En blogg om psykisk ohälsa, MS och Livet

Direktlänk till inlägg 15 augusti 2013

Barn som frågar om ärren

Av Sara Modigh - 15 augusti 2013 14:00

Något som många av oss självskadare en dag kommer att behöva ta ställning till är vad man ska säga när ett barn frågar vad man har gjort på armen. Det kan vara ett grannbarn, man kanske jobbar med människor och stöter på barn, det kan vara syskon och det kan vara ditt eget barn som frågar. 


Samuel och Elias är fortfarande unga, två och ett halvt. Men en dag kommer de att fråga vad jag har på armarna. 

Har funderat ett tag, och tror att jag kommit fram till vad jag ska säga.


Jag kommer inte dra historien jag drar för främmande småbarn "Att jag brottats med en tiger". För jag tror att det kan bli förvirrande för någon som man träffar ofta (och som då kanske frågar ofta) om man hela tiden säger att det var ett djur som skadade mig. Det kan ju leda till att barnet blir rädd för att bli överfallen av ett djur. 

Så nej, det går att säga en gång, till ett barn man kanske aldrig mer träffar.


Man kan ju också säga att man varit sjuk , men att man är frisk igen. Men då kanske barnet tror att den kommer bli smittad, eller att den själv kommer få ärr när hen är sjuk.  Sa "Jag har varit sjuk men är frisk nu" till en ung flicka i nioårs åldern, hon blev förskräckt och trodde hon skulle bli smittad och så trodde hon att hon skulle dö.

Så enligt min upplevelse var inte detta så bra sätt att förklara. 


Är det små barn typ 5 år, så kan man ju alltid köra med "Jag åt inte mina grönsaker när jag var liten". Det har jag sagt till några barn som frågar. (ja, jag bor på ett område med många frågvisa barn)


Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver berätta sanningen "att man skadat sig själv när man varit ledsen" för ett litet barn, eller till ett barn man inte känner. Det är föräldrarna som måste avgöra hur mycket och när ett barnen ska få veta om sjukdomar. 


Det är svårt , min mormor sa att jag gått för nära taggtrådsstängslet intill hästhagen som hin har i sin trädgård när en yngre kusin frågade. Hon har aldrig frågat så jag har hört igen efter det. 


Men jag tror ändå att det är bättre att vara lite mer ärlig när det gäller barn som växer upp i närheten. Istället för att hitta på saker som "jag ramlade in i en taggbuske" eller "jag har haft ett jobb med många knivar" eller liknande så kan man enkelt förklara att "Min hud ser ut så för att jag har ärr där"


Om barnet frågar vad ett ärr är så kan man säga att det är en bit hud som är lite segare än annan hud som man får om man har skadat sig. Man behöver inte förklara att man skadat sig själv eller varför man skadat sig när det gäller småbarn. 

De flesta småbarn nöjer sig ofta med svar som "Alla är olika, Jag ser ut såhär" om man inte känner att man vill berätta något. Man kan också säga "Jag vet inte" för det får ofta slut på frågor om barnet fortsätter att fråga. 


Det jag tänker säga om och när Samuel eller Elias frågar är att det är märken på huden som solen inte kan ge färg åt. Det är ju en del av sanningen. Det är en liten förklaring på ett ärr, men inte orsaken till att de finns där. 

Sedan kan man välja att berätta mer när de är äldre. 


När tycker ni att man ska berätta för barn och vad skulle ni säga?




 
 
Ingen bild

Jakob

15 augusti 2013 15:55

Mycket bra skrivet, djupt tänkt, och bra tänkt! Du är så pedagogisk och förstående när du förklarar. Håller helt med dej om att man kanske ska vara lite restriktiv med att "berätta hela sanningen och inget annat än sanningen", men ändå inte förvirrande förklaringar utan något som innefattar eller ligger nära sanningen. Tror inte det finns nån ålder när man ska berätta, när de frågar kan man berätta på sättet du sagt, sedan när de blir äldre så kommer de nog förstå själva hur det ligger till.

Sara Modigh

15 augusti 2013 16:15

Ja, det tror jag med :)

 
Ingen bild

Ccinderellaa

15 augusti 2013 20:46

När min kompis lillasyster frågade så låtsades jag först att jag inte hörde för att jag inte visste vad jag skulle säga. Sedan sa jag väl nåt i stil med "jag har lite märken för jag varit sjuk" eller liknande, varpå hon sa ungefär "är det blåmärken?" Och jag sa "ja ungefär!". Nästa gång hon frågade sa jag bara "det är dom blåmärkena vi pratade om förra gången!"
Ungefär. Typ. Hmm.



Bra text som vanligt.

Sara Modigh

15 augusti 2013 23:03

Ja, det låter som en bra nivå. Det är en halv sanning vilket är mycket bättre än en hel lögn.
Tycker att det är en bra nivå för ett barn. De behöver inte veta mer än så.

 
Ingen bild

Ruth

15 augusti 2013 21:54

Jättebra funderingar, Sara, och jag tycker du ger bra svar.

Sara Modigh

15 augusti 2013 23:01

Tack :)

 
Ingen bild

PeO

16 augusti 2013 08:17

Svåra frågor, men djupa svar. Jag tror det är bäst att svara såsom det är. Min är erfarenhet är att barn genomskådar en ändå. Såren på utsidan är ett resultat av såren på insidan. Ibland är de synliga ibland osynliga för de flesta.

Sara Modigh

16 augusti 2013 15:59

Jag tror att det är helt beroende på hur väl an känner barnet och hur gammalt barnet är. Jag ror inte att en tre-fyraåring man inte känner skulle tro att man ljuger (för det gör man ju inte) om man säger att "jag har varit sjuk". Att säga "Jag skar mig själv med en kniv för att jag var ledsen i själen" tror jag är lite för ärligt för ett litet barn. För barn ar efter vuxna väldigt mycket, så är de en vuxen i deras närhet som skär sig när den mår dåligt, kanske det lilla barnet tar efter det. Men självklart ska man vara så sanningsenlig som möjligt. Inte säga saker som "Jag brottades med en tiger" eller liknande till barn i familjen.

 
Wilma

Wilma

16 augusti 2013 10:18

Jätte bra skrivet! Har aldrig tänkt på något sånt förrän du skrev det.. Skulle nog inte säga hela sanningen förrän dom växt upp!

http://fames.se/wilmaasterlind

Sara Modigh

16 augusti 2013 16:02

Det är svårt att veta när hela sanningen ska fram men jag tror att det inte finns någon ålder som är den rätta, för den är nog ganska individuell beroende på hur nära psykisk ohälsa barnet lever.
Jag tycker att de borde undervisas mer om psykisk ohälsa i skolan, så att barn redan i tidig ålder kan förstå att det både finns själsliga och kroppsliga problem

 
Caroline

Caroline

5 september 2013 14:24

Har också tänkt extremt mycket på detta, för inför de flesta kan man ju dölja men om man någonsin får egna barn så kommer dom ju se och helt klart kommer dom undra. Jag läste nånstans om någon som sagt att det var dumma människor som placerat ärren på ens kropp, för när någon är dum mot en kan det hända att man är dum mot sig själv tillslut.
Och om jag någonsin kommer behöva förklara, tror jag jag kommer säga något liknande, beroende på hur gamla de frågande barnen är.
Men allt eftersom så tror jag att vetskapen om självskador kommer gå ner i åldrarna så snart vet väl alla sexåringar om vad det är... Sorgligt nog.. :(

http://iamcarro.blogg.se

Sara Modigh

5 september 2013 15:27

Jaa, jag skulle nog aldrig säga att den var någon annans fel att jag har ärr. Då kanske barnen skulle bli rädda för att bli skadade av dumma människor. Sen så skyller jag ju inte mitt självskadebeteende på någon annan än mig själv så det är ju olika hur man är som person och varför man självskadat.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
   Spamskydd  

Kommentar

Av Sara Modigh - Söndag 19 aug 07:45

Varför försätter jag mig själv i destruktiva situationer? Varför söker jag mig till förövare för att återuppleva mina trauman? Vad vinner jag på att låta mig utnyttjas om och om igen?  Varför söker jag tröst i situationer som inte alls ger tröst. V...

Av Sara Modigh - Torsdag 19 juli 13:45

  Hon var en tillsynes vanlig tjej, alltid med ett leende på läpparna. Hon var nog lycklig en liten stund. Men med åren blev allt bara mörkare och tyngre.  Hon var deprimerad, men ville inte erkänna det, hon sa jämnt attt hon var okej. Men d...

Av Sara Modigh - Fredag 6 juli 04:02

           

Av Sara Modigh - Onsdag 27 juni 05:05

Trots att det gått över tio år påverkas jag fortfarande av det du gjorde mot mig.  Jag kan känna din tyngd över min kropp, känna dina tunga flåsande andetag mot mitt ansikte, känna den fasansfulla och lamslående skräcken du utsatte mig för. Den skr...

Av Sara Modigh - Onsdag 13 juni 01:15


Jag känner alldeles för mycket och alldeles för lite på samma gång. Jag känner mig så kluven i allt. Som om jag består av två delar som hela tiden bråkar. En del av mig är så trött att jag knappt kan fungera, men den andra delen kan inte sova för jag...

Om Mig


Mitt namn är Sara, jag är i tjugoårsåldern och lever med ett flertal diagnoser. Vardagen är inte lätt när man lider av psykisk ohälsa och alla fördomar man stöter på i vardagen gör inte saken lättare. Jag bloggar om psykisk ohälsa för att minska tabun

  Polyhymnia__@hotmail.com

Copyright

 

Besöksstatistik

Sök i bloggen

Gilla bloggen på Facebook

 

Min instagram

Kategorier

Arkiv

Senaste kommentarerna

Följ bloggen

Follow on Bloglovin saramodigh

 

Länkar

Hjärnkoll

Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se

 

RSS

Follow

Gästbok

Dela Bloggen


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se