Direktlänk till inlägg 23 april 2013
Precis som rubriken lyder så har något tråkigt har hänt med min personlighet.
Jag har blivit en av alla dessa som tänker "är det verkligen något att må dåligt över?".
Tankarna kommer automatiskt och jag slår bort dem så fort jag upptäcker att jag tänker så. Men varför i hela friden tänker jag så? Vem är jag att döma andras mående? Jag vet ju själv hur hemskt det är när man mår riktigt dåligt och ingen tror på det eller kan förstå hur dåligt man mår.
Jag tänker "dina föräldrar ska ju bara skiljas" , det är väl inget som är så farligt att du måste sitta hemma och rispa dig i armarna. Eller så tänker jag, "sitter du och deppar ner dig och rispar dig bara för att du upplever den obligatoriska olyckliga tonårskärleken?"
Jag hatar att jag får dessa tankar. Men jag antar att de kommer från nån form av frustration över att dessa ungdomar inte inser hur mycket bra de faktiskt har i sina liv som de borde fokusera på. Det är så tråkigt när folk förstorar upp sina problem.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se