En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Senaste inläggen

Av Sara Modigh - Lördag 4 feb 15:15

Att det förekommer en hel det fördomar och förutfattade meningar kring psykisk ohälsa lär ju ingen ha missat. En psykisk diagnos är ingenting som någon vill bli drabbad av. Precis som ingen vill bli sjuk i någon fysisk sjukdom. 

Men med psykisk ohälsa är det inte bara en själv som vill undslippa en diagnos, nej är du drabbad vill andra undslippa dig också. 


Överallt på nätet ser man människor som söker vänner eller kärleken, och tyvärr även många av dessa som undanber just människor med en psykisk diagnos. 

 


Jag undrar ju då lite varför det känns socialt acepterat att skriva att man inte vill träffa någon med en psykisk diagnos, men inte att skriva att man undanber människor med en fysisk diagnos. 

Jag har aldrig sett någon skriva att den inte vill dejta någon med MS till exempel. 



Självklart vill man väl aldrig att den man ska leva sitt liv med är sjuk på något sätt. Men att välja bort människor med vissa diagnoser känns bara fördomsfullt och obildat. 

En människa är inte en diagnos och en diagnos innebär inte att människan är annorlunda en människa utan diagnosen. Att man har vissa problem betyder inte nödvändigtvis att det är något som påverkar relationer. 


Det är lite därför jag sällan pratar om mina exakta diagnoser. Jag har inga problem med att berätta att jag lider av psykisk ohälsa. Men jag avskyr när jag blir dömd efter en förutfattad bild av en diagnos. För tyvärr är det ju så att så fort man nämner en psykisk diagnos får människor en bild i huvudet om hur jag är som person baserat på deras fördomar om diagnosen. 

Att bli dömnd på det sättet av någon som inte ens tagit sig tid att lära känna mig tar hårt. 

För jag är en människa och bara för att jag har en psykisk problematik betyder det inte att jag enbart är en steriotyp eller att jag är som tagen ur diagnosmanualen. 


Jag och alla andra människor som har någon form av ohälsa är alla vanliga människor med intressen, mål, olika styrkor och svagheter. Våra svagheter råkar bara ha ett namn. 


Av Sara Modigh - Onsdag 1 feb 11:00

Ja, det där med att vara tjock och leva med en övervikt kommer med många oskrivna regler. 

Några som jag själv fått erfara är attityderna som säger att;

 

Du får bara vara tjock om:

 

Du har en giltig anledning, som t.ex en sjukdom.

Har du ingen sjukdom som förklarar din övervikt, som till exempel en ämnesomsättningssjukdom, då är du inte berättigad att vara tjock. 

Det är bara okej att vara tjock om du inte har något annat val. Har du inget som fysiskt hindrar sig från att gå ner i vikt ska din första prio i livet vara att bli av med din övervikt.  


"Om du inte kan gå ner i vikt så är det en annan femma"


Du aktivt försöker gå ner i vikt.

Om du inte försöker gå ner i vikt går folk bananas. För det är livsfarligt att vara tjock. Är du tjock så dör du! Alla smala lever för evigt och vi tjocka kommer dö när som helst av vårat fett, och det är de stackars hårt arbetande smala människorna som kommer behöva betala för skiten också. 


"Jag vill inte betala för att en fet gris sitter och käkar ihjäl sig själv"


Du är sexigt tjock.

Har du fettet på rätt ställe, det vill säga tuttar och rumpa. Ja då är det ganska okej att vara tjock.

Så länge allt sitter där det ska och inte hänger eller dallrar så är det perfekt.


"Jävlar vilka sexiga pattar"


Du inte är tjock på riktigt.

Det är helt okej att vara "tjock". Det vill säga befinna sig vid den övre gränsen för normalvikt och

"känna sig tjock", och förmedla det till omvärlden.


"Usch så tjock jag känner mig idag"


Du är tjock på "rätt sätt".

Har hört en del regler angående vilket Body Mass Index som är "okej" eller vilka midjemått som är acceptabla. 

Väger du si är det okej, men efter det där då går fan gränsen.  Bara du inte bär vikten på magen och så vidare. 


"Så länge du inte har ett BMI över 30 är det okej"


Du kan bevisa att du lever den hälsosammaste livsstilen som är möjlig.

Är du tjock så är det ingen som tror på att du äter nyttigt och rör på dig och du måste bevisa att du faktiskt är hälsosam. Dessutom är det i princip lag på att du aldrig får äta godis eller annat onyttigt, för det bevisar bara att det är som vi alla trott,


"Tjocka människor är lata individer som bara sitter på sin rumpa och vräker i sig onyttigheter hela dagarna"



Du hatar din övervikt.

Hatar du inte din vikt så är det otroligt provocerande.

Ingen ska få för sig att det är okej att vara tjock! 


"Ingen frisk människa vill vara tjock"


Du är redo att svara på alla frågor och påståenden om dina mat och motionsvanor.

Som tjock granskas dina matvanor extra mycket och människor väldigt gärna komma och peta i det du äter. Ja inte rent fysiskt men med sina nyfikna kommentarer och sin "måna omtanke" om din kost. Frågor om vad man äter, när man äter, hur man äter och ifrågasättande toner och dömande blickar.


"Ska du verkligen äta det där?"


Du lyssnar villigt på och tar emot alla bantningstips.

Som tjock får man ofta höra både det ena och det andra. Det kan vara allt rån träningstips till rekommendationer om dieter och diverse bantningspiller. 


"Om du slutar äta socker och tar trappan istället för hissen kommer du bli smal"



Du skrattar åt alla tjockisskämt.

Skrattar du inte åt skämten på din eller andra tjocka personers bekostnad så är du en dryg och kränkt jävel som inte kan ta ett skämt. 


"Du är så tjock att du kan sälja skugga i öknen..... Vadå, kan du inte ta ett skämt eller?"

 


Du skäms över din vikt.

Det är viktigt att du vet att du är ful och äklig med ditt dallrande fett, och att du bör gömma dig i vassen. Få aldrig för dig något annat. Om du inte skämms över din stora kroppshydda så är du ute   och cyklar. 


"Fy fan vad vidrigt tjock du är, jag spyr"



Du inte tycker att du är vacker som du är.

Skulle du få för dig att din tjocka kropp duger som den är

så är du helt förvirrad. 

Att vara tjock är vedervärdigt och ingen ska tror att det är okej att vara tjock. 


"Det är aldrig vackert att vara fet"



Du inte pratar positivt om din övervikt. 

Ja jösses, vad du än gör säg ingenting positivt om att vara tjock!

Att skriva peppande inlägg om att tycka om och acceptera sin kropp är otroligt provocerande!

Tänk om någon mer skulle få för sig att de duger? Så kan vi ju inte ha det!


"Du glorifierar fetma"




Du inte klagar på att du inte hittar kläder i din storlek.

Skulle du påpeka det problematiska med att inte kunna gå in i en vanli affär och hitta kläder i din storlek får du räkna med ramaskri. för du har ju själv "valt" att vara så tjock och då får du ju faktiskt skylla dig själv. Sitt inte bara där utan gör något åt saken istället. 


"Banta då ditt feta arsle"



Du accepterar alla kommentarer om din ohälsosamma kropp.

Är du tjock är det din plikt att lyssna på alla människors ord om hur ohälsosam du är. 

För det är av största vikt att du förstår exakt hur ohälsosam du är. För det vet ALLA bara genom at titta på dig.  Alla utom du då uppenbarligen, efter som totala främligar ser det som ett måste att lära dig denna "fakta" om dig och din kropp. 


"Det är faktiskt ohälsosamt att vara tjock"



Av Sara Modigh - Fredag 27 jan 00:19

Något som jag har haft stora problem med, och till viss del fortfarande har svårt för är att se de små vinsterna. Även en liten vinst är en vinst, men det är lätt att glömma bort. 


Nu har jag efter många om och men äntligen lyckats ta ett bad. Jag tog ett bad med lite bubblor och en bra bok, och jag fixade det! Jag överlevde fast det kändes som om jag skulle dö.

Jag är i en tuff period och att bara ta sig ur sängen är en kamp. Så att jag faktiskt har lyckats tvätta mig är en vinst även om det inte alltid känns som en sak som skulle kunna vara en vinst. 

     

Jag tror att jag har svårt att se vinsterna för jag sätter för höga mål för mig själv. Jag vet ju logiskt att det var bra att jag efter en vecka äntligen fixade det där badet. Jag försöker att se vinsten i allt lyckas göra något annat än att ligga i sängen

Men det är svårt, ibland måste man nog acceptera att man inte alltid har de rätta förutsättningarna för att klara de där stora målen. 

Ibland kanske man måste inse att det är en vinst att bara ta sig in i duschen. 

För det är viktigt att se sina vinster, att se vad man klarar av istället för att bara ligga och må dåligt över allt man inte klarar. 

Jag fastnar lätt i den där tänket på alla saker jag inte orkar med, som jag inte klarar av.

Det där som jag så gärna vill göra men det går inte hur mycket jag än vill. 

I dessa perioder av dåligt mående känner jag mig oftast så fruktansvärt värdelös. Saker så "simpla" som att bara borsta tänderna känns helt omöjliga. 

Det tar emot i hela kroppen att bara resa sig upp för att gå på toa. 


Jag hatar den där känslan mer än något annat. Jag blir helt lamslagen under tyngden.

Men idag lyckades jag tvätta mig och det är en vinst just nu, och jag måste försöka känna det så.





Av Sara Modigh - Onsdag 25 jan 10:10

Hur gör man när man sover? Jag tror faktiskt att jag har glömt det.
Min sömnrytm är helt förstörd.
Jag kan bara sova 3-4 timmar åt gången och är så sjukt trött hela tiden. Tillslut somnar jag igen för jag är så trött att jag inte fungerar och så sover jag några timmar innan jag vaknar ännu en gång. Så som det ser ut nu sover jag två-tre gånger per dygn istället för en.
Som om jag delar upp hälften av sömnen till natten och den andra till mitt på dagen.
I natt vaknade jag klockan ett och kunde inte somna om. Igår vaknade jag vid två på natten.
Just nu ligger jag här i sängen och är så trött så jag inte vet vad jag ska göra. Jag vet inte om jag borde sova, eller försöka hålla mig vaken.

Lär ju inte kunna hålla mig uppe mycket längre till innan huvudvärken börjar komma. Den där huvudvärken framkallad av tröttheten. 

Jag är så trött att jag inte prkar med mycket alls. Ligger mest i sängen antingen för att det är mitt i natten och jag inte kan gå upp eller för att jag är för trött för att göra annat. 
Hur gör man för att bryta det där?


Jag har alltid haft problem med sömnen, men inte direkt på det här sättet.
Att inte kunna sova ut ordentligt tär på mig, jag känner mig skör nästan trasig på något sätt.
Som om en liten vindpust kan få mig att rasa. Det känns som om jag är på gränsen att bryta ihop.
Jag vill bara få ordning på sömnen, men hur lyckas jag?


Vill ju få ordning på livet igen, ork att göra saker. Vill ju inte ligga här och ruttna bort.

Av Sara Modigh - Söndag 22 jan 16:45

"Vilken är din största fobi?", det är en sådan där mening man hör titt som tätt. På internet, på fester ibland även i så kallade "lära-känna-varandra-spel". 

"Ja, vad är det med det då?", kanske ni tänker då. Jo såhär, En fobi är en allvarlig psykisk ohälsa,

där man har en rädsla för något som är så stor att hela ditt liv kretsar kring denna rädslan och påverkar precis allt!

En fobi är inte samma sak som att vara rädd för spindlar eller höjder. Alla har vi saker vi är rädda för. Men långt ifrån alla människor har en rädsla så stark att det kan klassas som fobi. 

En norsk studie från 2001 visade att ungefär 14% av befolkningen drabbas av en specifik fobi någon gång under livet.

Så trots att det är en ganska stor andel människor, är 14% inte samma sak som varenda människa.

För att kunna betraktas som en fobi måste rädslan och obehaget som upplevs vid eller inför att man ställs inför den man räds vara orimlig eller överdriven.


Fobier är en form av ångestsyndrom, som alla karakteriseras av starka ångestupplevelser som orsakar lidande och i något avseende förhindrar ett normalt fungerande.

Denna rädslan och ångesten innebär att den drabbade i stor utsträckning försöker undvika vissa situationer på grund av rädslan att stöta på objektet eller situationen som personen är rädd för.

 

På något vis tror jag man förlorar förståelsen för hur hemskt det är att leva med en fobi, när man pratar om det som en normal rädsla som alla har.

För absolut har vi alla något som vi är extra rädda för, det kan vara allt från att förlora en familjemedlem till att bli svårt sjuka eller skadade, till att behöva gå över en bro eller en rädsla för att fastna i ett trångt utrymme. 

Rädsla är en normal känsla, precis som sorg. Men det är först när dessa känslor inte står i proportion till verkligheten som det kan klassas som en psykisk diagnos. 

Och nackdelen med att använda uttryck som "Fobi" eller "Deprimerad", när man beskriver normala känslor, är att man tar ifrån innebörden och allvaret i att faktiskt vara drabbad av någon av dessa diagnoser. Vilket på sikt leder till att man tappar begreppet över vad en fobi faktiskt är.

Av Sara Modigh - Torsdag 19 jan 12:45

När man beställer sin medicin på nätet så ser man verkligen hur tacksam man ska vara att vi har högkostnadsskydd här i Sverige. Jag hade aldrig någonsin haft råd med behandling om det inte vore för högkostnadsskyddet. Jag beställer ju min medicin på Apoteket.se, eftersom mitt apotek inte vill ta in min medicin (för att den är så dyr), och där ser man verkligen exakt ur dyrt det är med mediciner.   

Hade inte högkostnadsskyddet funnits hade jag haft en årskostnad på 205905.83 kronor för bara bromsmedicinen. Utöver den har jag ju även medicin mot migrän. 

Jag tänker också på den stora mängd medicin jag haft mot min psykiska ohälsa genom åren. 

Visst, ingen medicin har vart så dyr som bromsmedicinen mot min MS.

Men jag hade ändå varit ruinerad redan i högstadiet om jag hade behövt betala hela kostnaden själv. 

 

Av Sara Modigh - Måndag 16 jan 01:45

Borderline, ADHD, Asperger och så vidare. Diagnoser som ökat markant i samhället de senaste åren. Vad beror det på?
Är det en överdiagnostisering i dessa diagnoser som så många tycker? Eller beror det på att vi i dag har mer kunskap om psykisk ohälsa, och därför lättare kan identifiera problematiken? Beror det på att allt fler blir sjuka? Eller på att fler vågar söka hjälp för sin problematik? Kanske en kombination av allt?


Jag kan inte svara på det.


Men det jag kan säga är att ingen som lider av psykisk ohälsa vill få sin problematik förringad av en hobbypsykolog som tror sig veta bättre än den psykiatriker som faktiskt behandlat och gjort en ordentlig psykologisk utredning på personen ifråga.  

Att upprepade gånger få höra att diagnosen man har inte existerar eller att var och varannan människa som diagnosticerats med diagnosen inte alls har någon problematik på riktigt,

skadar mer än ni tror. Som den här kommentaren i en random grupp på Facebook.

 


Vadå "Jag hoppas ni inser vilken slasktrattsdiagnos det är"?  Vad har det med dessa människors problematik att göra? Vem är du att tala om att "långt ifrån alla som diagnostiserats har diagnosen". Hur kan du avgöra det? Hur många av dessa personer har du personligen gjort en korrekt utredning på? Jag gissar på noll! 

Sen den där kommentaren om att det är "populärt", att ha till exempel ADHD, bara för att fler och fler vågar vara öppna med sin psykiska ohälsa så betyder det inte att det är populärt att vara drabbad. 

Jag har aldrig fått höra någon liknande kommentar om min fysiska ohälsa. Inte heller sett sådana kommentarer om cancer eller diabetes bland alla forum och Facebookgrupper jag hänger i, trots att även det är sjukdomar som ökar i samhället.

Det känns som om detta är en kommentar skapad ur det faktum att det trots att det är 2017 fortfarande inte är 100% accepterat att prata öppet om psykisk ohälsa. 

Psykisk ohälsa är fortfarande inte riktigt respekterat som en "äkta" ohälsa och tas inte heller på så stort allvar som det borde.

Varför har man annars behovet att säga till någon att deras diagnos är ett skämt. att den inte är på riktigt och att de flesta inte alls kan ha den diagnosen. 


Det finns tyvärr fortfarande många som uttrycker att psykiska diagnoser inte kan vara en "diagnos", för "det sitter bara i hjärnan", det är "bara mentalt" och så vidare. 

 

Men det är så felaktigt. Först och främst, bara för att det är hjärnan som är drabbad betyder det ju inte att det man känner och upplever inte är verkligt för personen.

För det andra så tror jag att personer som uttrycker sig på detta vis saknar förståelse för vad diagnos betyder.

En diagnos är en benämning av ett tillstånd. En diagnos kan sättas på all problematik. Influensa är en diagnos. Men många tycks tro att "Diagnos" måste innebära en allvarlig obotlig sjukdom för att kunna klassas som en diagnos. 

Namnet på en diagnos, låt oss säga ADHD eller Diabetes typ 1, är bara ett namn för en samling av symptom. Dessa symptom tillsammans bildar ett tillstånd som kan diagnosticeras med hjälp av medicinska undersökningar, och namnet på den specifika kombinationen av uppvisade symptom blir alltså själva diagnosen.



Psykisk ohälsa är som vilken annan ohälsa som helst. Vem kan vittna bättre om det än jag som är drabbad av både psykisk och fysisk ohälsa. Jag vet att det är lika svårt att ta sig upp på morgonen när man har svår trötthet av MS som det är av depression. Jag vet att det är lika jobbigt att tampas med mentala monster som det är att kämpa mot fysiska. Jag vet att psykisk ohälsa är precis lika verkligt som fysik.

Och framför allt så vet jag att när man kämpar och kämpar mot en ohälsa, oavsett om det är fysiskt eller psykiskt så behöver man få både förståelse och respekt från sin omgivning. 
Ingen mår bra av att inte bli förstådd, ingen mår bra av att inte tas på allvar och ingen mår bra av att bli förminskad och få sin problematik ogiltigförklarad av människor som saknar all kunskap. 

Av Sara Modigh - Fredag 13 jan 19:00

         

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

Fråga mig

119 besvarade frågor

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se