Direktlänk till inlägg 8 augusti 2013
Jag saknar mamma så otroligt mycket. Vissa dagar känns nästan omöjliga, hur orkar man fortsätta kämpa när inte mamma finns kvar?
Hur vänjer man sig vid ett liv där en stor del saknas?
Vissa stunder bara slås man av tanken "Mamma är död"
Även fast det gått ett år kan jag ändå inte förstå att hon är borta. Jag blir fortfarande chockad när tanken "mamma är död" ekar i mitt huvud.
Jag slogs just av en sådan tanke och jag blir helt iskall i magen.
För ett år sedan hade hon precis dött. För ett år sedan satt vi hos mormor och planerade min mammas begravning. Vad vi skulle skriva i tidningen, vilken bild vi skulle ha över texten. vilken gravplats, vilken kyrka, Vilka blommor vi ville ha, viken kista ska det vara. vilken ingångsmusik, vilken utgångsmusik. vilken präst och vilka psalmer. Ville vi ha bild på mamma vid kistan och vilken bild det skulle vara.
Såhär i efterhand är det svårt att förstå hur vi lyckades få ihop något alls i den chocken som vi befann oss i.
Vi fick i alla fall ihop en fin begravning tillslut.
Ungefär en månad efter att hon gick bort hade vi begravningsgudstjänsten och dagen efter att hon skulle fyllt 44 år så urnsattes hon på Huskvarna kyrkogård. På en fin liten stenhög sitter en liten skylt med min mammas namn för att visa att nu har hon äntligen fått komma till den sista vilans plats.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se