En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Torsdag 12 jan 03:30

Ja, ni som har hängt med här länge har ju kanske minne av den där tanten som alltid snodde mina blogginlägg och lade upp dem på sin blogg som om det var hon som var upphovsmakaren till dessa texter. Hon som kallar sig själv bland annat "Mia Svensson" och oftast bloggar under en variant av namnet "Maria" eller "Annorlunda mamma".

Kvinnan som tidigare har hotat mig, kränkt mig och stulit från mig. 

Det är en vidrig människa, en av de vidrigaste jag stött på. Exakt hur vidrig hon är kan ni se i det här avsnittet av Stalkers som sänts på TV3

 
Man förstår ju att allt inte står rätt till hos den här personen, och jag har totalt ignorerat henne det senaste året. Men nu har hon börjat stjäla från mig igen och det är bara så tröttsamt!

Jag har verkligen fått nog av detta barnsliga och illvilliga beteende från denna tantens sida.

Gång på gång har jag förklarat för henne hur ont det gör att få något som man lagt hela sin själ i taget stulet och använt så nonchalant av en total främling. 

Den här "Mia" saknar all respekt och empati, allt hon brinner för är att förstöra liv och skapa drama.

Trots att vi med hjälp av bloggplatsens support lyckades få hennes blogg avstängd, kommer det bara upp en ny blogg igen kort där efter. 

Hon är som ogräs som ju mer man kämpar mot växer mer och mer. 

Kommer detta beteende att fortsätta så som det gjorde i mitten av 2015, så kommer jag göra en polisanmälan för brott mot upphovsrättslagen och för att hon har brutit mot copyrightlagen. 

Jag har varit oerhört tydlig med att mina texter är min egendom och de får inte användas utan mitt godkännande, något som den annorlunda mamman aldrig någonsin skulle få!


Jag vill också varna alla som råkar komma i kontakt med denna människa att vara försiktiga och inte tro på ett enda ord av det hon skriver! 95% av all text på hennes bloggar är stulet material och det hon skriver med egna ord är oftast rena lögner.


Av Sara Modigh - Onsdag 11 jan 04:30

Mitt hjärta känns så kallt och stelt, jag kan inte känna annat än hat och avsky. 

Jag äcklas och mår på riktigt illa. Mitt hjärta är krossat och allt jag känner är sorg.

Sorg över det som har varit och sorg över det som komma skall.

Jag har en känsla, en lust att bara slita ur mitt hjärta ur bröstkorgen i hopp om att smärtan då ska försvinna. Att jag då skulle kunna gå vidare med mitt liv och känna frid. Kanske även lycka igen. 

Jag vet inte när jag var lycklig senast, jag menar så där lycklig och glad att det håller i sig i dagar, veckor kanske även månader. Är det ens en möjlighet? 

Jag är sällan glad nu för tiden, jag ler och skrattar, jag finner vissa stunder trivsamma.

Men överlag är allt mörkt och tillvaron känns rå och kall. 

 

Vad gör man med alla dessa känslor, hur kommer jag ur detta tillstånd? 


Hur lär jag mig själv att älska igen, hur gör jag för att förlåta mig själv, hur gör jag för att kunna känna mitt eget värde och acceptera mig själv så som jag är? 

Hur göra för att orka resa mig igen, hur gör jag för att få tillbaka min styrka? 


Så många frågor men inga svar.....

Av Sara Modigh - Torsdag 5 jan 17:07

Jag chattar mycket och det har jag pratat om tidigare här i bloggen. Jag chattar för att jag är väldigt ensam om dagarna. Som sjukskriven får jag inte särskilt mycket social kontakt med människor. Att kunna socialisera med människor känns viktigt för mig, men oftast mår jag ju för dåligt för att orka lämna min lägenhet så internet är den plats där jag lever.


Det är här jag spenderar den mesta delen av min tid. Jag bloggar, kollar Youtube, hänger på Facebook, följer tv-serier, Kollar på Twitch sändningar, spelar CS:GO och jag chattar med folk.

Men när man som tjej finns med på diverse chattsajter händer det att man får en del otäcka meddelanden. Vissa värre än andra.
Men det är sällan dessa meddelanden ger mig ett så stort obehag, som det som denna mannen skrivit gav mig.


   



"Jag vet var du bor"


Det är så fantastiskt obehagligt att en gammal gubbe i princip hotar med att dyka upp på min tröskel. Att han tjatar trots flera nej, "Snälla rara", "En natt snälla", "en gång är väl inte så farligt?".
Alltså snälla lilla gubbe, vem i hela friden uppfostrade dig?

Lär dig vad ett nej betyder och framför allt, lär dig att respektera och acceptera det nejet!
Jag brukar verkligen inte hänga ut folk på min blogg, men jag är på riktigt rädd att denna vidriga individ kommer att sitta utanför min ytterdörr en vacker dag.
Det hjälper ju inte heller att det åter igen är totala främlingar som letar upp mitt telefonnummer och ringer och skickar SMS till mig, det gör ju liksom att jag känner att från det kanske steget inte är så långt till att faktisk åka hem till någon.


Jag är alltså rädd att Bo eller någon annan galen snubbe faktiskt kommer dyka upp.
Hur tänker man när man letar upp en total främlings telefonnummer, har jag inte personligen gett dig mitt nummer så ska du inte ha mitt nummer. Hur tänker ni som precis som Bo här, skriver till tjejer att "ni vet vart dem bor"? Det är så fruktansvärt obehagligt och läskigt rent utsagt att ni gör på det viset. Ska inte jag kunna få känna mig trygg med att ingen galning dyker upp hemma hos mig bara för att jag är med på en chattsida? Vad rättfärdigar er att säga så till mig?
Det är samma sak som med telefonnumret, har jag inte personligen berättat min adress så är du fan inte välkommen hit!

Av Sara Modigh - Måndag 2 jan 15:45

Då var det nya året äntligen här, men dess start har inte varit den bästa för mig. Jag har inlett det nya året med att gå och bli förkyld. Vad är det med mig och att alltid lyckas bli förkyld till nyår?

Jag vet inte hur många nyårsaftnar jag legat till sängs med super-dunderförkylningar. Jag blir i princip aldrig förkyld, men när jag väl blir det så är det nästan alltid kring nyår.


Men jag har i alla fall börjat återhämta mig en aning nu. Känner mig inte riktigt lika påverkad av förkylningen längre. 

Det är ingen hit att blanda förkylning med MS faktiskt. Förr kunde jag utan problem göra saker trots min förkylning. Men sen jag fick min MS har förkylningarna slagit mycket hårdare. Det triggar igång en massa restsymptom från gamla skov, jag blir trött, vinglig, får så ont i kroppen, myrkrypningar i benen och den där värmekänsligheten som jag alltid har tycker att ALLT är för varmt. Så jag har till största delen sen jag blev sjuk, legat i sängen under min takfläkt med en kall blöt handduk över pannan. 


Men jag lyckades ta mig ut en liten sväng runt tolvslagen på nyårsafton och fira lite, det kändes ju skönt det i alla fall. 


I övrigt så har jag väl haft ett bra slut på året. Firade jul med familjen och det gick så bra så, allt löste ju sig tillslut. Har lite dåligt samvete över presenterna, men som jag sa så får de vara nöjda med vad de får när det inte finns någon framförhållning. Det är ju liksom inte presenterna som är det viktigaste.

Jag hade klarat mig bra utan paket och all den stress det medför. 


Sen har jag faktiskt haft fullt upp enda sen julafton. Vi började ju med att fira jul hos min moster, och sen på kvällen firade jag och syskonen hemma hos mig. På juldagen var jag hos svärföräldrarna och firade med den sidan av familjen och på kvällen gick vi ut på krogen. Var inte lika mycket drag som det brukar vara, kanske för att det var en söndag? Men jag hade i alla fall roligt, nästan för roligt. 

Nästa dag jobbade Jakob och det var tur det, för jag lyckades bli bakis för första gången i mitt liv. 

När Jakob sen kom hem på eftermiddagen kom hans syskon och vi spelade spel en stund, det var väldigt trevligt. Sen den 27, 28, 29 var jag på Eventlan :D

Där jag spelade massor av spel, bland annat GTA 5, det tyckte jag var kul. 

Men det var nog också där jag lyckades dra på mig min förkylning, både jag och min ena bror var förkylda den 30 när vi skulle fira jul med pappa, farmor och farfar. Men vi hade trevligt där ändå.

Alltid kul att träffa släkten lite, och kunna umgås. 

Men när jag kom hem på eftermiddagen var jag så slut att jag sov i nästan ett dygn, vaknade bara några gånger av förkylningen. Men det var en välbehövlig sömn. Jag sov från åtta på kvällen till tre-halv fyra nästa eftermiddag. Tog lite Ipren och nässpray och när Jakob kom hem från jobbet vid halv tio gjorde vi oss i ordning och åkte ut och firade nyår i ett par timmar. 


Sen har jag bara legat hemma och varit sjuk sen dess. 

 


Av Sara Modigh - 24 december 2016 08:00

Nu är dagen som jag känt så mycket ångest inför äntligen här och nu bär det av till min moster för att äta god mat, umgås och leka "paketleken".

Jag är säker på att dagen kommer att bli jättebra och att allt jag oroat mig över, är saker som jag oroat mig över i onödan. Det brukar ju oftast vara så när man lider av en ångestproblematik. 

Att man föreställer sig precis allt som kan gå fel och att tankarna blir så svåra att kontrollera.

Men nu tror jag  att allting kommer att bli bra, och jag hoppas att ni kommer få fina juldagar ni med.

Att ni får den julen ni vill ha och att ni har trevligt hur ni än firar eller inte firar julen :) 


Jag tänkte i alla fall att jag skulle bidra med en liten julöverraskning till mina kära bloggläsare, så här kommer en liten julsång till er :D



Jag har lagt löjligt mycket tid på det där, så jag hoppas att ni tyckte det var lite roligt i alla fall. 


Slutligen vill jag bara önska er alla en riktigt god jul!   

  

Av Sara Modigh - 22 december 2016 10:30

 


Åsikter hit och åsikter dit. Alla har vi dem och alla har vi rätt att ha dem.
Men ibland kan jag tycka att vissa människor tar sina åsikter för långt.
De förstår inte att deras åsikt inte alltid är relevant, och de förstår inte heller att de inte alltid har rätten att hävda sin personliga åsikt. Alla har självklart rätten att ha sin personliga åsikt om precis allt,

men det betyder inte att man har rätten att gå runt och sprida sina åsikter hur som helst.
En sådan åsikt man inte har rätt att hävda är hur någon annan "ska" se ut. Ingen har rätten att försöka bestämma över en annan människas utseende och framför allt inte en total främlings kropp.
När man försöker tvinga på sina egna ideal på någon annan kränker man den individens rätt att bestämma över sitt eget liv. För när man talar om för någon att den inte får se ut på ett visst sätt, så är det att säga att den personen inte får bestämma över sin egen kropp, vilket jag tycker är väldigt konstig och faktiskt rent av obehagligt. 



För så som jag ser det så är det bara jag som bestämmer vad jag ska eller inte ska ha på mig.
Det är bara jag som bestämmer om jag vill gå ner i vikt eller ej och det är bara jag själv som bestämmer över mitt eget kroppshår. Ingen annan har med mitt utseende att göra!

Det är min kropp, det är jag som äger den. Inte du!


Men när det kommer till kvinnokroppen är det många som

vill lägga sig i, speciellt när det kommer till kroppshåret.

Jag förstår verkligen inte hur det kan finns så otroligt många

människor som får för sig att det är deras rätt att berätta

för mig och alla andra kvinnor hur äckligt det är, hur fult det är, att vi är totalt osexiga med hår och att vi ska raka oss för att bli accepterade. 


Jag har blivit kallad allt från man till apa,

bara för att jag har hår på benen. 

Men är det verkligen så mycket att gnälla över?

Det är några hårstrån som växer på min kropp.

Hårstrån som växer på alla vuxna människors kroppar och de växer där av en anledning. 


Hur skiljer sig egentligen håret vi har på benen och armarna från det hår vi har på huvudet? Hur skiljer sig kvinnors kroppshår från mäns kroppsbehåring? 

För dessa tycks ju inte betraktas som något vidrigt som måste bort till varje pris.

Varför är ögonfransar okej, men hår i armhålorna är det inte? Båda fyller ju en funktion. 

Ögonfransarna hjälper till att hålla skräp borta från ögonen och håret vi har under armarna hjälper till att minska friktion, samt leder bort svett från huden och sprider även feromoner. 


Varför är ögonbryn okej, men hår på benen är det inte? 

Hur kommer det sig att det är okej att spara ut långt hår på    huvudet,  men när det kommer till en kvinnas underliv så är det inte inte okej längre? 


Allt vårt hår har en funktion och ett syfte, en av funktionerna av håret på vårt huvud är till exempel att skydda mot solens strålar. Våra ögonbryn ger skydd genom att hålla våra ögon skyddade från svett och regn. Håret på våra ben och armar hjälper oss att reglera vår kroppstemperatur och håret som växer mellan benen finns där för att hålla smuts och bakterier borta från underlivet samt hjälper till att    lufta. Att ta bort håret handlar egentligen enbart om estetik, för att vara hårlös är ingenting som vi gynnas av mer än att vi fått lära oss att håret (på vissa ställen och vissa kroppar) är fult och äckligt,

och att det då är önskvärt att vara utan håret. 


Många hävdar att det handlar om hygien, att det är ohygieniskt att inte raka sig. Men det är snarare tvärtom. När man rakar sig skadar man det översta hudlagret, vilket ger dåliga bakterier en bättre grund att fastna i. Många verkar även anta att människor, eller snarare kvinnor kanske, som inte rakar sig inte heller tvättar sig. Men så är ju inte fallet. Jag har tillgång till dusch och vet hur man använder den även om jag inte rakar bort varenda hårstrå på min kropp när jag är där inne.

Det ja funderar mest på är väl hur det kan vara så accepterat att försöka bestämma över en annan människas kroppshår. Jag skulle aldrig säga till någon att den INTE får raka sig, så varför ska folk få säga till mig att jag MÅSTE raka mig? 


Hur kommer det sig att det är helt socialt accepterat att kalla orakade kvinnor för apor eller män?

Att säga att vi inte är riktiga kvinnor om vi inte rakar bort det naturliga hår som

varenda vuxen kvinna har. 


Jag visste inte att min vagina kom med en regelbok jag var tvungen att följa för att klassas som kvinna!

Av Sara Modigh - 19 december 2016 15:15

Oj oj oj, så fort tiden går. Nu är det bara några dagar kvar till julafton.

Jag känner mig lite lugnare nu och har kunnat sova lite bättre de senaste dagarna. Jag har fixat julklappar, och så får folket vara nöjda med vad de får. Känner mig grymt missnöjd, men det får bli som det blir. Jag fokuserar på att det är umgänget som är det viktigaste. Julen är ju en tid för att umgås med sin familj, inte bara för att få massa världsbästa presenter. Alla har i alla fall något att öppna,

och det är ju mer än vad många har. Så jag kanske ska vara tacksam ändå. 


Förstår inte varför det blir så här varje år, att jag blir så stressad och får så mycket ångest inför julen. Själva julafton har ju aldrig någonsin vart dålig. Men det är väl mina diagnoser som ställer till det, och min egen press på mig själv att allt måste vara perfekt, samtidigt som jag inte har en chans att nå upp till mina egna krav om hur jag vill att det ska vara. 

Har julpyntat, men känner ingen julkänsla för det, knäcken blev misslyckad så jag måste koka ny idag, som förhoppningsvis går att få ur knäckformarna den här gången. Får koka den lite längre bara så blir det nog bra. 


Måste städa ordentligt också och så måste jag handla mat och slå in de sista paketen. Det känns som jag nog reder ut allt den här året också, men jag känner mig lite stressad över att några saker som jag har beställt inte har dykt upp ännu.

Sen mitt i all den här julstressen insåg jag att jag hade glömt att beställa min medicin.

Blir så trött på mig själv. Fokuserar så mycket på att göra den perfekta julen, att jag totalt glömmer bort min superviktiga medicin. Fick nyss bekräftelse på att de skickat medicinen idag, och jag har bara en tablett kvar. Tror ni det nya paketet hinner komma tills imorgon? 

Vet inte vad jag ska göra om det inte hinner fram. Var ju inte direkt bra att missa att ta medicinen, även om jag nu inte längre är i den där kritiska fasen där en missad tablett innebär en 8 timmars dag på sjukhus med hjärtövervakning igen. 

Jaja, jag håller tummarna på att alla mina paket jag väntar på dyker upp så fort som möjligt,

allra helst nu!




Av Sara Modigh - 17 december 2016 17:15

 

Nöff nöff, här sitter jag och fläskar som en riktig liten fläskfilé ;)


Skämt åsido, det cirkulerar mycket sådana här påståenden om vad "riktiga män" faller för. 

Antingen är det den gamla klassikern "Riktiga män gillar kurvor, bara hundar jagar ben" eller så är det den där med att bara grisar består av fläsk. 

Vad ska man säga egentligen? Det är ju bara ren idioti alltihopa. Jag blir så himla trött på skiten. 

Kan inte människor bara få se ut som de vill och få gilla vad de vill utan att andra ska lägga sig i och säga vad som är "rätt" och vad som är "fel".


Att generalisera en kroppstyp på det viset leder inte till något bra överhuvudtaget. Det finns inga rätt eller fel när det kommer till vad för typ av kroppsform attraheras av. Vissa gillar kurvor, andra gillar tjockisar och andra gillar smala. Det är inget av det som gör någon till en "riktig man". 


Alla har preferenser för vad de attraheras av! Men man är inte mer man för att man attraheras mer av det ena än det andra.  Vad som är attraktivt för någon är väldigt individuellt och ingen är attraktiv för alla, men alla är attraktiv för någon. 

Att vara attraktiv kan så klart handla om mer än bara ett utseende. Men just idag tänkte jag bemöta just de där "talesätten" eller vad man nu ska kalla det, som pratar om vad som är "rätt" att finna attraktivt. 


Att säga att någon bara är en riktig man om den gillar smala kvinnor, säger att tjocka kvinnor är oattraktiva och att män som gillar dessa tjocka kvinnor inte lever upp till den förväntade manligheten som de måste leva upp till. Samma sak är det när man säger att män som gillar smala kvinnor är hundar, och att smala kvinnor då är oattraktiva och männen inte är "riktiga män". 

Oavsett om det handlar om smala kvinnor eller kvinnor med kurvor så ligger det bara en sak i grunden, och det är att skamma kvinnors kroppar och männen som "gillar fel" kroppstyp. 

Du som man får sagt till dig vad du får attraheras av, och som kvinna får du det berättat om och om igen hur du måste se ut för att godkännas och kunna ses som attraktiv.  

Det handlar om ideal som skall levas upp till och som ska bevaras till varje pris. 

Gillar du inte det rådande idealet, ja då är du ingen riktig man!

Men vad är egentligen en riktig man?


Är inte en "riktig man", någon som vågar stå för sig själv och sina åsikter? Någon som lever det liv han vill leva och inte låter samhället bestämma vad han får tycka och tänka? Någon som inte låter sig begränsas av samhällets normer och ideal? 

I mina ögon gör det en människa mer "riktig" än någon som inte vågar dejta den person de attraheras av, av rädsla att förlöjligas eller att inte ses som en "riktig man". 

I mina ögon är den som är sann mot sig själv den enda riktiga människan. 



Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

117 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se