En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Måndag 13 mars 14:45

Tänk dig en butik som hoppar på "trenden" att alla ska älska sina kroppar som dem är. Tänk dig en butik som pratar om att älska sina kurvor och tänk dig en reklam med två modeller som visar upp kläder från höstens nya kollektion under texten "Love your curves". 

Hur föreställer du dig dessa modeller som ska framföra detta budskap "älska dina kurvor"?
Långa? Korta? Blonda? Brunetter? Kvinnor? Män? Mörka? Ljusa? Fräkniga? 
Man kan föreställa sig precis vad som helst när man tänker på en modell som modellar för budskapet "Älska dina kurvor", men jag tror att de flesta föreställer sig en kurvig modell under de där orden

"Love your curves".


Men en butik valde att visa upp två väldigt smala modeller för att representera kurviga kroppar. Jag kan inte riktigt låta bli att känna ett visst obehag över vad detta sänder för budskap till unga tjejer om detta är vad som är "kurvigt".

 

Alla kroppar är självfallet jättefina som de är.

Att vara smal och ha en rakare kroppsform är jättefint. Men vad som inte är fint är självhat, ätstörda beteenden och jakten på att nå den "perfekta kroppen". Den där kroppen som media

så länge sagt att vi kvinnor ska ha. 

Under hela min uppväxt har jag bara sett smala kvinnor i tidningar och reklamplancher. 

Hela min uppväxt har jag fått lära mig att

smal = vacker. 


Det är först nu på senare år som jag faktiskt ens börjat kunnat se att man kan vara vacker även om man inte har kroppen som en modell.

Kampanjer som "eff your beauty standards" och "Love your curvs" har hjälpt många att må bättre i sina kroppar. 


Men ibland blir det bara helt fel!

Som för den här butiken.

När man jobbar med reklam kanske man bör fundera i vilka sammanhang vilken typ av kropp passar bäst.

Ska man promota självkänsla och budskapet

"Love your curves" till kvinnor, kanske det är bra att låta kurviga kvinnor framföra det budskapet.

Att låta två väldigt smala tjejer stå upp för att älska sina "kurvor" sänder ut ett farligt budskap. 

Budskapet att detta skulle vara det nya kurviga. 


Konsekvensen av detta blir ju att unga tjejer som redan har så många krav på sig att vara smala får ännu en bild av smala kroppar som inte ens ses som smala.

Kvinnorna på denna bilden ska alltså representera vad kurviga kroppar är, och det är faktiskt skrämmande. 

För överallt ser vi kvinnors kroppar och utseenden kritiserade. Överallt läser vi tips på hur man ska gå ner i vikt och hur vi ska få plattare magar. 

Vi växer upp i en värld med bilder på redan smala och vackra kvinnor redigerade för att se ännu bättre ut. Vi lever i en värld där vi förväntas se ut på ett sätt som är helt omöjligt. 

Det kan få fruktansvärda konsekvenser om det där är vad som ska representera kurviga kroppar i en värld som hatar tjocka människor.



Av Sara Modigh - Torsdag 9 mars 10:30

29 september 2013 slutade jag röka. Jag trodde verkligen att jag var fri från rökning för livet. 

Det gick så bra att sluta, jag lyckades faktiskt på första försöket. 

Jag hade tänkt på det läge och en dag bara bestämde jag mig att nu får det vara nog. 


Men efter 850 dagar som rökfri föll jag dit igen. 
Jag upplevde en kris i mitt liv, och jag mådde så dåligt att jag både började självskada igen och mitt i krisen tände jag den där cigaretten med tanken att "en kan ju inte skada". 

Jag ville bara ta mig igenom den där fruktansvärda smärtan. Jag trodde inte att jag efter nästan två och ett halvt år som rökfri skulle falla dit så hårt. 

 

Men när jag satt där med cigaretten i handen kände jag mig hel. Det var som om en bit av min arm hade saknats under all den tiden, och det går inte ens att beskriva känslan av att få andas in den där röken och långsamt andas ut den igen. Det kännes underbart, mina tankar klarnade, ångesten dämpades och jag kände ett rus som aldrig tidigare. 

   

Nu har det gått lite mer än ett år sen den där dagen och jag röker fortfarande. 

Men jag vill inte röka! 

Jag är rent utsagt livrädd för vad de där cigaretterna gör med min kropp. Jag är helt övertygad om

att jag kommer få både cancer och KOL inom kort. 

Jag började ju röka redan i högstadiet så sammanlagt har jag väl rökt i ungefär tio år. 

 

Cigaretterna har varit min tröst, mitt stöd, belöningar för att jag klarat av saker och de har lugnat mig i situationer där jag varit nära att tappa kontrollen. 

Jag har tröstat mig själv så mycket med dem där cancerpinnarna och jag hatar att jag är så beroende. Om jag ändå kunde åka tillbaka till den där dagen då jag rökte min första cigarett och kunde få det ogjort. Då hade jag sluppit det här bekymret jag står med nu.

 

För nu känner jag att jag måste sluta, jag måste få ordning på mitt liv.

Men det känns svårare att sluta nu än det gjorde första gången jag slutade. Jag tänker varje gång jag sitter ute på balkongen och andas in den där giftiga röken att "det här är den sista", men ändå sitter jag lik förbannat där igen efter några timmar med precis samma tanke. 

Jag förstår inte hur svårt det kan vara att bara sluta. Men det är väl rädslan att ge upp mitt stöd, och tanken på ytterligare något att behöva kämpa med som skrämmer mig mest. 

 

Jag har svårt att tro på min egna förmåga att sluta, trots att jag har lyckats tidigare. 

Jag mår fortfarande dåligt och intalar hela tiden mig själv att jag förtjänar en cigarett, bara en till.

Men nu får det vara nog! Nu vill jag bli rökfri igen!

Av Sara Modigh - Måndag 6 mars 10:00

Vad klassas egentligen som en allvarlig sjukdom?

En sjukdom som inte går att bota? En sjukdom som är dödlig? En sjukdom som medför stort lidande till den som är drabbad? En sjukdom som i stor grad påverkar livet negativt? 


Ja, det är ju lite av en tolkningsfråga det där och att många är av olika åsikt står tydligt. 

Själv så tolkar jag allvarlig sjukdom som något som orsakar lidande för den drabbade och/eller något som påverkar stora delar av livet negativt.

Just nu skulle jag säga att min psykiska ohälsa genom mitt liv har varit betydligt allvarligare än min fysiska ohälsa. Men säger man det blir man ju nästintill lynchad. Stötte nämligen på en diskussion på Facebook om allvarliga diagnoser, och många verkar vara enade i att ADHD/ADD absolut inte kan vara ett allvarligt tillstånd. 


   

Ja men visst är det intressant att alla har olika upplevelser och åsikter? 

Väldigt intressant att någon som är drabbad av ADHD kan tycka att det är allvarligt. 

Otroligt intressant att någon kan tycka att en funktionsnedsättning som kan påverka precis allt i livet negativt kan klassas som allvarligt. Hmm, jag undrar hur det kommer sig? 



Dessa två kommentarer var från samma kvinna, som tydligen blir lika upprörd över att folk skämtar om "diagnoser" som SJK (Stor Jävla Kuk), MSKO (Mycket Stort KönsOrgan) och att människor anser att deras ADHD är en allvarlig diagnos.

För en psykisk diagnos kan väl inte vara allvarlig? Det är väl aldrig så att någon kan dö till följd av psykisk ohälsa? Eller hur var det nu igen?

Men det är väl inte där skon klämmer heller, att ADHD inte räknas som en dödlig sjukdom, för Epilepsi räknas ju inte eller som en dödlig sjukdom; även om det kan förkorta livet och i vissa fall också kan leda till döden. Så hur kommer det sig att denna kvinna upprörs så över att människor skrivit om sin ADHD som allvarlig? 

Att hon till och med jämför att kommentarer från personer som har en neuropsykologisk funktionsnedsättning och anser sig ha allvarliga problem till följd, med folk som gör sig löjliga och skämtar om stora snoppar? Det förstår inte jag. 

Hur kan man ens jämföra de olika kommentarerna med varandra? 

Anser man att man har en allvarlig ADHD-diagnos har man antagligen en hel del problem i sitt liv.


 
Återigen kommer vi till den centrala frågan "Vad är allvarligt?". Vad du anser vara allvarligt kanske skiljer sig från hur någon annan ser på saken. 
Men bristande impulskontroll kan leda till extremt farliga situationer, och en brist på konsekvenstänkande leder ju lätt till dåliga konsekvenser.

Brist på koncentration kan leda till att en hel skolgång misslyckas. Ingen utbildning, ingen förmåga att skaffa en och man blir utstött ut samhället. Ensam och eländig, ett liv i misär. Missbruk är inte helt ovanliga i bland psykiska diagnoser och tyvärr dör väldigt många människor av självmord varje år. 

Är inte det allvarligt? 


  


Ja men det är är ju intressant! Här har vi två kommentarer från en person som suttit och skrivit ut vad som är "allvarligt" (enligt honom själv) och vad som är "småsaker".

På hans lista över allvarliga sjukdomar står MS med. Jag har MS, alltså är jag allvarligt sjuk. Men inte i den sjukdom som jag själv upplever som mest allvarlig, utan i den sjukdomen som är fysisk. 

För en depression är bara "en småsak" och något som "varenda jävel har". 
Jag visste inte att en sjukdom var tvungen att vara ovanlig för att kunna vara allvarlig? Det är rätt många som har cancer och MS också, så med den logiken lär ju inte det kunna vara allvarliga sjukdomar heller? 


      

 Nej, och du är uppenbarligen inte ensam om det. Det är en konsekvens av att det inte finns tillräckligt med kunskap om psykiska diagnoser. 

När det gäller just denna diskussionen handlar din oförståelse främst om att du inte kan sätta dig in i hur någon annan definierar just "allvarlig diagnos". Det du definierar som allvarligt kanske skiljer sig från vad någon annan anser. Det handlar också om att förstå att problematiken ter sig hos olika människor med samma diagnos. En person med ADHD kanske har ett hur bra liv som helst och inte har några större problem. Medan en annan förlorar allt, kämpar dagligen tills det inte längre går mer och kampen förloras. 



    

Nej, bara nej!


Jag får krupp på denna kommentar. Fy vad jag hatar den sortens kommentar. Av alla skitkommentarer jag läste så är nog den här den värsta. Det finns så otroligt många som verkligen lider av sin funktionsnedsättning. För det är ju det ADHD är,

en Neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. 

Att leva med en sådan diagnos är absolut inte lätt. Det finns väldigt många som verkligen lider av att ha den problematiken. Sen finns det andra som inte har några problem som hellst, och så är det ju med alla sjukdomar, funktionsnedsättningar, störningar och diagnoser. Vi alla drabbas olika hårt och har olika förutsättningar i livet för att kunna hantera det som drabbar oss. 


Ska man gå efter vad snubben i en tidigare kommentar skrev, att MS är allvarligt kan jag ju då anta att det då är "en riktig sjukdom" i dina ögon. Jag kan också misstänka att mina psykiska diagnoser då inte är det enligt dig.

Det är i alla fall det dina ord förmedlar mig när du skriver på det viset.  

När du pratar om "riktigt". Men vad du inte inser är att lidande kan komma i många former, och bara för att det inte är en fysisk sjukdom som orsakar lidandet så betyder inte det att det inte är på riktigt. 


Slutligen, som svar på din extremt korkade kommentar vill jag bara säga att jag om jag fick chansen att trolla bort en diagnos, hade jag definitivt inte valt att ta bort min MS framför min psykiska ohälsa. Så nej, jag som är sjuk "på riktigt" hade inte vart glad om "det bara var ADHD", jag hade vart glad om det bara var Multipel Skleros!



Av Sara Modigh - Måndag 27 feb 16:30

Ett sting i hjärtat är vad jag känner när jag ser den här bilden delas om och om igen. 

Flera gånger har jag fått upp just denna bilden i mitt flöde på Facebook och det gör lika ont varje gång. 

För det betyder att någon av mina vänner valt att dela denna bild, från en grupp de är med i, en grupp där det ses som helt okej att skriva på det här viset. 

 

Jag håller absolut med om den första meningen i bilden. Vi borde alla sluta lägga allt ansvaret på de tjejer som blir utsatta för ett övergrepp. Det är inte tjejens kläder eller om hon har druckit alkohol som gör att hon blir våldtagen. Det är alltid våldsutövaren som är den som är skyldig. Man ska inte behöva lära ut till tjejer hur man ska göra för att inte bli våldtagen, utan man borde jobba aktivt med att lära människor att inte våldta och att förebygga brott. 

Men det är inte det jag ville prata om nu.  


Nej, det är den där meningen som kommer sen, "män från kulturer med skev kvinnosyn".

Den meningen gör ont. För något säger mig, baserat på kommentarerna under dessa bilder och gruppen/grupperna delas ifrån, att detta är en eufemism för "inte svenska män". 

Det säger mig att detta inlägget inte alls handlar om kvinnor eller ens våldtäkt egentligen, utan är rasisters sätt att sprida sitt hat mot invandring och mångkultur. 

För ingen av dessa människor som gapar högst om "skev kultur"  bryr sig om alla tjejer som blir våldtagna av svenska män. 

Ingen av dessa män och kvinnor som nu delar dessa inlägg hej vilt brydde sig om våldtäkter förrän

"det kom andra att skylla på". 

Ingen av dessa personer gör något för att själva stoppa våldtäkter och hjälpa utsatta kvinnor.



Den där meningen hugger också till i mitt hjärta för jag blev våldtagen. Inte av en man från en "kultur med skev kvinnosyn" som ni väljer att kalla det, utan av en helt vanlig jävla svensk kille. 

Inte heller männen som utnyttjade min femtonåriga kropp för sin egen sexuella njutning, trots att det stod klart att jag var en mycket trasig själ, var från någon "kultur med skev kvinnosyn".

För även där var det helt vanliga svenska män som såg sin chans att utnyttja en ung, mycket sjuk och utsatt tjej.

Det  var män som är precis som din pappa, din lärare, din granne, din arbetskamrat. Trevliga, glada, utåtriktade, välklädda och helt normala i samhällets ögon. Så vanliga svenska män att ingen någonsin skulle kunna tro att de var "sådana där" män som sökte upp kontakt med sårbara tonåringar på internet för att få utlopp för sina fantasier. 


Killen som våldtog mig hade ett stort kompisgäng och var utåt sett precis som vilken annan kille som helst i den åldern. Ingen skulle någonsin misstänka honom för något så hemskt som att vara en våldtäktsman. 

Och det är det som är problemet, alla som våldtar är vanliga människor med familj och vänner som aldrig skulle tro något sådant om killen de känner.

Hade ni verkligen brytt er om våldtäkter hade ni lyft den sidan istället, berättat att en våldtäktsman kan vara vem som helst, även din bästa vän. Berättat att dessa män är helt vanliga människor med helt vanliga liv. Vissa är svenska, andra är det inte. Vissa är rika, andra är fattiga. Några är gamla andra är unga. En del är långa vissa är korta. Vissa är kvinnor och de flesta är män. Det jag vill säga är att det finns inget sätt att se på någon om de är en våldtäktsman. 


En våldtäkt är ett brott, ett övergrepp mot en annan människa. Dessa brott begås i alla samhällsklasser, alla religioner, alla länder av alla sorters människor.

Men den våldtäkt jag utsattes för räknas inte för de där personerna som delar den här typen av bilder. För det är bara statistiken över våldtäkter begångna av "Män från kulturer med skev kvinnosyn" som är intressanta för de här personerna. Mitt lidande räknas inte.


Ingen våldtagen kvinnas lidande räknas, inte om man tittar på kommentarerna. För jag ser tydligt vad det är som räknas för dessa människor.

 


Av Sara Modigh - Fredag 24 feb 15:45

Att jag har mått dåligt den senaste tiden är väl egentligen ingenting som undgått er som följer min blogg. Men jag tror inte att alla förstått exakt hur dåligt jag har mått. Jag har mått så dåligt att jag inte riktigt har kunnat fungera. Jag har inte klarat av livet så som jag önskar och jag har börjat dra mig undan väldigt mycket. Jag träffar inga vänner, träffar sällan familjen, svarar inte i telefon när någon ringer mig, bloggar sporadiskt och loggar sällan in på olika hemsidor där jag är medlem.

Det sistnämnda är något som står i kontrast till hur det brukar vara, för jag har alltid varit väldigt aktiv på Internet, sociala medier har varit där jag haft många av mina sociala kontakter. Men i takt med att jag har blivit blivit sämre och sämre min psykisk ohälsa har jag haft mindre ork att engagera mig i sociala medier. Jag har raderat nästan alla mina sidor där jag har chattat med människor; Badoo, Tinder, Bristr, KiK, Skout, WhatsApp och så vidare, eftersom varje liten notis om ett nytt meddelande har tyngt mig. För jag har inte orken att svara.

Varje dag som gick blev notiserna bara fler och fler och jag ville inte prata med någon. Jag orkade inte med att försöka hålla uppe någon fasad, jag klarade inte av att fokusera på en konversation, jag har inte orken att försöka föra ett samtal. Så alla appar raderades och en liten börda försvann. 

Men jag har fortfarande hemsidor kvar och på grund av att min depression hindrat mig från att kunna vara aktiv börjar ilskna meddelanden nu att strömma in.
Meddelanden från stötta människor som undrar vart jag har tagit vägen. Människor som undrar varför jag inte svarar. Människor som blir arga för att de inte får svar. Människor som är så upprörda att de måste beskriva hur mycket du hatar mig, för att jag inte svarar. Men jag orkar inte, jag har inte orken i mig att kunna sitta ner och svara på alla hundratals meddelanden som ansamlats i min inkorg under de månader då jag knappt tagit mig upp ur sängen för att depressionen har mig i ett så hårt grepp.


Jag vet inte hur jag ska hantera detta, jag håller på att drunkna i mitt inre mörker, samtidigt som jag känner pressen att hitta tillbaka dit jag en gång var. Hitta tillbaka till den där pratglada trevliga tjejen som kunde chatta och ha intressanta konversationer med människor från hela världen. Nu ligger jag ensam i min säng och känner bara att jag inte orkar mer. 

Jag vet inte heller hur jag ska hantera de där orden om att jag är en hemsk människa som aldrig svarar eller hur jag ska kunna skydda mig själv från den smärtan som uppkommer varje gång jag ser att någon jag skrivit med är upprörd på mig. Upprörda för att jag inte klarar av att svara. 

Jag avskyr när människor är arga på mig och det är så jobbigt att veta att folk är sura på mig. 

Samtidigt blir jag också arg, för vem har rätten att kräva att jag ska lägga mitt fokus på att skriva till dem när jag behöver kämpa för att orka leva. 

Som detta meddelandet som är ett av de senaste i raden,

 

"Jävlar vad jag hatar personer som du", jaha? 

Du hatar alltså personer som i sin kamp mot depression inte orkar upprätthålla sociala kontakter. 

Med tanke på hur svårt det är för de flesta som är deprimerade kan man ju då anta att du hatar alla deprimerade människor, och jag undrar då vem det är som har "en dålig stil". 


Nä asså jag orkar bara inte med detta, så om du någon gång chattat med mig och undrar vart jag tagit vägen så vill jag bara säga det en gång för alla, Jag orkar inte just nu!


Av Sara Modigh - Onsdag 22 feb 09:00

När jag fyllde 18 år fick jag en av mina högsta önskningar uppfylld. Att få en alldeles egen liten katt, 

och det var inte vilken slags katt som helst, utan en Sphynx! En ras som jag så länge hade önskat mig. 

Enda sedan jag som barn träffade en Sphynx på en kattutställning visste jag att en sådan katt vill jag också ha någon gång.


Jag döpte katten min till Fluffis, ett vanligt kattnamn men med glimten i ögat då Fluffis inte hade något som helst fluff. 

 

Detta är en av de första bilderna på Fluffis. Vi hade precis varit hos uppfödarna och redan där stod det helt klart att Fluffis var våran katt. 

Alla andra kattungarna sprang och gömde sig, men lilla Fluffis sprang direkt in och lade sig i vår transportbur.

Från den dagen då jag första gången träffade honom var han min trogna följeslagare och min bästa vän. Han fanns alltid vid min sida. 

Jag tror egentligen inte på skyddsänglar och magiska väsen som skyddar oss. Men på något sätt var Fluffis precis just det för mig. En skyddsängel. 


Han tröstade mig när jag var ledsen, han kröp upp i min famn och slickade tårarna från mina kinder.

På nätterna sov han i min famn och man visste alltid när vintern och kylan var på väg, för det var då han började sova med sin nos tryckt mot min ena näsborre igen. Samma sak varje höst.

Han var min trygghet mitt i allt kaos.


När jag under en svår tid i livet gick på tunga mediciner, satt han på badkarskanten och vakade över mig varje gång jag tog ett bad. Något jag egentligen kanske inte borde gjort då jag vid flera tillfällen somnade i badet och väcktes av att Fluffis med hjälp av sin tass skvätte vatten i mitt ansikte. 

Det går inte att beskriva med ord hur mycket denna lilla katt betydde för mig. Det finns verkligen ingen som som honom. Han var så speciell, så märklig och så otroligt tillgiven. Han var min och jag var hans. Jag minns tydligt en gång då jag och min pojkvän stod och kramades, och Fluffis blev avundsjuk eller något, så han bet honom i hälsenan tills vi släppte varandra och Fluffis kunde hoppa upp i min famn istället. 


Vi hade verkligen ett speciellt band jag och Fluffis, ett band som jag aldrig haft med något annat djur, och som jag tvivlar på att någonsin kunna få uppleva igen. 

Jag saknar Fluffis så otroligt mycket ibland, saknaden gör så himla ont även fast han "bara" var en katt. 

Ibland känns det som om vissa människor inte riktigt förstår hur mycket ett djur kan betyda för en människas liv. Att man flera år senare fortfarande kan gråta av saknad efter sitt husdjur. 


Idag är det tre år sedan Fluffis dog och jag sörjer honom mer än vanligt.

 

Att ta bort Fluffis var det värsta och svåraste beslut jag tvingats ta. Även om jag visste att dagen skulle komma, så kom den väldigt hastigt och lustigt. Mitt i natten fick vi åka in till djursjukhuset och avliva honom för att han inte skulle behöva långsamt kvävas till döds av vattnet, som till följd av hjärtsvikt, fyllde hans lungor. 

Trots att jag visste att detta var det bästa för honom var det en ren och skär ångest som bara skrek

"gör det inte, han får inte dö" när jag såg på medan veterinären gav min älskade katt den där sprutan som fick honom att somna in för gott. 

Tårarna bara rinner ner för kinderna medan jag skriver detta för det var en så traumatisk upplevelse och saknaden efter min lilla Fluffis är så stor. 


Jag saknar hans doft, hans mjuka skinn, hans värme och tillgivenhet. Jag saknar hur snäll och gosig han var och jag saknar hur otroligt enkel han var. 

Ta bara en sådan sak som att klippa klorna. Mina två andra katter är i princip en tvåmans brottningsmatch för att få klorna klippta på. Men med Fluffis var det bara att lägga honom på rygg i knät så låg han nästan och höll fram en tass i taget. 


 


Han ställde aldrig till några problem, var så lugn och fin på alla sätt och vis. 

Han var den snällaste man kunde tänka sig. Han kom alltid när jag ropade på honom. Satt man i ett annat rum hörde man alltid en liten duns från rummet han befann sig i och sen hörde man hans små tassar komma springandes. 

Han var så underbar och han kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. 


Av Sara Modigh - Måndag 20 feb 16:30

 
Tydligen var det verkligen viktigt för den här personen att poängtera hur mycket man väljer att ta sitt liv.

Det är ett oerhört dåligt, och faktiskt farligt sätt att se på självmord tycker jag. 


Ja, du dör till följd av en handling som du själv gör. Men vägen dit är så kantad av mörka tankar och ofta svår psykisk ohälsa att valet helt beror på de omständigheterna. Omständigheter som man absolut inte har valt själv.

När man lider av psykisk ohälsa har man inte heller särskilt stor kontroll över sina egna tankar. Det är ju lite det som är poängen med psykisk ohälsa, att man har tankar och känslor som är otroligt svåra att hantera. Jag vet precis hur hemska tankar man har. Jag vet hur övertygande dessa tankar är och jag vet hur svåra de är att kontrollera.

Jag vet alldeles för väl hur det är att ha tankar som säger att man inte duger, att allt man gör är fel och att det vore bättre om man var död. Jag vet hur det känns när självhatet är så stort och man kan inte för sitt liv se ljuset i tunneln. Allt blir bara mörkare och mörkare och tillslut kretsar alla tankar man har kring hatet och önskan att dö. Både för att själv slippa smärtan, men även till en stor del för att andra ska slippa mig. Jag vet hur det är när tankarna på döden kommer och ingenting kan stoppa dem. 

Jag har inget val, tankarna kommer och de säger åt mig att för mig och alla människor runt mig är det bättre att du dör. Det är bättre om du inte finns. Du är bara en börda som inte förtjänar att leva. Du bidrar inte med något på denna jord. Du är bara ett besvär. Du kostar pengar som du inte är värd. 

Alla hatar dig, du är så ful, äcklig, avskyvärd och jobbig. Alla skulle bli glada om du försvann från denna jord. Du har ingenting att leva för!


Men något som folk verkar har svårt att förstå är att jag själv aldrig har valt att ha dessa tankar och känslor som min psykiska ohälsa gett mig. Jag har aldrig valt att vilja dö!

Jag har kämpat hela mitt liv med att försöka mota dessa tankar och känslor och det är svårare än ni kan föreställa er. Dessa tankar och känslor är så otroligt kraftfulla och i princip omöjliga att kontrollera när man är där i mörkret. Tappar du kontrollen helt, ja då är risken väldigt stor att du dör.

Men trots att man inte har kontroll hålls man ansvarig för tankarna och vad de kan leda till.

Mer än en gång har jag stött på den där attityden att självmord är något man själv väljer, och därför är det inte lika hemskt när någon dör till följd av till exempel depression; som det är om någon skulle dö i cancer. 

För den som tog sitt liv "valde ju att dö". Men faktum är att de aldrig valde att må så dåligt att viljan att dö uppkom. Ingen frisk människa vill dö, det finns alltid en bakomliggande orsak till ett självmord.

Att säga att man "väljer att dö" är både skammande och nonchalant mot personens svåra lidande. 

Man förminskas och ogiltighetsförklaras så mycket i psykisk ohälsa att inte ens när den leder till döden anses det vara något allvarlig. 



4691 personer har dött till följd av självmord mellan åren 2013-2015, 


Fyratusen sexhundranittioen personer!


Fattar ni hur många människor det är. Förstår ni inte allvaret? Självmord är den vanligaste dödsorsaken hos ungdomar. Samtidigt som man vet att självmord är något som i många fall kan stoppas med rätt hjälp. Man vet att människor som försökt ta sitt liv, och varit en hårsmån ifrån att ha lyckats men mot alla odds överlevt, många gånger är glada över att de överlevde när de väl har blivit friska.

Hur kan vi som samhälle tillåta detta? Varför skammar och skuldbelägger vi personer till att lida i tystnad tills de lider i så stor grad att självmord blir slutresultatet för dessa människor? 

Varför bagatelliserar vi psykisk ohälsa och självmord trotts att vi ser konsekvenserna. 

Hur kan vi i detta århundrade har fler människor som dör av psykisk ohälsa än som dör i bilolyckor? 


Nej, Skärpning världen!

Av Sara Modigh - Onsdag 15 feb 18:13

Gå in och följ, gilla och läs på @delaheladig Det är ett viktigt projekt som jobbar för ett öppnare samtalsklimat kring psykisk ohälsa. Jag har varit med och bidragit. Var med du också! 



 

Om någon frågade mig "vad är psykisk ohälsa, och varför är det så viktigt att prata om det?", så skulle jag vilja säga att det finns inga enkla svar på vad psykisk ohälsa är. Man kan räkna upp diverse tillstånd, men varje människa är unik.

Jag tror att de flesta kan relatera till hur ångest känns. Kanske har man massor av läxor man inte är klar med eller känner ångest över något dumt man har gjort. Men den känslan är befogad, när man lever med ett ångestsyndrom har man ångest över allt och ingenting. Jag tror att många vet hur det känns att vara nedstämd och ledsen, kanske har din hund gått bort eller kanske du har bråkat med din bästa vän. Men är man deprimerad är man ledsen hela tiden och det är inte säkert att det ens finns något att vara ledsen för. Jag upplever att många har svårt att skilja på dessa saker. Så ofta får jag höra "alla är ledsna ibland", eller "ångest har alla".

Psykisk ohälsa är att ha känslor som inte står i proportion till verkligheten. Känslor som löper amok och inte går att kontrollera. Just det är en av anledningarna till att det är viktigt att prata om psykisk ohälsa, att det krävs ökad kunskap om vad psykisk ohälsa är i allmänheten. De flesta skulle veta hur de skulle bemöta en vän som brutit sina ben. Men när själen är bruten blir det mycket svårare. Genom att prata mer öppet om psykisk ohälsa tror jag att man kan nå ut till fler människor och bidra med kunskap om hur det är att vara drabbad. - Sara Modigh

#delaheladig #psykiskohälsa #BlueCall @bluecallapp @saramodigh

Ett inlägg delat av #DelaHelaDig (@delaheladig) Feb 15, 2017 kl. 9:02 PST

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

125 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se