Ibland vet jag inte om det är jag eller min sjukdom som talar.

Sjukdomen är som en parasit som tar över mitt sinne och påverkar allt jag gör. Sjukdomen styr mina tankar och känslor och får mig att tänka på, och göra saker som jag annars inte skulle ha gjort.

Tankarna skrämmer mig så otroligt mycket för det är tankar på att skada både mig själv och andra personer. Jag ser mig själv som en lugn och snäll tjej som aldrig skulle skada någon, men när dessa tankar tar över är jag rädd för vad jag skulle kunna göra. 

Samtidigt är jag också rädd för att jag inte ska kunna göra något alls. Att jag är fast här i mig själv och dessa mörka tankar för evigt. 

Jag är rädd att jag aldrig ska kunna slå mig fri från helvetet. 

Tänk om den där parasiten tar över helt och jag aldrig någonsin kommer känna kontroll igen?

Jag håller på att gå sönder, hur ska jag orka mer?

Jag vill inget hellre än att må bra, men det känns som en dröm jag aldrig kommer kunna nå.

Just nu lever jag bara framför en skärm. Försöker distrahera mörka tankar genom mobilspel, tv-serier och Youtube. Jag spenderar nästan all min tid i sängen för jag orkar inte ta mig upp. Jag har inte duschat på flera dagar och jag har ätit fruktansvärt dåligt. Hela mitt liv faller i bitar.  

Allt jag har kämpat för rinner mig ur händerna. Hur ska jag kunna bygga upp mitt liv igen när jag uttömt alla mina krafter? 

Efter varje gång jag vart ute och haft det roligt kommer det alltid en krasch efteråt. Ju roligare jag haft desto hårdare är kraschen. Det har verkligen varit fullt upp med massor av roligheter i påsken. Men jag trodde ändå att jag skulle klara mig bra, speciellt med tanke på att det hade gått en hel vecka.

Men igår kom den, den där förfärliga kraschen. Gårdagen var riktigt riktigt jobbig.

Jag kände mig helt förkrossad och utom mig av sorg, förlorade all vilja att fortsätta kämpa och ville inget annat än att få dö och slippa allt. Spenderade större delen av dagen gråtandes i min säng med starkare självmordstankar än jag haft på många år. Sen gick jag över till att känna mig helt apatisk och jättenedstämd. All livslust är som borta.

Idag känns det som om jag inte har lust att göra någonting alls. Jag önskar att jag kunde sova dygnet runt och slippa all smärta, jag önskar att jag aldrig behövde gå upp ur sängen igen. 

Vet inte om det är kontrasten mellan att vara ute och ha roligt och att sen komma hem till vardagen och allt elände som gör det? 

Jag hatar dessa kraschar, jag hatar dem verkligen för att krascherna gör mig rädd för att ha roligt.

Varför kan jag aldrig få må bra? 

Just nu så här mitt i natten ligger jag ensam med tankar mörkare än den mörkaste natt. Jag känner mig ensam. Ensammare än jag någonsin tidigare gjort. 

Jag känner mig så ensam att jag många gånger undrar om någon ens skulle märka om jag försvann

Finns det någon som skulle sakna mig om jag vore borta?
Tja kanske

Folk brukar ju sakna det de inte kan få. Som när någon går bort och deras Facebook-sida fylls med kommentarer om hur bra de var och hur saknade de är. Kommentarer från människor som aldrig bemödat sig att höra av sig innan det var försent.

Det är så genomruttet och falskt, jag vet hur ledsen min mamma var när hon levde för att hon kände sig så ensam och övergiven.

När vi var barn hade hon en stor vänskapskrets och umgicks ofta med sina vänner och pratade telefon i timmar. Men i skilsmässan försvann några vänner ur bilden och när tiderna blev jobbiga försvann ännu några fler. 

Visst de kanske pratade någon gång ibland och träffades då och då. Men det var inte alls som det var innan. 

Men när hon gick bort så har de betett sig som om de var bästa vänner och jättebundis fast de inte ens kunde ringa ett samtal och fråga om hon ville hitta på något någon dag. 

Så känner jag också, att jag är ensam och har inga vänner. Jag ser hur alla andra lever sina liv och jag sitter bara i utkanten och tittar på. 

Finns det någon som skulle märka om jag försvann? Någon som skulle bry sig? 

Livet, vad är det egentligen?

Man existerar igenom perioder av olika känslor, motgånger och problem.

Problem som ska lösas, känslor som ska förtryckas och motgångar som man måste härda ut. 

Är livet bara den kampen man har från att man föds fram tills man dör.

Vad är egentligen meningen med det? 

Ibland undrar jag varför jag lever. Till vilken nytta existerar jag ens?
Vad finns det för mening med allt detta lidande?
Varför ska jag plågas så här mycket? Mitt mått är så rågat det kan bli, jag står inte ut längre.
Jag vill inte leva i detta skitlivet mer. Allt går åt helvete och just nu vill jag bara ge upp.

Smärtan inom mig är så tung att bära och min kraft är helt slut.
När är det min tur att få må bra? När ska jag få lite tur och lycka i mitt liv? När fan ska jag få något annat än sjukdom och lidande?

Jag vill inte vara så här sjuk, jag vill inte må dåligt, jag vill inte känna mig såhär oduglig och jag vill inte vara såhär ensam och övergiven mitt i allt mitt elände.
Men ensam det är jag, för det här är min kamp och ingen kan någonsin förstå hur hårt jag kämpar och hur tufft mitt liv är. Ingen förstår och ingen kan kämpa åt mig, så när mina krafter är uttömda finns det inget mer att göra.
Jag kan inte leva såhär, det är inget värdigt liv att ständigt må dåligt och inte ens klara av de enklaste av sysslor.

Jag känner mig som en börda och kanske är det bättre att jag försvinner, för vem skulle ens sakna mig om jag vore borta?
Det skulle väl snarare vara en lättnad för alla runt om kring mig att slippa mig och min skit.

Varken jag eller någon annan har en skyldighet att vara hälsosamma för någon mer än oss själva.

Ändå är det så många som känner behovet av att lägga sig i hur andra lever. Känner behovet av att påpeka allt man gör fel och hur ohälsosam man är.

De gömmer sig bakom en falsk mask av att bry sig om personer i sin omgivning, men egentligen handlar det bara om ett fettförakt. 

För ni bryr er egentligen inte om min hälsa, det är inte det som skaver i era ögon. Nej, det är det faktum att jag "förfular mig själv" genom att vara tjock, och att jag utsätter mig för en riskfaktor för att bli sjuk som irriterar er. Blir jag sjuk ser ni bara att jag kommer kosta samhället pengar, pengar som ni inte tycker att jag är värd för att jag är tjock. 

Men samtidigt så är det just en riskfaktor och inget annat. Det finns människor som är jättetjocka och aldrig blir sjuka, ändå har många en syn på tjocka människor som om vi redan är sjuka och döende av vår egen fetma. 

Vi döms efter hur vi ser ut på utsidan, även om vi på insidan kanske är lika metaboliskt friska som någon som är normalviktig. 

Faktum är att det har ju faktiskt kommit mycket forskning som säger att det är inte övervikten som är det farliga, utan det är en stillasittande livsstil och stress. Något som många har i dag.

Jag fick höra häromdagen när jag lade upp en bild med en del av texten från "Svälj din skit" på Facebook, att jag förskönar fetma.

     
Förskönar fetma, vadå förskönar? För att jag inte klär mig i svarta soppåsar och gömmer mig i ett hörn någonstans? För att jag förespråkar att må bra i sitt eget skinn?

Är det att försköna fetma att jag inte inte anser att man ska behöva gråta sig till sömns varje kväll, bara för att man har fett på kroppen? 

Jag är en person med känslor, tankar och åsikter. Fettet på min kropp har ingenting med det att göra.

Vill jag känna att jag duger som jag är så är det min fulla rättighet. Ingen ska få komma och säga till mig att jag inte får känna så bara för att jag är tjock. 
Ännu en gång med argumentet att det är "ohälsosamt". Ja vadå då? Det är inte hälsosamt att röka heller? Jag har aldrig någonsin sett eller hört någon säga att någon som röker inte får känna sig vacker och trivas i sin egen kropp. 

Jag förstår faktiskt inte riktigt det där argumentet egentligen, att bara de som är hälsosamma är vackra. 
Stress till exempel är väldigt ohälsosamt, betyder det då att alla som är stressade är fula, eftersom man bara kan vara vacker om man är hälsosam? Menar ni att de som äter rött kött är oattraktiva? Att alla som har en stillasittande livsstil aldrig kan vara vackra? Nej, inte särskilt troligt.

För än en gång så handlar det bara om att människor hatar fett när allt kommer till kritan. 

Ni bryr er inte om min hälsa för fem öre så ni behöver ju inte låtsas.

Dessutom så är det ingen annan än jag själv som har något med det att göra. Vill jag äta godis till frukost, lunch och middag så får jag göra det. Och vill jag bo på gymmet från morgon till kväll får jag göra det. Vill jag röka tre paket cigg om dagen så är det mitt val precis som det är mitt val om jag vill vara vegan eller ej.

Ingen och jag menar ingen har något att göra med hur jag väljer att leva mitt liv. 

Kan man vara för positiv? 

Ja, jag tror det. Jag upplever att många blir irriterade på människor som försöker se saker positivt. 

Jag har på grund av mina svårigheter tvingats in i ett tänk där jag hela tiden försöker se det positiva i varje situation. Jag försöker alltid se sätt att lösa alla de små problemen som uppstår och kan lösas, något som ibland irriterar personer runt om kring mig har jag märkt. 

Detta har ju för mig varit en överlevnadsinstinkt något som har varit livsviktigt för att jag ska orka leva. Om jag inte hade haft mitt positiva och logiska tänkande hade jag aldrig ens tagit mig upp ur sängen på morgonen. 

Men ändå så är det så få som vill lyssna på detta, de envisas med att hålla sig fast vid sin negativet och bli upprörda över småsaker som egentligen inte är så farliga.

Som detta till exempel. Det är värsta ramaskrien i kommentarsfältet om hur hemskt detta är och hur synd det är om katten. Människan som gjorde detta borde dö, djurplågare är så hemska, och så vidare i en evighet och tillbaka igen.

Nä, jag tycker inte att det var SÅ hemskt som många vill få det att vara. 

Visst det var inte snyggt hanterat av kvinnan med katten. Det låter inte stabilt direkt att man, när man vill bli av med en katt försöker gå in i en butik och byta den mot något. Men är det så mycket värre än att byta sitt husdjur mot pengar hemma i någons vardagsrum? Vi köper och säljer djur hela tiden.

Sen det där med att katten bara dumpades i butiken är ju då den värsta delen i den här historien enligt mig, men samtidigt så dumpades i alla fall inte katten i en sjö instängd i en plastpåse, eller slängdes ut i snön för att klara sig själv. Katten lämnades i en butik där det finns massor med människor som kan göra det rätta och gå med katten till polisen, ett katthem eller till en veterinär där kattens rätta ägare kan hittas, eller katten kan omplaceras till en ny familj.

Detta var inte en så stor grej att bli upprörd för tycker jag då det kunde vara, och ofta är så mycket värre. Den här katten är inte i akutfara just nu så varför blir folk så extremt upprörda?

Ibland känns det som om människor bara blir upprörda för att bli upprörda. Att de gör problem av små saker för att slippa tänka på de verkligt hemska som existerar runt omkring oss. 

Hur försvarar man att sitta och skriva "död åt alla äckliga tiggare" i en mening och sen i nästa sitta och gnälla över en katt som blir lämnad i en butik. Alltså sådant förstår inte jag?

En annan sak jag inte heller förstår är folk som blir arga och irriterade när man ger tips och råd?

"Nej jag tänker inte lyssna på dig för jag ska sitta här och tjura istället". Det är något som händer mig ofta då jag efter år av övning, i många situationer har lätt för att kunna se lösningar på problem.

Men om man lägger fram dem blir människor bara arga. Till exempel om det är så att någon, jag säger inte vem ;)

gnäller över att det inte finns någon broccoli hemma och jag då säger "peta ut några ur förpackningen som det står wokgrönsaker på så har du i alla fall lite broccoli tills du kan köpa nytt". Nej det gick minsann inte för sig. För den broccolin var äcklig och bara till för att wokas.

Jaha, men slipp så, men sitt inte där och gnäll när du har en enkel lösning framför dig.

En annan gång gällde det en person som gnällde över att hen hade fått en ny medicin utskriven och den var så mycket dyrare än den andra som hen hade haft. 

Men samtidigt så spelar ju inte priset så stor roll eftersom vi har högkostnadsskyddet.

Visst det blir kanske en häftig summa som kostar alldeles för mycket pengar första gångerna man ska hämta ut sin medicin. Det förstår jag och det är riktigt jobbigt. 

Men om man inte har ekonomin att lägga en så stor klumpsumma så kan man ju faktiskt gå till apoteket och göra upp en avbetalningsplan. Då betalar du en viss summa i månaden tills dess att du kommit upp i högkostnadsskyddet. 

Men nej då, det ville hen inte lyssna på utan fortsatte gnälla över att medicinen kostade mer. 

Min medicin kostar strax över 200 000 om året, så ska jag sitta och gnälla över det?

Eller ska man försöka vara lite tacksam över att det finns både bra mediciner som hjälper oss och ett högkostnadsskydd så vi faktiskt kan behandlas med dessa mediciner? 

Försök hitta lösningar istället för att fokusera så mycket på problemen.  

Varför väljer ni att bara fokusera på det negativa när det trots allt finns positiva saker också?

Tänk om jag bara skulle sitta hemma på mitt arsle och tänka på min MS och hur jag aldrig kommer bli frisk från det, eller om jag satt och tänkte likadant om mina psykiska diagnoser.

Tänk om jag bara satt och tänkte på mammas död, mobbingen jag utsattes för i skolan, våldtäkten, mitt självskadebeteende eller allt destruktivt jag gjort i min ungdom.

Det finns massor med negativa och svåra delar i mitt liv som jag kunde sitta och tänka på. Men jag gör inte det, för då skulle jag inte överleva.

Så varför ska man då sitta och gnälla och haka upp sig på småsaker med simpla lösningar? 

Men det kanske bara är jag som tänker såhär, vad vet jag?

Då var påskhelgen slut för den här gången. Det har vart en händelserik helg måste jag säga och det har varit fullt upp.

Som jag nämnde så hade vi ju på Långfredagen en våffellunch eftersom det var våffeldagen i fredags.

Vi bjöd våra syskon att komma över för vi tänkte att det kunde vara kul att göra något bara vi syskon.

Tyvärr bor ju Jakobs bror väldigt långt bort och min syster jobbade så vi saknade ju såklart dem.

Men de andra syskonen kunde komma och äta lite hos oss.

Vi satt och pratade och åt massor med våfflor med sylt och grädde, det var verkligen supermysigt.

Blev väldigt glad över att de ville komma och umgås lite.

När vi hade ätit så åkte vi till mammas grav och satte ut lite tulpaner så här till påsken. 

En av bröderna följde med också, det tyckte jag var trevligt.

Jag är ju inte så mycket vid mammas grav om jag ska vara ärlig. Det blir ju oftast på sådana här lite mer speciella tillfällen. 

När vi kom hem igen satte vi oss och spelade CS:GO med min bror. Vi spelade hela eftermiddagen.

Jag tycker verkligen att det är jättekul att spela det spelet.

Jag trodde aldrig att jag skulle bli en sådan person som skulle spela ett sådant spel.

Jag har ju inte ens haft koncentrationen att klara av att spela Sims, och de få spel jag spelat tidigare har jag inte kunnat pricka något jag ska skjuta överhuvudtaget. 

Men CS:GO är enkelt egentligen, det är lätt att lära sig och det är lätt att förstå men framför allt är det ju gemenskapen som är det roliga.

Man kan sitta ett kompisgäng och spela tillsammans. 

När vi hade spelat i många timmar och det var dags att äta något så bestämde vi oss för att följa med min bror upp till McDonalds. Dels för att vi var för lata för att laga mat och dels för att vi skjutit upp maten alldeles för länge för att ställa sig och laga något.

Vi provade någon ny hamburgare, men jag tyckte inte att det var någon större hit tyvärr.

Fast å andra sidan är jag inte så förtjust i hamburgare, så kan ju vart där problemet låg. 

Men de andra tyckte inte heller att den var så jättegod.

Eftersom det varit bilmässan i helgen så var det redan på fredagskvällen en hel del bilar uppe på a6 parkeringen så vi passade även på att åka runt en sväng där och kolla läget när vi ändå var där för att äta.

Det känns som om det blir mer och mer fulla idioter med skrotbilar och mindre och mindre riktigt fina bilar.

När jag var ung och man hängde nere på Atollen i Jönköping istället för uppe på a6 så var det ju mer gubbar med gamla jänkare än massa småglin med stylade bilar. 

Men men, det är inte mitt problem för jag bryr mig inte.

Eller jo det är det visst det :P

För på lördagen så är det den största dagen på mässan, den dagen då flest människor kommer både till själva mässan på Elmia och upp till a6.

Lördagen var också den dagen jag skulle på middag hemma hos pappa. 

Dock hade jag råkat förtränga den lilla detaljen att det var bilmässan vilket gjorde att när vi åkte hemifrån möttes vi nästan omedelbart av en lång bilkö. Bilarna på motorvägen stod helt stilla.

Då blev det mitt problem. Då jag och pappa bor i var sin stadsdel med Elmia emellan oss. 

Som tur var hann vi vända innan vi fastnade i kön och kunde ta en lång omväg runt hela skiten och blev bara en halvtimme försenade som tur var. 

Hemma hos pappa bjöds det på påskmat och Samuel och Elias var så glada att vi var och hälsade på.

De skulle visa alla sina leksaker och vi skulle bygga tågbanor och självklart sitta och leka med våra mobiler.

Det var kul att få träffa dem igen, det är så sällan vi gör det nu för tiden.

Det blir bara på högtiderna. Det är tråkigt för innan var det ju tacosfredag hemma hos pappa varje helg och så brukade vi gå på tipspromenad på söndagarna. Men inget av det blir av längre. 

Men som sagt så hade vi det jättetrevligt hemma hos pappa. Vi satt och hängde och pratade hela eftermiddagen, ända tills det var dags att skjutsa Matilda till jobbet. 

När det var gjort så åkte vi hem och gjorde oss i ordning lite inför kvällen. 

Nu var det nämligen dags för lite party. 

Jag duschade, satte på mig sminket och lite rena kläder. Packade en väska med påskgodis och alkohol och sen bar det av hem till Alfons på förfest. 

Vi skulle nämligen kvällen till ära ut på krogen tillsammans och gå och se Dr.Bombay hahah

   
Helt ärligt så tyckte jag det kändes rätt lamt. Det var bord på dansgolvet nästan hela kvällen, i alla fall tills strax innan han skulle på scenen så det blev att man bara satt still på en stol hela tiden. Så när han väl gick på scenen var man inte så uppvärmd direkt.  

Men det var kul ändå :P

När han hade spelat sina låtar så blev det lite mer drag på dansgolvet och vi stannade där och dansade tills det stängde. Vi hade jättekul och höll på och dryga oss en massa.

Sen när det stängde vid fyra så åkte vi hem med en gång och gick och lade oss. 

För det var ju ännu en dag med påskfirande kvar att genomföra. 

Man kan ju inte dyka upp helt bakis och genomtrött när man är bjuden på middag hos sin kära mormor.

Vid klockan ett samlades vi alla hos mormor för att äta mat, alla utom stackars Matilda

som jobbade igen. 

Hos mormor fick vi jättegod mat och vi pratade mycket där med.

Vi var även nere i förrådet där vi har förvarat mammas alla saker och gick igenom lite grejer. 

Det börjar ju bli dags att ta tag i det där ordentligt. Men det är svårt.

Jag fick i alla fall med mig lite trådar och grejer och har tänkt att jag ska försöka börja brodera. Jag tycker det verkar så häftigt att kunna det, så jag vill verkligen lära mig. Frågan är bara om det är möjligt med tanke på att jag varken kan rita eller sy. 

Men det är väl värt ett försök och jag hoppas att fokus och tålamod infinner sig så jag kan lyckas med ett projekt för en gångs skull. 

När vi hade varit hos mormor ett tag och Jakob den stackaren som är helt sjuk hade somnat på soffan av utmattning bestämde vi oss för att åka hem och ta det lite lugnt.

Vi fortsatte med vårt CS-Spelande...

tills de anda lyckades få sju dagars competitiv cooldown för att de kickat för många spelare eller nått, jag vet inte riktigt :P 

Men jag fick bara en halvtimmes ban så jag kan fortfarande spela dock :P

Men vi valde att spela workshops istället, vi hittade ett häftigt co-op mission som vi spelade tillsammans, eller ja alla utom Jakob som var sur och grinig och lade sig och sov på golvet istället :P 

Efter det spelade jag en competitiv med Alfons som inte inte var med när de andra fick ban. 

Men efter det var det dags att gå och lägga sig.

Det har varit en lång helg och jag har inte fått särskilt mycket sömn under hela veckan faktisk. Bara mellan 2-6 timmar per natt under en hel vecka och det känns i kroppen om man säger så. 

Men det känns ändå häftigt att jag har klarat av det.

Jag har haft en riktigt rolig och trevlig påskhelg. Jag hoppas att ni haft det lika kul som jag :D