Har man något eget ansvar för sina självskador i dag? Varför försöker så många skylla sitt självskadebeteende på andra?

Det är aldrig en annan människas fel att du gör dem valen du gör. Ja, du kan inspireras av någon annan. Men det är du som har ansvaret för dina handlingar! Det är inte mitt fel att du skär dig, det är inte din pojkväns fel, det är inte dina föräldrars fel och det är inte någon författares fel att du skär dig. Det är ditt val som DU har gjort. Ingen har suttit med en pistol vid ditt huvud och tvingat dig att självskada.  

Det är lika lite mitt fel om du skär dig på grund av att jag har haft ett självskadebeteende som det är att det är Spelskaparna till Dynasty Warriors fel att Adam Lanza sköt ihjäl 20 barn och sex vuxna på en skola i Newtown.

Det är lika lite din pojkvän eller dina föräldrars fel att du självskadar som det är Marilyn Mansons fel att Kip Kinkel sköt ihjäl sina föräldrar.  

"Det är Berny Pålssons fel att jag började" Var det den tjejen som gav dig ett rakblad i handen och tvingade dig att dra det mot din hud? Nej, det du gjorde var att läsa en bok och tolka den på ett visst sätt. Hon har skrivit en bok om självskadebeteende på ett väldigt poetiskt vis som tilltalar många ungdomar. Men långt ifrån alla som läst boken har börjat självskada. Man måste tänka på att Berny var en svårt sjuk och traumatiserad ung tjej när hon skrev boken. Hon har inget ansvar för att ungdomar väljer att självskada. Det är alltid individens egna val. Att dem valt att härma en svårt sjuk person är ju inte den sjuka personens fel. Man kan inte skylla på insperationskällan. Då får man censurera hela världen, ta bort all musik, ta bort alla datorspel, ingen får skriva något , inga bilder får tas och alla människor får isoleras var och en för sig. 

När självskadebetendet har börjat är det alltid någons fel att man mår dåligt och därför skär sig "min kille svarar inte på mitt sms" , "mina föräldrar bråkar med varandra/med mig" , "jag blir mobbad i skolan" och så vidare. Självklart är allt detta jobbigt. Speciellt när man är ung. Men det är inget man ska självskada över. Detta är ingen sjukdom , detta är vanliga tonårsproblem som alla går igenom. Man skall inte självskada om man har en sjukdom heller såklart. Man måste lära sig hur man skall hantera situationer man tycker är jobbiga. Man får ta kontroll över sina känslor. 

Sen kommer vi till den punkten då dessa ungdomar inser att självskadebeteendet inte var så bra och vill sluta. Men dem vill inte till hundra procent utan dom letar efter vägar att få ett återfall. Som till exempel genom att låta sig triggas av andra personers ärr. Detta sker ofta omedvetet. Men dem måste ta ansvar och lära sig hantera sina känslor. Det är först när man lärt sig kontrollera sina känslor och accepterat sitt eget ansvar i sitt självskadebeteende som man kan bli fri på riktigt.

Det finns sätt att komma ifrån sina självskador:

http://www.sjalvskador.n.nu/sjalvhjalp

Mitt självskadebeteende startade för väldigt länge sedan. Redan som sexåring nöp mig själv på armarna innan jag skulle sova för att jag kände att smärtan hjälpte mig att hantera mina känslor.

Jag visste inte vad ett självskadebetende var och jag hade ingen aning om vad psykisk ohälsa var. Det jag visste var att jag mådde dåligt och att smärtan kunde distrahera mig och ge mig en liten liten stund av lättnad.

 Det började med små saker som man gjorde instinktivt som till exempel knyta händerna hårt så naglarna skar in i handflatorna. Tror att många kan känna igen sig i att när man är rädd när man kollar på en skräckfilm så knyter man händerna eller håller hårt i sina egna armar . Det sker utan att man egentligen är medveten om det. Men på något sätt blev jag medveten om att jag gjorde detta när jag var ledsen, arg, rädd eller stressad.  Det var då jag lärde jag mig att smärtan gjorde att jag fick lite kontroll över min ångest. Under många år växte både min ångest och mitt destruktiva beteende. När jag va runt 13 år började jag sticka mig med nålar, riva mig med nagelsaxar, glasbitar, konservburkslock och andra vassa saker. När jag var runt 15 år hade jag hela kroppen täckt av rispor och jag hade också lärt mig mer effektiva sätt att självskada.  Min ångest växte genom åren och mer självskador ”behövde jag” för att orka med. Så genom åren blev risporna till sår som blev till djupare sår och sedan ännu djupare. Självskadandet blev min flykt.

Jag flydde från mina känslor för jag hade ju aldrig fått lära mig hur jag skulle hantera känslorna. Min psykiska ohälsa startade så tidigt i livet att det var omöjligt för mig att förstå vad som på gick. Som sexåring förstår man inte vad det är man håller på med jag visste inte vad självskadandet var eller hur det skulle påverka mitt liv och vad det slutligen skulle leda till.

Som femtonåring var jag så fast i beteendet att jag inte kunde ta mig ur det. Jag var rädd för att sluta för jag hade ju ingen annan "säkerhet". När jag var runt 14-15 år började jag använda sex som ett sätt att självskada. Jag avskydde mig själv, äcklades av min kropp. Lät mig utnyttjas gång på gång. Ville dem ha mig så kunde dem få ta mig. Det blev en ond cirkel av mer självhat och mer "självskade-sex"

Detta är väldigt svårt för mig att prata om. Sex ska ju vara nått fint och bra. Men för mig var det inte så.

Jag försatte mig i dåliga situationer. Som tur var så tog jag mig ur sex självskadandet rätt fort. Men ärren i min själ efter allt som jag gick igenom under den perioden kommer aldrig att lämna mig. 

När jag blev sjukskriven bestämde jag mig för att nu ska jag kämpa för att bli av med mitt självskadebeteende. Det har nu gått flera år och jag kan nästan kalla mig fri. Jag har haft ett par återfall och tankarna finns där fortfarande. Mina armar har nu ärr istället för sår. Det är cirka 2 år sedan jag senast skar mig på armarna.

I efterhand har jag lärt mig mer om vad ett självskadebeteende verkligen är. Det är ett missbruk. Man blir beroende av de ämnen som kroppen frisätter när man självskadar och man blir beroende av den känslan det kan ge. Även själva handlingen kan bli till en ritual man känner sig tvingad till att göra för att må bra. 

Det kan finnas flera olika orsaker till att man skär sig, många gånger finns ångestproblematik i botten. 
Det är inte ovanligt att skärningar också är kopplade till en ätstörningsproblematik , depression eller att man upplever sig ha svårt att hantera omvärldens påfrestningar.

När männniskor skadar sig, känner de först smärtan, som är en signal till kroppen att försöka att stoppa orsaken till smärtan. Men på stenåldern kunde det vara viktigt för överlevnaden att man fortsatte att kämpa eller fly för att sätta sig i säkerhet. Därför frisätts morfinliknande substanser i kroppen, när vi gör illa oss. Dessa verkar på belöningscentrum i hjärnan och undertrycker obehagskänslor på samma sätt som narkotika.

Det är samma sak som inträffar, när man skär sig själv. Man påverkar belöningscentrum i hjärnan och mår bättre en stund. Man kommer ifrån den trista verkligheten och de outhärdliga känslorna och flyr in i en behagligare känslovärld.

Att självskadebeteendet skulle vara en nymodighet eller gälla enbart oss människor som många tror stämmer inte. Redan från antiken finns beskrivningar av unga människor som gör sig själva illa, men först på 1930-talet beskrevs fenomenet som ett medicinskt problem. Självskadebetende har hittats hos svårt stressade djur. Till exempel

 Det finns fåglar som rycker loss sina fjädrar och apor som biter sig själva. Det finns också hundar eller katter som slickar sig extremt mycket på ett litet område av kroppen (ofta benet)  så att pälsen försvinner och skinnet blir rött och inflammerat. 

Ta ett pappersark. Skrynkla ihop det stampa och slå på det och men utan att riva det. Titta på hur smutsigt, fyllt med märken och ärr arket har blivit. Säg förlåt till pappersarket. Fast du bett om ursäkt och att du har försökt att släta ut det, är det fortfarande skrynkligt. "Dessa märken kommer aldrig att försvinna, oavsett hur mycket du försöker ta bort dem. Detta motsvarar vad en mobbare gör mot andra. Även om du säger förlåt efteråt, kommer ärren aldrig försvinna."

Jag har börjat fundera på att försöka "ta bort" mina ärr. Jag vet att ärren aldrig kommer försvinna men jag hoppas att det går att göra dem mindre synliga. Har funderat på laser behandling men vet inte riktigt. Vad fungerar bäst?

Det handlar ju om väldigt mycket pengar så vill ju veta om det ger ett bra resultat innan jag prövar. När man söker omkring på nätet hittar man ju alla möjliga olika metoder och krämer och grejs som verkar vara ganska fejk.

Är laser det bästa alternativet?  Jag har ingen aning. Detta tåls att tänka på. Men har i alla fall tagit bilder på mina ärr för att eventuellt ha att jämföra med om jag genomgår någon behandling. Jag tycker verkligen mina armar ser hemska ut.
Jag gillar inte att alla ska "se min historia" skriven över mina armar. Många säger ju att "ärren är en del av mig och mitt liv", "dem finns där för att på minna dig om vad du gått igenom" Men jag känner inte så för mina ärr. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer glömma vad jag gått igenom oavsett om jag har ärr eller inte. och en del av mig. Ja visst det skulle man ju kunna alla det. Men gör man en tatuering till exempel och den blir dålig så är ju den en del av personen ifråga. Men det innebär inte att man måste ha kvar den delen för evigt. Minnena kommer ju finnas kvar även om delen försvinner.

Så ja jag funderar faktiskt alvarligt på att försöka minska synligheten på mina ärr. 

Detta är min ena arm och i mina ögon ser det hemskt ut. 

Min älskade syster är så otroligt duktig. Idag har hon vart med på en musiktävling som heter Musik Direkt.

Önskar att jag hade orkat vara med och kolla. Men hon får göra en privat show för mig och Jakob :P

Och så finns ju en av hennes underbara låtar på spotify och så har hon ett youtube-konto som jag lyssnar på när jag vill.

I alla fall så gick min söta syster vidare till länsfinalen nu :)

GRATTIS TILDIS!

Hon är även med i en tävling på P3Star om att få spelas på radio igen .

Det kan ni hjälpa henne att vinna genom att gå in och rösta på hennes bidrag. Allt som behövs är ett facebook-konto.

Jahopp läkartiden idag resulterade i en ny medicin Lyrica, är inte jätteglad över en ny medicin. Fick även Sobril utskrivet igen. Har tyvärr inte haft dem bästa upplevelserna av mediciner förut och har inga höga flörhoppningar nu. Sobril har inte gett effekt förut. Men men får väl ge det en chans i alla fall. Får jag hemska biverkningar så är det bara att sluta.

Har en läkartid i dag vid 08.30 Kan inte sova. Har jättemycket ångest över detta. Ska nämligen träffa en ny läkare. Vart har min vanliga läkare tagit vägen varför har dom satt mig hos en ny?

Ingen information till mig överhuvudtaget om detta.

Jag gillar inte att byta läkare och psykologer. Det innebär en helt ny människa som man måste förlita sig på.

Dessutom hur ska en läkare man aldrig träffat innan kunna intyga att jag är sjuk? Om jag förlorar min aktivitetsersättning kommer jag inte ha råd att leva.

Jag kommer inte kunna betala mina mediciner eller min vård och Jakob behöver väll allt jag kan ge honom då vi bara har hans lön att leva på och alltid haft det så.

Tänk om läkaren är stel och otrevlig? Tänk om han inte lyssnar på mig? Hur ska jag våga detta? 

Fy va jag mår illa.

Jag hatar detta!