Mammas begravningsceremoni ägde rum i Sandseryds kyrka för ett år sedan. 

Jag minns nästan ingenting från begravningen. Jag mins mest att jag var så djupt inne i sorg att jag inte längre kunde gråta ordentligt, Kanske hade jag redan gråtit så mycket. Jag var så chockad och min sorg var för djup. Jag var som en zombie. Jag minns inte vad prästen sa, jag mins bara nån låt vi sjöng lite vagt.

Men det jag mins är alla gråtande människor som var överallt. Människor som med ledsna ögon och röster beklagade vår sorg. 

Ibland känner jag lite att uttrycket "ingen älskar dig så mycket som när du dör" stämmer. Mamma var så ledsen över att hon kände sig ensam. I många många år kände hon att alla hennes vänner försvunnit och att de tappat kontakten. 

Hon önskade sig så mycket vänner som hon kunde prata med i timmar, vänner som hon kunde fika med och umgås med. När vi växte upp hade hon många sådana vänner. Men med tiden försvann de från henne, men de var där på begravningen. Vissa beklagade sig över att de inte tagit sig tid att umgås med min fina underbara mamma medans de fortfarande hade chansen. 

Så ta vara på era vänner, man vet aldrig när man förlorar dem för alltid!

 

Samira

24 augusti 2013 18:01

Rip.. :(

http://dreamschool.bloggplatsen.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

När man äntligen hittat något som fungerar, när jag äntligen börjat få kontroll på min sömn och min dygnsrytm. Vad händer då?  Jo, läkemedlet jag tar för att hjälpa mig komma till ro och bli trött på kvällarna ska nu inte längre subventioneras till...

Det har gått en lång tid sedan jag skrev sist, och det är mycket som har hänt under det senaste året. Jag har flyttat till en egen lägenhet, jag har fått en ny kontakt inom psykiatrin kallat Voss-teamet och jag har fått boendestöd som hjälper till oc...

   ┏━━━━━━༻❁༺━━━━━━┓ MS-plack   Corpus callosum (Hjärnbalken ) - Multipla halvcentimeter stora förändringar   Centrum semiovale (Centrala...

Det är så svårt att hitta mening med det här. Livet känns så hopplöst men vi har en vacker värld.  Så varför kan jag inte leva som jag bör. Vill känna att jag tillhör men är bara till besvär.    Så kan du lyfta mig från hålet jag har fastna...

Jag måste sova, men jag kan inte. Alldeles för mycket tankar snurrar runt inom mig. Jag får inte tyst på dem vad jag än gör. Så fort jag sluter ögonen kommer tankarna och med dem kommer ångesten. Jag vet inte vart jag ska göra av allt som virvlar...