En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Alla inlägg under mars 2013

Av Sara Modigh - 16 mars 2013 02:42

Något som jag aldrig pratat om innan (främst med tanken på min familj) är självmordstankar.


Och om ni är min familj så kanske ni vill sluta läsa här för detta kommer bli ett svårt och jobbigt inlägg. Men jag tycker det är ett ämne som är viktigt att prata om.


 


Jag har under mitt liv haft otroligt mycket självmordstankar. Tror inte att någon förstår hur mycket tid jag spenderade på att fundera på hur jag skulle kunna dö på ett bra sätt. Mina tankar på att jag ville dö kom i samband med att min morfar gick bort och jag började förstå mer vad döden var. Jag var då 12 år gammal och hade redan levt med ångest i halva mitt liv.


Jag föreställde / föreställer mig döden som ett stort svart , tyst lugn. Ett slut på all plåga och sorg som finns i livet. Men det innebär också slutet för all glädje och kärlek också och det är det som har hållit mig vid liv.
Under högstadietiden av mitt liv var mina självmordstankar nästan konstanta. I väldigt många situationer funderade jag på hur jag skulle kunna dö. Jag har minnen av att försöka slänga mig ut ur bilen på motorvägen när mamma körde, jag har minnen av att jag försökte hugga mig själv med en kökskniv. Jag ville verkligen dö för att allt var så otroligt jobbigt för mig. Det har blivit bättre sedan jag blev sjukskriven. Men tankarna kommer fortfarande då och då. Jag har bestämt hur jag ska göra.(tänker inte säga hur för jag vill inte ge någon några idéer)
Jag vill inte ha dessa tankar, men dem kommer smygandes då och då. Men så länge man inte gör verklighet av tankarna så har man ju lyckats i livet.


De tysta och hemliga självmordstankarna är farliga. Man måste lära sig att prata mer om självmord och självmordstankar i samhället så att personer som mår dåligt och vill avsluta sitt liv kan känna sig trygga i att prata om det. Då kan dem ju få hjälp innan det är försent.
Den största anledningen till att jag faktiskt inte tagit mitt liv är att jag inte vill utsätta min familj för det. Speciellt nu efter att vi förlorat min mamma. Jag vet verkligen hur hemskt det är att förlora någon man älskar.
Men det finns en mörk hemlighet, Jag har faktiskt försök att ta mitt liv. I maj 2009 tog jag en överdos. Jag ville ge upp. Jag kände att "nu orkar jag inte kämpa mer". Men i samma stund som jag kände tabletterna göra verkan så tänkte jag. "Jag kan inte lämna min familj på det här viset."
Jag har aldrig erkänt att det faktiskt var ett självmordsförsök, Inte för ens nu. Jag skäms över att jag en dag valde att försöka lämna allt och lämna min familj.
Jag sa till alla och skrev på min blogg att jag tog överdosen för att somna för att jag sovit så dåligt. Vilket inte var helt en lögn. Jag hade sovit otroligt dåligt under en lång tid. Jag var psykiskt utmattad till den gränsen att jag blev psykotisk. 

Här är två urklipp från min blogg  (den första som jag startade) om det som hände: 


     


Jag känner mig säkrare på mig själv idag vilket gör att jag inte har lika mycket självmordstankar och mitt självskadebeteende är under kontroll. Jag tror inte längre att jag en dag kommer ta livet av mig så som jag trott när jag var yngre. Mina dagar går inte längre åt till att sitta och tänka på hur jag ska avsluta mitt liv. Idag går tankarna till hur jag kan förbättra mitt liv. Även om mitt liv fortfarande är jobbigt och jag ibland bara vill ge upp så vill jag inte längre dö! Jag är glad att jag inte dog trots att jag fortfarande har samma problematik idag som jag hade då.

 

Av Sara Modigh - 15 mars 2013 21:40

Idag har min fina söta syster vart på besök. Vi satt och pratade om allt möjligt och kolade på gammla filmklipp på oss :P Det var jättekul :) 

Det vat så längesedan hon var och hälsade på. 

Vi skjutsade sedan hem henne och pratade lite med resten av familjen och tog kort på småskitarna ;) 

 Så i dag har vart en bra dag. 

             

Av Sara Modigh - 15 mars 2013 00:13



               


Under en period av min högstadietid började jag klä mig annorlunda och utmanande. Korsetter, korta kjolar och mycket svarta och chockrosa färger, nitar och dödskallar. Ibland saknar jag den stilen. Men känner mig både förgammal och för tjock för att klä mig sådär igen. Men jag saknar det. Både för att jag tycker att det är snyggt och för att det blir ett slags skydd. Har jag en så konstig klädstil och ett chockrosa hår kanske folk inte ser hur jag mår på insidan. Det var min tanke när jag gick i högstadiet.  

           


Jag tänkte att ögonen är själens speglar. Målar jag massa massa skit runt ögonen distraherar det människor från att se in i min själ. Jag var otroligt rädd när jag gick i högstadiet för att folk skulle se min själ. Jag vet inte varifrån den rädslan kom. Men jag målade på mer och mer smink hade mer och mer utmanande kläder. Jag tror att jag var rädd för att folk skulle se hur jag mådde. När jag gick i högstadiet mådde jag väldigt dåligt. Jag var också väldigt rädd för att nån skulle få veta att jag gick på BUP och att jag var inlagd där några gånger.       

           


Kläderna blev ett skydd och ett utlopp för mycket ilska och ångest. När jag var ung ville jag sticka ut och synas. Inte för att jag ville ha uppmärksamhet egentligen , utan för att jag inte ville att "den riktiga sidan" av mig skulle uppmärksammas. Jag blev de konstiga tjejen med rosa hår. Istället för bara den konstiga tjejen. Fokus lades mer på mitt utseende och jag tyckte att det kändes bra.

Nu är det precis tvärt om. Jag lider av en väldigt stor övervikt och vill helst bara försvinna i mängden. Vilket är svårt när man är dubbelt så stor som alla andra. Mina kläder idag är i princip bara "mjukiskläder"

          


Men jag saknar som sagt det gamla ibland. Även om jag var väldigt osäker på min kropp när jag var ung så älskade jag kläderna och hur dem fick mig att känna. Har aldrig i hela mitt liv fått så många positiva kommentarer från gamla gubbar och tanter som när jag hade rosa hår. Nästan dagligen var den nån som kom fram och berömde mina kläder eller tyckte att mitt hår var häftigt.   


Av Sara Modigh - 14 mars 2013 14:25

Ligger och gråter. Vissa dagar önskar man att man aldrig vaknade på. Känner mig ensam och bortbytt. Ersatt av mobiler och datorer. Vad ska jag göra?

Av Sara Modigh - 13 mars 2013 15:10

Det har blivit lite diskussioner efter mitt förra blogginlägg. Jag vill förtydliga för alla där ute att jag inte tycker att medicinering är fel. När en person är så sjuk i sin psykiska ohälsa att den inte klarar av att leva utan medicinen.


Jag skrev det föregående inlägget med mycket tankar på alla ungdomar jag sett på nätet som "skriker" efter mediciner. Men dessa mediciner är inga "Lyckopiller". Så är man inte svårt sjuk så är biverkningarna förmodligen värre än det man går igenom , Till exempel när en vän flyttar.  


Jag tycker personligen inte att medicin är nått att eftersträva. Då terapi som tex KBT eller DBT visat mycket större effekt på måendet. Krävs det dock medicinering för att man skall klara av KBT till exempel så ska man självklart ta medicinen. Har man mediciring som fungerar så behöver man inte sluta ta sin medicin , det är inte det jag säger.
Det jag menade med inlägget var att man skall vara medveten om baksidan av dessa mediciner.
Som till exempel att 4% av alla barn som äter psykofarmaka riskerar att dö av sin medicin, Eller att viktökning är en av de vanligaste biverkningarna och så vidare.


Sverige har i många år gått i USAs fotspår och så även med att vi ökar utskrivningen av psykofarmaka.
Jag tycker inte att man ska ge medicin som ett första val. Jag tycker att man ska satsa på behandling, terapi, stabilisera omgivningen hos barnen. Kanske boendestöd /avlastning till föräldrar med barn i trotsåldern. Se till att få rutiner hemma. Aktivera barnen på ett bra sätt. Allt fler barn sitter hemma helt ensamma framför en tv-skärm. Jag har väldigt svårt att tro att barn kommer må bra i längden av den socialaisolationen. Fungerar inget av detta så kan man ge medicinering ett försök . OM man verkligen informerar föräldrar och barn om dem farliga biverkningar som medicinen kan ha. Idag står det ju tack och lov med i bipacksedeln och jag hoppas att alla föräldrar läser den noga innan dem stoppar medicinen i sina barns munnar.

 


Jag skulle vilja ställa en fråga. Om du fått någon psykofarmaka utskriven, Har läkaren då berättat att du kan dö av den?
Under dem 11 år som jag fått testa på nästan 20 olika psykofarmakan så har jag ALDRIG fått information om att jag kan dö av medicinen, ingen har sagt att självmordstankar kan uppstå, ingen sa att jag kunde gå upp i vikt, ingen sa att självskadetankar kunde förvärras och ingen sa att medicinen kunde leda till att man blir extremt våldsam.
Det jag fått höra är det obligatoriska "i början kan du märka en försämring i din ångest och/eller depression."

En försämrad ångest och att dö i sömnen skulle jag kalla två ganska olika saker.



Är man verkligen sjuk så är ju medicinering en viktig del för att bli frisk. Det finns säkert många som inte skulle levt idag om de varit utan sin medicin. Rätt medicinering kan hjälpa till för att nå ett bättre mående.

Av Sara Modigh - 13 mars 2013 00:49

Hur påverkar egentligen vi våra barn genom att i allt lägre åldrar och i större utsträckning medicinera dem med psykofarmaka?


Vad många kanske inte vet är att det inte finns några mediciner mot psykisk ohälsa hos barn. Man använder sig istället för mediciner skapade för vuxna.
Detta skapar problem eftersom det inte finns några studier i hur dessa mediciner påverkar hjärnan hos ett växande barn.


Psykofarmaka skapar en kemisk obalans i hjärnan och hos ett växande barn kan detta ge förödande konsekvenser.
Man har till exempel gjort studier som visat att självmord ökar med 12% hos ungdomar som äter Prozac (Fluoxetin).
Dessa studier doldes för allmänheter under många år. Inte förens 2007 infördes den så kallade "black Box" varningen som tvingade läkemedelsföretagen att skriva ut en varning i sin bipacksedel om att våldsamt beteende kunde öka/uppkomma , att självmordsförsök och självmord setts öka hos patienter med denna medicinering.

Dock behövde dem bara skriva att det gällde barn och ungdomar under 18 år. Men vittnesmål säger att det även sker hos vuxna användare. Presoner som aldrig haft en våldsamtanke i hela sitt liv började bli aggresiva och människor som aldrig tänkt på självmord drabbades av så mycket självmordstankar att självmordsförsök och till och med lyckade självmord utfördes.


I USA är förskrivningen av psykofarmaka till barn som störst. Hela 90% av alla förskrivningar i hela världen av Ritalin går till USA. Barn i så låga åldrar som två år får psykofarmaka utskrivet. Man gör reklam efter reklam som faktiskt riktar sig till barn om att man skall ta mediciner.Dessa reklamer är så fel, Eller reklam överhuvudtaget om att äta mediciner mot psykisk ohälsa är enligt mig fel. 


Idag ses dessa mediciner som en enkel lösning på många av våra "problem". Man medicinerar barn i trotsåldern och man medicinerar alla barn som inte mognar lika snabbt som andra. Man medicinerar tonåringar för deras tonårshumör och så vidare. Det finns till och med barn som blir medicinerade för att deras kompis flyttat. Det är ju fruktansvärt. Hur ska dessa barn kunna utvecklas till att bli problemhanterande vuxna om dem aldrig får lära sig att hantera något som barn?


6 miljoner barn i USA äter medicin mot adhd.

Det skrivs ut mer och mer psykofarmaka till barn och ungdomar. Mediciner som inte har några ordentliga bevis för att fungera med att göra en förbättring hos barnen. Det man däremot har kunnat bevisa är att Hjärnan krymper.

 


En Amerikansk psykiatriker vid namn Nancy Andreasen har visat att antipsykotiska medel (som Haldol, Seroquel, Risperdal) faktiskt får patienternas hjärnor att krympa ihop.
Dessa mediciner ges idag till miljontals människor världen över.

Nancy studerade 211 patienter med diagnosen schizofreni i så lång tid som 14 år. Hon fann då att både gamla antipsykotiska medel (som Haldol) och nya (som Risperdal, Seroquel, Zyprexa) är "förbundna med mindre volym hjärnvävnad"
Förkrympningen av hjärnorna hade samband med den dos patienterna fick.
Ju mer av de psykiatriska drogerna, ju "mindre volym av grå vävnad"
hon kunde också rapportera att grad av "sjukdomssvårighet och missbruk, hade minimala eller inga effekter" på krympningen av hjärnorna. Psykiatrikerna kan med andra ord inte hävda att det är den "underliggande sjukdomen" som orsakar detta


Psykiatriker utsätter just nu miljontals människor världen över och hundratusentals, ja förmodligen miljontals barn för hjärnförkrympande behandling, och förskrivningen av pillren till barn är på väg att få fotfäste i Sverige.
Säkert ett tusental barn i Sverige får Risperdal. Inte på grund av de är psykotiska utan för att de inte kan sitta still i skolan. vilken långvarig effekt kommer detta ge?


Fler biverkningar som påverkar barnens hälsa är fettman som ofta är förknippad med psykofarmaka. Det finns små barn som drabbats av stroke till följd av sin medicinering. Barn som blir överviktiga och får diabetes. Barn som drabbas av hjärt- och Kärlsjukdomar i jättelåga åldrar. Barn som får njursvikt och leverskador av mediciner utskrivna för allt mindre och mindre anledningar.


Det sägs att av 13 skolmassakersförövare i USA så hade 8 av dem använt sig av mediciner mot psykisk ohälsa. Mediciner med våldshandlingar som biverkan. Det sägs också att så många som 4 av 100 barn kommer att riskera att dö av sin "psykmedicin". Under ett år begick 2000 barn och ungdomar självmord som kunnat föreskrivas till att dem åt mediciner mot psykisk ohälsa.


Så hur kommer allt detta sluta. Kommer vi alla att falla offer för den allt mer utskrivna psykofarmakan? Kommer vi förstöra våra barn att till den graden att dem inte kommer klara av att vara vuxna? Kommer vi medicinera ihjäl folk?
Eller kommer forskningen kunna hitta mer säkra sätt att behandla barn och vuxna med psykisk ohälsa?




(blogg inlägg inspirerat av "Generation RX" en dokumentär om psykofarmaka från USA.)

http://movies.netflix.com/WiMovie/Generation_RX/70120653?trkid=5414466





Av Sara Modigh - 12 mars 2013 15:11

Nu blev det jobbigt. Min arbetsterapeut vill lägga våra möten vid ett istället för tre. Det kanske inte låter så svårt i era öron . Men eftersom jag dem senaste åren sovit på dagarna istället för på nätterna för att klara av ensamheten så blir det som samma sak som om ni skulle behöva gå till vårdcentralen klockan fyra på morgonen.

Hade jag haft det lättare med sömnen hade det ju inte heller vart ett jättestort problem. Men jag måste kämpa jättemycket för att ha rutin i sömnen. Får jag inte mina 8 timmars sömn blir jag jättedålig i min psykiska hälsa (min fysiska också) .. FAN va ska jag göra nu? 

Så jävla helvetestrött på psykiatrin så det finns inte!

Inte ett skit har dem hjälpt mig med. 


Till råga på allt detta så gick ju självklart min DVD-spelare sönder i natt så jag inte hade något att distrahera min ångest med när jag skulle gå och lägga mig. Kollar alltid på något innan jag ska sova för att varva ner.

Stressen det gav gjorde att jag sovit skitdåligt i natt. Känns som jag inte riktigt somnade överhuvudtaget.  


Av Sara Modigh - 11 mars 2013 23:47

Läste en artikel i en internet-tidning om en 13årig pojke som lagt ute sina planer på att ta sitt liv på en bild på instagram. Mamman uppmärksammade då det han lagt ut och tog honom till sjukhuset. Hon bad sedan vänner och bekanta på Facebook att höra av sig och skicka uppmuntrande brev till honom. Detta meddelande har sedan spridit sig och tusentals människor har hört av sig till pojken och skrivit uppmuntrande brev till honom. När jag läser sådant är det enda jag kan tänka. Kan man inte dela upp dem uppmuntrande orden till flera personer som mår dåligt istället för att flera tusen människor stöttar en människa är det väl bättre att 3-4 stycken uppmuntrar en och 3-4 stycken en annan och så vidare. Då kanske man kan hjälpa och stötta ett hundratal personer istället för bara en.


Det finns så otroligt många som mår dålig och har självmordstankar. För bara några dagar sedan valde en 13-årig flicka att avsluta sitt liv. Det fanns säkert många anledningar till valet hon gjorde , men mobbning och trakasserier över internet sägs vara en av orsakerna.


Bara en månad innan hon tog livet av sig så gjorde hon ett videoinlägg där hon pratade om mobbningen. Att folk skrivit elaka saker om henne och hennes familj och att dem sagt åt henne att ta sitt liv. Det är inte bara skämt och skoj när folk skriver sådana saker. Man vet aldrig hur personen på den andra skärmen kommer reagera.
Mobbning kan leda till döden, så tänk både en och två gånger innan ni säger nått som kan uppfattas som kränkande!


Så istället för att mobba varandra, varför inte stötta varann?

Om Mig


Hej! Mitt namn är Sara och jag lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att öka kunskap och minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skapa flashcards