Direktlänk till inlägg 15 augusti 2013
Något som många av oss självskadare en dag kommer att behöva ta ställning till är vad man ska säga när ett barn frågar vad man har gjort på armen. Det kan vara ett grannbarn, man kanske jobbar med människor och stöter på barn, det kan vara syskon och det kan vara ditt eget barn som frågar.
Samuel och Elias är fortfarande unga, två och ett halvt. Men en dag kommer de att fråga vad jag har på armarna.
Har funderat ett tag, och tror att jag kommit fram till vad jag ska säga.
Jag kommer inte dra historien jag drar för främmande småbarn "Att jag brottats med en tiger". För jag tror att det kan bli förvirrande för någon som man träffar ofta (och som då kanske frågar ofta) om man hela tiden säger att det var ett djur som skadade mig. Det kan ju leda till att barnet blir rädd för att bli överfallen av ett djur.
Så nej, det går att säga en gång, till ett barn man kanske aldrig mer träffar.
Man kan ju också säga att man varit sjuk , men att man är frisk igen. Men då kanske barnet tror att den kommer bli smittad, eller att den själv kommer få ärr när hen är sjuk. Sa "Jag har varit sjuk men är frisk nu" till en ung flicka i nioårs åldern, hon blev förskräckt och trodde hon skulle bli smittad och så trodde hon att hon skulle dö.
Så enligt min upplevelse var inte detta så bra sätt att förklara.
Är det små barn typ 5 år, så kan man ju alltid köra med "Jag åt inte mina grönsaker när jag var liten". Det har jag sagt till några barn som frågar. (ja, jag bor på ett område med många frågvisa barn)
Jag tycker inte att man nödvändigtvis behöver berätta sanningen "att man skadat sig själv när man varit ledsen" för ett litet barn, eller till ett barn man inte känner. Det är föräldrarna som måste avgöra hur mycket och när ett barnen ska få veta om sjukdomar.
Det är svårt , min mormor sa att jag gått för nära taggtrådsstängslet intill hästhagen som hin har i sin trädgård när en yngre kusin frågade. Hon har aldrig frågat så jag har hört igen efter det.
Men jag tror ändå att det är bättre att vara lite mer ärlig när det gäller barn som växer upp i närheten. Istället för att hitta på saker som "jag ramlade in i en taggbuske" eller "jag har haft ett jobb med många knivar" eller liknande så kan man enkelt förklara att "Min hud ser ut så för att jag har ärr där"
Om barnet frågar vad ett ärr är så kan man säga att det är en bit hud som är lite segare än annan hud som man får om man har skadat sig. Man behöver inte förklara att man skadat sig själv eller varför man skadat sig när det gäller småbarn.
De flesta småbarn nöjer sig ofta med svar som "Alla är olika, Jag ser ut såhär" om man inte känner att man vill berätta något. Man kan också säga "Jag vet inte" för det får ofta slut på frågor om barnet fortsätter att fråga.
Det jag tänker säga om och när Samuel eller Elias frågar är att det är märken på huden som solen inte kan ge färg åt. Det är ju en del av sanningen. Det är en liten förklaring på ett ärr, men inte orsaken till att de finns där.
Sedan kan man välja att berätta mer när de är äldre.
När tycker ni att man ska berätta för barn och vad skulle ni säga?
När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då? Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...
┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar Centrum semiovale (Centrala...
Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld. Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär. Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...
Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...
Gör som jag, visa att du tycker att alla ska ha samma rättigheter och möjligheter oavsett psykiska olikheter. Visa ditt stöd på www.hjarnkoll.se