Inga barn som föds in i den här välden får möjligheten att välja sina föräldrar, och jag anser att inget barn förtjänar en förälder som inte klarar av att ta hand om sina barn. 

Jag får ofta frågor om det inte är dags för mig att skaffa barn snart, och jag vet aldrig vad jag ska svara på den frågan. 

För jag känner att det vore totalt oansvarigt av mig att skaffa barn, både för det faktum att jag är så pass sjuk som jag är, men också för risken att mina problem går i arv. 

Hur ska jag kunna ta hand om och uppfostra ett barn när jag inte ens kan ta hand om mig själv? 

Hur skulle det kunna vara försvarbart för mig att utsätta ett barn för att växa upp med mig som förälder?

En mamma som gråter sig till sömns, en förälder som inte ens klarar av att göra mat till sig själv, en mor som kanske inte ens kommer kunna komma upp ur sängen på dagarna.

Vilket liv skulle det vara för ett barn?

Nej, jag tränger undan alla känslor om att vilja ha barn för barnets bästa. 

Men när de där frågorna kommer, frågorna om det inte är dags att börja skaffa barn snart så rör det upp saker inom mig.

För visst vill jag ha barn, jag vill bara inte att barnet ska ha mig. 

Jag har hört så många skräckhistorier från barn med föräldrar med psykisk sjukdom, jag vill inte att mina barn ska få samma upplevelser. 

Jag vill inte att mina barn ska behöva må dåligt, vara rädda eller oroliga över sin mamma. 

Det är inget liv för ett barn. 

Ett barn är inte heller något man kan ge upp när det blir för jobbigt, inget man kan lämna tillbaka eller sälja om det blir för mycket. 

Ett barn är ett livslångt åtagande och jag kommer alltid att vara sjuk. 

Kanske finns det en dag då jag känner att jag skulle klara av barn och familjelivet, men två år senare finns det ju ingen garanti för att jag fortfarande skulle vara kapabel till det. 

Så jag känner att jag även måste tänka på framtiden och vad som skulle kunna ske både i min MS och i min psykiska ohälsa, och det känns som om jag har oddsen emot mig.

Jag har alldeles för många sjukdomar och psykiska problem för att kunna bli helt frisk, jag har alldeles för många återfall i mitt bagage för att kunna låtsas som att det aldrig kommer ske igen. Jag vet att jag inte klarar av stress, press och krav och vad är mer stressande och krävande än att uppfostra ett barn? 

Att ha barn kräver mycket energi som jag är rädd att jag inte kommer ha.

Jag är rädd att jag inte ska orka med att ta hand om barnet, att jag inte ska ha energin att kunna leka med mitt barn.

 
Småbarnsföräldrar förlorar mycket sömn, och sömn är väldigt viktigt för att jag ska hålla samman.

Så hur hållbart skulle det vara när man tänker efter?

Inte alls!

Risken är dessutom stor att mina barn kommer ha liknade problem som mig vilket kommer göra situationen ännu mer krävande. Att ha ett barn som inte mår bra måste ju vara den mest stressande situationen för en förälder och att stå där helt hjälplös utan att kunna hjälpa sitt barn måste vara den värsta tänkbara känslan. 

Barn är inget man skaffar "bara för att" och egentligen finns det inga goda argument till varför man ska ha barn, men väldigt många argument till varför man inte borde skaffa barn. Men ändå tar folk för givet att alla ska ha barn. 

Det är ett sådant där mål i livet som man förväntas uppfylla, och de där förväntningarna krossar mig. För jag kommer aldrig klara av att vara en bra mamma. 

Ibland får jag så fruktansvärt dåligt samvete för att jag mår bra. 

Eller kanske inte för att jag mår bra, utan mer för att jag gör saker som får mig att må bra. Jag känner mig som en dålig människa för att jag fokuserar så mycket på mig själv och bara göra saker som får mig att må bra. 

Jag fokuserar på att kolla på roliga serier, umgås med familj och vänner, spela spel, äta god mat, ta det lugnt, bada bubbelbad, shoppa på secondhandbutiker, skriva på min blogg och så vidare.

Ibland känner jag att jag egentligen borde fokusera på att plugga för jag känner mig inte värld att må bra.

Jag vet att jag borde ha ett jobb, jag vet att det borde ske en utveckling. 

Jag skäms över att mitt mående redan som det är börjar bli sämre igen och jag känner mig som en dålig människa som inte prioriterar att må skit och ha ett jobb istället för att må bra. 

Som den här helgen har jag haft det jättekul och umgåtts med både familj och vänner.

På fredagen så var jag och Jakob på bio med min bror och hans tjej.      

Vi var och såg på Deadpool och det var en så otroligt rolig film. Den bästa jag sett på länge.

Men inte nog med det, när filmen var slut mötte vi upp mina andra syskon och gick ut och åt mat tillsammans. 

Vi hade det verkligen jättetrevligt när vi satt där och åt och pratade med varandra om allt möjligt.

Sen kommer jag hem och så skämdes jag över att jag varit ute på både bio och ätit ute samtidigt som jag bara sitter hemma och ugglar på vardagarna. 

På lördagen gick jag och Jakob på secondhand och jag köpte en klänning.

Sen på lördagseftermiddagen träffade vi lite vänner på ett café i stan där vi satt och fikade och spelade spel i ett par timmar. Det var så otroligt trevligt och det var så kul att komma ut lite och få träffa vänner.

Men sen kommer jag hem och så skäms jag över pengarna jag spenderat som jag egentligen inte har eftersom jag inte har ett jobb där jag kan tjäna pengar. Hat jag verkligen rätten att gå ut och fika och köpa kläder när jag inte jobbar och gör rätt för mig?  

På söndagen fokuserade jag på att skriva ett blogginlägg lite snabbt innan vi skulle iväg till Jakobs föräldrar och hälsa på. 

Så jag satte mig och skrev för att jag ville hinna publicera något innan vi åkte iväg.

Bloggen betyder så mycket och ibland funderar jag på om den håller mig tillbaka lika mycket som den håller mig levande? 

Jag är rädd att förlora bloggen och när läsarantalet sjunker fylls jag av ångest och känner mig nästan ensam och övergiven. 

Jag lyckades i alla fall skriva ett inlägg och jag fick lite mer läsare och då blev jag ju glad. Men samtidigt så får jag dåligt samvete för att jag sitter vid en dator hela dagarna istället för att göra något vettigt av mitt liv. 

Vi åkte iallafall iväg till svärföräldrarna och där pratade mycket och så spelade vi spel med Jakobs syster och kusin som också var där och hälsade på.

Vi spelade DiXit, lite Alias och ett spel som heter Gloom.

Jag hade det jättetrevligt och det tror jag att de andra hade också. Jag tycker verkligen om Jakobs familj och det är så kul att spela spel med dem.

Jag kunde glömma lite av vardagens alla bekymmer en aning, så som det brukar vara när jag är ute och umgås med min familj eller mina vänner.

Men nu när jag sitter här hemma i min ensamhet helt slut efter helgen kan jag inte låta bli att tänka att jag är en dålig och självisk människa som prioriterar dessa helger framför att offra mig och lida igenom en vardag med ett riktigt jobb.

Rent psykiskt och fysiskt borde jag ju ha energin att jobba om jag kan klara tre dagar med att umgås med familj och vänner?  

Jag känner att jag inte gjort mig förtjänt av att göra saker som jag mår bra av, jag känner att jag så länge jag inte har ett normalt liv inte förtjänar att göra normala roliga saker.

Om jag är så sjuk att jag inte kan jobba borde jag ju stanna i sängen och ligga där tills jag blir frisk nog. 

Men samtidigt vet jag ju också att om jag bara stannar i sängen så blir jag inte friskare. 

Jag vet att jag behöver hålla igång mitt liv och göra saker.

Det faktum att jag faktiskt kan åka hem och äta hos mina svärföräldrar, spela spel på ett café, gå på bio och äta ute är bevis på en enorm utveckling och ett stort steg i rätt riktning. 

Men ändå så skäms jag över det. 

Jag är så fruktansvärt trött på att vara sjuk och må så här dåligt!

Tjock, fet, rund, mullig, rultig, bastant, knubbig, fetlagd, fläskig...Ja den där listan kan göras lång

Listan på ord för att beskriva en person med lite extra fett på kroppen.

Flera av dessa ord är väldigt negativt laddade och används många gånger som ett glåpord för att göra någon ledsen.

Samhället vi lever i säger att bland det värsta man kan vara är att vara tjock. 

Det har gått så långt att ordet måste undvikas till varje pris för att inte råka göra någon upprörd.

Men min fråga är, gör inte det saken värre i längden?

Blir det inte värre när man bekräftar att det är så fruktansvärt hemskt att bli kallad tjock att vi slutat använda dessa "kränkande" ord. När vi sitter och skriker om hur vårdpersonal ska få sparken för att den kallat en patient rund, säger vi inte då till personen som tog illa vid sig att det faktiskt var den värsta förolämpning en person kunde ge? 

Anledningen till att jag skriver detta är för att jag för ett tag sedan läste det här inlägget i en grupp på Facebook
 

Jag tycker att det här är så mycket överreaktion samlat på ett och samma ställe och det gör mig illa till mods att så många människor samlas för att skrika och gapa efter en person för att den kallat en något större kvinna för "rund".

Jag ser bara hur den här kvinnan och alla andra kvinnor runt omkring får lära sig att det är det värsta man kan säga till någon. Att den är rund, som i min mening är ett av de "snällare" orden för någon som har lite extrafett eller är överviktig. 

Låt oss titta närmre på några av kommentarerna om personen som sa "Du är rund":

"Vad i helvete? Det där måste anmälas."
- Anmälas för vad? För det första vet vi egentligen ingenting om hur situationen såg ut när denna kommentar ägde rum. 
Vi vet ingenting om personalens uppsåt med kommentaren och vi vet inte heller om kommentaren var relevant i situationen eller ej.

Det vi vet är att en kommentar har ägt rum och det är kommentaren "Du är rund"

Att just ordet "rund" används säger mig att personen ifråga undvikit ord av hårdare karaktär som till exempel fet, fläskig eller tjock vilket i mina öron tyder på att kommentaren inte var illa menad. 

"Idiot personal, jävla mobbing!!!"

-Idiot, ja det kanske är möjligt. Som personal ska man ju se till att de patienter man har hand om mår så bra som möjligt. Jag kan hålla med om att det i detta fallet var klantigt och kanske rent av idiotiskt att kalla en patient som tydligen mår så dåligt över sin vikt för just "rund".

Men mobbning? Nej, det håller jag inte med om! För det vi vet är fortfarande bara att EN kommentar har ägt rum. En enstaka handling är inte mobbning.

Mobbning är att under en lång period regelbundet bli utsatt för kränkningar från någon eller några människor i sin omgivning. 

Men det finns ingen antydan om att det så är fallet i trådstartarens inlägg. 

"Har själv arbetat på specialistboende, och DETTA är fanimej inte ok nånstans! Vilket klantarschel...  
Hade nån hos oss sagt detta, då hade vi fått sparken omedelbart!"

 - Klantigt sagt, ja absolut med tanke på hur patienten reagerade. Men det är kanske inget som personalen hade kunnat förutspå innan. Det är ju lätt att vara efterklok och så här efterhand kanske personalen tänker en extra gång hur den tilltalar just den här patienten.  

Men som sagt vet vi ju fortfarande inte  heller i vilken situation denna kommentar uppstod. 

Kanske var de så att personalen skulle ta ett blodtryck och upptäckte att de behövde hämta en större blodtrycksmanschett och det var en förklaring? Vi vet ingenting. 

Att få sparken för att man säger att någon är rund tycker jag låter otroligt överdrivet.

"Har du nån anhörig som kan hjälpa dig? Att säga sådant i en sådan miljö är ren elakhet. Han eller hon har psykopatiska drag. Det är lätt att säga åt personen att dra åt h-e men det är ju inte så enkelt" 

- Ren elakhet är självklart en möjlighet, jag har stött på en stor del ganska ignoranta och okunniga personer inom psykiatrin. Men jag vet också att man när man mår dåligt suger åt sig som en svamp och tar åt sig av saker som kanske inte ens är menat som något elakt.

Att få höra minsta antydan till att man är överviktig är tydligen en öm punkt hos den här personen, så därför är det ju rimligt att tänka att personen tolkar sådana här kommentarer som en personlig förolämpning. Kanske hon till och med läser in lite mer i kommentaren och tar åt sig extra mycket just därför.

Reaktionen på ordet "rund" är inte en sund reaktion i min mening.

Jag tycker inte heller att det känns bra att personer börjar slänga ur sig kommentarer om att personalen ifråga har "psykopatiska drag".

För alla människor som går på denna jord har någon gång i sitt liv råkat säga något klantigt eller något som misstolkats så att någon har blivit ledsen.

Det innebär inte på något sätt att man har tendenser av att vara drabbad av psykopati.

_________________________________

Alla dessa kommentarer spär i min mening bara på känslan av att ha blivit utsatt för en fruktansvärd förolämpning. Men i själva verket rör det sig enbart om ett adjektiv som beskriver en kroppsfigur. 

Hade detta inlägg istället rört sig om att någon blivit kallad lång tror jag knappast att det hade blivit sådana här ramaskrin i kommentarsfältet. 

När allt kommer omkring så handlar det ju egentligen bara om vår syn på att vara tjock och att det är något fruktansvärt. Så fruktansvärt att minsta antydan om att man är detta fruktansvärda ses som den värsta förolämpningen.

På Facebook finns det människor av alla dess slag. Vissa skriver nästan aldrig statusuppdateringar och andra skriver ut varenda liten detalj i sitt liv. 

Den senaste tiden har jag märkt att det nästan blivit som en grej att skratta åt människor som delar med sig av lite väl mycket detaljer ur sina liv. 

Men samtidigt så kan jag ändå tycka att den öppenheten är bra. Det är bra med människor som vågar vara öppna, det är skönt när man kan känna igen sig och man känner att man är inte ensam om att vara med om knäppa, pinsamma, roliga eller konstiga saker. 

Vi är alla människor och vad är egentligen för mycket information?

Är det fel att prata öppet om sjukdomar, mediciner, kroppen, bajs, sex, känslor och tankar? Är det fel att ställa frågor eller ha funderingar?

Det tycker inte jag!

Jag tror att det är bra att kunna vara öppen. När man är sluten och inte vågar be om råd och tips så tror i alla fall jag att livet blir svårare än det behöver vara. Jag tror att en generell öppenhet i tillvaron bidrar till att fler vågar fråga och vågar prata öppet om allt.

Så låt oss alla förundras i fenomenet Facebook och den otroliga öppenhet som där finns ;) 

 

             

 Jag tycker det är skönt när folk kan bjuda på sig själva. 

För ungefär ett år sedan skrev jag om det pinsammaste jag någonsin varit med om och det är faktiskt skönt att kunna vara öppen och bjuda på sig själv.

Har ni någon sådär roligt härligt pinsamt ni vill dela med er av? Lämna gärna en kommentar :) 

Detta var kanske inte den roligaste starten på en ny månad, men sånt är livet ibland.
Jag var och träffade min läkare idag för den där vanliga halvårskontrollen som görs för att kolla läget och hålla sig uppdaterad kring vad som händer i min MS.

Tyvärr var det inte enbart glada besked den här gången, men det mesta såg ju "bra" ut som tur var.

De svårigheter som man kunnat se tidigare, med en liten försämring i vänster sida, var fortfarande synliga men ligger stabilt på samma nivå som tidigare. 

Jag har inga större problem i vardagen egentligen mer än att jag är trött, har massa myrkrypningar, får mina nervsmärtor, har svårt att kissa på morgnarna, lite problem med yrseln, är väldigt värmekänslig

och så vidare. 

Men allt det där är väl ungefär som vanligt, alltså så som det varit de senaste två åren.

Jag har vant mig vid det och det har ju blivit en del av livet, men bara för det vill man ju inte att det ska bli värre.

Tyvärr är det som så att jag nu har blivit JC-positiv, det innebär att jag nu har ett virus i kroppen som kan reagera negativ tillsammans med den bromsmedicinen jag har idag.

Viruset ligger latent hos de allra flesta människor och ger inga symptom alls. Men när man av någon anledning, som till exempel sjukdom eller med hjälp av mediciner, får ett sänkt immunförsvar kan det här viruset ge upphov till en väldigt dödlig sjukdom som heter Progressiv Multifokal Leukoencefalopati, förkortat PML.

Nästan alla som drabbas av PML dör inom loppet av ett år.  

Detta innebär ju att det är en ökad risk att fortsätta använda Tysabri om mina JC-värden fortsätter att stiga.

Enligt studier så är de första två åren relativt riskfria så jag kommer förmodligen kunna ta Tysabri i två år till så länge inte antikropparna mot JC-viruset i mitt blod ökar för mycket.

Men redan nu pratade min läkare lite om att jag så småningom kommer behöva byta medicin och att det då är möjligt att det lutar åt Mabthera. Ännu en medicin som man får via dropp, men som man får en gång i halvåret istället för var fjärde vecka.

Jag kommer också från och med nu få göra en kortare magnetkameraundersökning var tredje månad utöver den mer genomgående MR-undersökningen som görs årligen. 

Detta för att då hålla koll på vad som händer i hjärnan och snabbt kunna se om något står galet till.

Det nämndes också under besöket att de synvillor jag haft under ett tag kan röra sig om någon form av epileptiskt anfall, detta var dock mycket osäkert då det bara pågått under en period och sedan dragit sig tillbaka igen. Men detta fenomen finns tydligen dokumenterat hos MS patienter sedan tidigare, även om det är ett ovanligt symptom. 

Jag är väldigt glad över att det har gått tillbaka, för det var rätt jobbigt när jag hade massa synvillor hela tiden och tillslut blev helt osäker på om det jag såg verkligen var det jag såg eller om det egentligen var något annat. 

Men just ordet "epilepsi" låter ju lite skrämmande så jag hoppas ju att det inte är det.

Läkaren ville inte säga så mycket mer i ett så tidigt stadium, utan vi avvaktar och ser om det kommer tillbaka eller inte. 

Sen tyckte hon också att det vore en bra ide att ta lite prover för att se om min trötthet kan ha någon annan förklaring så jag ska få ta lite prover på sköldkörtel, B-12 och D-vitamin för att se att allt ser normalt ut.

Det känns ju lite jobbigt nu såklart, det är ju tråkigt när sådant här händer. Men samtidigt visste jag ju att jag skulle bli JC-positiv förr eller senare. Men jag hade ju hoppats på mycket senare.

Nu är det enda jag kan göra att hoppas på att nivåerna håller sig bra så att jag kan fortsätta med Tysabri så länge det bara går. 

En kvinna som fått dropp samtidigt som mig jag några gånger berättade att hon hade vart JC-positiv ända från början av sin behandling och ändå kunnat gå på Tysabri i 8 år. Så jag hoppas ju att det kommer gå lika bra för mig. 

Det skulle kännas så tråkigt om Tysabrin inte längre är en möjlig behandling och ingen av de andra behandlingarna kan ge lika stor positiv effekt.

Jag vill ju leva i många år till och om jag inte kan bromsa min MS-ordentligt så kommer ju mitt liv se väldigt annorlunda ut.

Jag vill inte bli sämmre, jag vill inte bli sjukare. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte!

Fan att jag redan blivit JC-Positiv.

Jaja, inte mycket att göra åt.

Bara att acceptera och gå vidare som med all annan skit här i livet.

I onsdags kom Jakob med ett förslag om att vi skulle åka till Stockholm och gå på Hockey och sen efter det gå på norrbottensfesten under helgen och jag kände att jag har ju sagt att jag ska utmana mig mer, så varför inte? 

Jag sa till honom att om han fixar hotell, biljetter, kattvakt och allt annat som behövs och jag bara behöver bekymra mig om vad jag ska packa för något i min väska så är jag med. 

Så sagt och gjort så fixade Jakob med allt och jag fokuserade bara på att packa min väska.

Vi bestämde även att vi skulle passa på att hälsa på hos Jakobs bror och hans fru i Uppsala när vi ändå var i närheten, så vid lunchtiden på fredagen så åkte vi upp mot Uppsala.

Vi blev lite sena då vi på vägen upp fastnade i en lång bilkö efter en bilolycka och vi blev ståendes helt stilla på motorvägen i ungefär en timme. 

Det var tydligen tre bilar som hade krockat med varandra, och när trafiken väl började rulla igen kunde man se hur krossad en av bilarna var. Det var riktigt obehagligt att se.  

Jag är ju redan som det är ganska rädd för att åka bil, så den synen gjorde inte saken bättre om man säger så, och man kan inte låta bli att undra hur det gick för dem som satt i bilen.  

Resten av vägen därefter gick i alla fall bra, inga mer bilköer eller olyckor vad vi kunde se och trafiken i Stockholm var rätt lugn så det var skönt. 

Vi kom fram till Uppsala lite senare än tänkt, men vi kom fram och det är ju huvudsaken.

När vi kom så blev vi bjudna på god mat och så spelade vi spel och kollade på Youtubevideos tillsammans. 

Det var väldigt kul att vi hann umgås lite med dem även om det bara blev en snabb visit. 

Vi stannade över natten och fick sova i deras bäddsoffa, och nästa dag så åt vi frukost och sen gav vi oss ut på bokrean en stund innan vi gick till ett fik och mötte upp en av Jakobs vänner som också bor i Uppsala, sen så satt vi allihopa och fikade och pratade tills det var dags för mig och Jakob att åka till Stockholm för att checka in på hotellet och göra oss i ordning för uppstarten till matchen. 

Bilresan till Stockholm gick också bra och det var rätt lätt att hitta till hotellet som tur var, ibland när man kör i en ny stad så kan man ju köra så vilse så man tror att man aldrig kommer hitta ut igen. 
Jakob valde det hotellet som låg närmast festlokalen till den fest vi skulle på efter hockeyn och det blev ett hotell som låg vid Södersjukhuset. Jag tyckte det var ett helt okej hotell faktiskt,

även om det kanske var lite mer sjukhus än vi hade tänkt haha.

Väl på hotellet så duschade jag lite och fixade till mig lite innan det var dags att bege sig mot en pub i närheten av Hovet, där vi mötte upp några av alla Luleåsupportrar. Vi satt där och pratade lite och väntade in att matchen skulle börja. 

Själva matchen började rätt segt, Djurgården gjorde mål i slutet av första perioden och det kändes bara mer och mer hopplöst ju längre tiden gick.
Det var rätt trist faktiskt, och när det var knappt 3 minuter kvar av hela matchen låg Luleå fortfarande under och drog dessutom på sig en utvisning. 
Då kände man ju typ att det inte fanns någon chans alls, men så precis under de sista minutrarna där så kvitterade Luleå. Det hade vart en rätt händelselös match, men när det väl gällde så fick de in den där pucken och matchen gick till förlängning. 

Det kändes ju rätt skönt om man säger så. I förlängningen så var det ingen av lagen som gjorde mål så det blev straffläggning och efter många om och men så vann Luleå i straffarna med två raka mål och två räddningar.

Så det var grymt!

När matchen var slut var det dags att ta sig tillbaka mot hotellet och festlokalen som låg där i närheten för att gå på Norrbottensfesten, dit även många av spelarna skulle komma och hälsa lite på sina fans. 

Väl där så pratade vi lite med några spelare, fick några autografer och tog lite bilder tillsammans med spelarna.

Jag lyckades hitta en av de snyggaste spelarna, Jacob Lagacé och fick en bild med honom så då blev ju jag lycklig i alla fall  ;) 

Sen när alla spelarna hade gått runt tolvsnåret så gick jag och Jakob tillbaka till hotellet och kollade på lite tv-serie innan vi typ dog av trötthet och sov som stockar. Ända tills väckarklockan ringde så att vi skulle kunna gå upp och äta hotellfrukost innan vi skulle checka ut. 

Hotellfrukosten var väl inte den bästa jag vart med om, men det var mat i alla fall så man ska väl inte klaga.
Det var fullt med nyfödda bäbisar och deras föräldrar som satt och åt frukost i restaurangen. 

Det var lite speciellt om man säger så. 

När vi hade ätit färdigt var det dags att gå tillbaka till rummet och packa allt igen och checka ut från hotellet. Jag tycker att det är rätt mysigt att bo på hotell ibland. Så det var trevligt att komma iväg lite.

Det är ju inte så ofta man får tillfälle till sådant.

Så även om det inte är några långa resor så är ett dygn på hotell ändå kul.

Precis när vi hade checkat ut från hotellet och hoppat in i bilen för att åka och se om vi kunde hitta till gamla stan fick jag ett meddelande från min morbror att han var hemma och att vi gärna fick komma förbi om vi ville, det var verkligen jättekul. Jag trodde inte att han skulle vara hemma så det blev ett stort plus i kanten till Stockholmsresan att vi även hann med att träffa honom.

Vi åkte hem till hans lägenhet och satt där och pratade, drack juice (eftersom vi nyss hade ätit hotellfrukost)  och så fick vi ju se hans lägenhet där jag aldrig hade varit innan. 

Det var jättefint även fast de höll på att renovera lite i hallen.

När vi hade varit där ett tag så tog jag och Jakob tunnelbanan där ifrån till gamla stan och gick om kring där lite och kollade. Vi var på science fiction bokhandeln och kollade på allt de hade där och köpte två spel som verkade roliga. 

När vi hade gått omkring en stund så var det dags att börja ta sig hemåt igen.

Så vi tog oss tillbaka till bilen och påbörjade vår färd hem igen efter en helt fantastisk helg.

Det har varit fullt upp den här helgen, men jag är så glad att jag klarade av det trots att det var jobbigt till och från. 

Det känns så bra att jag faktiskt kan göra detta som jag för bara några år sedan aldrig ens kunnat föreställa mig att jag skulle klara av. 

Jag fick ett par panikattacker och jag föll tillbaka i rökningen igen efter typ två veckor som rökfri. 

Men samtidigt så klarade jag det och jag tog mig igenom det och kunde faktiskt känna att jag hade kul.
 Även om jag kanske inte tyckte att just hockeyn var så jätterolig, så var det roligt att kunna vara med och ge Jakob chansen att göra saker som han så gärna vill uppleva, och att se hans glädje ger ju mig glädje. 

Så kort sagt så har jag haft en rolig och händelsefylld helg som jag är väldigt glad och tacksam över att jag faktiskt har klarat av. 

Många gånger så hör man den är meningen "Kan jag så kan du", och många gånger kan det vara jättepeppande att se människor klara utmaningar.

Men just den där kommentaren "Kan jag så kan du" känns lite, ja vad ska man säga...

Enligt den erfarenhet jag har i att få höra det där så kommer ofta den meningen när man mår dåligt och håller på att ge upp eller misslyckas med något.

Jag tycker inte att det känns särskilt bra att få det slängt i ansiktet i en sådan situation.

Jag vet att du kanske har klarat av detta, men det betyder ju inte att det är en självklarhet att alla andra kommer klara det också. Det känns lite nedtryckande faktiskt att få höra alla säga att det där har minsann de klarat och nästan som att de tar för givet att då borde jag med klara det där.

Man får aldrig glömma att bara för att just du klarat något så betyder det  inte att alla andra ska klara av det också. 

Det är inte alltid så lätt eftersom alla har inte samma förutsättningar och jag har ibland upplevt att människor glömmer bort det.

Den här bilden är en väldigt bra visuell jämförelse, två personer har en väg att gå som är precis lika lång. Men för den ena personen finns knappt några hinder alls för att nå sitt mål, medan den andra personen stöter på hinder efter hinder, det ena svårare än det andra. 

Det som ter sig lika är kanske inte alls detsamma. Så trots att man har samma startpunkt och samma mål kanske vägen dit är mycket svårare för andra än det var för dig. Så därför bör man tänka efter innan man dömer någon utifrån sig själv och sin upplevelse. 

Om man ska göra ännu en jämförelse, så kan vi ta vikt till exempel. Två personer som är lika långa och väger lika mycket bestämmer sig för att gå ner i vikt. Den ena klarar det jättebra för den har ett bra stöd hemifrån, en trygg och stabil tillvaro både hemma och på jobbet, har massor med energi, stort intresse, mycket kunskap och en mycket stark vilja att nå sitt mål. Men den andra personen mår dåligt, är ofta sjuk, har fullt upp med både hem och jobb, är väldigt stressad och motivationen tryter samtidigt som livet håller på att falla samman av allt som händer runtomkring. Det går inte alls så bra för den där andra personen att nå sitt mål med vikten. Att då höra "Kan jag, så kan du" från den första personen känns inte alls så peppande i den situationen då man redan kämpar allt man har utan att nå fram. 

Det känns snarare som en spark på någon som redan ligger.

Men det är väldigt lätt att tänka så när man själv har klarat en svår och utmanande uppgift. Man blir glad och känner sig duktig som kämpat igenom det, och så ser man någon annan som kämpar med samma uppgift och tänker att "jag klarade det så det borde du med klara". 

Man tänker oftast så för att man kan aldrig se vilka förutsättningar någon annan har, bara hur man själv har klarat det och därför utgår man från sin egen upplevelse och erfarenhet. 

Man tänker att det här tog jag mig igenom! Det går att ta sig igenom, jag har lyckats. 

Men problemet är ju att när man tänker på det viset kan man bara tänka utifrån sina förutsättningar och det tar inte hänsyn till andra personers förutsättningar.

Tänker man att personer är olika djur och får en uppgift att klättra upp i ett träd så är det klart att det är lättare för apan än för elefanten. Just för att apan har förutsättningarna som krävs för att klara uppgiften.

Som apa så klarar man det lätt och känner att det var ju inga konstigheter, det var ju bara att klättra. 

Men att apan sen ska sitta och säga "kan jag så kan du" till elefanten känns ju inte helt rätt eller hur? 

Det säger ju sig själv att det inte kommer gå lika bra för en elefant.

Problemet hos människor är att vi inte lika tydligt kan se förutsättningar och begränsningar hos varandra. Vi kan inte se utanpå om någon är en apa eller en elefant i trädklättringstävlingen.

Därför är det så lätt hänt att just den där kommentaren slinker ut. 

Jag vet att jag själv sagt så rätt många gånger och tänkt att "om jag som trots flera psykiska diagnoser, min MS-diagnos, mammas död, missbruken i mitt förflutna och allt annat jag drabbats av fortfarande står på benen och har lyckats kämpa mig igenom min svåra sociala fobi, så att jag idag faktiskt inte har så stora problem av den, har klarat av det så borde du också klara av att fortsätta kämpa" Men vem är jag att säga så? Jag vet ingenting om deras förutsättningar i livet. 

Jag har haft tur som fått bli sjukskriven, fått tid på mig att läka, haft min make vid min sida som stöttat mig och hjälpt mig med allt annat när jag fokuserat på att ta mig ut självskador och träna bort min sociala fobi. 

Alla har inte de förutsättningarna som jag har haft och alla kanske inte klarar av att hantera det som drabbar dem. 

Vi är så olika som människor hur vi hantera stress och kris så något som för dig kanske är en småsak man bara viftar bort kan för någon annan vara en stor kris som ödelägger hela deras liv. 

Känslan av att misslyckas är jobbig, och att då i den stunden då man känner att man inte klarar av det man vill klara av får höra från trettioelva personer att "kan jag så kan du" gör bara att man känner sig ännu sämre än man redan gör och man känner sig så fruktansvärt misslyckad. Alla andra kan ju detta så varför kan inte jag? tänker man ofta och det känns frustrerande att höra att man förväntas klara något för att den personen har karat det.

Så istället för att lite tanklöst slänga ur sig "Kan jag så kan du", kanske man istället ska försöka att säga att "det här är något jag har tagit mig igenom, finns det något du undrar över eller behöver hjälp med så finns jag här för dig" eller så säger man ingen ting alls. 

Jag är en person som ibland tycker att det är intressant att tänja på gränserna och utmana rådande ideal.

Att visa sig orakad eller utan bh är för många provocerade att se, eller jag ska omformulera det där. 

Det är bara provocerande om det är en kvinna som går utan bh eller med hår under armarna.

Det säger mig att jag som kvinna inte har rätten att äga min egen kropp och det tycker jag är fruktansvärt fel. 

Ingen ska få bestämma över vad jag får och inte får göra med min kropp. 

Det är egentligen väldigt märkligt att det ska ses som något radikalt att inte förändra sin kropp. 

Vi människor, kvinna som man föds och allt efter som vi blir äldre så utvecklas vi, och i den utvecklingen så får både kvinnor och män hår på kroppen. 

Men det är så inpräglat i dagens samhälle att kvinnor ska vara hårlösa att det är så konstigt att se en kvinna med hår att människor känner sig manade att lägga sig och och kommentera det faktum att man som kvinna väljer att inte raka bort sitt hår.

Jag har hört allt från feministfitta (som om mitt hår har något med politik att göra) till att ingen någonsin kommer vilja ligga med en apa som mig. 

Det sjukaste av allt är att sen jag "kom ut" som hårig har jag på riktigt fått meddelanden från killar som tror att jag är en man bara för att jag har hår på kroppen. 

De tror alltså på riktigt att kvinnor inte har något hår på kroppen just för det är så otroligt inpräntat i allas uppfattning av kvinnor att kvinnor ska vara dessa magiska varelser utan ett enda hårstrå på kroppen. 

 
Jag gillar hår, jag trivs i det och jag tycker det är skönt att slippa ett så omständligt och tidsödande moment sim rakning faktiskt är om man vill hålla hela kroppen hårfri. 

Men jag har vuxit upp och fått lära mig att kvinnor inte får ha hår, så när jag slutade raka mig så var jag rädd över vilka reaktioner jag skulle få. 

Men det har gått bra, och det har vart oerhört skönt att slippa allt det där med rakning, inåtvände hår, röda kliande prickar, stickande stubb, kliande armhålor, svampinfektioner, illaluktande och så vidare.

I början fick jag någon kommentar då och då men inte så mycket mer, men den senaste tiden har det blivit allt mer debatter i media om kroppshår på kvinnor och hatet flödar.

Hela tiden möts man av förakt och kommentarer som "Det finns rakhyvlar av en anledning" eller "fy fan vad vidrigt" och för att vara helt ärlig så påverkar ju detta såklart mig. 

Det känns rätt jäkligt att något så naturligt kan hatas av så många och det känns ännu jäkligare att folk tycker att det är helt okej att spy galla över alla de människor som väljer att inte förändra sitt utseende för att följa rådande ideal.

Ibland tänker jag att det bara skulle vara lättare att foga sig och bara följa idealen för att slippa utsättas för skit, men samtidigt så kommer jag ju aldrig må bra eller bli trygg i mig själv om jag tvingar mig själv in i en mall där jag inte vill vara.

Jag förstår inte den där mentaliteten att alla ska vara likadana och där man känner att det är okej att bestämma hur någon annan ska leva sitt liv.

Jag är den enda som har rätten att bestämma över min kropp och vad jag vill göra med den.

Du har ingen rättighet att bestämma om jag ska vara rakad eller orakad, tjock eller smal, sminkad eller osminkad, finklädd eller gå i mjukiskläder du har ingen rätt att bestämma om jag ska använda BH eller inte. 

Det är bara jag som äger min kropp och därför är det jag som tar besluten, och de beslut jag tar ska respekteras för det är mitt liv och mina val.