En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Fredag 1 feb 18:15

Jag har under de senaste åren använt alkohol på ett allt mer destruktivt sätt. Alkoholen har varit en tröst och en flykt från från min vardag. 

Jag har kämpat mot psykisk och fysisk ohälsa hela livet och alkoholen blev ett sätt att bedöva allt. Jag drack mig redlöst berusad varje helg och ibland även på vardagarna. Jag drack inte bara när jag var ute med vänner utan även själv i min ensamhet. Jag drack för att kunna känna glädje, för att glömma min vardag och för att fly från alla jobbbiga känslor och tankar.


 


Alkoholen blev en allt större del av min vardag. Från det att jag gick upp på morgonen längtade jag tills jag kunde dricka igen. Längtade efter fyllan som skulle linda min ångest, hjälpa mig glöma alla mina problem. Jag började dricka allt oftare och allt tidigare på dagarna. Tills jag kom till en punkt då jag kunde vara berusad mitt på dagen en helt vanlig vardag. 

Jag började få kommentarer om mitt förhållande till alkohol och efter ett läkarbesök uppdagades det att jag fått blodbrist/förändringar på mina röda blodkroppar på grund av mitt alkoholbruk. 

Så nu har jag bestämt mig för att jag måste förändra detta. Jag vill inte dricka såhär, jag vill kunna ha ett normalt förhållande till alkohol och drickande. 

Men jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta, hur gör jag för att dels dricka måttligt när jag är ute med vänner, men framför allt hur finner jag styrkan att inte fly ner i flaskan när livet krisar? 


Jag har en väldigt lång historia av flyktbeteenden, det har varit de ena efter det andra så länge jag kan minnas, och detta är ytterligare ett i mängden. När jobbiga känslor och tankar tar över vill jag bara skölja bort dem med alkohol. Fly in i fyllans dimma och glöma allt.  

Jag vet att jag har en beroendepersonlighet och är väldigt rädd att bli fast i ett alkoholmissbruk om jag inte lyckas få kontroll över mitt drickande. 


Men jag tror att erkänna att jag har ett problem med mitt drickande är ett steg i rätt riktning. 


Trots det är det väldigt svårt för mig att publicera detta, inte bara för att det känns otroligt skamfyllt.

Men även för att om jag berättar om mitt problem, erkänner att det existerar så blir det mer verkligt och det blir även svårare för mig att fortsätta dricka som jag har gjort om människor i min närhet vet att problemet existerar. 


ANNONS
Av Sara Modigh - Tisdag 29 jan 17:00

Det pratas så mycket om den kvinnosyn och våldtäktskultur invandrarna har, och "tar med sig hit".

Men aldrig har jag hört dessa män som skriker "för kvinnorna", reflektera över sig själva och den våldtäktskultur vi redan har här. För vi har en våldtäktskultur, och den kom inte hit med invandringen. 


Både jag och så många andra kvinnor har utsatts för så otroligt många övergrepp under våra liv. 

Det handlar inte om att vi attackeras och gruppvåldtas på vägen hem från krogen. Dessa fall diskuteras redan överallt i media. Nej det jag pratar om är de dolda övergreppen. Övergreppen som hänt nästan ALLA kvinnor jag pratat med. 

Det handlar om män som inte respekterar gränser och som tar sig friheter utan uttryckligt samtycke. 

Jag vill inte bli smiskad och kallad slyna av en man jag knappt känner. Du har ingen rätt att nedvärdera mig för att du tycker att det är sexigt.

Jag kan inte räka gångerna jag fått ett finger i analen, trots att jag sagt sedan innan att jag inte vill ha något analt då jag blivit våldtagen tidigare och det är väldigt ångestframkallande för mig. 

Blivit utsatt för män som försöker köra in den analt utan någon uppvärmning eller utan att ens fråga om analsex är något jag tycker om och vill ha. 

Så många gånger har jag fått en kuk nedkörd i halsen samtidigt som jag får mitt huvud fasthållet utan att snubben kollat med mig om det är okej. Det är det inte!  Jag vill inte spy och jag vill kunna andas, men framför allt så vill jag inte tvingas till något!



Men ändå tycks detta vara normen. När blev våldssex standard?

När fick män för sig att detta beteende är okej? 

Och ja ja det är "inte alla män" och så vidare, men tillräckligt många män gör så här för att det ska vara ett samhällsproblem.


Nästan alla män jag legat med har på ett eller annat sätt tagit sig friheter med min kropp på sätt som jag inte vill. 

Tyvärr är ju det en stor del till att det har varit så lätt för mig att använda sex som ett självskadebeteende.

För du bara förväntas ställa upp på allt, analsex, deep throating, fisting, smisk och BDSM sex till både höger och vänster. Och gör du inte det, ja då kallas man tråkig, torr, oerfaren, pryd. 

"En riktig kvinna tillfredsställer sin man"

Men aldrig diskuteras trygghet, kvinnans lust eller after care efter våldsamt sex. 

Aldrig kommer frågan "vill du?". Hur svårt ska det egentligen vara att försäkra sig om samtycke innan man gör något? 



Nej istället klagar män (ofta är det samma män som klagar på invandringen och deras våldtäktskultur),

på den nya samtyckeslagen, tycker att kvinnor som faller offer för dessa övergrepp "borde vara försiktigare med vem de ligger med" och lägger istället skulden på kvinnan. 


Det är en våldtäktskultur!


ANNONS
Av Sara Modigh - Söndag 20 jan 23:30

Rädslan för att bli övergiven är något jag levt med i väldigt många år. 

Jag vet inte var den rädslan kommer ifrån egentligen, men det känns som om jag alltid haft den känslan inom mig.

Känslan av att jag inte är värdefull för andra människor och att de kommer att komma på det och lämna mig. 


Den här rädslan har många gånger ställt till stora problem i mina relationer. För jag skapar problem för att kunna lämna personerna först eller bråkar och testar gränser för att se om människor verkligen stannar kvar. Jag klarar inte av att höra av mig först till familj och vänner, för jag känner mig oönskad. 

Jag känner mig alltid så otrygg i mina relationer till andra människor att jag behöver ständig uppmuntran och försäkring om att de vill ha kvar mig i sina liv. 

Får jag inte tillräckligt med försäkran om att de värderar mitt sällskap så drar jag mig undan och pushar bort människorna ur mitt liv. Vilket leder till att jag förlorar många vänner och inte har särskilt många meningsfulla relationer i mitt liv. 

Det i sin tur gör ju att jag känner mig ännu mer oönskad och allt blir till en ond cirkel. 


Men just nu, efter en lång period med dåligt mående känner jag mig mer oönskad än någonsin tidigare.

Känslorna av att inte vara av värde, att inte duga och räcka till är överväldigande. 

Jag känner bara för att lämna allt och alla. Jag har ju ändå dragit mig undan så mycket på grund av mitt dåliga mående att jag knappt har någon kontakt med någon, så det skulle vara så lätt att bryta upp med allt och alla just nu. 

Lämna dom innan dom lämnar mig....


Men samtidigt så ser jag ju hur detta destruktiva mönster av att utesluta mig själv ur andras liv inte är bra. Jag förstår ju att detta är ett symptom av min psykiska ohälsa på något sätt. Men hur bryter man detta? Vad ska jag göra för att skapa meningsfulla och givande relationer till andra människor.

Relationer där jag inte känner mig som en börda. 

Jag har faktiskt ingen aning 



Av Sara Modigh - Torsdag 17 jan 21:50

     



Say We're Sweethearts Again


I never knew

That our romance had ended
Until you poisoned my food
And I thought it was a lark
When you kicked me in the park...
But now I think it was rude!

I never knew
That you and I were finished
Until that bottle hit my head!
Now I try to be aloof when you
Push me off the roof -
I feel our romance is dead.

It wouldn't have been so bad
If you had told me
That someone had taken my place!
But no, no you didn't even scold me!
You just try to disfigure my face!

You'll never know
How this heart of mine is breaking -
It looks so hopeless but then
Life used to be so placid!
Won't you please put down that acid?
And say that we're sweethearts again!


Av Sara Modigh - Onsdag 16 jan 14:45

Jag känner mig otrygg i världen och jag är rädd för livet. 


Jag är så trött på den här ständiga rädslan jag lever med, det är så handikappande och det finns så många som inte förstår.

"Utmana dina rädslor", säger de.

-Ja det är kanske lätt för dig att säga när du kanske har en eller två rädslor som du behöver jobba på och du kan välja själv när du känner att du kan ta itu med det.


Men jag är rädd för ALLT, och då menar jag verkligen allt. Jag utmanar mina rädslor konstant, hade jag inte gjort det hade jag inte kunnat existera. 

Men det är fruktansvärt utmattande att kämpa sig igenom rädslor all sin vakna tid. Att så fort du tagit dig igenom ditt första moment så kommer nästa, och sen efter det kommer ytterligare en rädsla du måste kämpa dig igenom. 


Mina rädslor är inte alla lika, men de finns ändå alltid där, i en variation från milt obehag till panikartad dödsångest. Vissa dagar är jag räddare än andra; ibland är jag inte så rädd för att till exempel äta, andra dagar känns det nästan omöjligt. 

Det är så svårt att hantera situationer när förutsättningarna förändras konstant. Ena dagen är jag jätterädd för att gå in i köket, nästa dag är det inget problem. Ibland är jag jätterädd för att möta människor, nästa är jag lika rädd för att vara ensam. 


Ju sämre jag mår, desto räddare blir jag och sakerna jag klarar av blir färre och färre ju längre jag mår dåligt. För ju mindre ork jag har desto mer tar rädslorna över. 
Jag hatar verkligen när man kämpar och kämpar och så kommer en neråt period och allt man kämpat med de senaste åren raseras inom loppet av några veckor. 

Det känns så ledsamt och otacksamt att kämpa för något när det ändå bara kommer rasa samman igen. För jag vet ju av erfarenhet att jag stångar mig blodig för att nå mina mål, för att sedan få börja om från början om och om igen. 


Hur hanterar man ens detta? Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är så trött på detta så det finns inte ord. Jag vill bara få leva ett normalt liv där jag inte ständigt behöver känna mig så rädd och otrygg. 


Av Sara Modigh - Lördag 5 jan 04:45

Jag har haft en väldigt tuff tid nu det senaste, jag vet inte riktigt vad jag ska säga om det mer än att jag har haft det väldigt jobbigt. Förmodligen mer jobbigt än vad många tror. Jag känner inte riktigt att jag kan vara ärlig med hur jag mår av rädslan för hur människor i min omgivning ska reagera, rädsla för vad psykiatrin skulle göra om de visste.

Förra året var ett väldigt destruktivt år för mig, jag skadade mig själv på många olika sätt och tillslut kraschade jag totalt.

Det är svårt att prata om det, jag känner ju hela tiden att jag måste hålla upp skenet, hålla masken, inte visa hur dåligt jag mår. Vilket är en av anledningarna till att jag inte bloggat så mycket. Jag har inte velat spy ur mig all min skit över andra.

Det känns som att jag måste vara inspirerande och duktig. Visa mig stark och övervinna min psykiska ohälsa. Men i verkligheten är det tvärt om, det är den psykiska ohälsan som vinner över mig.

Det känns som att det jag skriver måste vara produktivt och hjälpsamt för andra.

Men sanningen är ju att jag startade den här bloggen för min egen skull, just i syftet att ventilera mina känslor och tankar.

Jag har bloggat i tio år nu, det är en väldigt lång tid och bloggandet har fört med sig så många bra saker och jag är otroligt glad över den plattformen jag har och att jag fått chansen att prata så mycket om psykisk ohälsa inför en så stor publik.

Men det är ju också därför jag känt behovet att dra mig tillbaka i skrivandet nu när allt går utför.

Jag vill ju inte att någon ska se hur illa det är.

Så jag håller allt inom mig och jag är väldigt bra på det, inte många som träffar mig skulle kunna se på mig hur dåligt jag faktiskt mår. De ser inte att jag för en timme sen självskadade, de ser inte att jag för en vecka sedan försökte ta mitt liv. De ser inte att jag inte vill leva mer. För jag gömmer mig bakom skratt och leenden så som jag alltid har gjort.


Mitt dåliga mående har gjort att jag har dragit mig undan mer och mer, isolerat mig själv och slutat prata med folk. För även om jag har masken uppe är jag rädd att mitt dåliga mående ska ta över, att det ska spilla ut på min omgivning och påverka dom runt omkring mig.

Det känns också som om det inte är någon som egentligen tycker om mig, utan att alla bara tycker att jag är lika värdelös som jag själv tycker. Jag upplever bara att jag är jobbig och i vägen, att jag inte riktigt duger.

Att då isolera sig själv från familj och vänner hjälper ju bara att bekräfta för mig själv att jag inte är värdefull. För konstigt nog tröttnar människor på en när man ständigt pushar iväg dem.



Det brukar alltid vara så i dessa perioder när jag mår som sämst. När jag slutar prata och drar mig undan, ja då försvinner de flesta människor ur mitt liv, fast det egentligen kanske är nu jag hade behövt dem som mest.

Men å andra sidan visar det ju också vilka få människor i mitt liv som verkligen finns där för mig.

De som hör av sig bara för att kolla att jag överlever dagen. De som förstår vad det är jag går igenom och kan ha översikt med att jag försvinner. De som vågar ta plats och bryta min isolation och verkligen övertygar mig om att de vill ha mig i sitt liv. Ni är guld värda!


 

Av Sara Modigh - 28 december 2018 00:30

Bemötandet mot psykiskt sjuka kan verkligen förbättras, tyvärr möts man så ofta av oförståelse från sin omgivning. 

Det hjälper liksom inte att slänga ur sig plattityder som "tänk på något annat", "allt kommer bli bra", "sluta vara ledsen", "det finns inget att vara rädd för", för sådana kommentarer visar bara hur lite du förstår av vad personen går igenom. Som psykiskt sjuk kan man inte styra sina känslor, man kan inte bara tänka på nått annat och så blir allt bra. 

Man lever med en konstant och sjuklig känslostorm, som psykiskt sjuk är det ditt känsloliv som är sjukt. Det du känner och upplever stämmer inte alltid överens med verkligheten. Utåt sett kanske det ser ut som att man har allt, men ändå är man ledsen. Det är ju för att det är en sjukdom och inte en yttre faktor som gör dig ledsen. 

Så kommentarer om att "du har ju 'det här' i ditt liv så varför är du ledsen", är ju ungefär lika konstruktivt som att säga till någon som är förlamad att "du har ju ben så varför går du inte?"

Det är inte så det funkar. 

 

En annan klassisk kommentar man möts av när man öppnar upp om sina känslor är ju den där om att 

"det finns alltid andra har det värre", JA, det är klart det finns! Men det gör ju inte min problematik lättare? Mina problem är ju exakt de samma oavsett om jag har det lättast eller svårast här i världen. 

Är det bara den som har det allra värst som har rätt att få hjälp och stöd, som har rätten att mötas med respekt och förståelse för sina problem? 



Men ett av de värsta sätten att bli bemött på måste nog vara alla de där gångerna man viftas bort som uppmärksamhetssökande.

Att likställa psykisk ohälsa, självskador och självmordstankar med att personen som upplever detta bara är ute efter uppmärksamhet är otroligt skadande. 

Jag har gång på gång i mitt liv fått höra det där ordet "uppmärksamhetssökande", fått höra att det jag kämpar med dagligen och som så många gånger nästan fått mig att mista livet inte är något allvarligt. 


Jag och så många andra som kämpar med detta får våra problem förminskade och förlöjligade, trots att psykisk ohälsa är ett mycket allvarligt problem i samhället och det kan till och med leda till döden om en person inte får hjälp i tid. 


Självmord är tyvärr den näst vanligaste dödsorsaken för ungdomar mellan 15 och 29 år, vilket är otroligt tragiskt. 

 När det pratas om självmord så uppmanas alla som mår dåligt att öppna upp om hur de mår, de uppmanas att söka hjälp och att berätta för sin omgivning om sina tankar. 

Men förstår ni hur svårt det är att berätta om hur man verkligen mår när man möts av kommentarer som att man bara söker uppmärksamhet? 

Att kalla någon som uppenbarligen behöver hjälp för uppmärksamhetssökande är så otroligt korkat rent ut sagt. Eller skulle ni kalla någon som håller på att drunkna och ropar på hjälp för uppmärksamhetssökande? 


Det jag ville säga med detta är väl att vi som människor borde vara bättre på att snappa upp när någon inte mår bra, att lyssna och ta till sig när någon öppnar sig och inte bara avfärda en av vår tids största folksjukdom. Du kan vara den sista personen någon försöker prata med, du kan vara en människas sista hopp. Vill du då att dina ord till denna person ska vara "Sluta larva dig och ryck upp dig"

Av Sara Modigh - 20 december 2018 11:30

Jag vet inte om det är såhär överallt, men i Jönköping så ligger psykiatrin avskilt från resten av sjukhuset. Ska man söka vård för psykiska problem får man ta sig till ett litet hus i utkanten av sjukhusområdet. 

Långt bort från alla andra. 


Varje gång jag ska till psykiatrin ger det mig ett obehag, det är en känsla av skam och utanförskap. 

Den där byggnaden representerar så väl vad delar av samhället tycker och tänker om psykisk ohälsa. Representerar alla de där saker jag fått höra om min och andra människors psykiska problem genom åren. 

"Det är inte en riktig sjukdom", "psykiskt sjuka är farliga och bör hållas separata från resterande människor", "psykiskt sjuka människor är svaga individer", "jag vill inte ha en psykiskt sjuk person på min arbetsplats/ i min skola/ som min granne".

Det finns så många människor som inte vill se eller höra om psykisk ohälsa. Människor som bara viftar bort psykisk ohälsa som påhitt eller lathet. Människor som är rädda för personer med psykisk ohälsa eller som bara inte bryr sig.


Det känns som att den här separationen från det "riktiga sjukhuset" är en kvarlevnad från tiden då alla psykiskt sjuka spärrades in och förvarades utom hör- och synhåll från de friska människorna. 

Det känns som en skam att behöva gå till en separat byggnad och man känner sig lite utpekad på något vis. Jag kanske inte nödvändigtvis vill att alla ska se mig gå in där och direkt veta vad jag gör på sjukhuset. 


Fun fact:

Ryhov (sjukhuset i Jönköping) var faktiskt en gång i tiden ett att Sveriges största mentalsjukhus. Mellan 1934 1980-talet fanns det plats för upp till 1 700 patienter och det fanns drygt 400 anställda på mentalsjukhuset. Men när mentalsjukhuset lades ner på 80-talet byggdes istället det nuvarande sjukhuset. 


Kanske jag läser in för mycket i allt det här, kanske har jag påverkats av all negativitet jag fått ta emot när jag så öppet pratat om psykisk ohälsa. 

Jag kanske har fått ta emot mer hat och dumma kommentarer om psykisk ohälsa än vad någon som inte öppet pratar om det får göra. Men sanningen är ju att psykisk ohälsa har för mig känts som något skamfyllt sen långt innan jag började prata öppet om det. 

Faktum är ju att det var just den där skammen som drev mig till att börja blogga om mitt liv. 

Den där skammen som gjorde att ingen pratade om sin psykiska ohälsa och jag under så många år levde och kände mig så ensam och så konstig. Men i verkligheten var jag långt ifrån ensam om att må så som jag gjorde. 

Bloggandet har ju faktiskt fört mycket bra med sig också. Jag känner mig inte alls så ensam längre, jag har fått en bättre förståelse för mig själv och min problematik. Det har fungerat som en terapi att skriva. Så det har ju hela tiden vägt upp för den negativitet jag utsatts för. 

Men jag är en känslig individ, en trasig själ som verkligen suger åt mig de där elaka och kritiska kommentarerna. 

Det sätter sig som ett frö djupt inom mig som gror sig större och större tills det börjar påverka mig negativt. Jag har ingen sköld eller inre trygghet som kan skydda mig från värden. 

Kanske är det detta som gör att jag upplever den här situationen på detta viset, men oavsett så har jag ett stort obehag inför att gå till psykiatrin på Ryhov. 


Detta var egentligen inte alls vad jag hade tänkt skriva om. Jag hade tänkt berätta att jag varit på psykiatrin och pratat med min läkare. 

Men hela upplevelsen blev lite traumatiserande för mig och jag trivs inte direkt med min läkare så även det grundar väl sig i obehaget att gå dit. 

Men iallafall, Jag har fått ännu en ny medicin att prova som förhoppningsvis kan bryta den här nedåtgående spiralen jag varit i så länge. 

Jag hoppas att Voxra kan vara det som hjälper mig att bli lite gladare, få det lite lättare och att mitt liv blir lite ljusare. För det har varit väldigt mörkt i ett bra tag nu. 

Jag har även fått en ny sömnmedicin som jag också hoppas på ska kunna hjälpa mig lite.

I övrigt så gör jag mitt bästa för att ta mig igenom vardagen. Försöker att gå upp ur sängen varje dag, försöker att duscha minst två gånger i veckan, försöker orka följa med ut och handla och sånt där som jag tycker är väldigt jobbigt. 

Jag försöker fokusera på att göra sådant som jag tycker eller har tyckt är roligt. Gör mitt bästa för att hålla mig flytande så att säga. 

Men jag hoppas verkligen att den här nya medicinen ska ha en bra effekt för jag vet inte hur mycket längre jag håller ihop annars. 




Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se