En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 25 april 2016

En inte så MS-vänlig helg

Av Sara Modigh - 25 april 2016 13:45

Ibland slås jag av verkligheten och jag inser att jag faktiskt är svårt sjuk. 

Jag slås av insikten att jag har MS och jag kommer leva med det hela mitt liv. Det är svårt att greppa för jag är ju fortfarande så ung. Tanken på att när jag är i min pappas ålder så kommer jag ha haft MS i mer än halva mitt liv är otroligt skrämmande. Det som skrämmer mig mest är nog ovissheten om hur mitt liv kommer se ut när jag haft en sjukdom som MS så länge. Jag har under de åren jag nu varit sjuk mött många människor med den här sjukdomen och vissa personer är ju så sjuka att jag känner att om jag blir så sjuk kommer jag inte kunna leva mer. 


Den här helgen har varit ganska tuff och det är förmodligen det som gjort att dessa tankar rörts upp.

Jag har känt av min MS extra mycket och då är det svårt att inte tänka på sjukdomen och dess konsekvenser. 


I Lördags var jag och Jakob ute och kollade lite på secondhand och sen var vi på gymmet och tränade. Att träna är något som alltid triggar igång min MS-problematik. När jag tränar, och då är fysiskt aktiv, får jag så många problem. Det är allt från huvudvärk till yrsel och nervsmärtor till fatigue. Jag hatar att 20 minuter på gymmet kan få mig sängliggande en hel helg med symptom från den här skitsjukdomen. 

Jag avskyr att inte kunna träna så som jag vill utan att bli dålig. Jag hatar när sjukdomen gör sig påmind vilket har gjort att jag har undvikt träningen för att slippa må dåligt. Men jag vet ju att det inte är hållbart i längden. Så nu har jag med hjälp av en sjukgymnast fått hjälpen och stödet för att kunna komma igång med träningen igen. Målet är tio minuter "gång på löpband" och tio minuter "styrketräning" i veckan.

       

Det låter så jättelite men jag blir helt förstörd av det lilla. Har hållit på i lite mer än en månad med detta nu och jag mår så jävla skit. Ont hela tiden, jämt trött och en så fruktansvärd huvudvärk nästan varje dag i snart två månader. Hur fan ska man orka? 

Det är så frustrerande för jag tror ju att jag är starkare än så, jag tror ju att jag orkar mer och det gör ju att jag känner mig så dålig som inte ens kan vara på gymmet i 20 minuter innan jag gör mig själv sjuk.

Men om jag inte gör något så kommer det ju bara bli värre. Jag vill inte bli sådär sjuk, jag vill göra mitt bästa för att bibehålla den hälsan jag har. Inte för att man egentligen kan kontrollera det men för mig känns det som att om jag har en stark kropp så kan jag hålla mig frisk längre.   

När jag var och tränade i lördags och jag pushade mig själv tills jag fick så ont att jag knappt ens visste hur jag skulle kunna ta mig hem. Jag pushade och stannade i tio minuter extra för att, ja jag vet inte. För att bevisa för mig själv att jag är starkare n sjukdomen? Jag vet inte. Det var nog ett dumt beslut kanske.  Men det var också första gången jag kunde känna att pulsen ökade och svetten börja komma, och det känns som en vinst för mig. För det visar att det har skett en liten utveckling.

Men jag måste försöka hejda mig en aning för som min sjukgymnast säger är det bättre att jag tar det lugnt och inte pushar för hårt. För vi vill ju inte ha några misslyckanden. Vi vill ju att det ska vara en positiv upplevelse. Jag måste försöka hålla den här nivån tills det börjar kännas mer okej. Men det är svårt när jag vill så mycket mer. 


Jaja, efter gymmet så åkte vi och handlade mat, jag trodde på riktigt att jag skulle dö där och då. Att jag skulle falla ihop på golvet och aldrig mer ta mig upp igen. Jag kunde knappt känna mina fötter och huvudet värkte som om det höll på att sprängas. Ryggen brände som om jag hade fått en svår brännskada och mina armar isade som om det var is som flöt i mina blodådror.

Det kändes verkligen fruktansvärt och det gör mig så ledsen att jag påverkas så negativt av fysisk aktivitet. 

När vi hade vart och handlat åkte vi hem och åt lite och sen gick jag och lade mig i sängen där jag stannade resten av dagen. Eller i alla fall tills framåt nio tiden då mina bröder kom förbi en liten stund och åt tacos med oss. Det är så sällan vi får ihop det nu när alla jobbar. 

Men i lördags lyckades vi klämma in en liten snabb tacokväll. Det var ju faktiskt rätt skönt att det blev en kort visit eftersom jag inte mådde helt på topp. Vi bestämde efter att vi hade ätit och suttit och pratat i någon timme att vi skulle spela CS:GO tillsammans så det gjorde vi när de hade kommit hem. 

Vi spelade något som kallas för strat roulette, vilket innebär att man går in på en hemsida där man får ett "uppdrag" som man ska följa. Jag tyckte det var jättekul, men väldigt svårt. Vissa rundor skulle man blunda med ena ögat, andra fick man bara gå baklänges eller så fick man bara döda med kniv och granater. Vilket jag är extremt dålig på men i lördag lyckades jag ta med mig två i graven med hjälp av min kniv :P 

(och ja, jag heter Ingrid när jag spelar för jag tycker det är ett fint namn om någon undrar) :P

Det var jättekul som vanligt, speciellt att jag lyckades döda två med kniv. Det tyckte jag var fantastiskt skojigt.

Vi spelade tre matcher två "strat roulette" och en vanlig competitive innan vi var tvungna att lägga oss efter som vi skulle till mormor nästa dag för att tömma alla mammas saker. 


Hemma hos mormor på söndagen så var det ju också rätt tungt arbete, speciellt med tanke på att jag redan var trött sen dagen innan. Att gå igenom varenda flyttkartong och dela upp allt mellan oss syskon, det som skulle till secondhand och allt som ska slängas var ett stort och tungt projekt. Men något vi var tvungna att göra. Vi har skjutit upp det i snart fyra år, vi kan inte ha alla mammas ägodelar ståendes i förvar i en evighet. 
Det känns tungt dock att nu finns det inte kvar längre. För mig kändes det som en trygghet att ha alla mammas saker samlade och jag tyckte om att vara där och titta på sakerna och känna mammas närvaro. Men nu är det tömt och uppdelat. Vilket för mig känns som om det inte är mammas saker längre, mamma finns inte kvar lika mycket längre och det är väldigt jobbigt. 

Men vi hade ändå en trevlig dag tillsammans. Det var mycket minnen och vi hittade små gömda skatter bland alla saker som fanns kvar. 

Vi jobbade på i flera timmar och mormor bjöd på mat och Ludvig hade med sig lite glass och kladdkaka från sitt jobb som han bjöd på till efterrätt. 

Det var en jobbig dag inte bara för att det var fysiskt jobbigt att gräva runt i lådor, tunga lyft och många gånger då jag behövde stå framåtlutad. Utan också för att det känns fruktansvärt sorgligt att se alla mammas saker försvinna. 


När vi framåt eftermiddagen hade sorterat upp allt var det dags att åka hem, eller ja. Jag åkte hem och Jakob fick åka och tvätta vår bil och hjälpa Ludvig med lite jobb innan han slutligen åkte och lämnade in vår bil på verkstad. Jag var så slut efter allt så jag fick lägga mig och sova medan han var borta.

Det behövdes verkligen. Jag var så trött och frusen så jag kände mig helt sjuk. 

Men efter ett par välbehövliga timmar med sömn så gick jag upp och så spelade vi CS igen när Jakob och Ludvig kommit hem. 


Idag mår jag väl som jag förtjänar med tanke på hur jag slitit ut mig själv. Huvudvärk, ont i kroppen, myrkrypningar och brännande smärta och så fruktansvärt trött.

Men jag är ändå glad över att jag har klarat av den här helgen och det känns bra att jag har orkat med allt ändå. Jag har överlevt en riktigt tung helg som verkligen inte har varit MS-vänlig.

 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - 27 april 2021 20:34

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Av Sara Modigh - 21 april 2021 14:30



Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

Av Sara Modigh - 17 februari 2020 20:15

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Av Sara Modigh - 13 februari 2020 12:36

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Av Sara Modigh - 20 december 2019 04:47

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards