En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 11 augusti 2016 14:00

En sak jag har funderat på är varför det är de människor som bär på mest som kallas för svaga, och att det är de människor som kämpar dagarna igenom bara för att överleva är de som ses som svaga. 

Hur är man den svaga när man bär mer än de som oftast kallar en för svag? 


Alla har vi livets ryggsäck och alla har vi den fyllda med olika saker, vissa har några tunga grejer och några lätta, andra har mestadels lätta saker i sin ryggsäck och några har mest tunga saker i sin ryggsäck. 

 

Min ryggsäck är fylld med ganska många tunga saker, som till exempel fyra psykiska diagnoser;

Asperger, ADD, GAD med inslag av panikångest och Atypisk Depression. I min ryggsäck har jag också en fallenhet för att hamna i beroenden. Jag blir lätt beroende och har många saker jag varit beroende av i ryggsäcken. Bland annat socker, coca cola, cigaretter och framför allt mitt självskadebeteende.

Men ryggsäcken är även fylld med saker som den mobbning jag blivit utsatt för, sorgen efter min mammas död, smärtorna efter att ha blivit utsatt för sexuella övergrepp, kampen att försöka hantera dålig självkänsla och dåligt självförtroende.Utöver allt detta är Multipel Skleros ännu en tyngd i min ryggsäck.

Kort sagt kan man säga att min ryggsäck väger en hel del, det gör att livet för mig blir tungt att leva.

Jag kanske inte kan springa lika fort som er med lättare ryggsäckar, jag klarar inte av att klättra lika högt och jag har inte lika mycket ork som er. Men det gör inte mig till en svag människa. 

Att jag inte klarar det som ni med lätta ryggsäckar klarar är för att jag går med en tung vikt på axlarna, en vikt jag inte kan lägga av mig eller ta en paus ifrån. 


Så till er alla som kallar mig och andra människor med tunga saker i sina ryggsäckar "svaga" har jag bara en enda fråga. Hur blir man stark av att ingenting tungt lyfta? 

Av Sara Modigh - 7 augusti 2016 15:00

När jag mådde som allra sämst och när mitt liv var som mörkast. Då när jag mådde så dåligt att jag inte kunde se någon ljusning överhuvudtaget, upplevde jag en känsla av att ingen annan kunde må så dåligt som jag gjorde just där och då. 

 

För under den perioden av mitt liv mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag faktiskt inte kunde greppa att andra kunde må så dåligt de med.  Jag trodde att jag hade sjunkit så lågt att det inte fanns någon som helst chans för räddning. Mörkret och depressionen tog över hela mitt liv. Jag klarade inte av att leva, allt var för mycket. Varje sekund av mitt liv bestod i en kamp att överleva och ta mig igenom mitt dåliga mående. Jag trodde att jag var den enda i hela världen som någonsin sjunkit så otroligt djupt ner i det där svarta mörkret av depression.

 

Den känslan av att vara ensam om att må så dåligt var något som i sin tur bidrog med en känsla av ensamrätt på att må dåligt. En känsla av att ingen kunde förstå eller ens komma i närheten av att må så dåligt som jag gjorde. Det är jobbigt att erkänna det, men jag tyckte och tänkte att andras problem inte var några problem alls, för ingen var så sjuk som jag. 

Många gånger var det kanske sant när personer i min omgivning klagade på sina förkylningar och dåliga hårförlängningar. Men andra gånger slog jag ifrån mig saker som jag egentligen kanske borde känt igen. Saker som tydde på att de kanske var på väg ner i samma mörker som mig. 

Men min kunskap och förståelse för psykisk ohälsa var inte så stor. För psykisk ohälsa var ju inget man talade högt om. Jag var totalt fast i mitt eget dåliga mående och kunde inte se något annat än det mörker jag hade inom mig. Hela mitt liv kretsade kring att överleva dagen och allt fokus låg på mig själv och mitt mående. För jag behövde fokusera på det för att kunna ta mig igenom all den där skit som jag kämpade med. 

Jag var verkligen otroligt svårt sjuk, förmodligen sjukare än många trodde. Jag var verkligen nära att dö i min psykiska ohälsa. Men detsamma gäller många andra människor. Jag var aldrig så ensam om att må dåligt som jag trodde att jag var.

Men jag tror faktiskt att det är en del av sjukdomsbilden. För jag ser samma attityd av att känna den där ensamrätten på att må dåligt, att ha den där inställningen att ingen annan kan må lika dåligt som en själv, hos flera andra som är drabbade av psykisk ohälsa. Jag tror att när man mår så dåligt att man är millimeter från att dö, så är det svårt att ta in och förstå någon annans dåliga mående. Jag tror att det kanske är så att man redan har alldeles för mycket att kämpa med för att utöver det även ta på sig tyngden av någon annans dåliga mående. Men jag tror också att det är farligt att tappa förståelsen för att andra människor har problem och känslor det med. Jag tror att det är farligt att klänga sig fast vid den där känslan av att ingen annan kan må lika dåligt som en själv. 

För hur dåligt man än mår finns det alltid tusentals människor som mår precis lika dåligt. Egentligen spelar det ingen roll vem som mår sämst, för det är verkligen ingen tävling. Alla har svårigheter i sina liv och alla har olika förutsättningar för att hantera dem. I slutänden är ju det enda som faktiskt betyder något hur DU hanterar dina problem och att du skapar ett så bra liv du kan för dig själv. 

Att leva efter tankarna att man mår sämst i hela världen låter enligt mig definitivt inte som ett bra liv. 

Av Sara Modigh - 4 augusti 2016 14:15

När jag växte upp hade mina föräldrar alltid ont om pengar. Det var ingenting som påverkade mig egentligen. Jag saknade ingenting som barn och mina föräldrar gav oss allt de kunde.

Vi kanske inte hade några märkeskläder eller åkte på någon tjusig utlandsresa så som många av våra kompisar gjorde. Men vi var alltid hela, rena och hade mat på bordet. 

 

Jag vet att mamma ibland nämnde att hon var ledsen över allt hon inte kunnat ge oss när vi var barn.

Att det var någon jul då de inte hade kunnat köpa så många julklappar och mina kusiner fick mängder.

Så jag som femåring(?) fick sitta en hel julaftonskväll och titta på när de andra barnen öppnade massor av presenter medan jag "bara" gick en handfull. Detta är ju ingenting som jag minns. Men min mamma mindes det med sorg i hjärtat. Hon har pratat om hur ont det gjorde i henne när jag satt där helt förväntansfull att få paket och så fick mina kusiner bara mer och mer. Men varje gång jag fick ett paket lyste jag upp som en sol och var så nöjd så, har mamma sagt. 


Mamma pratade en hel del om hur dålig ekonomi hon hade när vi var äldre, och hon var ofta ledsen över allt vi inte kunde få. "Hade jag haft pengar hade jag gett er allt ni vill ha", var något hon brukade säga. Men i min åsikt gav hon oss allt som verkligen betydde något. Vi fick god mat varje dag och massor av kärlek. Vi fick en mamma som varje kväll satt och läste sagor för oss barn. Hon var en mamma med så mycket kärlek och välvilja att alla barn i området ville vara hos oss och leka. Vi fick sommarlov där mamma använde sin påhittighet för att hitta på roliga lekar och små utflykter som inte kostade så mycket. Men för oss var ju det lika roligt som om vi hade åkt på solsemester. 

Jag hade ju dessutom min bästa vän som inte heller åkte iväg utomlands hela somrarna så vi hade alltid jätteroligt. Jag saknade verkligen ingenting.

Även om vi fick ärva kläder från mammas kompisars barn och från våra sysslingar så hade vi alltid kläder och mat. Faktum är att när de där svarta sopkassarna med kläder kom blev jag jättelycklig. Det var det bästa jag visste att få en hel hög med kläder att gå igenom. Det var bara att välja och vraka. 

Jag minns en gång strax innan jag skulle fylla tio. Då fick jag massor av bikinis och baddräkter, antagligen för att jag skulle åka till Grekland med min mormor och morfar det året. 

Alla barnbarnen har fått åka utomlands med mormor när de fyllde tio. Det är faktiskt enda gången jag varit i ett varmt land. 

Det var också något som mamma var ledsen över. Men jag har inte saknat de där resorna.

Jag är allra mest lycklig över mammas förmåga att hela tiden se till att vi fick allt vi behövde. 

Jag förstår verkligen inte hur mamma lyckades få allt att gå ihop när hon var en sjukskriven ensamstående mamma till fyra barn. Men det fick hon, hon vände på varenda krona så att vi alltid hade mat och kläder och mer än så kan man inte begära. 


Av Sara Modigh - 1 augusti 2016 19:54

Jag nämnde ju att jag hade köpt en ny klänning för pengarna jag fick av pappa i födelsedagspresent. 

En klänning som kostade lite mer än vad jag brukar lägga på kläder i vanliga fall, jag är ju svag för secondhand och billiga klänningar haha. 

Fick i alla fall en förfrågan om att lägga upp en bild på klänningen som jag köpte, och självklart kan jag göra det :)


Såhär ser klänningen ut
 


Det är en rätt tunn långklänning med blommor på som jag köpte på Lindex.

Egentligen har jag redan en likadan sådan här klänning fast i en annan färg och mönster som jag köpte på rea för några veckor sedan. 

Jag kände att jag behövde något som täcker axlarna och armarna, men ändå inte är för varmt. För jag bränner mig nämligen väldigt lätt i solen.

Så när jag såg en klänning som jag tyckte passade in på den beskrivningen så jag köpte den. Sen tyckte jag att den var så skönt att jag ville ha en till i samma design men med annat mönster. Men den var ju då som sagt lite dyrare och dessutom svart så då tvekade jag lite. 

Men klänningen är så skön och jag kände att eftersom jag fick ett presentkort så kunde jag lika gärna passa på och kosta på mig en till. 

Den är verkligen jättebekväm och jag hoppas att det kommer funka bra i Portugal när vi ska dit.  

Ser med spänning fram emot resan, och snart bär det av :D


Av Sara Modigh - 31 juli 2016 14:45

Igår fyllde jag 26 år. Jag känner mig så gammal haha. Jag har verkligen inte sett fram emot att fylla år.

Sedan mamma dog så har det inte känns bra att fylla år, det har bara känts stressigt, omständligt och jobbigt. Eller ja, i alla fall delen med födelsedagsfirandet. Det är alltid någon som reser bort på födelsedagen och det strular med vem som kan komma när och vilken tid, och sådant gör mig fullständigt galen av frustration och stress. Jag avskyr det verkligen. Jag avskyr det så mycket att jag bestämde mig för att inte fira min födelsedag alls i år. 

Men efter lite tjat och frågor bestämde jag mig bara några dagar innan att de som vill och kan får följa med mig och fika på stan om de vill. 

Så sagt och gjort, igår vid klockan tolv möttes vi upp på Condeco där vi satt och fikade, pratade och jag fick öppna paket. 

 

   

Jag vet inte om det var för att jag inte hade önskat mig nått, men jag tyckte faktiskt att detta årets presenter var de bästa presenterna jag fått på länge. 

Jag fick saker som jag jag inte ens visste att jag ville ha, jag fick saker jag ville ha men aldrig hade köpt till mig själv och jag fick saker som jag verkligen behövde och ville ha men som jag aldrig skulle kunnat med och önska mig i födelsedagspresent.

Jag är så glad över att födelsedagen blev så lättsam och enkel, att vi kunde hålla det på en så enkel nivå som att bara gå ut och fika istället för att organisera ett helt födelsedagskalas. 


När vi hade fikat klart så åkte jag och Jakob, tillsammans med Matilda upp till A6 och köpte en födelsedagspresent till mig från pappa. Jag fick ett presentkort av pappa i förrgår när vi var där och åt lite middag eftersom han kunde inte vara med på själva födelsedagen. Jag köpte en klänning som jag haft ögonen på ett tag men inte köpt för jag har tyckt att den varit lite för dyr. Men när man fyller år och har fått ett presentkort så passade jag på. Det tycker jag är den bra saken med presentkort. Man kan köpa det man vill ha utan lika stora skuldkänslor. 

Jag är en sådan person som mår skit när jag köper något, speciellt om det kostar lite mer. 

Jag mår sämre ju mer det kostar, har inga problem med att gå och små handla billigt, men så fort det är en sak som är dyr så blir det jobbigt. För andra kanske inte en klänning för 500 kronor är en så big deal, men för mig som köper den mesta delen av mina kläder secondhand var det väldigt dyrt. 


När vi var ute och åkte passade vi även på att jaga lite pokémon, och när vi kom hem tittade jag och Jakob klart på den sista säsongen av Prison break och spelade lite CS:GO.

Vi hade en lugn och mysig dag hemma innan vi gav oss ut och åt väldigt sen middag och tog ett glas eller två med mina syskon och en vän till oss.   


Kort sagt så är jag väldigt nöjd med min födelsedag och jag vill tacka alla fina människor i min omgivning som gratulerat mig på födelsedagen. Ni är bäst!


Av Sara Modigh - 27 juli 2016 14:15

Nu har vi kommit till den där tiden på året, tiden då tankar om döden invaderar mitt sinne. 

Slutet av juli är en mörk tid och jag har känt hur det blir allt svartare och svartare för varje dag som går. 


När jag sitter helt ensam hemma i min lägenhet eller när jag ligger i sängen och försöker sova så

kommer alltid de där hemska tankarna. Tankarna på den där dagen då hela livet kraschade.

Den där dagen för exakt fyra år sedan. Dagen då mamma hittades död.

Det är fortfarande helt ofattbart för mig, hur kan jag leva utan min mamma? Hur kan hon vara borta? 

Hur kunde hon ryckas ur mitt liv så plötsligt? Vi fick ju inte ens chansen att ta farväl.

Det skrämmer mig så mycket att döden är så skoningslös, att ingen av oss står säkra och att vem som helst i min närhet kan vara borta redan i morgon. 


Jag var rädd för döden redan innan. Rädd för att någon i min närhet skulle gå bort och rädd för att bli ensam kvar. Den rädslan har vuxit sig ännu starkare nu när jag fått veta exakt hur verklig den rädslan är. Nu när jag fått lära mig hur fruktansvärt det är att faktiskt förlora någon. 

Jag tror de flesta människor skulle säga att deras största rädsla i livet är att förlora någon de älskar. 

Förmodligen för att man vet att risken är väldigt stor att det förr eller senare kommer att ske. 

Alla kommer någon gång att förlora någon de älskar och det går aldrig att förbereda sig på chocken och smärtan. Man kan inte förbereda sig på hur tomt det kommer vara och inte heller på hur det kommer kännas som att en stor bit av dig själv saknas. 

Varje dag lever jag med en känsla av tomhet som aldrig kan fyllas igen. En tomhet som svider och ömmar inom mig för den längtar efter att fyllas igen. Men mamma kommer aldrig någonsin tillbaka igen.


Det enda som finns kvar är minnen och en gravplats

 

Av Sara Modigh - 26 juli 2016 12:30

Nu är vi hemma igen efter en väldigt trevlig och mysig helg på Öland. 

Det har vart så kul att komma bort ett tag och bara få ta det lugnt, se något nytt och att få sola och bada.

Vi var på norra delen av Öland där vi gick på lite loppisar, tittade på väderkvarnar, åt på restaurang och framförallt var vi och badade i havet. Vi var på Böda Sand och badade där eftersom Jakob syster sommarjobbar på Böda camping. Det var spännande att få se Böda camping i verkligheten. 

Jag såg någon sådan där reality serie om Böda camping för några år sedan och jag har varit lite nyfiken på Böda sedan dess. Speciellt på stranden som såg så otroligt fin ut. 

Det är ju nästan så det känns som om man är utomlands när man är på Öland. Det växer så fina blommor i dikena, vädret är så bra, stränderna är så fina och det är otroligt mycket turister.


Vi hade det jättekul på Öland, vi tog det mest lugnt och njöt av det fina vädret och så badade vi förstås.

Det var så härligt att bada i havet, det är ju bland det bästa som finns tycker jag.

Vi var och badade flera gånger under helgen. Både på Böda sand och en bit längre norrut på ett ställe som kallas Lyckesand. Jag lyckades bränna mig på axlarna, men det var det värt för vi har haft det jättekul på Öland. 

Eftersom vi mest har umgåtts och badat har jag inte så mycket att skriva, så här kommer lite bilder från Öland istället.


På väg till Öland

 


Klockan sex på morgonen var vi alla samlade i stugan vi skulle bo i. Ludvig och Matilda jobbade nämligen sent på Fredagen.

 


Efter typ tre timmars sömn började jag min dag med att gå ut och lägga mig i hängmattan och bara ta det lugnt och njuta av det fina vädret. Finns det något härligare än hängmattor? 

 

Sen åkte jag och Jakob iväg på loppis, med det fotograferades inte. När vi kom tillbaka väckte vi mina kära syskon och åt lite frukost innan vi gick ut och klippte gräs och ren en ställning till ett partytält.  

När vi var klara bar det av till stranden!

 

Det var så härligt och så fint på stranden!

    

   

Efter ett tag hade jag jättemycket skoskav och Jakob hade glömt sina sandaler hemma. Så vi köpte foppatofflor till oss alla. 

 

Fyra par med var sitt "smycke" för hundra kronor. 

 

Sen bar det av hemåt igen 

 

Nästa dag så passade Jag och Jakob på att åka runt och kika lite på naturen och omgivningen medans de små fortfarande låg och sov.

 

Vi hittade massor av väderkvarnar

 

När syskonen vaknat åkte vi och köpte lite glass som vi åt på vägen till havet. Där vi ännu en gång badade lite. 

 

När vi hade badat klart för dagen gick vi och åt på en restaurang vi blev rekommenderade. 

Brödet var i alla fall gott haha. Fast jag är inte så förtjust i hamburgare så kanske var det som var det största problemet. 


   

När vi hade ätit åkte vi hem till stugan och kollade på lite film och städade i ordning lite. För det var dags för syskonen att åka hem igen då de jobbade på måndagen. Runt tolv på natten åkte de hem. 


Sista dagen på Öland hände det inte så mycket mer än att vi städade i ordning i stugan.

Jag mådde rätt dåligt av värmen så det blev inte att vi stannade och hittade på något innan vi åkte hem, utan vi åkte ganska direkt efter att vi städat färdigt. 

 Hej då Öland, Hej Kalmar    

 



Det är skönt att vara hemma igen. Speciellt framför min AC. Men jag saknar havet och det härliga vädret. Hade gärna stannat och badat mer. 

Men snart bär det av till Portugal, då får jag bada ordentligt!

Av Sara Modigh - 22 juli 2016 12:45

Adjektiv är en ordklass som beskriver andra ord. Om jag till exempel säger att bollen är grön, så är ordet grön ett adjektiv. Adjektiv är alltså orden som beskriver hur ett ting ser ut eller är. Dessa små adjektiv kan dock röra upp så otroligt mycket känslor, speciellt på internet. För internet är ju en plats där otroligt många människor samlas för att spy galla på varandra.

Något jag sett mycket av den senaste tiden är människor som gör det till en grej att uppröras över hur andra människor väljer att beskriva sin egna kropp. Människor som hänger upp sig på de där adjektiven som används. En ung tjej med ex antal kilon "för mycket", om man ser till de rådande skönhetsidealen, kallade sig själv mullig och det blev ramaskri i kommentarsfältet. Samma sak hände när en annan tjej av större modell talade positivt om sina kurvor. 


Kontentan av dessa kommentarer handlade om att övervikt inte var samma sak som kurvor och att många av de som säger att de är mulliga, egentligen är överviktiga och det var minsann inte samma sak. Det bara strömmade in kommentarer som mer eller mindre talade om för de där tjejerna och alla andra tjejer som använder dessa ord att vi ljuger och försöker låtsas som att vi är Mulliga, kurviga, snygga, vackra eller vad det nu är, fast vi egentligen bara är tjockisar i förnekelse. För är man överviktig är man inte mullig och fett och kurvor är inte samma sak. 

   

Men om vi återgår till att tänka på den där gröna bollen igen. Föreställ dig den där gröna bollen framför dig. Den har en otroligt fin grön färg som är väldigt behaglig att titta på. Det är som om bollen har den finaste gröna färgen som finns. Ser du den framför dig? Ser du den gröna färgen i din tanke? 

Hur vet du egentligen att du och jag tänker på samma grön? Grön är ett brett begrepp och kan innefatta massor av olika nyanser. Det jag tänker på när jag hör ordet grön kanske inte alls är samma grön som du tänker på. 

Detsamma gäller rätt många adjektiv, mullig och kurvig inkluderat. Det jag tänker på eller identifierar som mulligt kanske inte är samma sak som du anser är mulligt? 

För mig känns ordet "mullig" mer som ett ord som är lite "snällare" och som beskriver någon med extra fett på kroppen och som är överviktig. När jag hör ordet mullig tänker jag på runda kinder och mjuka magar. Men av någon anledning verkar det vara många som anser att det är förbjudet att kalla sig själv mullig om man har mer än tio kilos övervikt eller som tjej väger över sextio kilo. 


Det där är alltså argument som jag har läst i dessa kommentarsfält där kvinnor har trakasserats för att de kallat sig själva mulliga eller kurviga "när det egentligen var överviktiga". 

Låt oss titta lite mer på de siffror som dessa människor då lämnat efter sig som man måste uppfylla för att få kalla sig mullig. Till exempel uttalandet om att man inte får kalla sig mullig om man väger över 60 kilo. Utgår vi då från genomsnittslängden för en kvinna i Sverige som är 167 cm och räknar ut BMI på dessa 60 kilo får vi fram siffran 21.5. Det är alltså en siffra i den undre spannet för normalvikt. Enligt BMI-skalan så har man normalvikt om man hamnar i spannet mellan 19 - 25. Så genom att säga att alla över 60 kilo är för tjocka för att kalla sig mulliga är ju ett uttalande som gör att i princip alla "normala" tjejer klassas som "för tjocka för att kallas mullig". Vilket i sin tur gör att mullig mer ses som ett ord för normalvikt. 

Men kollar man på vad ordet egentligen betyder så får man fram det här:

 

Mullig är ett "något förskönande" ord för överviktig och är ett ord som jämförst med ord som fet, knubbig och tjock. Ordet härstammar från ett ord som betyder "fyllig kvinna" och påminner om det tyska ordet för mjuk och tjock.

Ingenstans står det att kvinnan ifråga inte får väga över 60 kilo eller ha max tio kilos övervikt för att klassas som mullig. Ändå är det så otroligt många som verkar gå efter dessa regler som någon hittat på. Regler för vad som får kallas mulligt och regler för vad som får definieras som kurvor. 

Kurvor för mig betyder svängningar, alltså motsatsen till rak. En kurvig väg ser ju jag som en väg där man får svänga ett par gånger. Jag tänker typ en landsväg. Jag tänker därför också att en kropp med en definierad midja och breda höfter kan kallas kurvig. Men även en kropp där det finns valkar som lägger sig på varandra bildar kurvor. Men vad de flesta verkar anse få är det total förbjudet att kalla fett för kurvor. Utan det ska bara handla om bröst och rumpa inget annat. 

Även om kroppsformen är den samma så är man kurvig om man är smal med stora bröst och breda höfter. Men är man tjock och har stora bröst, markerad midja och bredare höfter så får man absolut inte kalla sig själv kurvig för då är man bara fet. 

     


När allt kommer till kritan handlar det egentligen bara om en enda sak, och det är fettförakt. 

Det handlar om att kränka tjocka kvinnor och objektifiera kvinnokroppen som ett sexobjekt enbart till för att tillfredsställa mäns lustar. 

 


Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se