Jag blir alltid jätteförvånad när någon kommer ihåg mig eller känner igen mig. 

Av någon anledning så har jag alltid känt mig så liten och osynlig så när någon från exempelvis mellan- eller högstadiet kommer ihåg mig så blir jag förvånad. 

För jag förväntar mig att ingen ska minnas eller veta vem jag var. 

Jag vet inte varför jag tänker så för jag minns ju många från den tiden. 

Även om det säkert finns de som försvunnit ur mitt minne så har jag alltid tänkt att jag kommer ihåg alla och ingen minns mig. 

När man ändå reflekterar över bilden jag har över att andra har av mig.. Jag vet det där lät komplicerat men jag tror ni fattar vad jag ville ha fram. 

Så har jag aldrig upplevt eller för en sekund trott att någon varit kär i mig. 

Jag vet inte varför? 

Men det känns som att ingen har varit kär i mig. 

Men samtidigt har jag ju ändå haft pojkvänner genom åren. Jag är gift och rent logiskt borde ju i alla fall någon varit kär i mig då?

Men jag har aldrig tänkt på det på det viset.

Jag tror att mycket av det grundar sig i att jag har och har haft en så otroligt dålig självbild och en ännu sämre självkänsla.

Självkänslan har jag jobbat på mycket och jag har idag mycket bättre självkänsla. Men den där självbilden hur är egentligen den? 

Jag har fortfarande bilden av att jag är helt obetydlig och osynlig här i världen. 

Ingen skulle sakna mig om jag försvann. Det gör ju inte direkt jätteunder på självkänslan. 

Nu har jag börjat inse att jag måste jobba även på den bilden som jag så länge byggt upp om jag ska kunna må bättre i mig själv. 

Ibland undrar jag lite varför jag tänker så som jag gör om mig själv? 

Jag tror att det kan ha med att göra att det är så jag upplevt att andra tycker och tänker om mig. 
Att jag ofta känt mig utanför och att jag aldrig riktigt passat in på grund utav mitt psykiska mående. 

Ofta har jag känt mig som en fisk bland fåglar där förutsättningarna för gemenskap är uppe på den där grenen i stora fina eken. Jag har legat där på marken nedanför och sprattlat och önskat att jag kunde få vara med. Att jag också skulle kunna flyga precis som alla andra.

Men nu i efterhand så vet jag ju att den där "eken"  har många fiskar som ligger och sprattlar och inte passar in. 

Det är inte alla som klarar av att leva det liv som samhället vill att man ska göra. 

Alla har vi olika förutsättningar i livet och jag har börjat att acceptera att jag förmodligen aldrig kommer kunna ta mig upp till den där översta grenen. Men kanske kanske kan jag med hjälp ta mig upp till någon gren i alla fall. 

Jag har under hela min uppväxt känt mig väldigt ensam och därför har jag nog antagit att andra inte har sett mig. Att ingen bryr sig och att ingen tyckt om mig. 

Jag har bara existerat i utkanten av dessa människors liv utan att göra någon inverkan. 

Men är det egentligen så det var? Jag vet inte själv.

Det enda jag vet är att det var så jag kände det. Fast jag inte tänkt på det på många många år, så ligger det undermedvetet och påverkar mig än idag.