Jag får väldigt ofta frågan om varför jag är sjuk, så jag tänkte att jag skulle berätta för er hur det ligger till och verkligen förklara för er hur det kommer sig att jag är sjuk.
Det är nämligen så här att en gång när jag var väldigt liten så öppnade jag ett paraply inomhus.

Tydligen så är det något som bringar väldig otur och i mitt fall ledde det till att jag blev såhär sjuk.

 

Okej, kanske inte! Men jag förstår ärligt talat inte riktigt vad människor menar med den där frågan.

Det var inte ens särskilt länge sedan jag skrev ett inlägg om detta. Men jag får den frågan så ofta och varje gång känner jag bara, vadå "varför är du sjuk"? Det är ju inte direkt som att det är något jag valt att bli eller på något vis sett till att bli.

Ett "varför", känns för mig som ett ifrågasättande och då också som att jag skulle ha något val i frågan. Vilket jag absolut inte har. Ett "varför" känns som en fråga som tvingar mig att rättfärdiga och förklara min anledning till att ha en sjukdom.

Men jag har ingen anledning till att jag är sjuk. Jag har drabbats av de jag har drabbats av, och enbart gud vet hur det gick till.  

Varför just jag har drabbats, hur det kommer sig att jag har denna sjukdom finns det ingen som vet.

För idag vet inte ens forskarna vad det är som ger upphov till denna sjukdom. 

Men ett "varför är du sjuk?", känns inte riktigt som frågan "hur kommer det sig att du blivit sjuk?", förstår ni hur jag menar. När man lyssnar på de där två olika frågorna så känns den ena mycket mer ifrågasättande medan den andra känns mer nyfiken på hur sjukdomen fungerar och vad som hänt.

Skulle jag få frågan "Hur kommer det sig att du blivit sjuk" skulle jag mer än gärna kunna förklara att det vet man inte idag. Det finns några teorier om vad som skulle kunna orsaka MS, men det finns fortfarande inga klara vetenskapliga bevis som kan styrka dessa teorier. 

Men när någon frågar mig "varför är du sjuk", känns det för mig som att jag måste erfordra en förklaring som legitimerar att jag är sjuk. Vilket jag absolut inte har någon lust till att göra.  

För jag ska inte behöva rättfärdiga eller bevisa min sjukdom för någon.

Men alltså vad är detta?!
Nu ligger jag i sängen med skyhög ångest igen. Jag fattar inte vad det är som är fel.
Jag känner mig så fruktansvärt frustrerad för jag borde logiskt sett inte ha någon ångest nu. Det finns verkligen ingen anledning till ångesten. Men ändå är den där och spökar.

Jag har haft en jättebra dag. Har umgåtts med en vän, varit ute och ätit med mina bröder och haft lite lyxig söndagskvällsmat med min man. Allt har varit helt perfekt hela dagen. När jag la mig i sängen var jag så trött att ögonen sved. Jag trodde verkligen att jag skulle somna fort ikväll. Men inte då. Ångesten bestämde sig för att hälsa på i full kraft denna natten också.

Det gör mig så ledsen att jag har såhär mycket oförklarlig ångest igen. Det har ju faktiskt vart lugnt rätt länge nu. Eller rättare sagt, jag har bara haft den där ångesten där jag vet varför jag har haft ångest. Men nu verkar jag falla tillbaka ner i ångestens mörka gap och ångesten slår till utan att jag kan göra något för att stå emot.

Det ilar så i bröstet att jag bara vill skrika rakt ut. Men ångesten har stulit min röst.
Jag har en känsla av rastlöshet i hela kroppen och jag känner frustration över att inte kunna bli av med den.

Varför blir det såhär?


Jag är så himla trött på den här skiten, alltså ni fattar inte hur trött jag är på det. Jag önskar så att jag kunde få leva ett friskt liv. Ett liv utan dessa bekymmer och problem som jag måste kämpa med var eviga dag.
Ett liv där jag kunde sova om nätterna och har orken att ta hand om mig själv.
Som det är nu har jag svårt att få något gjort överhuvudtaget, för allt känns så fruktansvärt motigt.

Jaha då ligger man här i sängen mitt i natten när man egentligen borde sova.
Men sömnen vill inte infinna sig, för min ångest är skyhög. Jag vet inte varför, så fråga mig inte.

Jag hatar verkligen att få dessa ångestattacker från ingenstans. Här ligger jag nedbäddad i min säng på väg in i drömmarnas land och två sekunder senare ligger jag klarvaken med svidande ångest i maggropen.

Jag önskar så att ångesten ville försvinna, jag önskar så att jag visste vad den berodde på och framförallt önskar jag att de där hemska självskadetankarna ville försvinna.
Det är inte ofta de tankarna kommer över mig, men när de gör det chockas jag av kraften i dessa tankar. Det skrämmer mig verkligen. Så nu ligger jag här och försöker skriva bort ångesten.
Det går väl si sådär, det är svårt att fokusera tankarna och det är svårt att få fram orden.
Men orden måste fram, jag måste få utlopp på annat sätt än att självskada.

Ångesten ilar inom mig, som ett stormande Ishav, ett monster utan dess like. Vad ska jag ta mig till?
Min kropp är trött, men min hjärna spelar mig ett spratt. Den ena hemska tanken efter den andra, och jag har ingen kontroll.
Jag försöker fokusera på att skriva, men tankar på död och elände överväldigar mig.

Jag stirrar in i skärmen som blir till en suddig gröt framför mina ögon, när jag ännu en gång förlorar mitt fokus och glider in i mina egna tankar. Jag förs bort till en fruktansvärd plats av ångest och katastrofer. Det är så svårt att slå mig loss och ta mig tillbaka till skrivandet. Men jag måste, jag får inte sjunka djupare in i det där svarta slukhålet fyllt av panik.
Varför kan jag inte hitta de där glada minnena, varför är det så svårt att tänka glada och positiva tankar?

Hur ska jag överleva natten när mina tankar är mörkare än mörkret utanför.

Varför måste livet vara så svårt, kan någon förklara det för mig? Varför är det såhär orättvis? Varför kan ingenting i mitt liv vara enkelt och smärtfritt?
Hur mycket mer kan jag orka med?

Kändisar är också människor, och precis som vem som helst kan de också drabbas av psykisk ohälsa. 

Kändisarnas liv idealiseras och många gånger tänker man att de liven som de lever måste vara så perfekta. De har pengar, de har kändisskapet, de får vara med i tv och tidningar.

Människor överallt ser upp till dem. Men livet är inte alltid så perfekt som det verkar vara för alla dessa personer som vi ser upp till. För när allt kommer omkring är de bara människor precis som du och jag. 

Psykisk ohälsa är skoningslöst och kan slå till va som helst, när som helst och det kan drabba precis vem som helst.

Men det är inte ofta kändisar pratar ut om sin psykiska ohälsa, därför vill jag passa på att uppmärksamma just detta Facebookinlägg som Wentworth Miller skrivit om sin psykiska ohälsa. 

Och för er som kanske inte är så bra på engelska eller har svårt för långa texter på engelska,  ska jag försöka översätta det han har skrivit. För jag tycker det är ett viktigt inlägg. 

"Idag fann jag mig själv vara objektet i en internet meme. Det är inte första gången.
Men den här skiljer sig från de andra.

2010, halvpensionerad från att skådespela, jag höll en låg profil för en rad olika skäl.
Först och främst, för att jag var självmordsbenägen.

Detta är en fråga jag sedan dess har skrivit om, talat om, delat med mig av.

Men på den tiden led jag i tysthet. Som så många gör. Omfattningen av min kamp är känd av väldigt få.
Skamsen och i smärta, ansåg jag mig vara skadat gods. Och rösterna i mitt huvud uppmanade mig på vägen till självdestruktion. Det är inte första gången.
Jag har kämpat med depression sedan barndomen. Det är en kamp som är kostat mig tid, möjligheter, relationer, och gett mig tusen sömnlösa nätter.

2010, vid den lägsta punkten i mitt vuxna liv, jag letade överallt efter lättnad / tröst / distraktion. Och jag vände sig till mat. Det kunde ha varit något annat. Droger. Alkohol. Sex. Men maten blev det enda jag kunde se fram emot. Räkna med för att ta mig igenom. Det fanns perioder där veckans höjdpunkt var en favorit middag och ett nytt avsnitt av " top chef. Ibland räckte det. Var tvunget att göra det.
Och jag har gått upp i vikt. Stor jävla affär.

En dag, ute på en vandring i los angeles med en vän, mötte vi ett filmteam som höll på att spela in en dokusåpa. Det var okänt för mig, paparazzis kretsade runt. De tog min bild, och bilderna publicerades tillsammans med bilder av mig från en annan tid i min karriär. "Hunk To Chunk." "Fit To Flab." Osv.

Min mamma har en sån där "vän" som alltid är först med att ge dig dåliga nyheter. Hon klippte ut en av dessa artiklar från en populär nationell tidning och mailade det till henne. Sen ringde hon mig. bekymrad.

2010, kämpar för min mentala hälsa, det var det sista jag behövde.

För att göra en lång historia kort, jag överlevde.
Och det gjorde även bilderna.
Jag är glad.
Nu, när jag ser den bilden av mig i min röda t-shirt, med ett sällsynt leende på läpparna, påminns jag om min kamp. Min styrka och min uthållighet när jag ställt inför av alla typer av demoner. Vissa inom mig. Några utan på.

Som en maskros upp genom trottoaren, jag kvarstår.

Ändå. Fortfarande. Trots.

Första gången jag såg den där memen dyka upp i mitt sociala flöde, så måste jag erkänna att det gjorde ont att andas. Men som med allt annat i livet, jag kommer att ge det en mening. Och den mening som jag avser tilldela till denna bild är styrka. Läkning. Förlåtelse.
Av mig själv och andra.
Om du eller någon du känner kämpar finns det hjälp att få. Nå ut. skriv. Skicka e-post. Plocka upp telefonen. Nån bryr sig. De väntar på att få höra från dig. Mycket kärlek. - W.M "

När ni läser mig blogg är det som om ni får en chans att ta ett steg direkt in i min hjärna och se små delar av alla mina tankar och känslor. Ni får se mitt innersta, både det ljusa, det mörka, det konstiga och det märkliga som rör sig djupt där inom mig.

Allt det här gör att jag är otroligt blottad och sårbar här på bloggen. För jag öppnar upp mig för totala främlingar. Främlingar som ibland inte kan förstå eller respektera det faktum att detta är min blogg fylld med mina tankar och känslor, inte en plats för diskussion om vad som är fel på mig eller mina åsikter. 

Att lämna ut sig själv på detta viset är inte lätt och en stor anledning till att jag gör det är för att det är så många som säger att de blivit hjälpta av att höra om andra som har liknande problem som mig eller liknande tankar och åsikter. Men även för att detta är min ventil, en plats för mig att få utlopp för de där tankarna och känslorna som spökar inuti min hjärna. Detta är min terapi och en zon där jag bearbetar allt möjligt som händer eller har hänt mig, en plats där jag ventilerar det som gnager inom mig. Det är en plats där jag kan lätta på trycket och på så vis hantera min psykiska ohälsa. 

Men det faktum att jag väljer att dela med mig av mina tankar och åsikter, berättelser ur mitt liv och framförallt om mina svåra stunder ger inte dig som läsare rätten att komma in här och kritisera mig som person. Berätta för mig hur det jag skriver om är fel, att jag tycker fel, att jag tänker fel eller att jag som person är fel på ett eller annat vis. 

Jag är den jag är, och det du läser här är små små delar av mig. Tycker du att jag är så "fel", så behöver du inte läsa på min blogg. Du behöver inte gå på den där rundturen i min hjärna och vrida och vända på det du hittar och sedan kritisera mig för det. 

Dessa kommentarer gör faktiskt att min lust att blogga försvinner, jag känner mig inte trygg att blotta mina känslor, min trygga plats för terapi blir istället en plats för ångest och sårbarhet. 

Kanske är det bara jag som är känslig, kanske tar jag åt mig för mycket. Men jag är så otroligt blottad här. Jag tror inte att ni som skriver dessa kommentarer, alltid anonymt dessutom, förstår hur det är att öppna upp sig så här mycket. Att dela med sig av tankar och känslor som man knappt ens vågar erkänna för sig själv. För hade ni förstått detta hade ni aldrig valt att skriva de där negativa sakerna till mig. 

För varenda negativ kommentar, även om jag aldrig publicerar dem, finns kvar inom mig. De etsar sig fast i mitt minne och varje gång jag faller finns de är inom mig och skriker. 

I mörkret är det era negativa kommentarer som håller mig i ett hårt grepp, ett grepp som gör det så svårt för mig att resa mig upp och ta mig tillbaka till ljuset. 

Det är inte acceptabelt att det ska vända sig av oro varenda gång jag ser att jag fått en ny kommentar, det är inte okej att jag går runt och mår illa varje gång jag postat ett nytt inlägg för att jag vet att de där kommentarerna kanske kommer. Det är verkligen inte okej att det som en gång var min räddning nu har blivit så otryggt att jag känner mig hämmad i mitt eget skrivande.  

Att jag inte längre känner lust eller ork att göra något med det som jag en gång brann så mycket för. 

Bloggen som under så lång tid var mitt allt har blivit en börda på grund utav okända människors hänsynslösa kommentarer. 

Skäms ni inte över er själva? 

Detta inlägget blir väl lite i samma spår som mitt förra inlägg där jag skrev lite om hur vi döms efter vårt utseende. Att vi placeras in i fack baserat på fördomar om det utseendet man bär. 

Det känns verkligen som vi lever i en tid då allt och alla ska placeras in i fack, små lådor med fina etiketter där vi buntas ihop med alla andra med samma etikett. 

I tid och otid frågas det om vilka fack vi tillhör,

Är du heterosexuell? Är du en feminist? Är du polly eller monogam? Är du en hårdrockare? 

Är du pryd? Är du en gamerbrud? Är du EMO? Är du kristen? Är du en nörd?

Är du en kommunist? Är du en naturist? Är du en partypingla?  Är du en hipster? 

Tillhör du det här facket eller det där facket?

"Se så, placera dig nu i ett fack så vi kan döma dig efter förutfattade meningar kring människorna i detta facket." 

Nej tack, jag hatar dessa små lådor. Jag gillar inte känslan av att behöva placera mig i något fack. 

Jag är den jag är och den jag har lust att vara, men det som gäller just nu kan skifta från en dag till en annan. Just nu kanske jag känner mig som en "gamerbrud", jag spelar några datorspel och tycker det är jättekul. Men jag känner ingen tillhörighet i det facket och jag vill inte dömas efter de fördomar som finns i den där boxen där uppfattningen av alla "gamerbrudar" finns.  

För mig känns det som om dessa etiketter och lådor man placeras i enbart existerar för att man ska kunna dömas baserat på en ogrundad uppfattning om vem jag är. När man nämner ordet på ett av alla dessa fack så kommer en bild av en stereotyp baserad på fördomar och egna erfarenheter upp.  

Säger jag till exempel "feminist" kommer en viss bild upp, säger jag "polyamorös" så kommer det en annan bild. Dessa bilder är inte jag, jag är delar av mycket där "jag" är en stor samling och ett hopkok av delar från hundra olika "fack". Jag samlar det bästa av allt och håller mig sedan helst utanför.

Jag kallar mig till exempel inte hårdrockare, även fast jag väldigt ofta och under väldigt lång tid gillat den sortens musik, för jag gillar massor med annan musik också. Jag definierar mig inte som något speciellt inom musik, för jag vill inte begränsa mig. 

Jag vill hålla det öppet och fritt, ta det bästa av det bästa och skapa en unik mig själv.

Och vem jag är blir upp till dig att ta reda på genom att verkligen lära känna mig, för baserat på dina förutfattade meningar kommer du aldrig lära känna den verkliga jag.

Älska dig själv, tro på dig själv, du är värdefull!

Ja det där hör man ju om och om igen, samtidigt som tidningarna bombarderar dig med bantningstips och bilder på Photoshopade kändisar och modeller som framställs som ett ideal vi alla borde leva upp till. 

Ja då är det ju inte heller så lätt att alltid ha självkänslan på topp, men det är okej. Det är okej att inte känna sig vacker, det är okej att inte känna sig på topp. Alla har vi dåliga dagar och det måste vi tillåta oss själva att ha. Att bygga upp sin självkänsla är såklart viktigt om man vill må bra i längden. Men man kommer aldrig kunna vara på topp jämt. Självkänslan vacklar hos oss alla. Även supermodellerna som alla avrundar har saker i sina utseenden som de skäms över.

Jag har dagar då jag känner mig vacker och att jag duger precis som jag är, och jag har dagar då jag känner mig som den fulaste människa på jorden. 

Min självkänsla vacklar enormt mycket och det kan ske lika plötsligt som ett blixtnedslag. 

Det är svårt det där med att känna acceptans inför sin egen kropp och att känna att man duger, för så ofta har man en bild av hur man önskar att man såg ut. 

I mina dåliga perioder drömmer jag ofta om hur annorlunda livet vore om jag var vacker, eller ja i alla fall att jag själv tyckte att jag var vacker.  

För oftast så tycker jag ju inte det, jag accepterar mig själv som jag är och jag trivs i min egen kropp för det mesta. Men jag ser inte mig själv som vacker. Och jag önskar ju att det inte spelade någon roll.
Men ändå så gör det ju det, jag vill vara vacker. Men varför vill jag det egentligen?

Rent logiskt kan man ju tänka att utsidan inte borde spela någon roll. Det är ju bara ett skal som vi lever inuti. 

Men detta skal är tyvärr något vi blir dömda efter och det är lätt att tänka att om detta skalet bara var vackert skulle jag inte bli dömd lika hårt. 

Hade jag inte ärr på armarna skulle jag inte bli dömd som en "uppmärksamhetssökande tjej som glorifierar psykisk ohälsa för att hitta någon slags samhörighet med andra tjejer med självskadebeteenden".

Hade jag inte vart tjock skulle jag inte setts som "en lat smått korkad person som hellre ligger hemma framför tv:n och slappar och äter skräpmat, än att ta itu med livet"

Varenda aspekt av hur vi ser ut och hur vi klär oss döms vi efter, man placeras in i ett fack fyllt av fördomar baserat på en yta. För den ytan är det första människor omkring oss ser. 

Jag har så många gånger fått höra dessa fördomar om att jag är en slampa för att jag bär korta klänningar eller urringat. Att jag är EMO för att jag har haft ett självskadebeteende. Att jag är lat för att jag är tjock. Att jag är en feministfitta för att jag inte rakar mig och så vidare i oändlighet.

Dessa kommentarer när man hör dem om och om igen påverkar även om man försöker att inte lyssna.

För jag trivs ju med att vara jag. Mina ärr är en del av mig, min kroppsform kommer från år av psykisk ohälsa med psykofarmaka och ätstörningar, jag trivs inte i att vara rakad och jag gillar att klä mig i klänningar för det är det jag tycker är skönast. 

Jag är jag och det borde inte vara någon annans rätt att klaga eller kommentera mitt utseende. 

Men ändå är det så många som tar sig rätten att klaga på hur jag ser ut.

Det enda jag kan göra är att försöka göra mitt bästa för att håla fast vid det där mantrat om att "man duger som man är" när självkänslan vacklar. 

För visst är det väl så, alla människor duger så som de är även om det vissa stunder är svårt att känna så om sig själv.