Direktlänk till inlägg 13 augusti 2013
Nu har jag precis kommit hem efter att ha gjort en magnetkameraundersökning på min hjärna.
Det gick bra, men fy sjutton vad det är obehagligt att ligga i en maskin som låter så mycket i en halvtimme.
Fick lyssna på radio i ett bar hörselskydd, men maskinen överröstade ju radion många gånger. Speciellt vissa bildsekvenser var extremt högljudda. Det var en som lät som ett krigslarm samtidigt som hela maskinen skakade. Kändes som jag var i ett störtande flygplan eller nått.
Vissa andra bildsekvenser lät som någon borrade och andra lät inte mycket alls.
Men som sagt. Det gick bra. Fick panik på slutet under de sista fem minuterna och började känna "jag måste ut , jag spyr snart"
Men fick försöka tänka "det är snart slut"
Nu får vi bara hålla tummarna att de inte hittar några fel.
Myrkrypningarna jag haft i kroppen hela sommaren har blivit bättre, det är bara kvar i händerna. Så förhoppningsvis är det inget farligt.
Kändes för övrigt ganska läskigt att vara på sjukhuset så "sent" på dagen. Hade tid 18:30 och var klar 19:30
Helt folktomt och mörkt i vissa korridorer.
Kändes som om man inte borde vara där :P
Men de sa att de gjorde sådana undersökningar fram till 20:30.
Det jag ju jättebra att få en kvällstid så inte Jakob behövde ta ledigt från jobbet och jag behövde inte oroa mig för att somna i tid, utan kunde lägga mig samma tid som jag brukar och gå upp samma tid som vanligt.
Skulle få resultatet om nån vecka sa de.
Så får försöka tänka på annat och inte oroa mig tills dess.
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se