det en människa mer "riktig" än någon som inte vågar dejta den person de attraheras av, av rädsla att förlöjligas eller att inte ses som en "riktig man". 

I mina ögon är den som är sann mot sig själv den enda riktiga människan. 



Av Sara Modigh - 13 december 2016 14:45

Jag har många gånger stött på attityden att självskadebeteenden är en "tjejgrej".

Något som bara unga tjejer sysslar med. Det är något som jag anser vara väldigt problematik.

För det leder till att killar lätt glöms bort, och att många killar som lever med ett självskadebeteende inte söker hjälp för sitt så kallade "tjejproblem".

Jag kan tänka mig att det finns ett stort mörkertal av killar som självskadar. Helt ärligt har jag inte särskilt mycket erfarenhet av självskadebeteende hos killar. Men jag har i min ungdom stött på ett par killar som precis som jag självskadade, och de vittnade om samma sak. Att de aldrig skulle prata öppet om sina självskador och definitivt inte gå till en psykolog för sina problem.


Detta är över tio år sedan och jag har ingen kontakt med de där personerna idag. Men när jag hör om killar med självskadebeteenden så kommer tankarna på dessa killar upp.

Hur mår de idag? Har de lyckats ta sig ut självskadorna? Fick de någon hjälp tillslut?  

Det känns bekymmersamt att det ska vara på det viset att killar drar sig för att söka hjälp för ett så allvarligt problem. 


Hur kan man egentligen göra för att uppmärksamma självskadebeteenden hos killar? 

 

Jag tror att ett sätt skulle kunna vara att motverka den stereotypa bilden av vem det är som har ett självskadebeteende. Idag tror jag att de flesta som föreställer sig någon som självskadar, tänker på en ung, vit tjej, som "ser deprimerad ut".

Det är problematiskt med en sådan stereotyp bild, för det betyder att så många osynliggörs i den här problematiken. Jag tror inte att självskador uppmärksammas lika lätt hos en person som inte passar in i den stereotypa bilden av en självskadare. 

Man glömmer att även vuxna människor självskadar, man glömmer att små barn kan självskada och man tänker inte på att pojkar, killar, män också självskadar. Till och med djur kan ha självskadebeteenden. Tänker man inte på hur långt självskadebeteenden når och hur många som kan vara drabbade så är det betydligt svårare att upptäcka ett sådant beteende hos de personer som inte är den där unga vita tjejen. 


Självklart är ett självskadebeteende oftast väldigt svårt att upptäcka, trots att jag verkligen passade in i den där bilden, ung, vit, svartklädd tjej som aldrig var som "alla andra" och som drog mig undan mer och mer, så tog det nästan tio år innan mitt självskadebeteende upptäcktes. 

Jag vågar inte ens tänka på hur det måste vara om man inte uppvisar någon av de inrotade föreställningarna om vem det är som självskadar och hur den personen beter sig eller ser ut. 

Ett självskadebeteende kan finnas hos precis vem som helst. Det rara lilla tanten på ICA, den framgångsrika chefen eller den unga pojken som går sista året på högstadiet. 
Vi kan aldrig veta bara genom en blick om någon självskadar, men det är trots det ack så viktigt att upptäcka det. 

Är det så att du misstänker att någon i din närhet självskadar är det bättre att fråga en gång för mycket än att inte fråga alls. För ett självskadebeteende är svårt att ta sig ur på egen hand, och personen kan vara i stort behov av hjälp. Det är dessutom viktigt att få hjälp så tidigt som möjligt och jag tror att det är speciellt svårt för killar. 

För visst tänker man inte på en kille det första man gör när man tänker på självskadebeteende.

Det trots att en tredjedel av alla självskadepatienter som behandlas inom vården är killar. 

 

Av Sara Modigh - 12 december 2016 08:30

Huuur kan det vara så svårt att sova? Kan någon svara mig det?

Kom hem igår, sååå trött efter att ha "jobbat" på en julmarknad med att sälja lotter och hyacinter.

När jag kom hem på kvällen efter en lång och kall dag, tittade jag på lite tv och kände att i natt kommer jag sova gott. Äntligen ska jag kunna få sova ut efter så många nätter med fruktansvärt dålig sömn. Men icke... Efter bara några timmars sömn vaknade jag, mitt i natten med ångesten skyhög över allt jag måste fixa innan jul. Stressen och tankarna på allt jag ska göra höll mig uppe resten av natten. 


Kommer ju bli en kul dag idag, att gå upp klockan 2 på "morgonen" känns ju sådär om jag ska vara ärlig. Ångesten håller dessutom på att ta kol på mig. 

Jag försöker verkligen att stressa ner och slappna av, men jag dör sakta inombords av stressen som äter upp mig. 


Jag känner mig dessutom så fruktansvärt jävla arg och besviken, det känns som om ingen kan förstå hur svårt det här med julen faktiskt är för mig. 

Hur svårt det är när jag inte kan få några klara besked över hur, var, när, vad. Jag måste veta i tid. Jag måste få kunna förbereda mig. Ska jag göra julskinka, ska jag köpa gröt, ska jag göra köttbullar, eller är det lussebullar som ska göras? Vad vill ni ha i julklapp? Vill ni ha julklappar? När vill ni komma, vilka tänker komma? Vad vill ni göra? Vad vill ni äta? Ska jag göra julgodis? Vill ni ha julmust? Vilket smör ska det vara? Alltså jag vet ingenting och det är bara 12 dagar kvar till julafton. Det finns ingen chans i världen att jag ska kunna få ihop allt det där.

I år kommer det förmodligen inte kunna bli några julklappar alls. 

För som sagt så är det bara 12 dagar kvar till julafton och ingen har önskat sig något än, och nu är det för sent för mig att kunna skaffa något om någon får för sig att de faktiskt önskar sig något.

Det känns så totalt jäkla hopplöst och allt är så oorganiserat. Jag hatar det!

Jag känner mig så jävla värdelös, både i betydelsen att jag suger som fan som inte kan reda ut detta och att jag helt saknar värde. 

 

Just nu känner jag bara att jag vill dö. Jag orkar inte med detta. 

Jag gråter mig till söms varje natt över fucking jävla julafton och sen hatar jag mig själv för att jag inte bara kan släppa allt och skita i julen. 

Vad spelar det för roll om inte alla får den perfekta julklappen? Vad spelar det för roll om det blir "fel" bröd eller om det saknas pepparkakor? 


Huvudsaken är ju att man är tillsammans och det är ju egentligen det enda jag vill. 

Att få umgås med min familj och kunna känna lite julmys. 

Men jag har för stora krav på mig själv, jag vill att allt ska vara perfekt och att alla ska ha en så fin och underbar jul, och aldrig lyckas jag. 


Av Sara Modigh - 8 december 2016 10:15

Att prata öppet om psykisk ohälsa är inte alltid det lättaste. 

När man blottar sig på det viset som man gör när man pratar om sina allra innersta känslor, sina fel och sina brister så blir man sårbar på ett sätt som är svårt att beskriva. 

Allt jag skriver är jag medveten om att människor dömer mig över, kan använda emot mig och har vänt emot mig. Jag har fått mängder med elaka meddelanden av människor som inte kan eller vill förstå vad psykisk ohälsa är. Så varför fortsätter jag att skriva kanske ni undrar? 

Jag lämnar ut så mycket om mig själv och mitt liv, för att jag inte vill att någon annan ska behöva känna sig så ensam som jag har gjort. 


Ensamheten jag kände under min uppväxt, känslan av att vara helt oförstådd och att ingen annan hade gått igenom det jag tvingades gå igenom var så hemsk. Jag tror att allt känns bättre när man vet att man inte är ensam om att gå igenom det. Stöd och förståelse är bland det viktigaste för någon som mår dåligt.

Min blogg har blivit ett sätt att nå ut till personer som mår som jag, eller känner personer som mår så här, eller till personer som jobbar med personer som mår som jag. 

Det har blivit ett sätt för mig att kunna vara en liten del i att sprida mer kunskap och förståelse om psykisk ohälsa och det är jag väldigt tacksam för. 

Denna veckan är jag, tack vare min blogg, med i det senaste numret av Allers.

 

Där jag pratar om min resa ur mitt svåra självskadebeteende.

En resa som jag är långt ifrån ensam om att ha gjort, även om det många gånger har känts så. 


Just nu, när jag såg den här artikeln om mig. Texten om mig och mitt liv kom jag och tänka på alla de människor som har försökt tysta mig genom åren. 

Alla gånger jag skammats för min psykiska ohälsa, alla som klagat på att jag skriver om mitt mående. 

Alla de som uttryckt sin åsikter om mig och alla andra med psykisk ohälsa.  Åsikter om att jag bara är lat, att jag ska rycka upp mig och sluta ligga hemma och tycka synd om mig själv. 

Ord om att jag bara är ute efter uppmärksamhet och att psykisk ohälsa  inte existerar på riktigt.


Det är meningar från människor som har försökt tysta mig, människor som inte kunnat förstå vikten av att öppet kunna prata om våra själsliga plågor. 

     

Så när jag ser den här artikeln så vet jag att jag har vunnit. Jag har vunnit mot er som försökte få mig att backa, ja har vunnit över er som ville stoppa mina ord. 

För mina ord har nått längre än jag någonsin hade vågat hoppas på. 


Av Sara Modigh - 5 december 2016 02:57

Idéer poppar upp, inspirationen kommer. Men så fort jag sätter mig vid datorn och försöker få ner orden så känns det som en spärr blockar allt. 

Jag känner bara en ångest och en orkeslöshet varje gång jag tänker på att skriva något seriöst. 


Jag har så många påbörjade inlägg där jag gett upp halvvägs igenom och jag vill slutföra arbetet

men jag orkar inte. Jag orkar inte börja på något nytt heller och det är inte bara bloggen det gäller,

utan precis allt. Jag orkar inget, jag känner inte för att göra något. Jag orkar knappt gå upp ur sängen. 

Jag har vänt på dygnet totalt och är vaken hela nätterna och sover mig igenom dagarna. För jag orkar inte vara uppe. Jag vill inte vara vaken. 

På natten känner jag mig trygg, för i nattens mörker finns inga måsten. Jag slipper se mitt hem förfalla och bli allt smutsigare och stökigare för varje dag som går. 

Jag slipper se mitt smutsiga hår och jag slipper känna att jag måste vara social och trevlig.

På natten kan jag ligga i min säng och drömma mig bort in i tv-seriernas värld. 


Julen närmar sig och som jag redan sagt tidigare så är jag stressad över det. 

Men jag mår dåligt, riktigt dåligt. På ett sätt jag inte har förväntat mig. Jag brukar bli påverkad av både julen och vintermörkret. Men såhär mycket?

Nej, jag känner inte igen den här orkeslösheten och oviljan att göra något överhuvudtaget. Även saker som jag tidigare tyckt varit roligt känns bara jobbigt och hela mitt inre skriker "Neeej", så fort någon ens föreslår att göra något annat än att ligga i sängen med de där tv-serierna. 

Jag förstår inte hur jag har hamnat här igen. Liggandes i sängen större delen av mina dagar. 

Liggandes ensam med mitt dåliga mående som tar över allt mer. 


Hur kan det ha blivit såhär illa? Jag förstår det inte. Kan det vara Gilenyan som påverkar mig?

För helt ärligt var det ju i samband med att jag började med den medicinen som jag började må såhär dåligt. Men det känns så otäckt att tänka så. 

För om det är så vet jag inte om jag kommer kunna ta den medicinen. Samtidigt som jag fått sagt att Gilenya är mitt sista alternativ, och utan bromsmedicin kan jag ju inte vara. 

Men till vilket pris ska jag ha en bromsmedicin? Om jag mår så dåligt att jag inte kommer upp ur sängen, spelar det då någon roll? 

Men än så länge kan jag ju inte säga att det är just Gilenya som gör att jag mår dåligt. 

Så än så länge håller jag fast vid medicineringen och har för avsikt att fortsätta till nästa år i alla fall. För det kan ju fortfarande vara mörkret och julstressen som fått mig ovanligt mycket ur balans. 


Att leva med både psykiska och fysiska problem är en kamp, för man vet aldrig vad tusan det är som pågår. Är det biverkningar, är det MS, är det ångest? Allt är så svårt att skilja på när allt är mixat i en enda stor röra inom mig. 

Just nu hoppas jag bara på att kunna bli bättre igen. Att kunna få lite ro och kraft att fortsätta kampen. Ork att ta tag i mitt liv. För så som det är nu kan jag inte ha det. 

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se