En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - 21 november 2016 16:00

Man hör historier om människor som efter en huvudskada blir helt personlighetsförändrade, vi vet att det finns sjukdomar så som Lewykroppsdemens som kan ge synhallucinationer, och de flesta är medvetna om att det kan slå slint i hjärnan hos någon som går på droger och att personen kan bli helt psykotisk, och vi vet att en hjärnhinneinflammation kan orsaka delirium.


Det finns något som kallas organiska psykiska störningar, det är vad man kallar de psykiska symptom som man vet uppstår till följd av en fysisk åkomma som exempelvis demens, alkoholmissbruk, inflammationer eller skador i hjärnan, hjärntumörer, näringsbrist och så vidare


Av någon anledning, så godtas allt detta utan att någon ifrågasätter det. Men när man berättar om en psykisk ohälsa som inte har en tydlig grund i en fysisk skada, sjukdom eller problematik blir allt helt plötsligt mycket svårare att tro på. 

Då kallas det inbillning, påhitt och lathet helt plötsligt. Det heter att man försöker fly undan ansvar och heller ligger hemma och latar sig medan man lever på andras skattepengar. 


Jag har fått höra så otroligt många gånger att psykisk ohälsa inte existerar på riktigt.   


Jag tror att det grundar sig i människors oförmåga att kunna tro på något de inte kan se eller ta på. 

Får man psykiska problem efter en skada, ja då kan man skylla på skadan "för hjärnan är så märklig och vi vet ju egentligen inte mycket alls om den", men utan skadan, vad beror då den psykiska ohälsan på? Då måste den ju vara på låtsas, eller hur?

Men kan det inte vara så att det faktiskt finns skador, sjukdomar eller fel i hjärnan som vi ännu inte lyckats lokalisera. Kan det inte vara så att det faktiskt finns en fysiologisk orsak till all psykisk ohälsa, bara att forskningen inte kommit så långt ännu att vi lyckats upptäcka var problemet kommer ifrån? 

Vi vet faktiskt mer om rymden än vad vi vet om den mänskliga hjärnan. 

Så är det så svårt att tänka sig att i den okunskap som fortfarande finns om människans hjärna kanske svaret på psykisk ohälsa ligger? 



Av Sara Modigh - 17 november 2016 17:45

Jag tänkte att en liten uppdatering kunde vara på sin plats. 

Först och främst ville jag bara säga att jag äntligen fått mina tabletter, lite struligare än jag hade tänkt mig. Men det gick jättebra att beställa från apoteket.se. 

Fick medicinen i brevlådan igår och beställde dem i måndags, så det blir ju en liten väntetid, men det hade det ju blivit oavsett eftersom apoteket annars hade behövt beställa hem dem. Så jag fortsätter nog att använda mig av den hemsidan. Så bojkottar jag mitt lilla apotek helt och hållet, vill de inte beställa hem min bromsmedicin så ska jag inte köpa så mycket som en halstablett på det stället.  


Idag har jag också varit och avslutat min magnetkameraundersökning som inte kunde göras sist

för att de inte kunde sätta nålen. 

Så idag fick jag komma in en halvtimme tidigare för att få en nål satt innan undersökningen.

Jag tyckte det kändes lite onödigt, men det stod markerat med överstrykningspenna att det var viktigt att jag skulle komma en halvtimme innan. Så det gjorde jag.

Sen så fick en narkossjuksköterska sätta nålen, vilket innebar att jag fick nålen på handryggen istället för i armvecket. Det hade ju både sina för och nackdelar. Man blev ju rörligare i armarna, men jag tyckte det gjorde mycket mer ont att ha nålen där. 

Det gör faktiskt fortfarande ont när man rör vid handryggen där hon stack. 


Det tog henne två stick att hitta in i ett kärl, och det tog faktiskt en rätt bra stund. Det gör mig ju faktiskt lite nervös. Tänk om något skulle hända som kräver att jag får en PVK väldigt snabbt, och så hittar man inga kärl att sticka i? 

Men men, dumt att tänka så. Jag måste leva i nuet och inte i framtida eventuella katastrofer. 

Det gick ju bra i dag till slut, och narkossköterskan berömde mig för hur duktig jag var, att jag låg så still och att det var bra att jag inte kallsvettas och sådant. Hon tyckte att det hade gått så bra att jag fick ett bokmärke. 

 

Det livade ju upp den här dagen i alla fall :) 


När nålen var satt fick jag veta att det hade kört ihop sig lite och att alla undersökningarna därför var försenade. Så det slutade med att jag fick sitta på sjukhuset i en timme och femton minuter och bara vänta på att få göra min knappt fem minuter långa MR.

Jag hade ju gjort den första delen utan kontrast innan, så det var ju bara den delen med kontrastvätska som behövde göras. Det var en sekvens på två minuter och en på två och en halv.

Så det var snabbt in och ut när det väl blev min tur. 

Undersökningen gick så bra så, och nu dröjer det väl förhoppningsvis tills jag behöver göra den igen. 

Jag antar att jag kommer fortsätta med de årliga långa undersökningar, och att jag kommer slippa tremånaderskontrollerna nu med den nya medicinen. Det känns skönt.


Jag börjar vänja mig mer och mer vid de här tabletterna, men jag har fortfarande en hel del oförklarlig ångest och ledsenhet. Jag kan inte sätta fingret på vad som är fel, men jag hoppas att det kommer bli bättre snart. 

Jag tror att det kanske redan har börjat bli lite bättre. Antingen det eller så har jag vant mig vid den ökade ångestnivån. 

Jag försöker iallafall att hålla mig sysselsatt, och har rätt mycket planer framöver. Jag ska förmodligen på BIO i helgen och se den nya "Harry Potter"- filmen och sen ska jag på Dreamhack, och vara där med min dator.


Så nu hoppas jag på att få må så bra som möjligt under detta.

Av Sara Modigh - 14 november 2016 19:15

Jaha ja, då har jag snart ätit upp den första asken med Mabthera. Det är 28 tabletter i varje ask, så den räcker i precis fyra veckor. Är inne på sista veckan nu så är dags att beställa hem nya till mitt apotek. När jag började med den här medicinen berättade min sjuksköterska att det är en medicin som inte finns inne på apoteken,  så jag måste ringa en vecka i förväg till mitt apotek för att beställa hem den. 

MEN det tyckte inte mitt apotek att de ville göra. För det var en "för dyr medicin", så de hänvisar mig istället att gå till ett annat apotek, för de vill inte ta in så kostsamma mediciner. 

Ja absolut är medicinen dyr, ett paket som räcker i fyra veckor kostar 15838,91 kr!

Men den blir ju inte billigare för att jag går och beställer den någon annanstans. Den kommer ju kosta lika mycket överallt och vill inte mitt apotek beställa hem den, varför skulle något annat apotek vilja göra det? 

   

Det var precis likadant med min första broms mot min MS, den ville de inte heller att jag skulle köpa hos dem, utan sa åt mig att ta mig till sjukhuset och köpa medicinen där istället. 

Jag bor precis granne med detta apotek, och det är också det apoteket som ligger på MIN vårdcentral. 

Alltså det lättaste och smidigaste stället för mig att hämta ut mina mediciner. Speciellt eftersom jag måste hämta medicin en gång i månaden. 

Men ännu en gång är jag inte välkommen att hämta ut mina livsviktiga mediciner där.

Det känns som ännu ett slag när jag måste kämpa för att bara kunna få ut de där jäkla tabletterna. 

Allt handlar om pengar, min hälsa är alltid satt i andra hand när det kommer till att tjäna pengar. Apoteket förlorar pengar på att ta in min medicin, efter som vi har högkostnadsskydd i Sverige. Jag behöver ju bara hämta ut den här medicin en gång och sen är det gratis för mig i ett år där efter.

Det säger ju sig självt att jag inte är en kund de vill ha, just för att jag kostar för mycket. 

Att jag är svårt sjuk och behöver dessa mediciner bryr man sig inte om. Att jag har svårt att ta mig till sjukhuset bryr man sig inte heller om. Att detta komplicerar mitt liv ytterligare har man ingen empati för. 

 

Så nu har jag istället valt att beställa medicinen online från Apoteket.se och det skrämmer mig halvt till döds. Tänk om medicinen kommer bort på vägen, tänk om de inte skickar den, tänk om den inte kommer fram i tid eller om den hamnar fel. 

Jag är så stressad nu att jag mår illa och jag lär inte kunna slappna av förrän jag har de där tabletterna hos mig. 

Varför ska allt vara så svårt? Räcker det inte med att leva med denna sjukdom? Måste man genomgå en stor kamp bara för att få ut sin medicin också? 

Av Sara Modigh - 9 november 2016 16:45

Jag tittade nyss på det där programmet som heter "Skönhetsfällan", och det fick mig att tänka på och reflektera över hur mycket man faktiskt kan skämmas för sin kropp. Hur långt man är villig att gå i jakten att känna sig duglig och vacker. 

Jag tror att mer eller mindre alla någon gång i livet upplevt ett eller flera kroppskomplex, jag har definitivt gjort det. Jag har hatat min kropp något så innerligt och skämts över så många saker att ni nog inte kan greppa hur illa det har vart under större delen av mitt liv! 

Självhatet och kroppsnojan har gett mig tusentals sömnlösa nätter och skammen över min egen kropp har många gånger hindrat mig från att leva mitt liv fullt ut.

Jag tror inte det finns en enda del på min kropp som jag aldrig har skämts över eller hittat fel på. 


Huvud: Tunt hår, tråkig hårfärg, ful ansiktsform, dubbelhaka, buskiga men ändå tunna ögonbryn, leverfläck på hakan, hängande ögonlock, för stor näsa, röd ton i ansiktet, fjunigt hår överallt i ansiktet, sneda gula tänder, tunna läppar, påsar under ögonen, otydliga fräknar, dålig hy (pormaskar, finnar, torr fjällande och oljig hy)

Överkropp: För tjocka överarmar, små bröst, stora bröstvårtor, tjock mage, hängande buk, bristningar, "kärlekshandtag", valkar på ryggen, inte tillräckligt smal midja, håriga armar, otydliga armbågar, ärr, för djup navel, tjocka och korta fingrar, fula naglar, ofasta hängiga bröst, torra händer, breda axlar, kutryggig


Underkropp: Korta tjocka ben med mycket fett runt knäna, fula tår, inåtvända fötter, för platt rumpa,

celluliter, "hip dips", dallriga lår, hängande venusberg, för små inre/ för stora yttre blygdläppar, min blålila hudton, bakåtböjda knän, portvaktstagg, kroppsbehåring - förr att håret fanns/ nu att håret är så tunt.



Ni hör ju själva hur dumma saker som jag mått dåligt över. Jag menar "för djup navel", vem tusan skulle bry sig om min navel mer än jag själv? 

Kan ni förstå att jag i högstadiet grät mig till sömns för att min navel satt så djupt in. Att jag med hjälp av en penna och en linjal mätte djupet på min navel för att konstatera exakt hur tjock jag var och svalt mig själv för att bli smalare. Bara för att min navel inte skulle vara lika djup? 

Sedan jag var nio-tio år har jag skämts över mina händer för att mina fingrar är korta och tjocka.

Jag har kollat avundsjukt på andra kvinnors händer i mer än halva mitt liv. 

Fattar ni att jag under flera år inte kunde med att åka och bada för att jag skämdes så över min kropp. Och att jag än i dag inte kan ha byxor på mig för att jag skäms så mycket över mitt underliv.

Hur kan man hata en kropp så mycket att man låter det påverka hela livet? Låter utseende bli en begränsning för att kunna leva fullt ut. 


När jag tittar på det där programmet och personerna beskriver sitt hat mot sina kroppar så känner jag så väl igen mig. Jag försöker verkligen trivas i min kropp, jag försöker känna mig vacker och att jag duger som jag är. Men det är så svårt!

 

Samtidigt så ser jag dessa människor som medverkar i programmet, som beskriver hur mycket något i deras utseende hindrar dem från att leva, och nästan aldrig är det så hemskt fult som det låter nr de själva beskriver det. Deras egen bild av deras kroppar är ofta så mycket värre än vad verkligheten någonsin kan bli. I deras ögon är de helt deformerade och ovärda att leva.

Det gör mig upprörd att tänka på hur många människor det är som mår så dåligt över sitt utseende. Varför ska det vara så? 







Av Sara Modigh - 6 november 2016 17:45

Den senaste tiden har jag haft en ångest som inte när normal för mig. 

Jag har ju haft ångestproblematik i hela mitt liv så jag känner ju igen den där gnagande känslan så väl. 

Men de senaste åren har ångestmonstret varit lugnt och hanterbart. 

Jag har kunnat fungera relativt väl trots min ångest. 

Men nu de senaste två veckorna, enda sedan jag började med Gilenya så har jag haft en mycket mycket högre bas nivå av ångest och jag har även börjat få spontana panik attacker igen. Något som jag inte haft på många, många, många år. 

Jag förstår verkligen inte varför detta har kommit, jag förstår inte varför jag har den här ångesten eller varför jag mår så dåligt just nu. 


Kvällarna och morgnarna är värst, har jättesvårt att somna. Den där obehagliga känslan i bröstet håller mig vaken i timmar. Och när jag väl somnat drömmer jag mardrömmar som får mig att vakna med ännu mera ångest. 

När morgonen kommer och det är dags att gå upp är jag så slut att jag knappt ens orkar lyfta på ögonlocket och än mindre gå upp ur sängen. 

 

Klockan är snart sex på kvällen och jag har fortfarande inte tagit mig upp ur sängen. För jag har ångest och känner mig väldigt nedstämd för att vara ärlig. Jag känner mig ledsen, men kan inte inte sätta fingret på vad det är som gör mig så ledsen.

Jag har ingen lust att gå upp, jag känner inte för att göra något, jag har en klump i bröstet som tynger min själ. 


Alla dessa känslor som jag så väl känner igen från förr ger mig en extra känsla av oro, 

jag är rädd för att bli sjukare igen. Jag är orolig över varför detta har kommit tillbaka och det skrämmer mig att det kommit så snabbt och från ingenstans alls och tanken på vart detta kan leda gör mig nästan lamslagen av skräck. 


Av Sara Modigh - 2 november 2016 16:00

Nu har det gått en vecka sedan jag började med Gilenya.  
En vecka där jag haft så fruktansvärt mycket ångest, mer ångest än jag haft på många många månader. Kanske är det på grund av att min vilopuls är så låg, och att det på något sätt påverkar min ångest? Eller så är det för att jag vantrivs så otroligt mycket  med den här behandlingsformen. 

Jag tror att det beror på att jag är så rädd att glömma medicinen, att jag aldrig riktigt kan slappna av.

Sen så har jag ju också så dåliga erfarenheter av tabletter sedan tidigare, att jag inte har något förtroende för tabletter. Vilket i sin tur gör mig ännu mer orolig för då är jag ju även rädd för noceboeffekten.

Alltså att jag ska vara så övertygad om att jag ska få biverkningar och att medicinen inte ska fungera, att jag faktiskt får biverkningarna och medicinens effekt blir sämre. 


Jag känner mig dessutom så ensam och övergiven, jag kommer gå från att träffa sjukvården en gång var fjärde vecka till en gång om året. Det är en så stor omställning. Just nu känner jag att det bara är jag och de där jävla tabletterna som sitter här i min tomma lägenhet hela dagarna. Jag har ingen att vända mig till eller prata med om något oroar mig eller om jag har några funderingar. Då får jag vänta i ett helt jävla år innan jag kan prata med någon om det. 


Så som det är nu känner jag mig inte alls nöjd, men jag hoppas på att det kommer kännas bättre när jag väl vant mig vid det här. När jag kommit in i rutinen att ta tabletter varje dag igen. Just nu hatar jag det. Jag verkligen hatar tabletter och vill inte ta tabletterna. Men jag måste!

Jag vet ju att det är så viktigt att ta medicinen, men dessa tabletter är så jobbiga att jag känner hur de där förbjudna tankarna börjar krypa fram. Tankar på vad som skulle hända om jag tog hela paketet på en gång? Skulle mitt helvete ta slut då? Tankar på att sluta ta medicinen och se vad som händer. Jag har ju mått så bra, jag kanske har blivit frisk? Eller fel diagnosticerad? Det kanske inte var MS, jag kanske inte behöver ta den här medicinen? 

Men jag vet ju att det bara är min hjärna som spelar mig spratt. 


Jag vet att jag har MS och att enda anledningen till att jag inte är sjukare än jag redan är, är ju för att jag fått medicin för att bromsa mitt sjukdomsförlopp. 

Men när jag inte fått några skov på så länge är det lätt att glömma hur det var innan jag fick medicin.

Sen så vet jag ju också att inget kommer bli bättre av att jag tar mitt liv. Men tankarna finns där och det skrämmer mig, för det var länge sedan jag hade så konkreta självmordstankar. 

Jag hoppas verkligen att den här ångesten lägger sig snart, och att den här medicinen kommer fungera bra för mig så väl fysiskt som psykiskt. För om jag kommer fortsätta må så här dåligt psykiskt av den här medicinen så kommer det ju inte fungera i längden. 

Av Sara Modigh - 31 oktober 2016 15:30

"Såhär får du den perfekta brännan, Det här ska du äta för att få den perfekta magen, Tips på hur du får de där perfekta ögonbrynen, perfekta, perfekta, perfekta".


Överallt möts vi om budskapet om att vi ska sträva efter att bli perfekta. Men vad är perfekt och varför spenderar vi så mycket tid på att bli det? 

Blir vi mer värda bara för att vi är vackra? Inte i ögonen hos våra nära och kära i alla fall. 

Är vi bättre människor för att vi spenderar all vår tid med att fokusera på vårt egna utseende? 

Inte enligt mig i alla fall. 

En bra människa är för mig någon som är snäll, omtänksam och som hjälper till att stötta utsatta människor. Någon som kan tänka för sig själv och vågar stå upp för sina rättigheter att existera precis så som man är. För mig är alltså dessa så kallade "perfekta människor", personer som kan fokusera på annat än sig själv och sitt utseende.


Att tycka att kläder och smink är roligt är självfallet inget som är fel. Det är inte fel att gilla att förändra sitt utseende och att fokusera på hur man ser ut för att man har det som ett intresse. Alla har vi hobbys, det jag menar är den här ständiga pressen där människor upplever att det enda som räknas är utseende. När det går så långt att man inte kan visa sig utan smink, när man skippar att gå till stranden för man inte vill visa sig i badkläder och när man hela tiden måste fokusera på allt som ska fixas,

och man kämpar så hårt efter att bli "perfekt" att man glömmer att faktiskt leva.

Det är det som jag ogillar.

Inte personerna som är där, utan att vi har ett samhälle där det anses normalt att ha en sådan besatthet att "bli den perfekta människan", och att detta perfekta till 90% verkar handla om utseende och inte vad vi gör för andra människor. 

Ibland funderar jag på hur vårt samhälle hade sett ut om vi istället fokuserade lika mycket på att bli snälla hjälpsamma människor som idag läggs på utseende och yta.

Varför läser man inte mängder med tidningsartiklar och löpsedlar om hur i ska bli "perfekta" på insidan? 

Jag tycker det är så lustigt att människor hyllas mer för sin yta än faktiska bedrifter som gynnar mänskligheten. Jag menar att någon som bara är vacker att se på tillför egentligen ingenting till samhället vi lever i. Man är en dekoration och något fint att vila ögonen på, men utseendet blir aldrig mer än så. Ett vackert ansikte kommer inte att bota cancer, vackert hår kommer inte rädda någons liv, en sexig kropp kommer inte hjälpa någon i knipa. Det är människors handlingar och vad de har på insidan som gör de sakerna. 


För att ingen ska missförstå mig vill jag ju påpeka att det ena inte utesluter det andra, självfallet kan man vara en otroligt vacker människa och ändå vara jättesnäll och omtänksam, en person som alltid ställer upp för sina med människor och hjälper till där det behövs.

Man kan vara en riktig "Wonder Woman" ;) 


 


Det jag egentligen försöker säga är att vi har en kroppshets, där otroligt många mår dåligt över sin yta. En yta som är just bara det, en yta. Ditt utseende betyder ingenting på det stora hela, ingen kommer minnas dig om hundra år för ditt utseende, utan för dina bedrifter. 

Så hur kommer det sig egentligen att så många mår så dåligt över sitt utseende att de är villiga att göra vad som helst för att ändra formen på sin näsa, skaffa större bröst, bleka tänder, förlänga hår, lasra bort annat hår och så vidare i oändlighet. Varför är vi så besatta av ytan? 


Ibland tänker jag att det beror på att det är enklare att sitta och granska sin yta, och döma den istället för att jobba på sitt inre. För tänk om man är en hemsk och egoistisk människa? Tänk om man inte har något att tillföra samhället? Så länge man inte tänker på sitt sanna inre så riskerar man ju inte att upptäcka den sanningen. Jag tror också att det är lättare att förändra utseende, för har du bara pengarna så kan vem som helst skaffa stora bröst och långa ögonfransar. 

Men att bli den där starka tillförlitliga vännen som ställer upp i vått och torrt är inte lika enkelt. Att vara den som erbjuder en främling hjälp att bära matkassarna eller hjälpa någon över vägen är inte alltid en naturlig fallenhet för alla. Att erbjuda sig att  betala maten åt personen framför som inte hade pengar nog eller att vara den som ser och faktiskt hjälper en ledsen och skadad alkoholist till sjukhuset är inte en självklarhet för alla människor. 

Det verkar som om många inte ens ser dessa människor som är i behov av hjälp. 

Jag tror att det hade sett annorlunda ut om vi levde i ett samhälle där varje utseendefixerad tidningsartikel, reklam eller nyhetsinslag handlade om hur man gör för att upptäcka och hjälpa personer som är i behov av hjälp. Om vi istället fått lära oss sedan barnsben hur man jobbar på sitt inre istället för det yttre tror jag att vi som människor skulle varit väldigt annorlunda. 

Men frågan är ju om det hade blivit för det bättre? Vad tror ni? 

Av Sara Modigh - 30 oktober 2016 19:00

     

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se